lördag 5 oktober 2013

Lördagsfunderingar

Sitter här och funderar över min kropp. De sista veckorna är det fler som sagt att de tycker att jag orkar så mycket. Nu är ju det en sanning med modifikation. När jag tänker till lite så inser jag att jag orkar nog mer en tidigare, samt att jag har mindre med värk. Nu är vi visserligen en bit in i hösten och det brukar ju vara en dåligt tid för mig, så jag ska väl inte ropa hej ännu. Men man kan ju hoppas i alla fall.

Självklart så är jag rätt säker på att det är träningen som ger resultat. Jag har också fått höra hur duktig jag är med träningen. Och det är jag kanske. Jag har bara skolkat en gång sedan jag började på Korpen gym. Jag går iväg på måndagar och torsdagar.

Fast det kan ju låta lite häftigt att man går och tränar. Om en som är frisk skulle se min träningsnivå så skulle de skratta ihjäl sig. Det är alltså på en väldigt låg nivå, men jag tränar i alla fall och jag har kunnat börja öka på lite grand.

Jag börjar passet med att cykla. Jag brukar göra det i fem minuter, men har börjat öka på det lite och ska försöka få upp det till tio minuter. Sedan tränar jag armar och ben växelvis på fem olika maskiner. Jag kör tio övningar på varje maskin. Jag klarar inte alla utan att få ont, så jag väljer att hålla mig till dessa fem. Vissa har jag lite vikt på och andra har jag ingen vikt alls på. Maskinen i sig får stå för motståndet. Jag är starkare i armarna än benen så där kan jag ha lite vikter på. Jag "tar" hela 5 kilo i bänkpress. Det ni.......:-)

När jag gjort denna runda, tio övningar på fem maskiner, så gör jag några övningar på matta. Det är främst ryggen jag tränar då. Det blir tjugo stycken på varje moment. Sedan går jag tillbaka till maskinerna och kör ett varv till med tio övningar på varje maskin. Har jag ork kvar så händer det att jag tar lite på crosstrainern eller lite på cykeln igen.  Nu är jag inte lika slut som jag var från början men jag känner att jag gjort något bra och har fått upp ett flås också. Jag väljer att öka i väldigt långsam takt för att inte få ett bakslag. Det är lätt hänt när man har fibro att man får det. Det är det här med statiska rörelser som är så farligt för oss.

Som ni märker så är det ingen märkvärdig träning jag håller på med men jag håller mig i gång i alla fall och det är det viktigaste. Och jag får bättre resultat av denna träningen än vattengympan jag gick på tidigare. I alla fall så verkar det så fortfarande. Kan jag gå ner lite i vikt också så är det enbart en bonus. Målet är att hålla mig friskare, inte att gå ner i vikt.

torsdag 3 oktober 2013

Mina nya jeans

 Nu har jag sytt färdigt mina nya jeans och jag är otroligt nöjd. Det var länge sedan jag sydde byxor åt mig själv. Det är väl så att jag inte gillat min nuvarande runda tantkropp. Men när jag höll på och sydde tunikorna så växte det fram. Inte så att jag är nöjd med min kropp, men jag har i alla fall förlikat mig med den och ska försöka göra det bästa av situationen. Ett par nysydda jeans är en bra början.

 Jag är väldigt nöjd med mönstret. Ett infällt sidostycke gör en hel del för passformen. Det är ju även detaljerna som gör det. Så jag var noga med sådant som dekorationssömmar. När de där sömmarna kom till en gång i världen så var det ju för att förstärka guldgrävarnas byxsömmar. Idag är det ett kännetecken för jeans. Och snyggt.

Ett sprund nedtill är också snyggt. Nästa gång ska jag i alla fall slimma benen lite mer. De kan få vara lite snävare.


Som pricken över i:et sydde jag dit denna lilla söta hand som jag fått en hel påse av, från en mycket kär bloggvän. Visst är den underbar?

50-talets kök

För några dagar sedan fick jag den härliga tidningen Retro. Som specialare hade de den här gången kök, köksinredning, glas och porslin och andra redskap från 50-talet. Det är mycket man känner igen och kommer på.

Då tänkte jag på mamma och pappa. Upp till det att jag var tre år så bodde vi i en väldigt gammal och risig lägenhet. Det var ett rum och kök. Dragigt som attan. Det var vedspis och kallvatten. Dass ute på gården där stora råttor sprang mellan soptunnorna.

Tänk då att 1952 få flytta in i en alldeles nybyggd tvårummare, bostadsrätt. Toalett och badrum, kylskåp med ett litet isfack, varmt vatten och elektrisk spis. Det fanns även en modern tvättstuga med torkrum och stenmangel i grannhuset. Sopnedkast i trappuppgången. Allt var rent och fräscht.

Närmare lycka än så kom de nog inte just då, på femtiotalet.


onsdag 2 oktober 2013

Min kära gamla Bernina

Nu är jag grymt imponerad över min gamla symaskin. Jag är nästan klar med mina jeans. Det är enbart uppläggning, knapphål och knapp som saknas. Jag har sytt många snygga dekorationssömmar och där har det vid några tillfällen blivit sex lager jeanstyg. Eventuellt åtta lager på något litet ställe.

Min maskin är en 25 år gammal Bernina 1010. Den är mekanisk och har nästan inga plastdelar. Jag är rätt övertygad om att det är det som är styrkan

Dottern har sin farmors gamla Husqvarna zigzag. Den slår inte min maskin, men den går inte heller av för hackor. Här hemma har vi även Mats mammas gamla Husqvarna. Den är också superstark, även om den skulle behöva en riktig rengöring invändigt. Ibland tror jag att de gamla symaskinerna är de bästa.

Två soldater

Bild lånad på AdLibris
Jag har läst en bok som är en riktigt stor käftsmäll och en körare i magen. Boken är så fruktansvärt bra att det gör ont i hela kroppen när man läser den.

Jag har läst samtliga kriminaldramor av Roslund & Hellström. Jag vill inte kalla dem deckare för de är mer än så. De tar en in i en verklighet man hört talas om. Nu låter de oss få vara  med. Alla deras böcker har ett stor samhällsengagemang och de vågar ta upp känsliga ämnen.

Den här boken handlar om gängverksamheten i våra förorter. Förorten som är i den här boken finns inte i verkligheten, men det är en stockholmsförort som styrs av gängen.

De två soldaterna är Leon Jensen och Gabriel Milton som är gängledare. Leon Jensen sitter i fängelse när boken börjar och man får följa planeringen på hur han ska fly. Senare får man följa flykten och hänsynslösheten och avsaknaden av empati för andra människors liv. Det är bara gänget, broderskapet, som är viktigt.

Man får också följa hur Gabriels flickvän tvingas smuggla knark till fängelset i underlivet, hur man "utbildar" tolvåringar till knarkkurirer och att gömma vapen och sprängmedel. Dessa tolvåringar som ser de äldre gängmedlemmar som idoler och förebilder. Där de känner att de blir sedda och uppskattade.

Gabriel vill till slut hoppa av när hans flickvän blir med barn. Men ingen får lämna broderskapet.

Det är en fiktiv roman, men med Husbykravallerna i färskt minne så känns den väldigt nära sanningen. Inte bara kraften i gänget, utan även att vissa får aldrig en chans till ett annat liv. De föds in i det.

Det jag känner att boken vill säga att det är vi som har ansvaret. Vi måste ge dessa unga en chans, att visa på att det finns möjligheter. Att man kan hitta en tillhörighet i andra miljöer.

måndag 30 september 2013

Kul vid maskinen

Det är det här som gör sömnaden extra rolig ibland. Att få sy snygga dekorationssömmar.

söndag 29 september 2013

Skylt

Nu är skylten på plats......:-)

Nysydd kasse

 En kasse i ett fantastiskt snyggt tyg med vyer över New York.

Du hittar alla uppgifter på Cicki Design.