Singeljul

På senhösten -97 skilde jag mig från mina barns far. Sonen var då tjugoett år och dottern var arton år. Det var inga småbarn jag lämnade. Jag flyttade iväg fyrtiofem mil från dem, för jag behövde börja om från början.

Ganska snabbt blev det jul och hur skulle vi fira det? Jag frågade fd maken om vi kunde fira den tillsammans, men det kunde han inte tänka sig. Kära Syster yster förbarmande sig, så jag firade den hos henne och hennes familj. De bodde i min gamla stad så det var lätt för mina barn att komma dit och hälsa på. De kom på juldagen. Det blev väldigt krystat och konstigt. Det var som att vi inte visste vad vi skulle prata om. Men det gick och så var den julen äntligen över. Jag började förstå min pappa varför han var så dålig att hålla kontakt med oss. Det gjorde minst ont om man försökte glömma.

Andra julen som ensam gick mycket bättre. Dotterns pojkvän hade skaffat lägenhet och den fick jag låna. Han flyttade hem till sina föräldrar så jag kunde bo där i en hel vecka. Oj vad vi hade tid att umgås. Det var underbart. Jag fixade en liten julafton genom att köpa en massa färdig julmat på Hemköp. Den lilla julaftonen hade vi dagen före den rätta julaftonen. Själv satt jag på tåget när julafton kom. Men det gjorde inte så mycket för jag hade haft en fin vecka med mina barn.

Tredje julafton som singel firade jag tillsammans med goda vänner. Det var också en upplevelse. Vi var tre ensamma kvinnor som gick ihop och hade ett julknytkalas. Det var fantastiskt trevligt och på juldagen gick vi ut och dansade. Jag hade träffat mina barn någon vecka innan.

I januari efter tredje julafton träffade jag sambon och efter det har jag inte varit ensam något mer på julafton. Men nu vet jag i alla fall att det är ingen katastrof att vara ensam på julafton.