Visar inlägg med etikett Oro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Oro. Visa alla inlägg

måndag 30 maj 2011

Stressymtom

Man borde inte bryta ihop över en värmefilt som går sönder. Men det var vad jag gjorde. Jag grät och grät och grät. Trösten var att veta att det fanns en massa vänner i Blogglandia som fanns här för mig. Det här gjorde att jag började fundera lite mer över hur jag egentligen mår. Jag upptäckte att jag har en massa varningsklockor som ringt länge utan att jag lyssnat. Jag var ordentligt utbränd för många år sedan. Min fibromyalgi bottnar i en utbrändhet. Nu insåg jag att jag är på väg dit igen. Och att det gäller att bromsa i tid.

Mina "symptom" är jag blir irriterad över minsta lilla sak, jag är spänd som en fiolsträng, jag har mycket värk, jag kan inte koppla av och jag känner mig ruskigt handlingsförlamad. Jag har massor med saker som borde göras, men kommer inte till skott. Ett ok över mig att jag måste sy till försäljning för att se till att det kommer in pengar. Jag har roliga saker att göra, men får det inte ur händerna. Samtidigt blir jag jättefrustrerad av att inte få något gjort. Det blir någon sorts moment 22 eller onda cirklar av det hela.

När nu väninnan U:s och min dag tog en annan vändning så frågade jag om jag fick prata med henne om det här. Vi åkte upp på vårt fina utflyktsberg och fikade. Och pratade och pratade. Hon har också en utbrändhet i kroppen så tankarna var inte främmande för henne.

Sambon och jag har ju under många år levt i en ekonomisk stressituation, som inte är av denna värld. Det tär att ständigt oroa sig för om pengarna ska räcka till eller att oroa sig för att något ska gå sönder.Vi har haft ett antal andra stressmoment som sambons hälsa, krångel med försäkringskassan, utredningar som drar ut på tiden. Plus en massa annat. En del saker har jag nämnt här, en del saker får stanna på min sida av tangentbordet. Min utredning av hjärtat tog på, min hypotyreos (sköldkörteln) har dränerat kroppen på ork och styrka. Jag har det totala ansvaret för hushållet här hemma. Det måste vara så av vissa anledningar. Det är inget frivilligt självpåtagande utan en nödvändighet. Det ansvaret känns alldeles för tungt ibland.

Allt sådant här har gjort att jag mår som jag gör. Jag har försökt hålla en glad mask utåt, medan jag gråtit inombords. Det var mycket skönt att få prata med U om det här. Vi känner varandra så väl att jag kan vara helt öppen med henne. Hon bekräftade mina tankar och vi bollade funderingar fram och tillbaka. Det gjorde också att jag kunde be sambon om ett samtal när jag kom hem. Det blev också ett bra samtal och han undrade hur han kan stötta mig. Vi kom på en del saker. Hoppas nu att det även kan bli så.

Så får jag några fler utbrott här på bloggen så vet ni lite grand om grundorsaken.

Resten av dagen har jag i alla fall ägnat åt lite skoj. Jag har klippt till en skjorta, modell murarskjorta. Det har varit frihandsklippning med blyertspenna och linjal som gällt. Det ska bli intressant att se hur den blir. Jag är väldigt nyfiken.....:-)

Lite otäckt är det

Den här dagen har blivit jättekonstig. Väninnan U och jag skulle ju hjälpa väninnan B med att röja inför en kommande flytt. Det har vi redan gjort fler gånger. Vi skulle ses kl 12.

Jag kom dit först. Ingen B som öppnade och ingen U på plats heller. B har ingen ringklocka så jag bankade på ordentligt, men ingenting hände. Då tog jag mobilen och ringde in. Det tutade upptaget.Jag blev lite lugnare i alla fall. Tröstade mig med att B förmodligen pratade i telefon. Fortsatte att ringa in och bulta på. Upptaget och ingen reaktion. Då ringde jag till U och frågar om hon är på G. Det var hon.

Efter ett tag så dök U upp. Hon berättar då att hon hade försökt ringa B redan på söndagskvällen, men att det tutat upptaget redan då. Nu började vi bli rejält oroliga. B har mycket svår ledgångsreumatism och har problem med sina fötter. Huset är inte till för någon som har svårt att gå och hon sover på övervåningen med en brant trapp att ta sig upp- och nedför. Vi blev oroliga att hon ramlat i trappen.

Vi började släpa runt trädgårdsstolar för att kika in i fönstren för att se om det hänt något. Det lyckades vi inte med. Då gick vi till den grannen som vi vet att hon umgås med, men där fanns ingen hemma. Vi gick över till grannarna mitt emot, men de visste inget. När vi skulle gå till en annan granne så kom det en tonårstjej och gick. Vi frågade henne om hon bodde där och om hon visste någon om B. Det gjorde hon. Hon berättade att förra lördagen när B:s dotter kommit så hade hon hittat B liggandes på golvet. B hade varit helt borta. Dottern hade tagit med B hem till sig, men på kvällen hade hon fått köra in B akut. Så nu ligger B på sjukhuset.

Grannflickan visste inte mer än så. Vi blev ju lugnade av att få veta att B inte låg hjälplös där hemma nu. Samtidigt blev vi oroliga över vad som hänt. Vi var där förra onsdagen och dottern hade kommit på lördagen. Hur länge hade B legat utan hjälp? Vad hade hänt? Blev det för mycket för henne med tankar om flytt från ett hus som hon bott i i 40 år? Tankarna vandrar nu. Har hon fått en stroke eller vad har hänt? Vi la en lapp i  brevlådan med våra telefonnummer, ifall någon av barnen vill höra av sig. Det känns rätt jobbigt just nu.

torsdag 27 januari 2011

Orolig

Jag är så trött så det känns som om jag aldrig ska bli pigg igen. Men mest är jag orolig för sambon. Han kan inte koppla av och sova. Han sover fyra timmar per natt, på sin höjd. Ibland blir det bara två timmar. Så har det varit hela den här perioden. Inatt har han verkligen försökt, men ingenting hjälper. Han har riktiga sömntabletter som han brukar få sova på, men de vill han inte ta för då fungerar han inte på dagtid och det måste han ju göra nu. Fortsätter det så här så har snart Madde ingen pappa att luta sig emot. Jag är rädd att förlora han.

tisdag 5 oktober 2010

Oro

Just nu undrar jag om beskedet i förra veckan gör att jag känner mig sämre. Men ända sedan dess har jag känt mig tröttare, orkar mindre, blir lättare anfådd och har svårare än vanligt med djupandningen. Jag intalar mig själv att det bara är oro, tills jag får ett ordentligt besked.

onsdag 19 augusti 2009

Ledsen, arg, besviken och orolig.

Nu när vi är ensamma igen så kommer tankarna tillbaka, de vi försökt förtränga. Vi pratar om det och vi känner likadant.

Vi är ledsna för att bonussonen ska ta sin familj med sig och flytta till södra Danmark.

Vi är arga över orsaken till denna flytt, som i grund och botten är en flykt från den verklighet de själva skapat.

Vi är besvikna, att vi inget fick veta förrän allt var bestämt. Vi fick veta det bakvägen. Vid konfrontation fick vi veta att de undanhållit oss sanningen, just för att de visste hur vi skulle reagera!

Vi är otroligt oroliga, för vi tror inte att detta kommer att gå bra. Inget jobb är ordnat, ingen lägenhet är ordnad. Hur ska Ebba och Amadeus reagera? Kommer man att kunna hålla sams, när man upptäcker att ingenting blev bättre? Det kanske till och med blir sämre, på många sätt och vis.

Så om jag kommer att vara lite låg av och till här på bloggen så är detta orsaken. Varken jag eller sambon vet hur vi ska hantera detta. Vi vet att det skapar en massa känslor inom oss. Vi pratar mycket om det, men vi är helt maktlösa. Det är deras liv och det kan vi inte styra. Vi kan bara vara oroliga för hur det ska gå.

måndag 29 juni 2009

Totte, Totte gamle vän

Nu är Totte på tapeten igen. Börjar smått känna mig som en orolig småbarnsförälder. Jag vet att jag var morsk och sa att när Totte bad om att få sluta så skulle han få göra det. Nu går vi här och lyssnar inte på det örat.

Fast egentligen har han nog inte bett oss än. Så här är det. I förra veckan slutade han plötsligt att äta. Totte har alltså alltid, ända tills nu, varit en väldigt matglad fyr, som inte tackat nej till livets godbitar. Han har varit galen i ostkrokar och pepparsalami, t ex. Eller som när han lärde sig öppna frysen i förra lägenheten. Vi kom hem en dag för flera år sedan och hittade frysdörren öppen och en massa mat utdraget på golvet. Då bodde sambons dotter hemma, så naturligtvis skyllde vi på henne, att hon inte stängt frysdörren ordentligt så djuren kunnat komma åt maten. Då hade vi två hundar, Tina och Dronning, och två katter, Totte och Mimmi. Djuren hade kalasat på bland annat kycklingfile, köttfärs och lite andra godbitar, som vi hittade lite här och där på golvet. Bonusdottern nekade, men vi var så helt övertygade om att hon ljög så vi kunde inte tro på henne.

Vi kom hem ytterligare en gång och samma historia upprepade sig. Tills vi en dag får se hur Totte öppnade frysdörren. Han körde in tassarna i gummilisten och fick på så vis dörren att öppna sig. De andra djuren var sedan kvicka att förse sig. Vi bad naturligtvis bonusdottern om ursäkt, för våra grundlösa beskyllningar. Samtidigt var vi lite imponerade över denna företagsamhet som Totte visade prov på. Det finns ju massor med humor i detta också.

Nu fick vi spärra frysdörren, precis som man fick göra när barnen var små. Då slutade dessa äventyr. Tills den dagen när vi kommer hem och hittar en massa mat på golvet igen. Denna gång från kylskåpet! Vi hade alltså en sån där kombinerad kyl och frys på höjden, så kylen kom man inte åt från golvet. Nu hade de dragit ut och kalasat på entrecote, leverpastej, korv och en hel massa annat. Vi fick slänga jättemycket för det var lite bitet och tuggat både här och där på matvarorna som dragits ut.

Vi förstod att det var Totte som återigen var boven. Vi funderade som sjutton på hur han gått tillväga. Till slut kom vi på honom. Han hoppade upp på bänken bredvid kylen och därifrån öppnade han dörren och kunde stå där och dra ut det han ville ha. Som tur var så fick vi snart en ny kyl/frys från värden. Där var dörren hängd åt det andra hållet. Vaktmästaren ville hänga om den, men vi sa att det var bra som det var. Efter det fick vi ha maten ifred, i alla fall det som fanns i kylen och frysen.

Så ni kan förstå att vi blev ängsliga när detta matvrak lägger av att äta. Jag försökte med att ge honom lite fil. Det ville han ha, men bara lite grand. Uppvispat ägg, gick bra. Det slickade han i sig. Men inget annat. Vi grunnade på än det ena, än det andra, hur vi skulle göra. Avlivning diskuterades också, men vi kände att vi ville försöka några dagar till innan vi tog det beslutet. Han verkade inte ha ont, eller något sånt.

I fredags när vi var och handlade så kom sambon på att Totte brukar gladeligen dricka upp den ljumma mjölken som blev över när sambon ätit sin semla. Mjölk förekommer inte så mycket i vårt hushåll, utan vi går och köper det när vi behöver det. Nu köpte vi en liter och jag ljummade på den när vi kom hem. Oj, så han drack. Helt plötsligt verkade det som att Totte kom på att han var hungrig för han tiggde mer och nosade i de andra matskålarna. Det var inget som föll honom på läppen, utan jag vispade upp ett ägg igen. Det åt han upp och tiggde mer mat.

Dagen efter gick vi på Vivo i vårt centrum och köpte en sån där liten påse Whiskas, som är svindyr, men som vi tänkte att vi testar i alla fall. Vi köpte även en burk sardiner för det visste vi att han gillade. Nu började jag känna mig som pappa måste ha gjort när han köpte alla möjliga sorters godbitar bara för att få mamma Eivor att äta lite.

Vi lyckades tydligen bra i vår iver för nu äter Totte igen. Inte så mycket åt gången och inte vad som helst. Idag har vi köpt Whiskas-påsar för kattungar. Det är ännu mindre bitar i den plus att det är mycket vitaminer tillsatt. Börjar Totte nu att gå i barndom så vet vi vad det beror på, kattungematen......:-)

Vad gör man inte för sina ludna småbarn? Är man fjantig eller är man fjantig?

tisdag 2 juni 2009

Skrämmande

Igår hände något som skrämde mig ordentligt. Vi hade varit på apoteket och slank efteråt in på Inn och Finn. Det är en affär som har det mesta, roliga och billiga inredningsdetaljer, billiga ljus, billigt porslin, billigt shampo med mera. Vi brukar slinka in där med jämna mellanrum för de har inget fast sortiment utan det gäller att passa på, om man hittar något man vill ha. Oftast blir det mest bara att titta och ibland få en idé.

När vi gick runt där igår så fick jag se lampskärmar. Då skulle jag göra sambon uppmärksam på att vi har en nyköpt skärm liggandes hemma som vi inte tagit fram än. När jag skulle säga det till honom så kom jag absolut inte ihåg att det hette "lampskärm". Jag försökte förklara att jag menade något som man satte uppe på en lampa. Han bara tittade frågande på mig. Då pekade jag på en lampskärm och frågade vad det hette. "Lampskärm" svarade han då med ett litet oroligt skratt.

Visst har jag tidigare glömt namn, men inte blivit speciellt oroligt över det. När jag sitter och skriver inlägg så kan jag ibland tappa orden, men kommer oftast på vad jag tänker på för ord om jag väntar en stund. Men det som skrämde mig igår var att det var helt tomt i huvudet. Jag har aldrig tidigare glömt något på det viset.

Det känns mycket oroande. Nu vet jag ju att minnet och koncentrationen påverkas av värken, men just nu är jag inne i en ganska bra period, förutom att mina ben stumnar med jämna mellanrum. Så jag vet inte vad som är på gång. Mormor fick tidigt åderförkalkning (som man sa då). Undrar om det är ärftligt? Fast hon hade troligtvis också fibro så hon kanske bara blev missförstådd om vad det var som egentligen var felet, eftersom man då inte visste att det fanns en sådan sjukdom. Jag ska försöka att inte oroa mig och tänka på det för mycket.

söndag 9 november 2008

Huddinge sjukhus

I inlägget om Ted Gärdestad så nämnde jag minnen när jag körde gamla Huddingevägen till Huddinge sjukhus. Det är kopplat till sonens vistelse på neonatalavdelningen där.

Sonen föddes i 29 graviditetsveckan. Det var tidigt, när han föddes 1976. Då räknades det som missfall om barnet föddes före vecka 28. Men han hade tur och hade passerat denna gräns, vilket gjorde att vi hamnade på BB. Annars hade det varit akuten som gällt.

På den tiden bodde vi i Orminge. Det innebar att då var det Nacka sjukhus som gällde när man skulle föda. Jag hade haft ont i flera dagars tid men kunde naturligtvis inte ens tänka tanken att det var värkar jag hade. Efter tredje dagen med värk så ringer jag till sjukhuset sent på kvällen. Svaret jag får då är att det är nog inget att oroa sig för, men kan jag inte somna så kan jag ju komma in så de får kolla vad det är. Eftersom det var första barnet var fd maken och jag oroliga, så vi valde att åka in. Som tur var. För när jag hamnade i gynstolen hör jag hur de ropar: Herre Gud, det är öppet tre centimeter. Maken ser hur en ambulans kör fram, men kunde ju inte i sin vildaste fantasi tro att det var jag som skulle åka i den.

Färden bar iväg till Södersjukhuset eftersom Nacka inte kunde ta hand om prematurbarn. Jag hade barnmorska i ambulansen ifall det skulle hända något på vägen. Maken har berättat hur han körde efter ambulansen mot rött ljus och allt. Tänk om han blivit tagen. Då hade han nog blivit arbetslös, eftersom han är polis. När vi kör in vid SÖS så kör ambulansen rätt igenom en rabatt tulpaner. En av killarna i ambulansen samlar ihop en bukett åt mig, så när jag åker in på båren har jag en bukett slokande, sönderkörda tulpaner i famnen. Jag var värd det, sa ambulanskillarna. Det är såna minnen som gör att man ibland kan skratta åt alltihopa.

Väl framme vid SÖS lyckas de stoppa förlossningsarbetet i ett dygn. Sedan gick det inte längre. Sonen hamnade i kuvös på Sachska barnsjukhuset. Det var då ett gammalt och nedslitet sjukhus med dåliga rutiner. När vi ville se vår son så körde de fram kuvösen till en luftsluss där vi fick stå och titta på vårt barn genom en glasruta. Så hade vi det i sju veckor. Jag åkte inte till sjukhuset annat än när pappan var med. Det var för jobbigt annars. En gång fick vi till och med fram en kuvös med fel barn!

Efter dessa sju veckor fick vi veta med ett dygns varsel att vår son skulle flyttas till Huddinge sjukhus. Man skulle semesterstänga på Sachska. Vi undrade hur det skulle gå till och fick veta att kuvösen kördes i ambulans dit. Vi skulle fråga i informationen så kunde vi få en karta att gå efter till neonatalavdelningen. Vi fick en lapp med ett telefonnummer till en kurator vi kunde ringa till ifall vi kände att vi behövde prata.

Det här var precis i samma veva som PC Jersild givit ut Babels hus och debatten som storsjukhus var i full gång. Den natten sov jag inte ett dugg. På darrande ben åkte vi till Huddinge sjukhus för att se om de tappat bort vårt barn eller vad som hänt.

Vi hittade till neonatalavdelningen utan problem. Då var det som om vi klev in i en annan värld. En värld fylld av värme. Det var ljusa färger på väggarna. Överallt satt det barnbilder så man verkligen förstod att vi kommit till en barnavdelning. Det stod fyra kuvöser i varje rum och det fanns minst en personal i varje rum som övervakade. Barnen i kuvöserna hade små mössor och sockor på sig som personalen stickat eller sytt. Det hängde små färglada figurer ovanför varje kuvös. Man bad oss att sätta på oss skyddsrockar så vi kunde få gå in i rummet. Man öppnade sonens kuvös så att vi skulle få känna på honom. Då grät jag. För första gången på sju veckor fick jag röra vid mitt barn. Jag strök honom över ryggen med pekfingret. Mer vågade jag inte göra. Den känslan sitter fortfarande kvar i mitt finger trots att det är drygt trettiotvå år sedan. Vår son fick ett namn och var inte längre bara ett födelsenummer.

Efter den dagen körde jag dagligen till Huddinge och var där många timmar med min son. Jag lärde mig att sondmata honom, jag fick bada honom, jag fick byta på honom eller bara sitta och hålla om honom. Allt sådant som är normalt när man fött barn. Till slut fick jag även ett eget rum, där så jag kunde sova över. Jag fick även ha honom hos mig när han vuxit till sig så han klarade sig utan kuvös.

På grund av detta så har jag enbart ljusa minnen av färden efter Huddingevägen. Då visste jag att jag närmade mig mitt barn.

onsdag 5 november 2008

Nu är jag förbannad

Jag är så upprörd att jag håller på att gå i taket. Dottern har ju fått ryggskott. Det hände förra lördagen. Hon har nu varit hemma en dryg vecka och idag fick hon äntligen komma till doktorn för hon behövde bli sjukskriven även denna vecka.

Hon får då besked att försäkringskassan godkänner inte ryggskott som orsak för att vara sjukskriven, så imorgon måste hon gå tillbaka till jobbet, fast hon inte är helt bra. Hon var till en massör i torsdags och han sa direkt ifrån att hon fick inte gå tillbaka och jobba för snabbt, utan skulle börja träna lite försiktigt med streching och promenader.

Försäkringskassan har själv sagt att man ska inte titta på diagnoser, utan det är arbetsförmågan som ska styra om man kan jobba eller inte. Här har man då gått emot sina egna bestämmelser genom att säga att diagnosen ryggskott inte godkänns.

Nu kanske många tänker att detta är kopplat till den borgerliga regeringens direktiv. Visst, det har blivit strängare, men detta var på gång redan under den socialdemokratiska regeringens tid. Jag råkade själv ut för det.

2000 pajade min kropp totalt. Fram tills dess hade jag jobbat heltid och klarat min fibro med träning, akupunktur och byte av arbete. Men 2000 fick jag en sjukdom till, vilket gjorde att min fibro blommade ut ordentligt. Jag blev sjukskriven och var det fram till 2002. Då fick jag det som då hette sjukbidrag, som omprövades efter viss tid. I mitt fall så skulle det omprövas 2004. När 2004 kom, så var det dags för mig att ansöka om förlängning av mitt sjukbidrag. Helt plötsligt utan någon form av rehabilitering så bestämde försäkringskassan att jag var fullt frisk och kunde jobba heltid. Jag skulle inte ens få en arbetsprövning, punkt slut.

Nu hade jag ju tur att jag genom mitt engagemang och arbete inom handikapprörelsen var rätt kunnig i att läsa lagtexter och uttrycka mig i skrift. Jag började ett krig med försäkringskassan som varade i mer än ett år. Jag höll på att stryka med på kuppen, men rödhårig och envis som jag är så lyckades de inte knäcka mig.

Efter en lång kamp som innehöll massor med läkarbesök, utredningar hos sjukgymnast och arbetsterapeut, anmälningar av okunniga handläggare, handläggare som inte ville ha med mig att göra etc. Till slut skickades jag av försäkringskassan på utredning hos ett av sina egna utredningsjukhus.

Jag var där i fem dagar. Under dessa dagar fick jag träffa läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, psykolog och kurator. Alla var helt eniga om att jag var inte arbetsför till något på arbetsmarknaden förekommande arbete. Exakt samma sak som min egen läkare och sjukgymnast sedan tidigare sagt. Av läkaren på försäkringskassans sjukhus fick jag veta dilemmat med att jag ansetts som fullt arbetsför. Försäkringskassan godkände inte fibromyalgi som diagnos!!! Så för att komma förbi detta så omdiagnostiserades jag till något väldigt luddigt som jag inte minns nu. Jag fick denna diagnos med tillägget att det vara av fibromyalgiliknande karaktär.

Två veckor efter detta äventyr ringde man från försäkringskassan och talade om för mig att allt var klart och att jag fått en förtidspension som gällde fram tills den dag jag fyller 65 år. Helt plötsligt var jag inte längre arbetsför. Snabba ryck mellan att var frisk och/eller sjuk! Enbart denna femdagarsutredning kostade försäkringskassan drygt 50 000:-!

Tänk alla dessa stackare som inte kan tala för sig, som inte orkar kämpa. Jag börjar fundera i termer som att försäkringskassan bör läggas ner. De gör ingen nytta längre. Det är bara som en kräftsvulst som kostar en massa pengar och som gör att människor som kommer i kontakt med dem mår dåligt. Problemet är bara det att hur gör man då när man blir sjuk. För vi blir tyvärr inte friskare bara för att försäkringskassans direktiv blir strängare.

Är det kanske dags att införa Ättestupan? Där vi arbetsoförmögna kan kasta oss utför, så vi inte ligger samhället till last.

Men hur gör då min dotter. Hon är inte ens trettio år och har redan en dålig rygg. Blir den bättre av att hon måste gå tillbaka och jobba innan problemet är utläkt? Jag tror inte det. Risken är att hon drar på sig mer problem och kommer att få större problem med sin rygg framöver.

Så nästa alternativ är kanske att gå tillbaka till ett nazistiskt tänkande. Utveckla en A-människa. Klona den och ta död på resten av befolkningen. Då är alla problem lösta.

tisdag 28 oktober 2008

Oroad mamma

Pratade med dottern igår. Hon hade fått ryggskott. Det andra på inte alltför lång tid. Jag blir så himla orolig, att jag delat med mig av dålig rygg och skruttig kropp. Reumatism är ärftligt och fibromyalig räknas in i reumatiska sjukdomar enligt WHO:s klassningslista. Tänk om hon kommer att bli som jag. Min mamma hade ledgångsreumatism och enligt henne hade även mormor värkproblematik. Så det lovar inte gott. Hon är inte ens trettio år ännu och har haft två ryggskott.

Hennes sambo fyllde trettio igår och de hade haft fest i lördags. Hon har planerat länge för denna fest och längtat till att få göra detta för sin älskade sambo. När hon och sambons syster lade sista handen på dukningen i festlokalen smällde det till i ryggen. Så när alla andra var på fest och hade trevligt så låg mammas lilla skruttfia hemma i sängen och grät över eländet.

Jag försökte övertala henne att gå till läkare och be att få en ordentligt genomgång av kroppen och att man röntgar ryggen hennes. Men jag hörde hur hon bara svarade "jag ska" för att hon visste att det var det jag ville höra. Hon kommer inte att göra det. Det är jag helt övertygad om. Jag får nog peppa hennes sambo om att få iväg henne. Hans ord väger kanske mer än en orolig mammas ord.

Fan också......