lördag 24 november 2007

Lördag igen

Då var det lördag igen. Veckorna går så fort. Nu är hela lägenheten städad och det luktar gott av Ajax. Det är inte kul medan man håller på men när allt är klart känns det så himla bra. Nu är det verkligen helg.

Jag har även fotograferat och lagt ut lite grejer på Tradera. Saker som passar bra som julklappar. Nu ska jag sätta mig och sy en stund. Det är gröna lönnlöv som gäller nu. Jag har rätt mycket beställningar på dessa löv. Så det gäller att ligga i. Det är alltid så kul när andra uppskattar det man gör.

Vad hände i Idol egentligen?

Vaddå, blev kvällen räddad? Hur kunde jag tro det. Daniel åkte ju ur!!! Hur kunde detta hända. Det var ju stensäkert att Andreas skulle åka ur och så skulle det bli en svettig strid mellan de tre bästa, Amanda, Daniel och Marie. Måtte nu Andreas åka ur nästa fredag så slutstriden får stå mellan två kanonbra tjejer. Blir det annorlunda vet jag inte vad jag gör........

fredag 23 november 2007

Bloggberoende

Är man beroende eller? Vi har haft problem med bredbandsuppkopplingen under dagen. Vad gör man då? Jo, man irrar runt och kollar dator var och varannan minut för att se om det löst sig. Nu har det fixat sig så kvällen är räddad.

Pust och stånk och stön

Efter sju sorger och åtta bedrövelser har jag äntligen lyckats installera ett bildspel längst ner i bloggen. Det var inte helt lätt. Jag har installerat och lagt det i Picasa webphotos. Eftersom jag inte är så himla duktig på datorer så är jag mallig över att jag klarade det. När man är sambo med en datatekniker så brukar man (dvs jag) be sambon om hjälp. Det här bildspelet har jag klarat själv. I alla fall nästan helt själv. Lite glada tillrop från sambon har känts skönt när jag suckat och stönat. Nu är det gjort i alla fall. Tjusigt, om jag får säga det själv.

torsdag 22 november 2007

En dikt om vänskap

Vad är vänskap? Kan den förklaras,
Blicken som säger: Vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner,
vi bara vet det, vet det
Vänner vi skall förbli.

Kanske med åren ses vi rätt sällan
möts inte ofta, skiljas igen
Men när vi träffas, du är densamma
Vi vet det båda,
Vår vänskap varar än.

Fröjd det mig ger att du finns i världen
att vi kan mötas och skiljas så
helt utan fraser, självklart och enkelt
Tänk att en sådan gåva
man kan av livet få.

Vänskap

Jag är alltid förundrad över det här med vänskap. Jag vet inte varför jag är det men jag känner mig tacksam och ödmjuk över att jag har så många vänner som känns som riktiga vänner. Att jag är så förundrad över det kan kanske bero på att jag inte hann med att få så mycket vänner när jag växte upp. Min pappa är en orolig själ och vi har flyttat ofta och mycket. Under mina tonår så bodde vi ungefär ett år på varje ställe under många års tid. Det gjorde att man bytte skola ofta och hann aldrig med att få den där riktigt nära kontakten. Dessutom var jag oerhört blyg och hade svårt för att våga ta första steget till en vänskap.

Så att jag nu på äldre dagar har så många vänskapskontakter gör mig som sagt var förundrad. Och glad. Och lycklig. Hur har det då blivit så här? Det kanske är så att numera är jag mycket trygg i mig själv, vilket förmodligen gör att jag vågar bjuda mer på mig själv.

Tänk bara på hur man kan hitta en ny vän helt plötsligt. Som nu när jag lärde känna K. Hon handlade en sak av mig vilket krävde lite mailkontakt. Den mailkontakten har nu utvecklats till något väldigt viktigt och bra. Vi håller just på att lära känna varandra mer och mer och hittar likheter som vi trivs med och tycker om. Det känns som att vi håller på att odla något som kan bli en långvarig och fin vänskap.

Likaså hittade jag en gammal vän här bland bloggarna. Jag reagerade på ett bloggnamn och kände att den där måste jag läsa. Efter att följt den i några dagar så förstod jag att jag hittat en gammal vän. Jag blev väldigt glad när I bekräftade att det var hon, efter att jag ställt frågan.

Vänskap är något oerhört fint som vi ska vara rädda om.

tisdag 20 november 2007

Soppkväll

Ikväll har sambon och jag varit borta tillsammans. Det sker alldeles för sällan. Han är en riktig "hemmagris" som är svår att få med sig ut. Medan jag har ett stort kontaktnät och vill träffa mina vänner ofta. Men ikväll blev det av att han följde med mig.



Reumatikerföreningen hade soppkväll och till den hade de inbjudit vår lilla stads pensionerade stadsantikvarie. Han är en eldsjäl som fortfarande håller på att dokumentera vår stads historia och som ofta leder guidade turer genom stan.



Eftersom sambon och jag har ett gemensamt intresse för historia så var det självklart att vi skulle gå på denna soppkväll med föreläsning. Det var mycket intressant att få höra om hur staden utvecklats genom århundradena. Stadsantikvarien berättade mycket om den industiella utveckling i staden. Vi har ju stora industier här idag men för några hundra år sedan var det mest småindustrier där det är bara en som överlevt till dags datum.



Det var även kul att få presentera sambon för en del av mina vänner även om han redan innan träffat dem som betyder mest för mig. Nu fick han ansikten på dem jag brukar prata om. Han tyckte det var så trevligt att han funderar redan nu på att följa med fler gånger. Det är kul när man kan göra något tillsammans.



Vi bjöds även på potatis-och purjolökssoppa med ostsmörgås, kaffe och pepparkakor. Som vanligt var det en massa lotterier men där hade vi ingen tur ikväl även om jag hade kunnat tänka mig att bära hem flera av de fina vinsterna. Det får väl bli en annan gång. Jag har ju haft tur i kärlek istället.

En alldeles vanlig fast dimmig måndag

Dimman ligger tjock ute, som om allt blivit inbäddat i en vit filt. Och det enda jag kom på var att vilken himla tur det är att man bor modernt och inte behöver gå ut på dass. Då hade man nog irrat bort sig.

För övrigt har det varit storhandlingsdag idag. Det blir så när pensionen kommer, att man laddar upp ordentligt. Det är skönt för då minimerar man det där släpande med kassar. Det blev lite fynd också. Coop hade 70% rea på sina reaböcker. Så jag hittade en stickbok med barnkläder för tjugofem kronor och sambon hittade två historieböcker för sjutton kronor vardera. Jag blir glad av såna där överraskningsfynd.

Värken har satt sig i höfterna idag. Det är förmodligen sorgearbetet i förra veckan som satt sina spår. Det gör att jag orkar inte sitta här och skriva så lång stund i taget. Så nu säger jag: Godnatt till bloggen och till alla ni andra som finns där ute.

söndag 18 november 2007

Jag har sytt mig hel

För drygt sju år sedan blommade min sjukdom ut ordentligt och jag kunde inte jobba längre. Jag hade haft värk i många år och hade fått diagnosen fibromyalgi. Trots det var det min förhoppning, att jag som alla andra skulle kunna arbeta tills jag fick min ålderspension. Men min kropp sa till slut ifrån.


Den första tiden hade jag fullt sjå att försöka bli någorlunda värkfri så att jag skulle kunna fungera i ett så normalt liv som möjligt. Det försökte jag med i fyra år. Då fick jag min förtidspension, det som numera kallas varaktig sjukersättning.


Så länge jag var sjukskriven, och även medan jag hade ett tillfälligt sjukbidrag, så fanns hela tiden förhoppningen om att kunna återgå till ett yrkesliv. Det höll mig uppe, att veta att jag kunde återgå till det normala igen, att återgå till mitt arbete.


Egentligen visste jag att det var en fantasi. Min kropp talade om för mig att jag inte kunde börja jobba igen. Det var bara det att jag inte ville lyssna. Fibromyalgi betyder ju inte bara värk, även om det man talar om mest. Det betyder också att inte få sova ordentligt en endaste natt, att vakna med en eller två timmars mellanrum, vilket gör att man går som en zombie på dagtid. Det betyder även att man får svårt att koncentrera sig, man får problem med minnet, magen krånglar, man blir känslig för olika sinnesintryck, med mera, med mera. Det är en komplex sjukdom. Jag visste inom mig att jag aldrig mer kunde arbeta, men jag ville inte ta det till mig.


Så kom dagen när jag fick beskedet om att jag fått förtidspension. I samma veva fick jag även en uppsägning ifrån mitt gamla arbete. Nu började en ny tid i mitt liv. Helt plötsligt tappade jag fotfästet. Jag var inte längre en tillgång för arbetsmarknaden. Jag var inte behövd. Jag var en belastning för samhället. Så gick mina tankar.


Jag insåg att jag var tvungen att vända mina tankar till något positivt, för att inte alldeles gå under. Då kom jag på, att när jag hade jobbat, hade jag ibland skojat om saker jag inte hann med, att det skulle jag hinna med när jag blev pensionär. Nu hade jag chansen. Vad var det jag skulle hinna med när jag blev pensionär?


Jo, bland annat så skulle jag ta rätt på alla tygrester jag hade från den tiden när jag sytt mina och barnens kläder själv. Så nu tog jag tillvara på den chansen. Jag började lära mig att sy i lapptäckesteknik. Jag började med kuddfodral. Det kändes lagom stort att träna på. Det blev en och annan grytlapp också.


Livslusten återvände tillsammans med alla lappar och remsor som jag klippte. Samtidigt kom minnena, en tygbit hade jag sytt en blus av, en annan bit kom från en liten flickklänning, en tredje bit kom från en pojkskjorta. Jag hade hittat tillbaka till glädjen och fått terapi genom min symaskin.

Så småningom kände jag mig mogen för ett något större arbete. Jag sydde en "sänggavel". Vi hade en väldigt tråkig tapet i vårt dåvarande sovrum men vi hade inte plats för en riktig sänggavel att muntra upp det hela med. Då sydde jag vår sänggavel. Den blev ungefär som ett lärlingsprov för mig.



När vi flyttade för ett år sedan passade sänggaveln inte in i det nya sovrummet. Så jag bestämde mig för att sälja den. Idag blev den såld. På ett sätt känns det lite vemodigt. Jag sydde in många tankar och funderingar i den. Mest sydde jag nog in glada tankar och förhoppningar om ett bättre liv. Det bättre livet har jag idag. Jag har förlikat mig med mitt öde och finner mycket glädje på många sätt. Jag syr fortfarande mycket som bland annat syns på denna sida. Jag skapar, som jag kallar det. Jag träffar mina vänner. Jag har inrättat livet så att jag får må bra. Jag försöker styra över min sjukdom, men jag har även anpassat mig till den. Jag mår bra igen.