lördag 30 april 2011

Bloggtystnad

Bloggtystnaden beror inte på lathet utan intensiv tankeverksamhet i andra frågor som just nu prioriteras.

fredag 29 april 2011

Surdegshotell

För oss som älskar våra surdegar och ändå vill kunna åka på semester.

http://city.se/emil/2011/04/28/stockholm-far-varldens-forsta-surdegshotell/

Månadens skitgöra

Nu har jag betalat räkningarna. Det är det tristaste görat på hela månaden. Jag är nog ute i sista minuten, men det blir så ibland. Bland dessa räkningar var den onödigaste räkningen av alla. Det är den till Radiotjänst. Jag tycker det är bra att vi har reklamfria radio-och tv-kanaler. Jag kan bara inte fatta varför inte detta kan bakas in i skatten. De flesta har ju numera TV. (Förlåt Mångmamma, jag vet att ni tillhör den unika gruppen som inte har.) Dessutom tror jag att många yngre struntar i att skaffa TV. Man kan se det mesta via datorn och då känns det rätt orättvist att vi som är ordentliga och betalar vår tv-avgift ska betala för dem som får tillgång till samma utbud som oss andra.

Nu låter jag som en riktig gnällkärring, men någon gång ibland kan man väl få vara så´n........:-)

torsdag 28 april 2011

Vår räddare i nöden

Idag har jag hittat igen en gammal vän på Facebook. Hon var sonens arbetsterapeut i tio år. Hon var verkligen vår vän under alla dessa år. Tyvärr tappade vi kontakten men nu har jag hittat henne igen, vilket glädjer mig mycket.

Sonen är elva veckor för tidigt född. Han fick alltså i den allra bästa starten i livet. Det gjorde att jag och pappan var väldigt uppmärksamma på sonens utveckling. Vi misstänkte tidigt att något inte stod rätt till. Jag har en kusin med en lindrig CP-skada så det var mycket från kusinen som jag även såg hos sonen. Vi pratade med alla läkare vi mötte om vår oro för sonens utveckling. Vi fick de mest konstiga svar som tänkas kan. Jag tror man ville stilla vår oro, men det hade motsatt verkan. Sonen föll även igenom rejält på 4-års kontrollen utan uppföljande åtgärder. När vår dotter föddes blev vi ännu mer övertygade om att något var fel. Nu kunde vi ju jämföra med hennes utveckling som var rak som ett snöre. Sonens utveckling var mer som en slingrig stig. Rak här och där, och väldigt kurvig på andra ställen.

Vi bodde i Stockholms närhet på den tiden på grund av fd makens arbete. Så småningom flyttade vi hem igen. Hem var till Sundsvall. Jag var hemma med barnen under dessa år, vilket gjorde att vi gick på öppen förskola och kyrkans barntimmar. Där berättade jag för andra mammor om min oro. En mamma tipsade då mig om att det fanns något som hette barnhabiliteringen. Hon visste inte så noga vad det var, men hon trodde att vi kanske kunde få hjälp där. Detta gjorde att jag stegade upp till BVC och krävde att få en remiss till barnhab. Läkaren såg min oro och vi fick vår efterlängtade remiss. Då var sonen drygt fem år.

Det var nu vi kom till himmelriket. För så mycket kom barnhab att betyda för oss. Där trodde man på vår oro och man fanns alltid i bakgrunden och stöttade oss hela vägen. De utredde sonen och han fick diagnosen lindrig CP och svår MBD (det som numera kallas för ADHD). Han fick börja på barnhabs förskola, där han gick fyra dagar i veckan. När han var sju år så valde vi att skjuta upp hans skolstart ett år. Han fick istället gå in i barnhabs rh-klass (rh=rörelsehinder) några timmar i veckan. Där fick han lite träning på bokstäver och siffror. Man ville att han skulle ha ett litet försprång när han väl började skolan. Hans grov-och finmotorik var katastrofal.

Barnhab och hela den verksamheten blev som sagt var vår trygghet. De gjorde att vi fick kontakt med rh-konsulenten vilket var den som hjälpte till med att man fick resurser till skolan. På den tiden fanns det statliga pengar för barn som behövde extra stöd. Det gjorde att sonen fick en elevassistent från dag 1 i skolan. Han fick även många speciallärartimmar. Barnhab hjälpte även till med att informera skolan om vilka resurser som sonen behövde. De ställde upp och handledde lärare, de var med vid elevvårdskonferenser och liknande. Han fortsatte att gå på träning flera gånger i veckan, även sedan han börjat skolan. Det fortsatte så ända upp i hans tonår.

Idag kan jag säga utan dem hade vi aldrig gått hela ur det här äventyret. Det finns fortfarande många ärr, men det är numera ärr som inte ens kliar och knappt syns. Utan barnhab hade det troligtvis varit svårläkta sår som vi hade haft.

Sonens arbetsterapeut blev något alldeles speciellt för oss. De två fick en känsla mellan sig som är svår att förklara. Den bara fanns där. Hon levde med oss i vår glädje över sonens utveckling. Hon var nog den som gjorde mest för honom. Han hade mycket svåra perceptionsstörningar. De är väldigt små idag. Mycket tror jag beror på hennes speciella träning. Bland annat "bakade hon en pojke" för att han skulle få lära sig kroppsuppfattning, var han hade armar och ben. När hon bakade en pojke så fanns inte pojken från början. Sonen fick ligga blixtstilla, han var tvungen att vara tyst eftersom pojken inte hade någon mun än och han var tvungen att blunda eftersom pojken inte hade några ögon än. Sedan bakade hon dit alla kroppens delar, ben, armar, magen, öron och så vidare. Till sist satte hon dit ögonen och då fick han titta. Sonen älskade detta.

Arbetsterapeuten fanns inte bara till för sonen. Hon fanns även för oss i vår oro och frustration. Hon mötte oss med kunskap och vänskap. När sonen tog studenten var det hon och jag som grät, kramades och sa: "Vi fixade det, vi fixade det." Min fina son, som var mer eller mindre dömd vid fem års ålder, hade blivit stor student. Vi hade aldrig orkat ända dit utan barnhabiliteringens stora stöd.

Vintern rasat ut

Idag tog jag rätt på de sista vinterkläderna. Värmen har kommit så fort att man knappt hunnit med i bytet från täckjacka till sommarjacka. Idag hade jag tvättstuga så då fick det sista åka med. Men så typiskt när man ska ta med lite extra tvätt. Då strejkar en maskin. Nu har vi tre maskiner i varje tvättstuga så det gick bra ändå. Det var väl den sista torkningen som fick ske i badrummet.

Nu har jag börjat tömma den hemska hallgarderoben som vi "ärvde" när vi flyttade in. Det är en extra garderob som någon tidigare hyresgäst lämnat kvar. Den är full med trasiga tapeter och klistermärken, men den har fått hänga med i brist på annat. Men nu ska hallen göras i ordning, har jag tänkt. Jag har en massa idéer som ska förverkligas. Bland annat ska jag sy ett hängande skofack och klä om puffarna som vi har i hallen. En ny hatthylla och en extrahylla, lite färggranna lådor och en helfigursspegel så ska det bli så fint. Men det får gå i en långsam takt beroende på hur jag orkar och pengarna räcker till. Ska nog ta ett "före"-foto, så jag har något att jämföra med sedan. Det känns som ett kul projekt att syssla med framöver.

tisdag 26 april 2011

Musiken ska byggas utav glädje.

Igårkväll sände SVT1 en dokumentär om Streaplers. Det blev en nostalgitripp som hette duga, för min del. Streaplers slog ju igenom som rockband på 60-talet. De låg på 10 i topp med ett antal låtar. Så småningom gick de över till att spela dansbandsmusik. Jag minns dem både som rockband och som dansband. Och har gillat bägge delarna.

Det som blir så tydligt för mig om och om igen är hur mycket musiken betytt och betyder för mig. Jag växte upp i en musicerande familj. Intstrumentmässigt så var det ju mest att pappa spelade munspel, men vi sjöng väldigt mycket och gärna. Mina fina barndomsstunder med mamma är när jag minns hur vi sjöng tillsammans. Pappa och hon köpte små sånghäften som tydligen var modernt då. Det var med alla möjliga texter, från Evert Taube till Thory Bernhards.

Så småningom införskaffades ett piano för att jag skulle lära mig. Min bror fick en gitarr, ett instrument han fortfarande hanterar. Mitt pianospel är numera lite halvdött. Det blir lite klink ibland på keyboarden. Tyvärr alldeles för sällan för att det ska låta bra. 

Så småningom så dök ju popmusiken upp i mitt liv. Det började lite smått med Elvis och Tommy Steele, till att övergå till Beatles. Men när Stones och Rythm ´nd bluesen kom, då var jag såld. Och i det facket har jag stannat kvar. Med då vissa utstickare som country, jazz och lite annat smått och gott.

Att växa upp som tonåring på 60-talet var något alldeles speciellt. I alla fall upplever jag det så. Det var som sagt var musik i alla lägen. När vi bodde i Borås så hängde vi på Cluben på kvällarna. Där spelade alla de lokala banden och med Göteborg som granne så hörde man alla de banden också. Det var även ett och annat besök ifrån England, vilket var stort. England var ju popens hemvist på den tiden.

Ibland kan jag tro, att ungdomarna som växer upp idag inte har alls lika roligt som vi hade. Jag kan tycka synd om dem. Det är möjligt att jag har fel, men vi hade verkligen kul. Det hände något hela tiden och det mesta handlade om musik. Man satt hemma hos varandra och lyssnade, man drog i väg på olika evenemang och som sagt var hade man alltid roligt.

Så småningom blev jag ju lite äldre och dansen kom in i mitt liv. Jag älskade och älskar fortfarande att dansa. Att känna rytmen i kroppen och få röra sig efter den. Det var här som Streaplers kom in. De spelade en speciell dansbandsmusik, mycket medryckande och med många bugglåtar. Var det något jag älskade att dansa så var det bugg. Det spritter fortfarande i benen när jag hör en bugglåt. Tyvärr klarar inte kroppen det idag. Kanske en kort stund, men då får jag böta i flera dagar efteråt.

När dansen kom in i mitt liv så bodde vi i Sundsvall. Alla som var med på den tiden, i slutet på 60-talet, minns hur vi gick på Wivex, Skönsberg och Bergeforsen. På sommaren var det Kovlands folkets park och Bänkåstorpet på Alnön. Det var de fasta ställena man hängde på. Det kunde ju även dyka upp andra ställen som man drog iväg till. Vi var stammisar lite överallt. Det fanns så många bra dansband, Cedermarks, Knytta Spelamanslag och alla andra som jag inte minns vad de hette.

Hur jag kunde gifta mig med en man som nästan var allergisk mot musik övergår numera mitt förstånd. Han hade i och för sig andra fördelar. Men han nästan dödade musiken inom mig. Han tyckte inte om när jag sjöng. Då talade han om för mig hur illa det lät. Så jag tystnade. Än idag har jag svårt för att sjunga, så som vi gjorde när jag var barn. Jag sjunger ibland i smyg och jag är fortfarande rädd att någon ska säga att det låter för dj-vligt. Men numera kan jag i alla fall lyssna obehindrat på hur mycket musik som helst.

Sorgen nu är att ha en man som inte till något pris vill dansa. Inte ens hemma på köksgolvet. Han blir stel som en pinne. Så jag dansar ensam. Det funkar det också.

Disktrasor i lingarn

Det är möjligt att jag börjar bli tjatig med mina disktrasor. Men de är både roliga att göra och resultatet blir snyggt.

Idag har jag varit och köpt mer lingarn i dessa underbara färger. Varför ska man inte kunna har färgglada disktrasor. Tanken är att det ska bli både enfärgade och randiga.
Den här disktrasan i lin är färdig och är upplagd på hemsidan.

måndag 25 april 2011

Färdigpåskat

Nu är snart glada påsken över. Vi har haft det väldigt skönt i försommarvärmen. Vi har varit duktiga och promenerat varje dag. Vi ökar på sträckan lite mer för varje dag som går. Det känns bra. Vi har också ätit gott, både nyttigt och onyttigt.

Igår var äldsta bonussonen och hans nya flickvän här på middag. Det var trevligt.

Jag har sytt lite på en docka som borde varit klar för länge sedan. Men eftersom förkylningar och värk ställt till det, så har det inte blivit så. Men nu börjar det i alla fall närma sig slutet. Det är bara en skjorta som ska sys. Tur att beställaren är tålmodig.

Imorgon är det vardag igen. Då ska jag till tandläkaren och ta stygnen efter tanddragningen. Jag gruvar mig lite inför det. Inte för att jag är rädd för tandläkaren, men jag är rädd att jag får ont efter stygnen. Efter det ska jag gå till garnaffären och köpa lite mer lingarn. Jag har även gjort visitkort idag som jag ska lämna där. Ägarinnan ska ha dem att lämna ut när folk frågar efter stickfodral och liknande. Hon har inte plats att sälja sådant så därför ska vi samarbeta lite över gränserna. Hoppas det ger något.

söndag 24 april 2011

Lite förvirrande

Idag när sambon och jag var ute på en promenad så mötte vi en äldre dam med rullator. Hon undrade om hon fick ställa en fråga. Det är klart att hon fick. Hon var på väg till servicehuset, men hade gått bort sig, så hon undrade om vi kunde visa henne vägen. Hon var så nära så hade hon bara vänt sig om, hade hon sett huset. Vi bor i ett område med många små villagator och gångvägar i grönområden. Jag kan förstå att hon irrade bort sig i det. Hon var så söt, samtidigt som jag kände att måtte jag aldrig någonsin behöva irra bort mig i mitt närområde. Vi följde henne en bit på vägen innan vi fortsatte vår egen något snabbare promenad.