Man borde inte bryta ihop över en värmefilt som går sönder. Men det var vad jag gjorde. Jag grät och grät och grät. Trösten var att veta att det fanns en massa vänner i Blogglandia som fanns här för mig. Det här gjorde att jag började fundera lite mer över hur jag egentligen mår. Jag upptäckte att jag har en massa varningsklockor som ringt länge utan att jag lyssnat. Jag var ordentligt utbränd för många år sedan. Min fibromyalgi bottnar i en utbrändhet. Nu insåg jag att jag är på väg dit igen. Och att det gäller att bromsa i tid.
Mina "symptom" är jag blir irriterad över minsta lilla sak, jag är spänd som en fiolsträng, jag har mycket värk, jag kan inte koppla av och jag känner mig ruskigt handlingsförlamad. Jag har massor med saker som borde göras, men kommer inte till skott. Ett ok över mig att jag måste sy till försäljning för att se till att det kommer in pengar. Jag har roliga saker att göra, men får det inte ur händerna. Samtidigt blir jag jättefrustrerad av att inte få något gjort. Det blir någon sorts moment 22 eller onda cirklar av det hela.
När nu väninnan U:s och min dag tog en annan vändning så frågade jag om jag fick prata med henne om det här. Vi åkte upp på vårt fina utflyktsberg och fikade. Och pratade och pratade. Hon har också en utbrändhet i kroppen så tankarna var inte främmande för henne.
Sambon och jag har ju under många år levt i en ekonomisk stressituation, som inte är av denna värld. Det tär att ständigt oroa sig för om pengarna ska räcka till eller att oroa sig för att något ska gå sönder.Vi har haft ett antal andra stressmoment som sambons hälsa, krångel med försäkringskassan, utredningar som drar ut på tiden. Plus en massa annat. En del saker har jag nämnt här, en del saker får stanna på min sida av tangentbordet. Min utredning av hjärtat tog på, min hypotyreos (sköldkörteln) har dränerat kroppen på ork och styrka. Jag har det totala ansvaret för hushållet här hemma. Det måste vara så av vissa anledningar. Det är inget frivilligt självpåtagande utan en nödvändighet. Det ansvaret känns alldeles för tungt ibland.
Allt sådant här har gjort att jag mår som jag gör. Jag har försökt hålla en glad mask utåt, medan jag gråtit inombords. Det var mycket skönt att få prata med U om det här. Vi känner varandra så väl att jag kan vara helt öppen med henne. Hon bekräftade mina tankar och vi bollade funderingar fram och tillbaka. Det gjorde också att jag kunde be sambon om ett samtal när jag kom hem. Det blev också ett bra samtal och han undrade hur han kan stötta mig. Vi kom på en del saker. Hoppas nu att det även kan bli så.
Så får jag några fler utbrott här på bloggen så vet ni lite grand om grundorsaken.
Resten av dagen har jag i alla fall ägnat åt lite skoj. Jag har klippt till en skjorta, modell murarskjorta. Det har varit frihandsklippning med blyertspenna och linjal som gällt. Det ska bli intressant att se hur den blir. Jag är väldigt nyfiken.....:-)
Från mörkaste Småland
18 timmar sedan


