lördag 11 december 2010

Hellre byxlös än brödlös

Ibland vill det sig bara inte. Jag har ett valnötsbröd som jag bakar om och om igen. Det är ett av våra favoritbröd. Det är så himla gott.

Just det brödet har jag bakat idag. Gjort precis som jag alltid gör. Redan medan det stod och jäste så såg det fel ut. Men eftersom det jäst i fyra timmar så kunde jag inte låta det stå längre. Det kändes fel när jag tog i det. När jag bakat ut det så ville det inte jäsa. Till och med gräddningen blev fel. Det luktade bränt redan efter tio minuter.

Nu ligger det två stenhårda klumpar och svalnar. Får väl se hur det verkar när jag skär i det. Nu är jag i alla fall beredd på att det är misslyckat. Visst är det knepigt att det kan bli så här. Perfekt nio gånger, totalt misslyckat den tionde gången.

Imorgon ska jag baka linfröbullar. Så vi är kommer i alla fall inte att bli brödlösa.
För någon vecka sedan fick jag detta enormt vackra japanska tyg av kära bloggvännen Christina. Tyvärr går inte färgerna igenom riktigt här. Det ska få bli en väggbonad så småningom. Den kommer att få en hedersplats där man ständigt kan njuta av den.

fredag 10 december 2010

Favoritförfattare Utmaning

Jag har fått en utmaning av Mångmamma att skriva ner mina tre favoritförfattare. Det är svårt att begränsa sig till tre, så det blir nog några till.

Jag är mycket historiskt intresserad, vilket gör att det blir naturligt att ta fram två svenska författare som jag tycker skriver fantastiskt. Skrev, får jag väl säga, eftersom ingen av dem lever längre. Självklart är det Per Anders Fogelström och Lars Widding jag menar. P A Fogelström med sin Stad-serie är det mest fantastiska historiska dokument med Stockholm som arena. Naturligtvis finns de i bokhyllan, plus de tre tillhörande delarna, Vävarnas barn, Krigens barn och Vita Bergens barn. De skrevs senare än Stad-serien, men tidshistoriskt så utspelas de före Stad-böckerna och knyts ihop genom släktband.

Sedan har vi Lasse Widding som skrivit böcker med många olika inriktningar. Han, precis som P A, har ju skrivit en hel del om arbetarrörelsen. De var ju den tidens barn, kan man säga. Bägge två har litteraturlistor som är meterlånga. Mina favoriter hos Widding är ändå hans böcker där han rör sig ledigt mellan bönder och adel i Sorunda, på St Barthelemy, i Turkiet och Ryssland bland Karl XII:s soldater,Sorundasviten och Karolinersviten. De kan jag läsa om och om igen.

I spåren av hans källforskning för de böckerna, gav han även ut Märta Helena Renstiernas dagböcker under samlingsnamnet Årstafruns dagbok. Den har jag haft, men förlorat någonstans. Den står på önskelistan för att återfå en plats i bokhyllan. Kanske jag hittar den på någon loppis framöver.

Nästa författare jag vill framhålla är brittisk. Det är Ken Follett. Han är inte rädd för att slänga sig med många olika ämnen. Jag vet inte hur jag ska klassificera honom. Dramor, äventyr och thrillers, är kanske bra ord som passar hans böcker. Han skriver om agenter, om krig, om partisaner, om utvandrare. Ja, det mesta, som i alla fall intresserar mig. Till hans stora försäljningssuccéer räknas Nålens öga och Kod Rebecca. Min egen speciella favorit är nog ändå Svarta Fåglar. Den handlar om brittiska agenter som agerar i Nazityskland strax före Dagen D. De ska slå ut viktiga funktioner för att öka chanserna för de allierade.

En annan favorit av Ken Follett är Svärdet och Spiran. Den utspelar sig i 1100-talets England. Den handlar om en grupp människor som möts genom olika omständigheter. Den sammanhållande länken är byggandet av katedralen i Canterbury. Det är en tegelsten, eller rättare sagt två tegelstenar. Så tjock är den. Jag har en lika tjock bok liggandes nu, som Ken Follett också skrivit. Det är en fristående fortsättning på Svärdet och Spiran och heter En värld utan slut. Man har nu kommit fram till 1300-talet. Jag verkligen längtar efter att läsa denna bok, men den känns lite för tung just nu. Rent fysiskt alltså. Mina armar klarar den inte just nu.

Det är väl ingen som kunnat missa att jag älskar deckare. Vi har många fina svenska deckarförfattare. De som just nu står högst på min lista bland de svenska är Roslund & Hellström. De är helt outstanding. Jag gillar också Marie Jungstedt och Helen Tursten. Men den deckarförfattare jag vill framhålla mest är en amerikanska. Det är Patricia Cornwell. Just nu är jag nästan besatt av hennes karaktär, rättsläkaren från Richmond, Kay Scarpetta.

Jag har en annan favoritdeckare också. Det är Michael Connelly med sin poliskaraktär Harry Bosch. Han är mer hårdför, men ändå mjuk och sårbar. Schablonartad så det skriker om det, men ändå helt underbar. Amerikansk deckare på sin bästa nivå.

Det här var bara ett urval av mina favoritförfattare. Jag skulle kunna räkna upp fler, men då ledsnar ni att läsa. Nu vill jag höra vilka era favoritförfattare är. Det är trevligt med sånt. Här kan du läsa om Mångmammas favoriter. Det är hon som är orsaken till det här inlägget.

Peppning

Om någon känner för att skicka en peppningshälsning till Madde så kan ni göra det här.

Mycket nu

Ibland så undrar man vad man fått för liv. Är det så att det är detta man förtjänat? Nej, jag tror inte det. Är det så att någon vet att man har krafter att klara av det? Just nu känns det som att de krafterna man hade förr inte finns längre. Det senaste som hänt nu är detta:

Ali har fått ett utvisningsbeslut som ska genomföras inom två veckor!

Den ursprungliga grejen är att han kom hit till Sverige, för tre år sedan, med falska handlingar. Det kom sig av en del dåliga råd från så kallade vänner. När han hade varit här i ett halvår så träffades han och Madde och kärlek uppstod. Ali har haft en advokat som bekostats av Migrationsverket. Den advokaten har inte gjort många knop, han har inte varit anträffbar när han behövts och inte skickat in nödvändiga papper. Det känns som att han tagit den enkla vägen och enbart fakturerat Migrationsverket för tjänster han inte utfört.

Melina föddes för ett och ett halvt år sedan. Det förändrade allt. Från 1 juli i år så kom en ny lag vilket innebär att har man anhörigskäl så får man lättare uppehållstillstånd. Det är här som Alis falska handlingar strular till det rejält. Han får en uppmaning av Migrationsverket att han måste kunna styrka sin identitet. Han skickar efter sitt äkta pass från Ghana, som han kommer ifrån. Migrationsverket godtar det, men hävdar ändå att han måste styrka sin identitet på annat vis också.

Det man säger då är att han måste åka tillbaka till Ghana och ansöka om uppehållstillstånd från den svenska ambassaden där. De säger muntligt att om han gör så, kommer han att få uppehållstillstånd på grund av Melina. Madde och Ali har även varit på intervju på MV så de vet att detta är inte ett "skenförhållande".

Det är nu som sambon griper in och försöker hjälpa till. I våra ögon är detta helt vansinnigt ur många aspekter. Migrationsverket bekostar resan till Ghana. Resan tillbaka hit måste Ali bekosta själv. Detta är ju rent ekonomiskt vansinnigt både för MV och för Madde och Ali om han ändå ska få uppehållstillstånd. Samtidigt så skiljs en ung familj åt under en längre tid. Man kan förstå MV misstänksamhet, samtidigt som man tycker att de är onödigt byråkratiska.

Sambon ringer och skriver och får fram att om Ali gör en ny ansökan om uppehållstillstånd med de äkta handlingarna så ska det beviljas. Den ansökan görs, men avslås med omedelbar verkan och kan inte överklagas av någon anledning. Nu har sambon återigen pratat med MV, som nu ska sätta fart på advokaten för det måste vara en jurist som håller i detta. Det är vad vi vet nu.

Madde väntar på tid för en "gastrik by pass"-operation. Skulle hon få tid nu så måste hon säga nej. Hon klarar inte det som ensamstående eftersom det är en tids konvalescens efter operationen. Vad gör man då med en livlig liten fröken Melina.

Som om detta inte vore nog så är risken stor att Madde och Melina är bostadslösa från och med sista februari. Nu hyr de i andra hand av en väninna till Madde. Den väninnan får inte längre hyra ut i andra hand, så lägenheten ska sägas upp. Madde har skulder sedan tidigare så hon får inte ett förstahandskontrakt. Ali får ju inte heller det, eftersom han inte har något uppehållstillstånd.

Igår åkte Madde in på sjukhuset för att hon var så dålig, misstänkta hjärtbesvär. Som tur var så var det "bara" en ångestattack. Eftersom jag själv haft sådana så vet att att de är väldigt obehagliga och man blir rädd innan man förstår vad det är. Så vad händer nu? Jag vet inte!

torsdag 9 december 2010

Mer julklappstips

Här kommer de sista julklappstipsen från mig. Nu ska jag sy egna grejer och pyssla med annat under de veckor som är kvar till jul.

Här är ett stickfodral i ett himla läckert tyg. Det ska väl föreställa Myran-stolar eller något liknande. Både yttertyg och fodertyg är helt oanvända och du hittar fler uppgifter om fodralet här.






Fodret är beige med en lite rosa ton, samma färgton som det är på stolen längst till vänster på yttertyget.










Jag har fortsatt att leka lite med de tre olika tygkombinationerna. Här blev det tre stycket sk brödkorgar, eller vad man nu vill använda de till. Servetter kanske?

Du hittar mer uppgifter på brödkorgarna här.

Den här har svart bakstycke och stickningarna är sydda med röd tråd.


Svart bakstycke och svarta stickningar.









Rött bakstycke och röda stickningar.

Ge långfingret

Det finns två myndigheter som jag vill ge Dagens långfinger. Det är Försäkringskassan och Migrationsverket.

Bägge myndigheterna har lagt ner stora pengar på att hålla personalutbildningar i konsten att göra sig oanträffbar och människoförakt.

tisdag 7 december 2010

Ode till en kär vän

Idag har det verkligen varit "a trip down memory lane". Jag har träffat en väninna sedan tjugosju år tillbaka. Periodvis har vi träffats ofta, periodvis mindre ofta, helt beroende vart vi stått i livet just då. Men vi har alltid haft den där trygga och fantastiska vänskapen där det inte gör så mycket om man inte träffas på ett tag.

I höstas träffades vi för första gången efter en längre periods uppehåll. Nu när vi bägge två är pensionärer så har vi tid att ses oftare. Idag har jag varit och ätit lunch hemma hos henne. Det har varit massor med "Minns du.....?", "Kommer du ihåg vad roligt vi hade då......?" Vi har pratat och skrattat sex timmar i ett streck. Vi har gjort så mycket tillsammans. En del helt otroliga saker. Vi har delat så mycket, både skratt och gråt och allt där emellan.

Vi lärde känna varandra eftersom vi bägge två hade funktionshindrade barn. RBU var vårt liv. Min väninna hade det även som jobb, eftersom hon var kurator på barnhabiliteringen. För mig var hon ett stort stöd och en mentor. Jag kunde alltid ringa till henne när något strulade. Hon fanns alltid där och hade alltid goda råd och kloka ord att ge.

En gång kallade sonens skola till möte. Den gången förnedrade de mig något oerhört, mer än vanligt. Då ringde jag och grät och sa: "K, de har trampat på mig". Då svarade K: "Ja Christina, de kan trampa på dig, men de kan aldrig knäcka dig. Du är som en enbuske, du reser dig igen." Visst hade hon rätt. Jag reste mig varje gång, om och om igen. Mycket tack vare de goda vänner jag hade runt mig, där K var ett viktigt inslag.

En annan gång när vi pratades vid, frågade K hur jag mådde. Jag berättade, att för tillfället hade vi det lugnt hemma. Då svarade K: "Skynda då att vila dig så du orkar när det blir jobbigt igen." Hon visste ju att de där jobbiga stunderna kom med jämna mellanrum, eftersom hon själv levde mitt upp i en liknande situation.

En gång på gymnasiet skulle dotterns klass skriva en uppsats om vem de beundrade mest av allt. De flesta skrev om någon känd storhet. Min dotter skrev om mig. Skulle jag skriva en liknande uppsats skulle den handla om K. Hon är min stora idol här i livet. Det har hon varit sedan den gången jag lärde känna henne. Hon är den mest fantastiska person jag känner och jag är så glad att jag har fått vara hennes vän i alla dessa år.

För många år sedan fick jag en dikt av henne. Hon hade i sin tur fått den av en annan vän. Den beskriver väldigt mycket hur vår vänskap har varit och fortfarande är.

Vad är vänskap? Kan den förklaras,

Blicken som säger: Vänner är vi

Sällan vi talar om vad vi känner,

vi bara vet det, vet det

Vänner vi skall förbli.

Kanske med åren ses vi rätt sällan

möts inte ofta, skiljas igen

Men när vi träffas, du är densamma

Vi vet det båda,

Vår vänskap varar än.

Fröjd det mig ger att du finns i världen

att vi kan mötas och skiljas så

helt utan fraser, självklart och enkelt

Tänk att en sådan gåva

man kan av livet få.

måndag 6 december 2010

Flyttsaker

Den här kassen och sminkväska gav sig ut på en resa och bor numera i Österbotten hos en trevlig bloggvän. De verkar ha det skönt där i trädet.

söndag 5 december 2010

Jästen som dog

Det låter som det värsta kriminaldramat. Men det är mycket mer vardagligt än så. Det var meningen att jag skulle baka valnötsbröd idag. Jag började igårkväll med att ta fram surdegsgrunderna. Då inser jag att det var nog rätt länge sedan jag pysslade om dem. Trots det så matade jag på dem i vild förhoppning om att de skulle piggna på sig.

När jag gick och la mig såg de rätt livlösa ut och imorse var det bara att inse att de gått hem till surdegarnas himmel, eller nå´t sånt.

Så nu sjunger jag som Sven-Ingvars: "Börja om från början, börja om på nytt igen....."

Mitt kylskåp ser väldigt tomt ut utan några surdegsburkar och så kan vi ju inte ha det. Till jul så måste jag ju baka världens godaste vörtbröd som jag hittat i Martin Johanssons bok "Surdegsbröd".