Award

Jag har fått en award av Anybody som häckar på Anybody´s place. Man ska börja med att länka till den man fått awarden av. Det har jag gjort nu.

1. När ingen ser eller hör mig ..
 ..så sjunger jag, högt och ljudligt. Det händer också att jag tar ett eller annat danssteg. Ibland glömmer jag bort att jag inte är ensam utan sjunger ändå. Som i somras när jag satt i sonens kök och sydde gardiner....och sjöng. Då frågade min son sin syster om hon trodde jag mådde dåligt.

2. Jag går aldrig hemifrån utan .. nycklar. Man måste låsa vår dörr från utsidan. Det är bra, annars skulle jag helt säkert låsa mig ute. Om jag har tagit minnet med mig, så tar jag för det mesta även med mig mobilen och handväskan. Men det är inte alltid jag kommer ihåg det.

3. Min blogg heter som den gör för att jag .. Det känns som att jag svarat på denna fråga tidigare. OK, jag drar det igen. Jag hade funderat på att börja blogga ett tag, men inte kommit till skott. Så fick jag en ingivelse att jag ville testa hur mina hemmasydda saker skulle tas emot. Jag var inne på att skaffa en hemsida att sälja på, men kände mig väldigt osäker. Därför kändes en blogg som ett bra startverktyg. Självklart fick bloggen heta som det jag valt som "firmanamn".
4. Om jag vågade skulle jag ..? Det är inget jag kommer på så där spontant. Jag har nog utmanat väldigt mycket i mina dagar. Efter skilsmässan gjorde jag en hel del galna grejer. Jag testade bergsklättring, att gå på glödande kol, krypa i grottor och så vidare. Så rent äventyrsmässigt känner jag mig rätt nöjd. Jo, om jag vågade skulle jag vilja jobba med hemlösa för att försöka förändra deras situation. Risken är att jag skulle engagera mig så hårt att jag inte klarade av det själv. 
 
5. Om tio år kommer jag att .. förhoppningsvis inte vara sämre i kroppen än nu. Självklart hoppas jag också att jag är vid liv om tio år. Om jag får önska riktigt hur det skulle se ut om tio år så skulle jag vilja bo på Sicilien under vinterhalvåret och sommarhalvåret i Sverige. Cicki Design skulle vara ett känt designermärke, så det skulle förverkliga mina och sambon drömmar.


Nu skickar jag den här uppmaningen vidare. Jag är inte speciellt förtjust i sådana här saker så jag tycker att den som känner sig manad får besvara. Länka dock gärna till mig i så fall.

Award

Jag fick en award från Mormor Mu där jag nu ska svara på några olika frågor.


Varför började du blogga?: Jag hade funderat på det ett tag, men inte kommit till skott. Så fick jag en ingivelse att jag ville testa hur mina hemmasydda saker skulle tas emot. Jag var inne på att skaffa en hemsida att sälja på, men kände mig väldigt osäker. Därför kändes en blogg som ett bra startverktyg. Det har jag inte ångrat en minut. Tänk så mycket fina vänner jag har mött den här vägen.


Vilka bloggar följer du?:  Främst de som står i högermarginalen på bloggsidan. Nu är den inte riktigt uppdaterad. Jag vill läsa en blogg som berör. Det kan vara en massa olika teman, men det ska beröra mig. Det är huvudkriteriet för mig.

Vilken favoritfärg har du?: Kraftiga, mustiga färger. Gärna höstfärger. Pastell går helt bort. Just nu letar jag efter ett tyg i en alldeles speciell färg. Den är bäbisbajsbrungulgrön. Sambon påstår att det är ockra jag är ute efter. Det låter så tråkigt. Bäbisbajs låter mycket bättre och är klart chockerande när man ber om den färgen i en butik. Tittar man i min garderob hittar man nog ändå mest svart.

Vilken är din favoritfilm?: Det är många och av olika art. Den där riktigt favoritiga filmen är töntigt nog "Borta med vinden". Jag vet inte hur många gånger jag sett den eller läst böckerna. Så töntig är jag. En annan stor favorit är "Gökboet". Jag kan fortfarande känna ilskan i magen som jag hade när jag gick ut från biografen. Den filmen berörde mig verkligen. En annan favofilm jag har är "Little Big Man" med Dustin Hoffman. Han är dessutom en av mina favoritskådisar.


Vilket land drömmer du om att besöka?: Italien, Italien och Italien. Jag har bara varit där en gång. Jag är ju ingen berest människa. Men jag drömmer om att kunna resa. Italien har så många spännande platser att bjuda på, så jag skulle faktiskt kunna tänka mig att bo där. I så fall på Sicilien. Efter det kommer Skottland (jag vet att det inte är ett land), Irland, Grekland, Mexiko och en massa andra länder.

Nu ska jag då skicka iväg den här till fem andra. Uj, så svårt. Äh, vi gör så här. Den som känner för det nappar. Tala då gärna om att ni har nappat så man får läsa. Det var kul att besvara dessa frågor.

Sju saker om mig

Jag har fått en utmärkelse av Metta. Sånt blir man alltid stolt och glad över. Nu gäller det att komma på 7 saker om mig själv som jag inte berättat tidigare om. Svårt, eftersom jag är den bluddriga typen som berättar allt, nästan i alla fall. Dessutom är minnet som det är, så jag minns inte vad jag berättat eller inte. Men jag gör ett försök i alla fall.

-Jag hoppade av skolan efter en termin i 3:3an i realskolan. Vi hade flyttat mycket och betyget och motivationen sjönk för varje flytt. Skolan var i omorganisationstagen så jag gick i minst tre olika skolformer, enhetsskola, grundskola och realskola. Det kan har varit något år i folkskola också. Jag minns inte. Jag var skolpliktig till åttan så det utnyttjade jag.

-I trettiofemårs åldern tog jag igen mina bristande betyg på Komvux. Kan numera titulera mig gymnasieekonom, om jag skulle vilja. Har aldrig jobbat som ekonom, men haft bra nytta av kunskaperna ändå. Bland annat som egen företagare.

-Jag har aldrig varit ofrivilligt arbetslös. Det behövde inte vi som började jobba på sextiotalet. Vi kunde välja och vraka. Det har funnits tider jag inte jobbat, men då har jag valt det själv, av olika anledningar.

-Min första lägenhet var en möblerad tvåa som jag hyrde av min chef. Den delade jag med min dåvarande fästman.

-När jag var yngre var jag fruktansvärt blyg. Jag är det fortfarande när jag ställs inför främmande människor. Det kan man inte tro, eftersom jag gladeligen ställt mig som föreläsare och utbildare och pratat i flera timmar inför en publik på många hundra personer. Och njutit av varenda sekund.

-Jag har två tatueringar. En kräfta (mitt stjärntecken) på vänster höft och en fredsduva på vänster arm. Skulle gärna vilja ha fler om jag hade råd.

-När jag tog körkort -67 började jag övningsköra medan det fortfarande var vänstertrafik. Jag hann inte bli klar, så jag fortsatte efter högeromläggningen och fick min älskade lapp den 30 oktober 1967. Jag älskar fortfarande att köra bil och blir avslappnad när jag gör det.

Nu ska jag egentligen välja ut några att skicka awarden till. Det är så svårt att välja, så jag skickar iväg en allmän uppmaning att ni hakar på detta. Jag vill veta sju hemlisar om er allihopa.

Stolt och inte så lite mallig

Nu är jag så stolt så jag håller på att spricka. Jag har blivit utsedd till Veckans kvinnliga blogg v15 av Mångmamma. Vilken ära! TACK!

Sju sanningar om mig

Nu står utmärkelserna som spön i backen. Man ska tydligen åka bort för att bli populär.....:-) Denna fick jag från Spader Madame. Hon är en hejare på bridge och är tokkär i sitt Ess. Hon vill nu att jag ska avslöja sju hemligheter om mig själv. Okej då, jag gör väl det.

1. Jag har åkt dit för smitning en gång. Eller åkt dit och åkt dit. Sant är att jag sent en kväll utanför min kompis hus backade på en annan parkerad bil. Det var lyktglas mot lyktglas, kan man säga. Jag blev lätt skärrad och visste inte hur jag skulle bete mig. Jag åkte därifrån! Några dagar efteråt var jag där och hälsade på min kompis igen. Jag hade inte bytt lyktglas på bilen. Dagen efter kommer två stadiga poliser in på mitt jobb och vill titta på min bil. Jodå, mycket riktigt så var den ju skadad. Ägaren till den andra bilen hade hittade lyktglas från min bil och sedan sett min bil när jag var där igen. Han hade skrivit upp registreringsnumret och anmälde mig för smitning. De två stadiga poliserna sa att om jag ersatte den andra ägaren utan att krångla så skulle det inte bli något av det hela. Vilket jag naturligtvis gjorde. Jag tror det är preskriberat numera eftersom jag var nitton år när det hände.

2. Jag sög på tummen till jag var femton år. Jodå, det är jättesant och jag var livrädd för att min pojkvän skulle få reda på det.

3. På grund av att jag var en sådan intensiv tumsugare så skrev pappa en saga till mig. Den hette "Flickan i Tumsugarlandet". Gissa om jag önskar att den funnits kvar idag.

4. Som barn var jag oerhört mörkrädd. Mamma bäddade med filten instoppad under madrassen. Jag brukade dra ihop det upptill så det blev som en flaskhals. Sedan kröp jag ner i fotändan och stängde "flaskan" genom att dra för kudden. Då kunde ingenting komma åt mig. Jag var mörkrädd ända tills sonen var född. Det var inte helt lätt med en man som jobbade nätter då och då. Jag brukade låsa in mig och sonen i vårt sovrum de nätter mannen inte var hemma. Så småningom vande jag mig av med detta. Jag är fortfarande förundrad över hur jag vågade bo ensam i flera år innan jag träffade sambon och att jag jobbade sent på kvällar och åkte pendeltåg ensam hem samt gick flera kilometer ifrån tåget hem till bostaden. Man förändras med åren.

5. När jag gick i skolan så var jag så kort att när jag skulle plinga för avstigning på bussen så nådde jag inte upp till knappen. Var det ingen annan som skulle kliva av vid min skola så fick jag åka tills någon annan plingade. Jag var så blyg att jag inte vågade be någon plinga åt mig.

6. I grund och botten är jag en riktigt pedant. Men eftersom min älskade är raka motsatsen så har jag fått finna mig i det. Vi har ett rum som fortfarande är fullt med ouppackade lådor med hans sparade datorprylar. Vi har datorprylar överallt, till och med i vardagsrummet. Jag skäms för att ta hem folk. Min dröm är att någon gång få det fint här hemma. Jag vet faktiskt inte om den drömmen någonsin kommer att uppfyllas.

7. Jag är ständigt rädd för att inte räcka till för mina nära och kära. Jag gör allt jag kan för att de omkring mig ska må bra. Ändå känns det ofta som att det inte är tillräckligt. Jag vet att jag har en skräck för att inte bli omtyckt och att jag har ett bekräftelsebehov. Det har blivit bättre med åren, men ibland blir det väldigt märkbart igen. Då mår jag dåligt och vill krypa in i en bubbla där ingen kan komma åt mig.

Uppdaterat: Jag glömde skicka utmärkelsen vidare. Jag gör som vanligt, skickar ut den till den som vill fånga upp den. Berätta sju sanningar om dig själv.

Utmärkelse igen

Nu när jag håller på att läsa ifatt så upptäckte jag att jag fått en utmärkelse till. Denna gång från Pärlmudden. Hos henne kan ni se otroligt vackra stickkreationer.

Jag gör som tidigare, skickar iväg utmärkelsen till den som känner sig manad att fånga upp den.

Sunshine award

Jag har fått en award av Madde. Hon är den som jag i mina inlägg benämner som "bonusdottern". Hon är alltså sambons dotter och mamma till världens vackraste Melina. En award från henne gör mig extra glad, eftersom vi förr hade turbulenta tonårsår tillsammans när vi alla bodde under samma tak. Numera har vi ett jättefint förhållande.

Hos henne kan ni läsa om hur det är att vara småbarnsmamma i en liten etta tillsammans med hennes älskade Ali och deras vackra dotter.

Jag gör som jag brukar. Jag väljer att inte skicka ut awarden till någon speciell, eftersom alla bloggvänner är lika viktiga för mig, av olika anledningar. Ta åt er allihopa. Ingen nämnd och ingen glömd.

Awards

Jag har fått två awards. Den första fick jag av Catta. Den lyckades jag glömma bort. Virriga tanter gör sånt ibland. Idag fick jag en till. Denna gång av Lilla viola. Då kom jag på att jag fått en av Catta också. Jag rodnar över hela kroppen när jag läser om varför jag fått dessa awards.

Så här skriver Catta om mig: "Cicki som har en fin designblogg och som jag har följt sedan jag startade min. Hennes saker får mig att aoha och oa varje gång jag tittar in på hennes blogg."

Och så här skriver Lilla viola: " Du ger mig hopp och mod att trots hinder genomföra saker. Detta är du säker inte medveten om själv,men utan dig skulle hälften av vad jag gjort för sonen och för mig själv inte har blivit av."

Fattar ni att jag rodnar när man läser sånt. Nu ska jag då skriva sju saker om mig själv. Det är inte lätt, ska jag säga. Men jag gör ändå ett försök.

1. Jag är i grunden väldigt blyg. Folk som känner mig tror inte på det, eftersom jag kan prata skallen av folk. Jag var gräsligt blyg som barn, men har tränat bort det mesta. Men i främmande personers sällskap och i främmande miljöer så blossar blygheten upp igen och jag blir en grå liten mus som vill försvinna in i ett hörn.

2. Trots denna blyghet så har jag haft ett jobb som föreläsare där jag stått på scen och pratat inför hundratals människor och njutit av varje stund. I den rollen var jag säker på mig själv och visste att jag gjorde något bra. Som kom andra människor till nytta. Jag är mycket stolt över den delen av mitt yrkesliv och vad jag gjorde då.

3. Jag har tillsammans med en annan mamma skrivit en bok om hur det är att vara förälder till ett funktionshindrat barn. Jag är otroligt stolt över den boken. Jag tänker inte avslöja titeln eller något mer än så här. Lite hemlig måste man få vara.

4. Jag älskar att sy. Det är väl ingen hemlighet. Men ifall ni inte visste det förut så vet ni det nu....:-)

5. Jag älskar också att läsa. Läser helst deckare och älskar våra svenska deckardrottningar. Det slinker gärna ner även en Guillou eller Leif GW. Får jag tag på en deckare om Kay Scarpetta eller Harry Bosch är lyckan total.

6. Jag är i grunden en väldigt otålig person, så jag måste alltid ha något för händer för att inte bli uttråkad. När jag var frisk så älskade jag när agendan var fullklottrad och jag levde med klockan i hand. Numera är det precis raka motsatsen. Jag klarar ingen stress överhuvudtaget.

7. När det gäller musik så är jag allätare. Lyssnar mycket på musik. Valet brukar bli efter vilket humör jag är på. Jag föredrar blues, men tycker också mycket om country och rock, även hårdrock. När det gäller blues är Van Morrison och Gary Moore stora idoler. I countryfacket så är det Dolly Parton och Shania Twain som jag helst lyssnar på. Men sätter även gärna på en gammal jazzplatta, klassisk musik eller en rivig Jerry Williams. Man dammsuger otroligt lätt till just Jerkan.

Det var sju sanningar om mig själv. Nu ska jag egentligen välja sju favoritbloggar. Men som ni kan se är min läslista lång och jag har väldigt svårt för att välja ut någon speciell. Alla har något att ge mig. Jag lämnar awarden öppen och skickar den vidare till någon som känner sig manad. Håll till godo.

Guldstjärna

Jag har fått en guldstjärna. Jag sträcker på alla mina 156 centimetrar och är hur mallig som helst. Jag har fått guldstjärnan av Karin. Så här motiverar hon det:

"Tack och lov att det finns människor som du, som är utanför assistansvärlden och diskuterar detta ämne och har så bra åsikter som vi annars måste slåss för att föra fram.
Idag blev det GULDSTJÄRNA dör ditt inlägg."

Karin sitter själv i rulle och arbetar med bland annat assistansfrågor. Så att få en guldstjärna från henne är stort. Karin har jag också lärt känna via den eminenta mailinglistan Tantvarning, samma lista som jag mötte Plupp på. Jag har även haft förmånen att träffa både Karin och hennes man i verkliga livet. Tyvärr är det samma sak här, som med Plupp, att det fysiska avståndet är för stort för att kunna träffas ofta.

Visst är jag utanför assistansvärlden i och med att varken jag eller sonen har haft behov av personlig assistent. Sonen har visserligen haft elevassistent hela sin skolgång, men det är inte riktigt samma sak. Men jag har ju varit i handikappvärlden i så många år och även suttit i förbundsstyrelsen och diskuterat just assistansfrågor, så helt utanför den världen är jag väl inte. Dessutom har jag en del vänner som är föräldrar till ungdomar och vuxna som behöver assistans. Något har man ju snappat upp på vägen, så att säga.

Jag tycker nog att yrket personlig assistent är ett av de viktigaste yrken som finns. Förr var det ett genomgångsyrke, som man tog under en tid av arbetslöshet, i väntan på något bättre. Det var uruselt betalt och det behövdes ingen utbildning för att jobba som personlig assistent. Jag är lite för dåligt uppdaterad, men jag tror det har blivit en stor förändring här. Jag märker det när jag hör någon berätta att de arbetar som personlig assistent. De sträcker på sig och är stolta över sitt yrkesval. Precis så ska det vara. För de har ett enormt viktigt arbete. Mycket viktigare än alla "vedear" som lyfter höga bonusar och som har horribla fallskärmsavtal. En personlig assistent får väl inte ens ett sketet gammalt paraply den dagen de slutar sitt viktiga arbete.

När jag kämpade för min förtidspension så frågade jag min handläggare på försäkringskassan vad hon tyckte att jag skulle klara av för arbete. Hon tyckte jag kunde arbeta som personlig assistent. När jag då sa att det kan jag ju inte för jag klarar ju inte av några lyft och sådana tunga saker. Då tyckte hon att jag skulle bli personlig assistent till någon med förståndshandikapp. Jag kunde ju hjälpa till att handla och gå till posten och sånt. När jag då i min tur sa att jag kan inte garantera att jag klarar av att jobba varje dag. Är det någonting som denna grupp behöver är ju kontinuitet, att veta att den assistent som de väntar verkligen är h*n som kommer. Så långt hade inte fk-handläggaren tänkt. Sådana är kunskaperna ofta hos de beslutande. Jag hade gärna jobbat som personlig assistent om jag bara hade klarat av det.

Vad gör då en personlig assistent. Jo, h*n är din förlängda arm, h*n gör det du inte klarar av själv. H*n är den som gör att ditt liv blir så lika som det bara är möjligt, som om du hade varit "frisk" (Fel ord egentligen, men jag hittar inget bättre samlingsord.) och kunde klara allt själv. Tänk igenom din dag och tänk sedan hur det skulle vara om du inte klarade av att sköta detta själv.

Tänk om du inte kan duscha själv, borsta tänderna själv, krama din egen partner själv, klä av och på dig själv, sköta ett arbete själv. Ja, precis allt det som du gör på en dag. Det ska assistenten vara dig behjälplig med.

Är man personlig assistent så måste man ha fingertoppskänsla, annars kan det bli integritetskränkande både för den som behöver assistansen, som för assistenten själv. Jag har en ung väninna som sitter i rulle. Jag har känt henne sedan hon var ganska liten. Hennes föräldrar och jag var med i samma föräldrarförening. Hon och min son har haft mycket aktiviteter tillsammans. Idag är hon en vuxen kvinna som behöver assistans med vissa saker i sitt dagliga liv. Jag frågade henne en gång om hur de gör, när hon har sin pojkvän som sover över. Hur de gör för att assistenterna inte ska klampa in i sovrummet och hamna i en pinsam situation. Jo, de hade löst det med en dörrkod. Om sovrumsdörren var stängd så var det ett tecken på att hon ville vara ifred. Sådana saker måste man tänka på som personlig assistent. Det är ju ett yrke som gör att man verkligen jobbar nära en annan person, mer än i något annat yrke.

Jag langar nog guldstjärnan vidare och försöker fördela den mellan alla duktiga personliga assistenter. Ni är värda alla guldstjärnor i hela världen.

Award

Jag har fått en utmärkelse av de härliga bloggvännerna Smycka och Pärlmudden. Tack så mycket. Man ska skriva 10 saker om sig själv. Svårt, men jag ska göra ett försök i alla fall.

1. Jag älskar att sy.
2. Jag tycker mycket om att läsa.
3. Jag är en rätt otålig människa och vill att saker och ting ska hända snabbt.
4. Jag är rätt snäll, ibland nästintill dumhet.
5. Jag är vänfast, men urdålig på att hålla kontakt med mina vänner.
6. Jag är en tuff brud i tantförpackning........:-)
7. Jag älskar smycken, mest örhängen, det är enbart plånboken som begränsar mig.
8. Jag har två tatueringar.
9. Jag är äkta rödhårig. Numera stolt över det, men retad som rödtott under skoltiden.
10. Jag försöker oftast tänka så positivt som möjligt.

Ja, det blev till slut 10 sanningar om mig. Nu ska man skicka denna utmärkelse vidare. Sånt är jag urdålig på. Det innebär ju att jag ska välja mellan en massa härliga bloggar. Det klarar jag inte så alla som vill ta åt sig ska göra det. Kopiera gärna awarden, berätta 10 saker om er själva som vi andra kan få läsa.

Blåser nu iväg denna award ut i bloggosfären...........puuuuust....

Utmärkelse

Igår fick jag en utmärkelse från Cattis som har bloggen Att skriva en bok. Jag blir alldeles rörd av orden om varför jag får denna utmärkelse. Så här skriver hon:

"Cicki- för att din blogg är så fin och innehåller mer än själva skrivandet. Jag älskar dina saker du själv designar och jag blir mycket inspirerad i mitt eget kreativa liv av din blogg."

Jag har nu valt ut fem som jag själv vill skicka denna utmärkelse till.

Elisabeth som skriver så härligt vardagsnära om sitt liv och pendlande mellan Ystad och landet Halland. Hon varvar sitt skrivande med underbara bilder och filmsnuttar så man känner att man är med henne hela tiden.

Eva i Hammarbyhöjden som delar med sig av sina fantastiska hundbilder och sina musiksnuttar som jag för det mesta heldiggar.

Spader Madame är nog den blogg som jag följt längst, länge är det i alla fall. Vi som läst har fått följa med på hennes resa från den djupaste sorg efter sin mans bortgång till den nya spirande kärleken som hon hittat i Esset. Hon har vågat säga "jatack" till livet och jag gläds så mycket med henne. Hon gör mig glad med sin blogg.

Christina på Stribergs station som låter oss följa med i hennes liv på stationen som hon delar med sin man och sina spanska hittehundar. Hon varvar sitt skrivande med bilder och recept, allt skrivet med en fin värme.

Ulvstrumpas blogg är något alldeles speciellt. Hon tänker både krokigt och rakt och med mycket sunt förnuft. Framför allt tänker hon mycket och hon delar med sig av sina tankar och funderingar. Gör som jag brukar göra, ta en kopp kaffe och slå er ner och läs hennes blogg.

Det är klart jag läser många, många fler bloggar och uppskattar alla på olika sätt. Annars skulle jag inte följa dem. Men jag kan inte räkna upp alla utan har nu valt ut några som betyder lite extra för mig.

Utmärkelse

För ett tag sedan fick jag denna utmärkelse av Smycka. Den kan passa bra att skicka vidare idag när snön vräker ner här i min del av landet. Alla som vill ha ett ljus i mörkret ska ta denna lykta till sig. Jag skickar nu iväg den för att lysa upp vintermörkret för alla och envar.

Award

Jag har fått en utmärkelse av Lilla Viola och Trebarnsmamman. Det följer med vissa regler med detta. Man ska skicka denna award vidare till bloggar man uppskattar. Det är alltid lika svårt, eftersom det är så många jag gillar. Den här gången har jag tänkt att skicka den vidare till bloggare som jag inte skickat till förut. Både Viola och Trebarnsmamman vet att jag gillar deras bloggar, så de får stå över denna gång. Likaså får en del andra göra det, bloggar som jag följt länge och som själva vet att jag uppskattar dem mycket.

Här kommer litet förhållningsorder för utmärkelsen:

*Vinnaren sätter loggan på sin blogg.

*Länka till personen som utmärkelsen kom från.

*Nominera minst sju andra kreativa bloggar

*Länka till dessa bloggar i din blogg

*Lämna ett meddelande till personerna på deras blogg.

De jag nominerar denna gång är:

Att skriva en bok , Cattis som håller på att skriva en bok och författar jättefina texter.

Eva i Halmstad , som är en fena på att sticka de mest underbara vantar som man kan se.

Hanneles paradis , som fotar så vackra och underbara bilder.

Pärlmudden , för att hon stickar världens underbaraste pärlmuddar.

Smycka , som gör så mycket underbart. Kolla in hennes smycken.

Ulvstrumpa , för att hon ofta ger mig dagens garv.

Whisky & champagne , Eva som är otroligt duktig på det här med läckra inredningsdetaljer.

Uppdaterat: Virriga tanten har varit i farten och gjort så att jag glömde att länka till Viola och Trebarnsmamman. Det är nu åtgärdat.

Kreativ blogg

Jag har fått den här utmärkelsen av Tussegumman. Jag blir lika stolt och glad varje gång jag får en utmärkelse. Det är så trevligt att veta att ens blogg är uppskattad av andra. Jag skickar den vidare till er, vars bloggar jag läser. Jag uppskattar er alla jättemycket av många olika anledningar. Det är svårt att framhålla någon före någon annan. Så sug i er, allihop......:-)

Två nya utmärkelser

Jag har fått två nya utmärkelser. Jag blir lika stolt, glad och rörd varje gång jag får det. På sista tiden har jag varit dålig på att dela ut de vidare. Det blir nog tyvärr inte bättre den här gången heller. Jag har så många bra bloggar jag läser att jag har svårt att rangordna och veta vilka som känns viktigare än andra. Ge mig lite tid så kommer det.
Den här fick jag från Barbamorsan. Hon är en av de där småbarnsföräldrarna som egentligen är jämgamla med mina barn. Det gör ingenting. Jag tycker det är så trevligt och mysigt att läsa om deras liv. Det gör att jag får kontakt med mina något äldre småbarnsföräldretankar och minnen.

Den här utmärkelsen har jag fått från Ulvstrumpa. Hon är en ganska ny bekantskap men kontakt uppstod omedelbart. Hon är en medsyster på livets krokiga stigar. Jag rekommenderar henne varmt för hon är en fena på att skriva. Själv brukar jag ta kaffekoppen och slå mig ner och läsa hennes kloka rader i lugn och ro.

Utmärkelse igen

Nu har jag fått en ny utmärkelse. Den här gången fick jag den av Alde. Vad har jag gjort för att få så många fina bloggvänner? Själv är jag mest förvånad över att någon vill läsa mitt svamlande. Men jag är ju oerhört glad att det är så.

Jag gör som jag gjorde tidigare. Skickar ut den till alla som jag läser. Ni vet vilka ni är för ibland lämnar jag små fotspår. Ni är alla värda ett fint bloggpris.

Dessutom vill jag ge ett bloggtips. Har nyligen hittat till en blogg som heter Ulvstrumpas strumplåda. Hon ger mig många goda skratt med sitt sätt att skriva om det dagliga livet, ständigt med en glimt i ögat.

Två utmärkelser

Nu har jag fått två utmärkelser igen. Den ena är från Pärlmudden. Tack snälla rara du.

Den andra är från Mia.

Jag blir så vansinnigt glad och rörd över dessa tecken på att man gillar det jag skriver. För mig själv tänker jag, "kan det verkligen vara mig de menar" när jag läser motiveringarna.

Nu är det så att bägge de här utmärkelserna ska egentligen skickas vidare till sju respektive åtta bloggar som jag uppskattar. Jag måste erkänna att jag just nu är ganska tom i huvudet. Den lilla koncentration jag har är focuserad på vad jag behöver komma ihåg att göra innan jul. Så jag skickar det här vidare till alla bloggare jag läser. Jag läser era bloggar naturligtvis för att jag gillar dem, av olika anledningar.

Kram till alla snälla och trevliga människor där ute i bloggvärlden.

Jag har fått Nobelpriset

“Man brukar säga att bakom varje framgångsrik man, finns där en kvinna. Vilket är sant, utan tvekan! Men ännu sannare är att bakom varje trygg liten Guldklimp (barn) finns en mamma! En mamma som lägger ner hela sin själ i att fostra, trygga och skapa kärleksfulla förutsättningar för sina barn.En mamma som så ofta får dubbeljobba med att få vardagen att gå ihop… som efter först en lång dag på jobbet, kommer hem, lagar middag, läsor läxor, tvättar, stryker, städar, handlar och inte minst ger sina barn kvalitetstid! När väl kvällen och natten närmar sig, stupar hon i säng av ren utmattning… för att få ork att ta sig igenom ännu en ny dag… med ett leende på läpparna!
Vi alla mammor som lyckas med den här bedriften är UNIKA! Utan tvekan är vi värda ett Nobelpris inom ämnet Mammakunskap!
Det är med en stor ära jag tilldelar Dig det här Nobelpriset! Jag beundrar Dig för Din styrka, för Din glöd och för Ditt engagemang! Var STOLT över Dig själv!”

Jag fick priset av Trebarnsmamman med motiveringen "Alla barn skulle behöva en mamma som du". Jag blev otroligt stolt och glad, nästan rörd till tårar. Nu vill jag skicka Nobelpriset vidare till alla mammor som känner att de är värda det, oavsett om barnet är litet, halvstort eller vuxet. Jag sänder det med extra varm hand till oss mammor som måste kämpa lite extra på grund av att vi inte har alldeles vanliga barn, barn som inte passar in i samhällets normer. Vi måste ofta ta i lite extra för att våra barn ska få ett så bra liv som möjligt. Då kan ett Nobelpris göra att vi känner att vi inte kämpar/har kämpat alldeles förgäves.

Utmärkelser

Jag har fått två utmärkelser. En från Trebarnsmamman som skriver så här: Cicki; För din underbara blogg fylld av självkännedom, ömhet och omtanke. Och för världens bästa inlägg om barn med särskilda behov och hur det är att vara förälder till ett barn med särskilda behov.

Jag har också fått en från Lillaviola som i sin motivering skriver så här: Cicki Min stora Idol! Jag finner inte mer ord än så...

Jag blir alldeles rörd när jag läser deras motiveringar. Inte kan det väl vara mig det handlar om? Tänk att vara någons stora idol. Det är stort. De här karamellerna kommer jag att suga länge på. Det finns vissa regler som följer med det här, så här kommer de.

Reglerna:
1. De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.
2. Länka till den bloggen du fick den ifrån
3. Ge den vidare till sju andra bloggare & länka till deras sidor.
4. Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden.

Mina egna utmärkelser går till:

Hilda: The one and only. Speciellt nu när hon är Nya Hilda som är en stark och tuff kvinna.
Spader Madame: Hon seglar just nu på rosa moln och där vill jag att hon ska fortsätta att vara. Jag unnar henne all kärlek i världen.
Mie: För att hon är tillbaka i bloggvärlden och fyller min tillvaro med glada inlägg om Junioren, Stora sonen, harar, kaniner, mode och annat smått och gott som får mig att le.
Petra: Som är som hon är. En glad klackspark och en ung frisk fläkt i min bloggtillvaro. Hon får mig ofta att storskratta. Dessutom är hon numera Västernorrlänning och det värmer mitt klyktattarhjärta.
Lena: Som känns som en vän fast vi ännu inte träffats. Hon syr och quiltar så otroligt vackra saker och får mig att längta till att ta tag i quiltningen igen. Hon firar ett årsdag idag med sin blogg.

Jag vet inte om man får återgälda utmärkelsen men jag vill faktiskt göra det eftersom både Trebarnsmamman och Lillaviola betyder mycket för mig. Naturligtvis behöver de inte nominera sju bloggare igen.
Trebarnsmamman: Hon låter mig följa med i sitt familjeliv med allt vad det innebär. Den här hösten har varit fylld av ryggont och sjuk dotter. Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt snart ska bli bra. Tills dess så får hon en av mina awards.
Lillaviola: Som nu är mitt upp i allt det där som jag lyckligtvis har bakom mig. Utredning av son och kamp med skolan, egen kamp med försäkringskassan. Hon gör som jag på annat vis också. Hon försöker sy sig frisk. Jag önskar henne all lycka och att allt ska ordna sig till slut.

Utmärkelse

1) The winner can put the logo on her blog

2) Link the person you received your award from.

3) Nominate at last 7 other blogs

4) Put links of those blogs on yours

5) Leave a massage on the blogs of the girls you´ve nominated

Jag fick en nominering från Hilda igår. Jag blev alldeles varm i hjärtat. Man blir så himla glad när någon uppskattar en för den man är. Tänk bara att någon vill läsa om det jag skriver. Så nu vill jag lämna lite utmärkelser själv för bloggar som betyder något för mig.

Först naturligtvis kära Hilda. Hilda var en av de första bloggarna jag började läsa. Så vi har haft ungefär ett år tillsammans. Du och jag, Hilda.....;-)

Nästa blir käraste Spader. Som också har blivit en bloggvän. Hon skriver underfundigt, härligt, roligt, allvarligt och sorgligt. Allt i en underbar skön blandning. Det bästa åt Spader....:-)

Jag vill även ge Lena en utmärkelse. Lena och jag har flera beröringspunkter som stämmer. Vi är i samma åldersgrupp, vi har fibro och vi älskar att sy. Lena känns som någon jag skulle vilja lära känna utanför bloggvärlden.

En som också är värld en utmärkelse är naturligtvis Klimakteriehäxan. Jag älskar att läsa hur hon formulerar sina tankar. Det är alltid på pricken.

En annan som jag vill ge en utmärkelse är Gammelmamman. Jag gillar hennes sätt att skriva om sina öden och äventyr i musikbranchen. En för mig helt främmande, men spännande värld. Det är också så skönt att få uppleva hennes kärlek till Lilla körsbärsblomman och Liten söt sambo.

Det finns en som jag läst nästan ända sedan jag började blogga. Jag har lämnat något kommentar ibland, men har för det mesta läst i tysthet. Vi har även vid något tillfälle utbytit mail. Jag har både lett och skrattat högt över hennes berättelser om Talibanen och den övriga familjen. Just nu behöver hon extra uppmuntran och jag säger bara: Mona, var jätterädd om dig. Det finns bara en av dig.

En annan bloggare som jag läst länge är Petra. En ung tjej som skriver så himla kul. Och som alldeles nyss blivit västernorrlänning. Bara det är värt en utmärkelse.......:-) Det kära Västernorrland där mina barn finns och som alltid kommer att vara "hemma" för mig.

Det finns naturligtsvis massor av andra bloggare som är värda utmärkelser men eftersom jag behövde begränsa mig till sju så fick det bli dessa som betyder lite extra för mig i bloggvärlden.