Om en dotter

För ett antal år sedan bestämde sig dottern för att hon inte ville jobba kvar på Konsum resten av livet. Hon pluggade in de poäng som saknades och gjorde högskoleprovet. Efter det sökte hon till Polishögskolan. Hon ville bli polis som sin far. Tyvärr kom hon inte in på grund av sitt synfel. Då rasade världen ihop för henne i någon vecka. Efter att hon och jag diskuterat olika utbildningar tillsammans så bestämde hon sig för att söka till Socialhögskolan. Där kom hon in och efter ett antal terminer så gick hon ut som nybakad socionom. Det är nu två år sedan.

Under sin studietid så hade hon praktik först hos en skolkurator. Där kom hon i kontakt med flickor som skär sig. Det väckte hennes intresse. Sin andra praktiktid gjorde hon hos frivården. Det är de som har hand om utredningar om de som är dömda, om de kan få fotboja, om det passar med villkorligt eller om de ska sitta av sin tid. Frivården har även hand om övervakartjänster och liknande. Det här fastnade hon ordentligt för. Men det är en populär arbetsplats. Så de lediga tjänsterna är få.

När hon var färdigutbildad fick hon sommarjobb på en anstalt för kvinnliga intagna utanför Sundsvall. Där trivdes hon jättebra. Hon sökte flera tjänster dit och har jobbat där både som långtidsvikarie och springvickare. Hon har även springvickat på en anstalt för sexualbrottlingar som ligger en bit väster om Sundsvall.

För några månader sedan fick hon ett långtidsvikariat inom frivården i Härnösand. Där har hon trivts jättebra. Men det har ju fortfarande bara varit ett vikariat, så hon har fortsatt att söka jobb. Igår fick hon klart med att hon fått en fast tjänst. Det är på den nya stora säkerhetsanstalten som byggts norr om Härnösand. Den är klar, men har ännu inte tagits i bruk, så hon vet inte riktigt när hon ska börja där. Får hon som hon vill, så får hon avsluta sitt vikariat på frivården. Sedan ska hon gå en tjugo veckors utbildning som numera är obligatorisk inom fångvården. När allt det här är avklarat vill hon börja jobba på anstalten. Hoppas hon får som hon önskar. Det verkar vara en bra planering med en sak i taget.

Jag är stolt och glad över att hon vill jobba med människor. Hon gör detta med respekt för att det kan gå fel i livet. Hon har ju växt upp med en annorlunda bror. Många med hans funktionshinder hamnar tyvärr inom fångvården av olika anledningar. Oftast för att man inte fått rätt hjälp och stöd i skolan och resten av livet. Så jag är glad över att dottern använder denna kunskap till att ställa upp för andra. Hon har kanske en kombination av sin mammas intresse för människor och sin pappas intresse för rättsväsendet.

Totte står modell

Käraste bloggvännen Christina jobbar ju som illustratör. Här har Totte fått stå modell till en av hennes bilder. Jag är helt övertygad om att Totte är jättestolt att få blivit "filmstjärna" så här på äldre dagar. Husse och Matte är i alla fall väldigt stolta. Kan man kalla det för modersstolthet, tro?


Jag har löfte av Christina att få använda bilden.

Utlovat inlägg

Förra fredagen skrev jag att dottern ringt och varit glad. Jag lovade då berätta i ett nytt inlägg om vad hon var glad över. Det kommer först nu.

I juni -08 blev dottern färdig socionom. Hon fick sommarjobb ganska snabbt på en öppen anstalt för kvinnliga fångar. Hon trivdes jättebra där. Redan tidigare hade hon varit inne på att försöka få jobb inom kriminalvården. Hon hade haft en praktiktid på frivården och tyckt det varit toppen. Frivården är alltså där som man utreder om klienterna ska ha fotboja eller inte, de ser till villkorligt frigivna, gör utredningar och lite annat smått och gott som är kopplat till kriminalvården.

Så sommarjobbet på anstalten kändes som ett steg i rätt riktning. De trivdes även med henne så när sommarjobbet var slut så fick hon ett långtidsvikariat. Så har det sedan hållit på. Ibland har hon haft vikariat och ibland har hon springvickat. När inte timmarna räckt till har hon även springvickat på en manlig anstalt för sexualförbrytare.

Fångvården har omorganiserats så anläggningar har lagts ner och nya har kommit till. Det har gjort att det varit turbulent på anställningsfronten. Vikarielistan har även varit lång på dotterns jobb och hon har stått en bit ner på den listan. Det har bekymrat henne så hon har sökt andra jobb under tiden. Det har mest handlat om socialtjänsten fast hon egentligen inte vill dit.

Chefen på dotterns jobb har vid flera tillfällen sagt till dottern att hon vill så gärna behålla A-K där, men att hon inte kan trolla med knäna. I fredags visade det sig att hon i alla fall kunnat trolla lite grand. Hon har fått fram ett helttidsvikariat åt A-K, samt skrivit upp hennes lön med nästan tusen kronor. Vikariatet gäller för närvarande bara fram till årsskiftet, men chefen hoppas kunna ordna någonting mer tills dess. Annars blir det springvick igen, fast med en högre lön.

Det måste vara underbart att i dagens jobbläge veta att man är eftertraktad. Gissa om jag är stolt över min dotter. Det har jag i och för sig alltid varit, men man blir lite extra stolt en sån här gång.

I väntans tider

Just nu lever jag mitt i väntans tider. Det förbereds på flera olika sätt. Jag bakar, både kaffebröd och matbröd, jag städar både här och där, jag grundplanerar mat i huvudet, jag syr på lapptäcket. Men framför allt så väntar och längtar jag.

På onsdagkväll kommer de, dottern med sambo. De stannar till på söndag. Då måste dottern hem och jobba några dagar. Sedan återkommer de igen nästa fredag. Det måste bli så, eftersom hon inte har en fast tjänst och måste passa på att ta alla vikariat som dyker upp.

När hon växte upp fick hon bli stor fort. Det blev så, eftersom hennes bror krävde så mycket tid och ork. Egentligen var det inte han som var mest krävande, utan det var kampen för hans rättigheter som krävde allt. Mitt i allt detta så hamnade lillasyster i bakvattnet.

Vi försökte ge henne extra tid ibland, då storebror fick vara hos farmor eller mormor. Då kunde hon få vara i mittpunkten några dagar. Det var härligt både för henne och för oss. Men för det mesta så fick hon den tid som blev över.

Jag var glad att hon inte behövde något extra stöd i skolarbetet. Hur hade vi föräldrar klarat det, när vi hade han som behövde flera timmars läxläsning varje dag? När jag satt och läste högt för honom för att han skulle lära sig. Han tog ju in allt han hörde. Eller då när han skrek åt mig: "Mamma, andas inte," när min andning störde hans koncentration. Hur hade det varit om hon också krävt allt detta?

När hon var omkring tio år började hon säga åt mig, att jag kunde lägga mig och vila så skulle hon fixa städning, mat eller var det nu var som stod på tapeten. Hon som var så liten såg hur jag slet. Hon försökte avlasta mig. Då var det extra viktigt för mig att jag inte lät henne ta denna börda. Jag hade själv fått göra det som barn och ville inte att hon skulle få det likadant.

När hon kom i tonåren gjorde hon en revolt som hette duga. Den innehöll det mesta av destruktivitet. Tack och lov tog både hon och vi oss ur det, med liv och förstånd i behåll. Det var nog hennes sätt att tala om att hon fanns till.

Pratar man med henne så säger hon att hon inte känt sig undanskuffad på grund av sin bror. Hon har jobbat med mig på några läger och då berättat om sin lillasysterroll som blev en storasysterroll, för föräldrargrupper. Det har varit mycket uppskattat de gånger det hänt.

Ändå tror jag henne inte riktigt, eftersom jag märker på andra sätt att det finns en distans mellan syskonen ifrån hennes sida. Så numera har jag tagit chansen att låta oss två få njuta av vår mor/dotter-relation. Den är så fin och jag är så glad över den. Jag hade själv ingen bra relation med min mor, så denna relation med min dotter blir därför extra värdefull.

Jag tror inte att man älskar sina barn olika mycket. I alla fall gör inte jag det. Jag älskar de bara på olika sätt. Sonen behöver mig och vi står i någon form av symbios till varandra. Dotterns och min kärlek innehåller något helt annat. Det är kanske jag som behöver henne. Om sambon är min bästa vän så är hon min nästbästa vän.

Så nu längtar och väntar jag. Det är inte så länge sedan vi sågs. Det är bara sedan i april. Är det något jag saknar här i livet så är det den fysiska närheten till mina barn. Det är tur att det finns mail och telefoner som substitut.

Världens bästa födelsedagspresent

Nu har han gjort det, världens bästa svärson. Han har friat till min dotter. På världens mest romantiska vis med blommor, vin och middag. Jag tror inte han knäföll, men det kvittar. Naturligtvis svarade hon JA. Annars har hon fått med mig att göra.

Tänk att världens bästa dotter blivit så stor. Fyllt trettio och ska nu bli någons fru. Det är ju inte länge sedan som hon låg och snuttade vid bröstet och vi kallade henne för "Korven" för att hon var så rund och go. Det känns inte som det var så länge sedan jag sjöng denna för henne heller. Det kan jag i och för sig fortfarande göra. Men då tror jag hon skulle protestera lite generat....:-)

Grattis min älskade dotter

Jag vill skicka ett stort grattis till min älskade dotter som fyller 30 år idag. Hur det var när hon föddes går det att läsa om här.

Vilken lycka

Ett stycke son ringde för en stund sedan. Jag riktigt hörde leendet genom telefonen. Han körde upp idag igen och klarade sig denna gång. Så nu är lyckan total.

Livet är inte alltid orättvist

Jag måste följa upp mitt tidigare inlägg om sonens körkortsbesvär. Jag skriver ju där att livet varit orättvist mot honom. Det finns ett område där det inte varit orättvist och det är på vänskapsplanet.

Barn och ungdomar med Damp/Adhd kan väldigt ofta vara barn utan vänner och till och med vara mobbade. De har ofta inte löst den sociala koden och kan ha problem just därför. Det hör till en del av kriterierna i diagnosen att ha just interaktala svårigheter, alltså att knyta an till andra barn i samma ålder. Andra barn kan ha svårt att klara av deras snabba humörsskiftningar och andra svårigheter. Många gånger tyr sig dessa barn till vuxna som har tålamod och förståelse för deras svårigheter.

Min son har tack och lov aldrig haft problem med den biten. Innan han började skolan hade han vänner på gatan vi bodde. När han började lågstadiet så fick han en lärare som hade svårt att acceptera hans problematik. Sonen hade personlig assistent under timmarna på skolan. Läraren kunde inte klara av att ha en vuxen till i klassrummet, så ofta satt sonen och assistenten i ett rum bredvid och jobbade. Nu behövde ju sonen mycket enskild tid för att kunna koncentrera sig. Men de var i det där extrarummet oftare än de gånger som sonen behövde det.

Detta gjorde att sonen fick ingen anknytning till sina klasskamrater under lågstadiet. När han skulle börja mellanstadiet så insåg skolledningen hur fel de gjort, så de handplockade en lärare till sonens klass. Hon fick dessutom gå en utbildning under sommaren för att klara det hela bättre. Det denna underbara människa började jobba med var bland annat att få in sonen i klassgemenskapen. Det var hennes första mål. Och hon lyckades.

Dessa goa vänner hade sonen under hela sin skoltid eftersom skolan hade alla tre stadierna så det blev ingen splittring på högstadiet heller. Några killar blev mer en fina klasskamrater. De blev vänner på heltid. Den vänskapen har dessutom hållit i sig, så de finns fortfarande kvar. Nu är alla drygt trettio och håller fortfarande ihop.

Sånt glädjer ett mammahjärta. Jag har sett dessa killar ligga på knä inför sonen och hjälpa honom att knyta sina skor när han inte klarade det själv. Då var de tonårskillar och skulle ju kunna tyckt att det var jobbigt med en sådan kompis som sonen. De hjälpte honom under de åren när han krampade och kunde falla ihop, när och var som helst. De har ständigt funnits till i vått och torrt. En av killarna har mer och mer dessutom visat sig vara den vänfastaste. Så han och sonen åker och handlar tillsammans. Behöver sonen skjutsas någonstans så ställer han upp på det. De tillbringar ofta helgerna tillsammans, ute på stan eller hemma framför TV:n.

Jag har ju sett denna kille sedan han var fyra år och jag gissar att även han har Adhd-problematik, så det är väl lite att kaka söker maka. Men det gör ju ingenting. Det är vänskapen som räknas.

Det de här killarna har fått tillbaka är en jättefin vän. För det är han faktiskt, min son. Han har ställt upp på dem när de behövt det. En av pojkarna har växt upp med en alkoholiserad far. Jag vet inte hur många gånger som sonen stöttat den vännen just av den anledningen. Han har funnits till för sin vän när han behövt det. Sonen har aldrig tagit vännernas vänskap för något självklart utan förstått att vänskap skall man vårda.

På den tiden när jag fortfarande var ute och höll kurser och föreläsningar i detta ämne så berörde jag ofta detta med den sociala koden. Att den var väldigt viktig att träna. Jag tror nämligen att man kan ha hur många andra brister som helst och klara sig bra, bara man har vänner.

Uppdatering: Har nyss pratat med sonen. Han och kompisen skulle gå ut och äta ikväll och sedan se Wallanders nya på bio.

Jag har fått Nobelpriset

“Man brukar säga att bakom varje framgångsrik man, finns där en kvinna. Vilket är sant, utan tvekan! Men ännu sannare är att bakom varje trygg liten Guldklimp (barn) finns en mamma! En mamma som lägger ner hela sin själ i att fostra, trygga och skapa kärleksfulla förutsättningar för sina barn.En mamma som så ofta får dubbeljobba med att få vardagen att gå ihop… som efter först en lång dag på jobbet, kommer hem, lagar middag, läsor läxor, tvättar, stryker, städar, handlar och inte minst ger sina barn kvalitetstid! När väl kvällen och natten närmar sig, stupar hon i säng av ren utmattning… för att få ork att ta sig igenom ännu en ny dag… med ett leende på läpparna!
Vi alla mammor som lyckas med den här bedriften är UNIKA! Utan tvekan är vi värda ett Nobelpris inom ämnet Mammakunskap!
Det är med en stor ära jag tilldelar Dig det här Nobelpriset! Jag beundrar Dig för Din styrka, för Din glöd och för Ditt engagemang! Var STOLT över Dig själv!”

Jag fick priset av Trebarnsmamman med motiveringen "Alla barn skulle behöva en mamma som du". Jag blev otroligt stolt och glad, nästan rörd till tårar. Nu vill jag skicka Nobelpriset vidare till alla mammor som känner att de är värda det, oavsett om barnet är litet, halvstort eller vuxet. Jag sänder det med extra varm hand till oss mammor som måste kämpa lite extra på grund av att vi inte har alldeles vanliga barn, barn som inte passar in i samhällets normer. Vi måste ofta ta i lite extra för att våra barn ska få ett så bra liv som möjligt. Då kan ett Nobelpris göra att vi känner att vi inte kämpar/har kämpat alldeles förgäves.

Han fixade det.

Eftersom sonen har stora koncentrationssvårigheter och perceptionssvårigheter så har det här med körkort varit ett laddat ämne. Han har velat ta och vi föräldrar har avrått av rädsla hur han ska klara en trafiksituation. Nu är han ju myndig sedan massor med år tillbaka så vi kan bara råda. Han får själv stå för bestämmandet.

Förr året gick han till sin rehabläkare och hörde sig för om han kunde få ett lämplighetsintyg. Läkaren tyckte att han skulle få chansen att prova. Även Vägverket tyckte tydligen så, för han fick ett intyg om att han kunde börja övningsköra.

Far och son gick kurs på bilskolan för att få börja. Fadern har inte trott på detta så övningskörningstillfällena har blivit få. Det har alltid kommit något annat i vägen. I våras ställde fadern upp ett villkor, att sonen skulle inte få övningsköra förrän han klarat teorin!

Jag har försökt så gott jag kunnat att peppa sonen så han ska fixa detta. Han har stora läs-och skrivsvårigheter. Trots detta köpte pappan en vanlig teoribok istället för en ljudbok. Illvillighet???

Jag har också försökt att peppa sonen att lägga över allt ansvar för övningskörningen på bilskolan. Då behöver det inte uppstå några kontroverser med fadern. I våras tog sonen itu med detta. Han har blivit väldigt fint bemött. Man har förstått hans svårigheter och stöttat honom jättemycket. Han har fått låna ljudbok och simuleringsprogram till datorn. De senaste veckorna har han slitit som ett djur. Han har pluggat fyra timmar i sträck ibland. Man måste veta hur det är att han hans svårigheter för att förstå vilket hästjobb han lagt ner på detta.

Idag skulle han skriva teoriprovet på Vägverket. Han har varit rent stollig av nervositet inför detta. Han har i flera veckor inte kunnat prata om något annat.

Kvart i tio idag ringde han. Han grät i telefonen och jag befarade det värsta. Tack och lov så grät han av lycka. Han hade klarat det. Visserligen med minsta möjliga marginal, men ändå. Jag är alldeles varm i hjärtat nu av modersstolthet. Vilken kämpaglöd han kan ha när han väl plockar fram den.

Sticker ut hakan men är inte rädd för att få på käften

Nu sticker jag förmodligen ut hakan och gör en del upprörda. Men jag måste få göra det, eftersom jag själv just nu är ganska upprörd.

Igår hamnade jag av en händelse på ett diskussionforum för tonårsföräldrar, på nätet. Där var det en mamma som förtvivlat ropade på hjälp. Hon hade fått ett besked från sin sons skola, att man misstänkte att sonen hade Adhd. Jag kan förstå hennes oro och rop på hjälp. Men det hon också skrev, var att hon kände sig kränkt av skolan. Det är det som upprört mig. Varför kände hon sig kränkt? Skolan har här i all välmening bett att få utreda hennes son. Vad för något i det är kränkande?

Eftersom jag själv har en son med svår Damp, så vet jag hur frustrerad man kan vara som förälder i sin kamp för sitt barn. Men jag har aldrig någonsin känt mig kränkt över att man har erbjudit mig hjälp för att stötta min son.

Innan jag skriver vidare vill jag reda ut skillnaden mellan Damp och Adhd, för den som inte vet. Damp står för Dysfunktion ifråga om Avledbarhet, Motorik och Perception eller Deficits in Attention, Motor control and Perception. Adhd står för Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder.

Enkelt uttryckt kan man säga att har man problem med motorik och perception (hur vi tolkar våra sinnesintryck) så har man Damp. Har man mest svårigheter med aktiviteten och impulsstyrningen så har man Adhd. Fast numera har dessa begrepp mer eller mindre flytit ihop och man använder ofta Adhd som gemensamt begrepp.

Nåväl, vidare till hur man reagerar som förälder. Min son är född -76. Han är elva veckor för tidigt född, så där har vi orsaken till hans skada. Vi föräldrar var oroliga för hans utveckling och misstänkte snart att allt inte stod rätt till. Men ingen ville lyssna på oss. När sedan lillasyster föddes tre år senare så var det väldigt tydligt för oss att något var fel i storebrors utveckling. Vi sökte med ljus och lykta efter hjälp. När sonen var fem år så kom han på utredning och efter en tid så konstaterades det att han hade MBD, som det hette på den tiden. Gissa om vi var tacksamma. Nu kunde han få det stöd och hjälp vi eftersökt. Även vi föräldrar kunde få hjälp i vår oro och få lära oss hur vi skulle hantera det hela.

I mitten på åttiotalet började jag arbeta ideelt med frågor som rörde Damp/Adhd. Jag var med på nittiotalet när vi gjorde en stor utredning som hette "Nu är det vår tur". Jag har varit med om att lobba för både socialdemokratiska och borgerliga regeringar och socialministrar. Jag har varit med och debatterat i radio, tv och andra medier. Allt för att förbättra situationen för denna barngrupp. När utredningen "Nu är det vår tur" var klar. så började det växa fram utredningsteam i kommunerna som följde de förslag vi lagt fram. Tyvärr har det försämrats idag, som allt annat, på grund av bristande resurser.

Mitt ideela arbete mynnade så småningom om ut till ett riktigt arbete. Jag åkte runt i landet och höll kurser för olika lärargrupper och annan personal som mötte denna barngrupp. Jag höll föräldrarkurser och jag mötte även barnen via lägerverksamhet på somrarna. Jag älskar dessa ungar. Det finns inga barn som är så spontana och underbara som de. Jag hade kunna tagit ner månen för att dessa barn skulle bli bemötta på ett värdigt och rättvist sätt.

Tyvärr mötte jag även föräldrar som sa, som denna kränkta mamman. "Om vi inte säger något så kanske det inte märks." Dessa ord har alltid upprört mig. Det föräldern säger, indirekt är att han/hon skäms för sitt barn. De skäms för att ha ett barn med denna bokstavskombination som diagnos. De skäms för att ha ett barn som inte är som andra barn. Det finns de som anser att man stämplar barnen om de får en av dessa diagnoser.

Jag har aldrig kunnat förstå detta resonemang. Är det så att man tycker att ett barn, en ungdom eller en vuxen med diagnosen Damp eller Adhd är en sämre människa? Är det så att man automatiskt blir en B-människa?

Varför kan man inte se utredningen och diagnosen som ett verktyg. Ett verktyg för att ge detta barn en mer rättvis undervisning, som passar just honom eller henne. Det är ingen som tycker det är konstigt, att någon som inte kan gå, får en rullstol. Det här är samma sak. Ett barn som inte får rätt stöd i sitt dagliga liv är lika funktionshindrad,som om den som inte kan gå, inte skulle få någon rullstol. Det är nog ingen förälder till något barn som inte kan gå som säger: "Om vi inte säger något så kanske det inte märks".

Det extra stödet (jämför medrullstolen) är ju till för att detta barn ska kunna tillgodogöra sig en undervisning på samma villkor som sina jämnåriga kamrater. Och för att man ska veta vilket extrastöd just det här barnet behöver, så krävs en utredning där man kan se barnets starka och svaga sidor. Ett funktionshinder är precis det som ordet säger. Ett hinder för en viss funktion. För att komma förbi detta hinder så måste man få hjälp av något slag. Ett funktionshinder är inte "finare" eller "sämre" än något annat. Glöm heller aldrig att alla, barn, ungdomar, vuxna, är unika personer och det är så vi ska se på varandra. Se varandras personligheter med eller utan funktionshinder.

Min son är idag 32 år. Jag har aldrig någonsin skämts för honom. Jag är lika stolt över honom som jag är över hans "friska" lillasyster. Han är lika mycket värd som alla andra människor. Han är lika unik som vi alla är.

Min älskade dotter, socionomen

Idag tar min älskade dotter sista steget till sitt nya yrkesliv. De har avslutning i kyrkan. Sedan kan hon titulera sig socionom. Gissa om jag är stolt. Och lite avundsjuk. Det var ju det jag ville bli en gång i världen, men livet satte krokben för det.

Dottern som var så skoltrött i nian att hon med nöd och näppe kom i på gymnasiet. Hela gymnasietiden var ett sökande över vad hon ville bli. Eftersom hon är mycket kreativ så fastnade hon till slut för att försöka bli florist. Gick en floristutbildning efter gymnasiet och jobbade som sådan i några år. Tyvärr klarade hennes händer inte av att hålla på med så mycket jord. Då fick det bli livsmedelsbutik.

Det trivdes hon bra med, men kände att det vill hon inte hålla på med resten av livet. Hon hade ju sin värkbrutna mor som ett levande exempel, som tillbringat det mesta av sitt yrkesliv med att bära tunga fruktlådor och alla andra tunga saker som finns i en sådan butik.

Dottern bestämde sig för att bättra på vissa av sina gymnasiebetyg. Hon gjorde det på distans för att kunna arbeta under tiden. Vilket jobb och vilken självdiciplin. Jag var imponerad redan då. Drömjobbet hade börjat ta form. Hon ville bli polis, som sin far.

Hon läste upp sina betyg och gjorde högskoleprovet. Klarade det redan första gången. Sedan kom bakslaget. Hon hade för dålig syn för att komma in på polishögskolan. Den dagen var en riktig sorgedag, med många tårar.

Mor och dotter konfererade om andra eventuella yrkesval. Eftersom hon jobbat hos mig när jag hade anordnat läger så visste jag att hon passade för att ta hand om familjer som hade det jobbigt. Så jag föreslog att hon skulle söka till socialhögskolan. Det hade ju varit min dröm i flera år. Nu överförde jag min dröm på henne.

Hon tände på idén och sökte till tre ställen. Hon pratade med sin chef och förvarnade att hon kanske skulle behöva söka tjänstledigt för studier. Hon fick besked från ansökningställena att hon inte kommit in och stod långt ner på alla reservplatslistor. Där hon hade bästa placeringen var på Socialhögskolan i Östersund. Där stod hon på reservplats femtiotre. Nu meddelade hon chefen att det skulle inte bli något med studier för den här gången. Men hon skulle söka om nästa år igen, hade hon bestämt sig för.

En dag ringde det hos oss. Det var dottern som skrattade och grät i samma andetag. Hon hade kommit in i Östersund och hade bara en vecka på sig att ordna tjänstledig, sälja lägenheten, magasinera möbler och allt annat nödvändigt. Mittuniversitetet hade systemet att de hade klart med lägenheter för alla sökande så det problemet slapp hon. "Mamma, kom hit", sa hon. "Nu behöver jag dig extra mycket."

Ett sådant nödrop kunde man ju inte ignorera så sambon och jag satte oss i bilen och körde de femtio milen till min dotter, hans bonusdotter. Så vi hjälpte till så gott vi kunde och när måndagen kom fanns hon på plats i Östersund. Terminen hade då hållit på i en vecka.

Nu har det gått tre och ett halvt år och hon är äntligen framme. Resan har nästan gått som på räls. Detta har passat henne perfekt och hon har haft lätt för sig. Hon som hade det så jobbigt i grundskolan. Hon har hittat hem, kan man säga. Gissa om jag är en stolt mamma idag!

Min lilla, stora, underbara dotter: Jag önskar dig all lycka i resten av ditt liv.

Dagen när sonen tog studenten

Jag har vid några tillfällen nämnt att min son är funktionshindrad. Han har en mycket svår Damp med en CP-skada i botten. Dessa problem fick han eftersom han är elva veckor för tidigt född. Igår fyllde han 32 år. Han har fortfarande stora problem. Han har en lönebidragstjänst på ett storkök som servar skolorna med mat, i staden där han bor. Han bor också ensam i en liten tvåa. Han är en fantastisk människa och hela hans uppväxt kämpade jag för att man skulle lära sig att se hans tillgångar, i stället för hans svårigheter. Ibland gick det bra, inbland mindre bra. En del människor förstod, andra inte.

Hela hans skolgång var ett enda kaos. Ett av "problemen" är att han är mycket intelligent. Detta gjorde att han passade inte i särskolan. Men eftersom hans svårigheter är så stora passade han inte heller i vanliga grundskolan. Han gick grundskolan fram till åttonde klass. Han hade assistent alla de åren. Annars hade det inte gått. Redan i sjuan började han få kramper vilket vi och alla andra trodde var epilepsi. Det var en mycket svår tid för oss eftersom han krampade så mycket. Ofta ca tjugo gånger om dagen. Det visade sig efter tre års utredande att det var stresskramper han hade. Han hade mycket svårare perceptuella svårigheter än vad vi och barnhabiliteringen någonsin förstått. Kramperna utlöstes av, enkelt uttryck, att han i sitt huvud visste hur en sak skulle utföras, men hans kropp klarade inte av det. Då blev han så stressad att det utlöste kramper i stället.

Från och med åttonde klass fick han gå i särskola. Det gick inte på annat vis. Så när han tog studenten så var det på särgymnasiets hotell-och restaurangprogram. Tilläggas bör att åren på särgymnasiet var bland de finare åren som sonen hade i skolan.

Nu när det börjar grönska ute och studenterna börjar komma fram så kommer naturligtvis minnena åter. Båda mina barn har tagit studenten. Dottern får ursäkta men den dagen sonen tog studenten var något alldeles utöver det vanliga. Några år efteråt skrev jag den här texten:

Studentdagen
Det har varit några hektiska dagar. Smörgåstårtan är iordninggjord - nu står den i kylskåpet och väntar. Rostbiffen är tillredd och uppskuren. Potatissalladen är inköpt, studentplakaten tillverkade. Nu är den stora dagen inne.
Torbjörn har varit i sitt esse i flera dagar. Men hur ska han göra med champagnefrukosten i Busbacken? Den är en tradition tidigt på morgonen den stora dagen, men ingen av hans klasskamrater vill gå dit.
Till slut bestämmer han sig för att gå ändå. Han ringer några kamrater från en annan klass och stämmer träff. Jag är stolt över att han gör som han själv vill och inte ger vika för grupptrycket.
Stolt sätter han på sig den nya kostymen och med den vita studentmössan på huvudet knallar han iväg till bussen. I innerfickan har han en liten flaska champagne. Efter frukosten är det avslutning i skolans aula och sedan ska klassen äta studentlunch tillsammans. Vi föräldrar sluter upp på skolgården.
Hemma förbereder vi maten, dukar och gör klart. Vi behöver bara plocka fram det sista ur kylskåpet när vi kommer tillbaka. Farfar, farmor, moster, kusiner och styvmorfar ska alla möta på skolgården. Också Torbjörns tidigare assistent och arbetsterapeut ska försöka ta sig dit i tid från jobbet. Tänk om mormor hade levat och fått vara med!
Solen skiner - det är en underbar försommardag i juni. Allt är så vackert som det bara kan bli en så här viktig dag. Vi har gjort en studentskylt med en bild av Torbjörn som liten. Han sitter i sandlådan och skiner som en sol med ansiktet fullt med sand. Man riktigt ser hur han myser. Det är från en tid jag alltid vill minnas - när Torbjörn fortfarande var lycklig, innan samhället började ställa krav och han inte längre passade in.
Nu står vi alla på skolgården och väntar. Det är fullt med folk och fler strömmar till från alla håll. Stämningen är på topp. Överallt ser jag vackra sommarkläder, studentskyltar, ballonger, förväntansfulla föräldrar och småbarn som leker i gräset. Alla pratar och är lyckliga. Det är en stor dag idag.
Plötsligt tystnar vi. Studenterna kommer ut på balkongen, som de inte får beträda i vanliga fall. Men idag är det ingen vanlig dag. Över räcket hänger man ner lakan med de olika klassernas namn och motton. På Torbjörns klasslakan står: HR 4 går ut, Mat är livet.
När jag tittar upp inser jag plötsligt att min son står mitt i denna klunga ungdomar. Han som vid fem års ålder fick veta att det aldrig skulle bli något riktigt av honom. Tårarna börjar rinna utför mina kinder, inte för att jag är ledsen, tvärtom, jag är så oerhört lycklig och stolt. Vi har fixat det här, mot alla odds!
Nu kommer Lena, Torbjörns arbetsterapeut. Vi faller i varandras armar, skrattar och gråter om vartannat. Lena säger det jag just har tänkt: ”Vi har fixat det!" Det är så det känns. Vi är många som hjälpt till. Idag kan vi njuta av resultatet.
Vitmössorna på balkongen stämmer upp studentsången. En flicka håller tal och sedan strömmar studenterna ut till väntande föräldrar, vänner och släktingar. Vi ser inte Torbjörn någonstans, men vi ser hans klasskamrater, han borde ha kommit ut nu. Pappa ger sig iväg för att leta och hittar Torbjörn med Anders, assistenten. Nu kommer Torbjörn mot mig, vi kramar varandra krampaktigt och gråter lika mycket båda två, av lycka. Hela tiden upprepar han som ett mantra:
- Lugna ner dig mamma.
Jag vet att han säger det lika mycket till sig själv. Sedan blir det uppställning. Alla vill fotografera.
Lisa, en mamma från föräldraföreningen, kommer också. Hon ringde och frågade om hon kunde komma. Torbjörn har varit något av en idol för henne, om han kunde fixa sina problem så borde hennes son också kunna lyckas. Lisa lämnar över en present, tar några bilder och försvinner. Några veckor senare kommer hon med ett album som hon gjort, ett minne av den stora dagen.
När alla uppvaktat och fotograferat är det dags att fara hem, äta av den goda maten och öppna studentpresenter. På kvällen ska Torbjörn ut med sina kompisar för att fira på riktigt. Men på väg hem i bilen säger han:
- Mamma, den här dagen vill jag aldrig någonsin vara utan.
Jag förstår precis vad han menar. Det vill inte jag heller.

Till min älskade dotter

Idag är det en sån där dag när en del av oss mammor tänker: "Är det verkligen så länge sedan. Jag minns det som igår." Det handlar alltså om min dotters födelsedag. Idag för tjugonio år sedan så låg jag på BB. Fast vid den här tidpunkten hade hon redan hunnit fylla tio timmar. 01.40 föddes hon.

Dottern är mitt andra barn. Sonen hade fötts tre år tidigare under mycket dramatiska former. Han är elva veckor för tidigt född och vi visste inte om han skulle överleva. Men han trotsade alla dåliga odds och visade sig vara en fighter. Så den här graviditeten med dottern hade gått i orons tecken. Men jag hade tur och det fanns en specialistmödravård ganska nära, dit jag fick komma. Under den kritiska delen av graviditeten låg jag inlagd och jag medicinerade i flera månader för att allt skulle gå bra.

Nu var det bara fyra veckor kvar innan vårt barn egentligen skulle ha fötts. Fyra veckor kändes som en kort tid i jämförelse med elva veckor. Dessutom hade min läkare sagt, flera veckor tidigare, att nu vägde mitt barn två kilo. Så den oro jag hade haft, hade äntligen släppt. Nu ville jag bara ha det hela överstökat.

Trots att det var i maj så var det full snöstorm i Stockholm det året. Grannfrun hade blivit tillkallad att sitta barnvakt åt sonen, medan maken körde mig till BB. När vi väl är framme så säger jag åt honom att nu kan han köra hem och avlösa grannfrun. Hon skulle ju upp och jobba dagen efter. Men maken insisterar på att han åtminstone ska följa med mig in. Jag okejar och vi går in. Då säger jag igen åt honom, att nu kan han väl i alla fall åka. Men han vägrar och vill stanna tills jag är inskriven. OK, han får väl det då.

Det kommer en sköterska som skriver in mig och undersöker mig. Då säger jag igen att nu kan väl maken åka hem ändå. Han kan ju komma tillbaka på morgonen. Jag lär inte föda än på många timmar. Det är alltså min egen bedömning och jag tänker hela tiden på barnvakten. Men när sköterskan undersökt mig, så säger hon att det är nog lika bra att han stannar för det här kommer att gå fort.

Och det gjorde det. Bara någon timme efteråt är dottern född. Den natten var vi bara två mammor på hela förlossningen, så jag hade fyra barnmorskor inne med mig. En barnläkare tillkallades, eftersom det trots allt var en prematurförlossning. Han ville stoppa det hela, men jag vägrade. Han ansåg att barnet var för litet, men jag litade på min egen läkare som sagt att barnet vägde över två kilo. Det var ett stort barn i min värld, eftersom sonen vägt 1190 g när han föddes. När jag nu vägrade så svarade läkaren att då fick jag föda på eget ansvar. Han tog sin hand ifrån mig!

Så jag födde, på eget ansvar, en dotter som vägde 2640 g. Maken grät och kysste mig om och om igen och tackade mig för att jag givit honom en frisk dotter. Själv var jag jättelycklig över att det hela var över och att allt gått bra. Samt att det var en tös. Nu hade jag gjort mitt. Vi hade en av varje sort.

Även denna gång hamnade jag på BB-avdelningen utan ett barn vid min sida. Men denna gången var det inte jobbigt. Det var det gången innan. Då var det fruktansvärt och jag skrev ut mig själv efter två dagar. Nu njöt jag av att få ligga på BB och vila upp mig. Dottern fanns på prematuravdelningen, men hade bara behövt ligga i kuvös de första timmarna för observation. Vi stannade i nio dagar för jag vägrade att än en gång åka hem utan att få ta ett barn med mig hem. Det var lite för tidigt egentligen för dotterns del, men barnläkaren som hade ansvaret för henne tyckte det var OK. Jag hade ju varit med om det tidigare så jag visste vad som gällde. Dessutom så sa han så här: "Du är som jag, rödhårig och envis, så jag vet att du kommer att klara det." Och dottern var en fighter så visst gick allt bra.

Hon är fortfarande en fighter. I juni tar hon sin socionomexamen som hon kommer att klara med glans. Gissa om jag är en stolt mamma.