All in

Jag har en förmåga att gå "all in" när det är något jag tänder på. Det är väl bland annat det som ligger bakom min fibromyalgi, att jag aldrig kunde säga nej tidigare. Och engagerade mig i allt.

Nu kan jag säga nej, men min förmåga att köra hela paketet finns kvar. Så när man gör egen müsli och heltänder på det, så blir per automatik nästa steg att torka frukten själv. Där är jag nu. Nu ligger äpplen på tork i ugnen. Imorgon ska jag göra en ny omgång av den vansinnigt goda müslin jag gjorde första gången förra helgen. Den är nämligen redan slut. Den här gången blir det äpplen i också. Det blir nog toppengott.

Det är bara att inse att vi är två nördar i den här familjen. Tur att vi hittade varandra......:-)

Hustankar

Dottern och kära mågen har blivit med hus. De skriver kontrakt idag. Hon har längtat så och nästan gav upp ett tag när de inte hittade det där perfekta huset. Men nu är det deras. Det blir inflyttning till 1 maj.

Jag glädjer mig så och känner att jag vill också vara med. Inte för att lägga mig i, utan för att få njuta av glädjen och att hjälpa till. Det är sådana här gånger som det känns jobbigt att bo så långt borta.

Men jag kanske får sy gardiner i alla fall. Alltid något.......:-)

13 år

Idag har sambon och jag häckat ihop i tretton år! Det känns rätt otroligt. Vi var två envisa själar med en hel del livsbagage som möttes då. Och som började en gemensam berg-och dalbaneresa, med många fallgropar och blindskär. Med ett enda mål framför ögonen. Att vi visste att det var vi som hörde ihop, för tid och evighet.

Den känslan var så stark att den till och med förundrade familjeterapeuten, som vi var tvungen att anlita ett tag, när vi inte orkade reda ut det hela för egen maskin. Hon hade svårt att förstå att den känslan fortfarande var så stark, trots alla yttre omständigheter som vi utsattes för.

Men det är väl så när man äntligen träffar sin andra hälft och blir hel igen.

Underleverantör

Jag leker underleverantör just nu. Syr upp några ryggsäckar till en god vän som syr underbara kläder.  Hon hinner inte med att sy accessoarerna, så det är där jag kommer in.

Modellen är min så jag ska sy några egna sådana när jag är klar med det här jobbet.

Bakdukar

 Jag har aldrig tyckt att det är speciellt kul att brodera. Jag har gjort mina tappra försök, men oftast ledsnat på halva vägen. Numera har jag lärt mig att inte falla i farstun för något vackert broderiprojekt i sybehörsbutiken. Jag ska hålla mig till min symaskin, stickor och virknålar. Det är där jag hör hemma.

Däremot var mamma fantastiskt duktig på att brodera. Även pappa är det. Han började brodera på 50-talet när han tillbringade lång tid på sjukhus efter en stor brännskada. Dessutom broderar han fortfarande.

 Efter jul fick jag ett ryck och röjde i linneskåpet. Då hittade jag dessa skönheter, som är ärvda handdukar. Vad jag kan förstå, så måste mormor också varit duktig på det här med broderande. Fast jag minns henne bara med stickor i handen, stickandes sockor och vantar till alla barnbarnen.

Tänk att initialerna till Anna Andersson kan blir så vackert som på den översta handduken. Baksidan är nästan lika vacker. Den andra handduken är så vacker i sin struktur, fast det syns inte så bra på bilden. Jag vet inte om den är hemvävd eller inte, men jag skulle gissa på det.

Detta är inte någon glassreklam utan min mammas initialer. G:et står för Gertrud, ett namn hon aldrig tyckte om. Jag har det som andranamn och tycker inte heller om det. Mamma hade velat hela Ingegärd som var hennes andra namn. Med facit i hand så är det nog trots allt bättre att ha GB som initial än IB (InformationsByrån). Det ger en fadd smak i munnen om skumraskaffärer på sjuttiotalet.

MVG

Müslin blev mycket god. Så det lär bli fler gånger jag gör den, efter att detta är uppätet. Sambon tyckte också om den.

Murphys lag som vanligt

Det är lite som vanligt här, att en massa saker pajar, när vi känner att vi börjar komma ifatt ekonomiskt. Är det inte bilen som går sönder så är det något annat.

Igår sprack skinnet i soffan! Typiskt! Men inte förvånande. När vi köpte den begagnat för ett antal år sedan hade den redan då tio år på nacken. Och det är som sagt var en fyra-fem år sedan. Lite synd ändå för vi trivdes med den och den är fortfarande snygg. Förutom nu den nya sprickan.

Men det får vara som det är. Vi kan dölja det med en pläd. Nu måste vi bara först komma ifatt ekonomiskt. Lånet till dottern har vi bara två gånger kvar på, Mekonomen tre gånger. Sedan är det "bara" krediten på Ica-kortet som ska betalas av. Det kan vi göra i vår egen takt. Naturligtvis vill vi få undan det så fort som möjligt för att slippa räntor och avgifter. Men det finns inga panikavbetalningsplan på det.