Ni som läst mig länge vet att jag har en son som inte är som alla andra. Han är min alldeles egen speciella son.
Igår var de fyra killar som skulle träffas hemma hos sonen. De skulle fira hans födelsedag i efterskott genom att titta på travet, äta smörgåstårta, dricka öl och sedan gå ut på lokal.
Halv fyra ringer sonen till mig, ilsken som ett bi. Killarna hade inte kommit än, fast de bestämt vid två-halvtre-tiden. Han hade pratat med dem, så han visste att de var försenade. De skulle komma mellan fyra och fem istället.
Det räckte för att hela hans planering skulle falla ihop. Han tyckte de hade förstört alltihop genom detta. Han hade städat i flera dagar, vilket är en bedrift från hans sida. Han hade köpt hem öl, cider och smörgåstårta och bespetsat sig på detta evenemang. Oj, vad han skällde över otacksamma jäklar, dåliga kompisar och en massa andra skällsord. De skulle inte minsann komma där och slå sig ner och trycka in smörgåstårta och öl i ansiktet. Så lät det.
Sådana här gånger måste mamma rycka in och gjuta olja på vågorna. Prata lugnt om att kvällen är inte förstörd. Den är bara lite försenad. Säga att hans ilska mest förstör för honom själv och bara är dumt. Förklara att det är så här livet är, allt går inte på räls. Man måste peta in lite flexibilitet i livet för att hantera alla situationer.
Han har kommit långt min son. Många experter trodde inte alls att det skulle gå så här bra. Men sådana här gånger är jobbiga för mig. Då funderar jag på hur det ska gå för honom när inte jag finns där längre, som kan prata lugnande, ta emot den där ilskan och lindra den. Han har nyss fyllt trettiofyra, ändå vill jag fortfarande krama om honom och säga lugnande, att allt kommer att bli bra.