Gott Nytt År

Jag vill önska alla vänner ett riktigt

Gott Nytt År

Må det på alla vis bli bättre än förra året.

Ekonomi

Jag blir beklämd när jag hör på nyheterna att aldrig tidigare har så många haft skulder hos kronofogden. Samtidigt som man har hört att julhandeln har slagit alla rekord. Mellandagsrean lockar folk i massor och nyheterna förmedlar även att aldrig tidigare har så många handlat på kredit! Hur kul är det att ge bort en julklapp man kanske inte kommer att ha råd att betala för?

Jag vill inte vara en moraltant, men undrar ändå: Vad är det med folk?! Vad är det för konsumtionshysteri? Man kan inte handla för pengar man inte har! Så enkelt är det faktiskt.

Jag kan förstå att det är svårt att säga nej till sina barn och berätta att nu när mamma/pappa är arbetslös så kan vi inte handla det senaste Wii-spelet eller andra dyra elektronikprylar. Det är en stor otjänst vi gör våra barn när vi lär dem att tro att det är ett bra sätt att handla på kredit. Krediter ska också betalas. Har man låg inkomst så måste man planera och handla därefter.

Jag växte upp med en pappa som var slarvig med både sprit och pengar. Jag upplevde vid flera tillfällen att kronofogden kom hem och klistrade röda lappar på möblerna. Man gjorde så förr med utmätt gods. Som tur var så hade vi en farmor som räddade oss varje gång. Men det var inte roligt att växa upp med dessa röda lappar. Det har nog präglat mig mycket i vuxen ålder eftersom jag avskyr allt vad skulder heter.

Jag och sambon lever väldigt knappt, på marginalen. Det tror jag inte är någon hemlighet för den som läser min blogg. Det är inte roligt att leva så knappt, men det går. Visst, vi har också en kredit, en liten en som vi har för oförutsedda utgifter som man inte kan styra över. Men vi belånar den aldrig mer än att vi vet att vi kan betala tillbaka en liten skvätt varje månad.

Det är tragiskt att Lyxfällan ska finnas som "underhållningsprogram". Men kanske det ändå kan leda till att man via tv:n lär sig att hantera pengar. Det har gått förr och det går även nu att leva på små marginaler.

Vörtbröd

Någon vecka före jul så bloggade bakgurun Johan om ett vörtbröd som han bakat. Det lät fantastiskt gott. Jag hakade på direkt och bestämde mig för att det där skulle jag testa. Jag såg till att jag hade alla ingredienser hemma. Det krävdes en viss tidsplanering, eftersom degen skulle jäsa i sexton timmar. Men det kändes inte som något problem. Det som däremot blev problem var att när jag tog fram vetesurdegsgrunden så var det mögel på kanterna i glasburken. Surdeg ska inte mögla och det hade inte själva surdegen heller gjort. Men jag vågade ändå inte använda den. Det var för kort tid för att sätta en ny så jag använde rågsurdegsgrund som jag också hade. Det gick bra det också, visade det sig. Här hittar du receptet, som jag verkligen rekommenderar. Men se till att ha gott om tid.
När vi vaknade på bakdagen så låg den en underbar doft av vört i hela lägenheten. Detta bröd smakar verkligen vört. Alla köpebröd kan gå och slänga sig i väggen. Det var det godaste vörtbröd jag någonsin ätit.

Melinas nya kläder

Byxorna är sydda så de ska passa fram emot sommaren när lilla fröken börjar att resa upp sig och krypa. Mönstret är ett gammalt mönster som jag lånat och kopierat av min väninna U. Jag tror det är sedan hennes dotter var liten, alltså drygt 30 år sedan. Tyvärr har jag inga mönster kvar efter min egen dotter. De gav jag till min syster när hon fick barn. Jag hade hur mycket gulliga klänningsmönster som helst. Med volanger och ankstjärtstrosor och små hattar. Jag önskar idag att jag hade de kvar. Oj vad jag skulle kunna sy småklänningar då. Jag får väl leta på Tradera om jag hittar några fina mönster där.

Tyget i byxorna är en härlig trikå som fanns med i en tyglåda efter mamma E. Det är en ljuvlig kvalitet.

Här är resterna av den slaktade blusen. Det är spets i hals och på armarna. Det är en kimonomodell så det är minimalt med sömmar. Så tycker jag det ska vara i barnkläder. Ingenting som skaver och gör ont när man kravlar fram över golvet.

Avslöjande

Jag brukar inte vilja vara med på bild men här ska ni i alla fall få ett kort av mig och Ali. Jag har knyckt bilden inne hos Madde men jag tror inte hon bryr sig. Annars får hon väl slå mig i huvudet eller nåt......:-)

Julbilder

Nu måste jag ju visa lite bilder från vår julafton. Så här fin är vår gran. En mycket praktisk sak som man skalar av, plockar ihop och lägger upp på vinden när julen är över. Inte ett endaste barr att dammsuga undan blir det heller.









Så här glad är Melina när hon får sitta på morfars arm. Se så stolt han ser ut.










Här har en liten fröken knoppat in i en liten "powenap". Hon var fantastiskt snäll hela julafton. Lite trötthetsgrin några gånger men det är ju inte så konstigt. Annars är hon världens piggaste och vill vara med hela tiden.

Nu blommar det i lingonriset

Sambon och jag har många gemensamma intresse. Dock är det ett intresse som vi absolut inte delar och det är dans. Jag älskar att dansa och har gjort det så ofta jag bara har kunnat. Sambon har, som den gamla rockern han är, tyckt ett det är töntigt. Jag har inte ens fått han att ta några danssteg hemma på köksgolvet. Han har varit som en istadig häst i denna fråga. Dessutom har ju dansbandsmusik varit botten av allt, enligt honom.

Så ikväll blev jag mäkta förvånad när jag satt vid datorn och hör att han ligger i soffan och tittar på reprisen av dansbandskampen. Det var ju tur att jag satt ner, för annars hade jag nog svimmat när han kommer och säger att dansbandsmusik nu för tiden är ganska bra!

Ibland blir man inte förvånad över någonting. Undrar om han har slått sig i huvudet eller om det bara är tomtar på loftet?

Vår julafton

Vi hade en underbar och fantastisk julafton. Jag verkligen njöt av varenda minut. Det var bonusdottern Madde, hennes man Ali, världens vackraste Melina och ett kusinbarn till Ali som vi firade med. Kusinbarnet heter Hakim och bor i vanliga fall med sin mamma i Oslo. Mamman hade rest till USA med Hakim ville inte följa med utan han ville vara hos Ali istället. Så givetvis följde han med hit till oss.

De kom vid tretiden, så vi började med kaffe, glögg, pepparkakor och Kalle Anka. Efteråt hjälptes Madde och jag åt i köket att skära upp och duka fram allt. Eftersom jag bestämt mig för att inte stressa så tog det sin lilla tid. Vi var väl klara att sätta oss vid sextiden. Vi hade ju inte hittat någon kycklingprinskorv, men det hade Madde och Ali gjort så det blev sånt till julbordet också. Det var tur för Hakim älskade dessa "pölser" och åt hur mycket som helst. Mitt vörtbröd blev mäkta populärt och enligt Hakim så var allt "kempegott". Brödet blev verkligen gott. Recept och bilder kommer. Det var det godaste vörtbröd jag någonsin ätit och det låg en doft av vört över hela lägenheten, vilket gjorde det hela ännu juligare.

Ali bad bordsbön. Det gjorde han även förra julen och det känns mycket bra att få med även den biten i vår jul. Vi åt så magarna stod i fyra hörn och en snibb, som mamma brukade säga. Melina vandrade emellan oss men till slut blev hon trött så hon somnade en stund på vår säng. Då blev det lite mer matro, speciellt för Madde.

Efter maten var det sambons och mitt jobb att röja upp och försöka få in allt i kylen igen. Rotfruktslådan har fått bo utanför kylen de här dagarna för att vi ska få det att funka.

Vi brukar inte ha någon speciellt julklappsutdelning, men några små saker blir det ju alltid. Mest för att det är kul att ge varandra något kul och personligt. Av ungdomarna fick vi en egengjord almanacka som Ali "scrapbookat". Den var fylld av bilder på Melina. Även Ebba och Amadeus var med på månaden mars. Vi fick även två lotter, en tian och en triss. Bägge hade vinst, på tian vann vi just tio kronor och på trissen vann vi tjugofem. Så lotterna betalade sig. Vi ska väl byta det mot nya lotter och hoppas på fler och högre vinster.

Till Madde hade jag sytt en stor sminkväska. Det blev väldigt lyckat för hennes gamla höll på att gå sönder. Ali fick en prydnadssak i form av ett löv. Han är väldigt intresserad av inredning så han blev mäkta glad. Till Melina hade jag sytt kläder. Bilder kommer. Det var byxor och en blus. Lite stora, men tanken var att de skulle passa bra till våren och sommaren. Då har hon nog växt i det hela. Vi ville även ge Hakim något, men vad hittar man på åt en tolvåring som man inte känner. Vi var onyttiga och köpte några godispåsar. Det gick hem i alla fall. Det blev mycket prat och skratt. Sambon tog fram gitarren och spelade lite. Hakim blev eld och lågor. Han fick testa den gamla nylonsträngade gitarren som är lättspelad. Sambon och Hakim försvann ut i köket där de övade på ackord. Hakim ska börja på gitarrkurs efter nyår så det här gick verkligen hem hos honom. Under tiden så testade Ali på keyborden. Den är han alltid nyfiken på att lära sig. Det är ju min egentligen, men jag kommer numera sällan mig för att spela så det är kul att någon annan vill använda den, där den står.

De var kvar tills klockan nästan var tolv. Melina är ett mycket piggt och medvetet barn så hon var med nästan hela tiden. Hon sov som sagt var medan vi åt och efter en serenad lite senare så knoppade hon även in i en fåtölj, så där som barn kan göra. Ena minuten är de med och nästa minut så sover de.

Efter de gått så lägrade sig tystnaden. Då kände vi hur trötta vi var. Efter lite hopplock så bestämde vi oss för att slå igång en gammal Beckfilm att varva ner till. Till den så fick det bli varsitt glas Amarula med en isbit i.

Det var vår julafton. Mycket trevlig och intensiv. Men ett fint minne.

God Jul

Nu är det jul hos familjen R. Dessutom har vi invigt julskinkan och den underbara julvörten som jag bakat (recept och bilder kommer en annan dag). Det fick bli som middag ikväll eftersom ingen av oss orkade laga mat. Sillen är provsmakad och godkänd. Pyntet är på plats och klapparna ligger under granen. Så nu vill jag önska alla läsare en riktigt

GOD JUL

Ta hand om varandra och ha det så skönt.

Jag måste bara få ge er detta ögonblick

Här kommer något som kanske kan inspirera oss till en extra kraftansträngning, oavsett vad vi har framför oss! En dag frågar en son sin far: ”Pappa, springer du en maraton med mig?”Pappan svarar: ”ja” och de springer sin första maraton tillsammans. En annan
dag frågar sonen sin far igen: ”Pappa, springer du en till maraton med mig?” och pappan svarar igen ”ja, min son”, de gör sin andra maraton tillsammans. En dag frågar sonen sin far: ”Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?” (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning). Och pappan svarar igen ”Ja”…

Och här kommer videon till denna historia

Hej vad det går

Sent igårkväll fick jag veta att vi får USA-främmande den andra januari. Sambon trodde han hade berättat det för mig?! Han hade sagt att hans brorsbarn kanske skulle komma och hälsa på någon gång i januari. Men att det var bestämt datum hade han glömt och berätta. Att jag ville vara mentalt förberedd hade han inte tänkt på.

Nu har vi hunnit med att lösa lite praktiska detaljer. De ska bo hos en kusin och äta de flesta målen hos oss. Kusinen, dvs sambons äldsta son, jobbar mest hela tiden. Han var inte heller så förberedd på när de skulle komma. Jag ska väl inte skylla allt på sambons bristande information. USA-ungdomarna har själva brustit i infon.

Det ska bli kul att träffa dem eftersom den biten hos sambon har varit som ett vitt fält för mig. Bägge hans föräldrar var ju borta när vi möttes, den äldsta brodern hade dött några år tidigare och mellanbrodern bor i USA sedan många år. Vi har en stående inbjudan dit, men då är det ju det här med pengar. Men någon gång ska vi väl förhoppningsvis få en möjlighet att åka över. Därför är det kul att tillsvidare få träffa brorsbarnen.

Avstämning

Nu är sillen inlagd, brödet står på jäsning och ska göra så till kl 14 imorgon. Julgardinerna är på plats. Rullbordet som stått ett år i klädkammaren är framtaget och då var det ju lämpligt att städa ur klädkammaren på en gång. Vissa golvytor är dammsugna. Det är undanplockat lite här och där.

Det börjar kännas rätt bra. Imorgon ska jag göra kålrotslåda, städa klart och pynta. Det känns inget betungande. Eftersom vi inte kom iväg till närbutiken idag så får det bli imorgon. Sedan kan det faktiskt få bli jul.

Så sorgligt

Jag stryker julgardiner och juldukar. Samtidigt vandrar tankarna till vad som hänt i natt, i vårt närområde. Jag blir så sorgens, samtidigt som jag känner en ilska över ett känslokallt samhälle. En mamma blev mördad inatt. Av sin son. De hade sökt hjälp för sonen för fyra dagar sedan, men psyk hade nekat hjälp. Idag ser man resultatet av den nekade hjälpen.

Hur många gånger har vi inte fått läsa om liknande fall. Där man bett om hjälp, men inte fått den. I sin förtvivlan ger man sig då på någon annan. Vi har hur många exempel som helst. Det mest kända är mordet på Anna Lind, men tyvärr är det bara en i mängden av liknande fall.

Jag känner så starkt för denna pojke som nu dödat sin mamma. Det är ju inte bara hon som är ett offer. Han är det också. Alla i deras närhet är offer.

Jag vet att man i förtvivlan kan begå en sådan här händelse. Jag har själv varit med om det. När sonen i sin förtvivlan höll på att strypa mig. Som tur var så besinnade han sig i tid. Hur han grät efteråt och undrade om han höll på att bli tokig. Han undrade över hur han kunde göra detta mot mig? Mig som han älskade mest i hela världen. Han mådde så fruktansvärt dåligt och jag råkade finnas till hands.

Nu gick det bra för oss. Tyvärr gjorde det inte det för denna pojke och hans mamma. Det är så sorgligt att tänka på.

Lite ditt och datt.

Igår var vi och storhandlade både på Coop Forum och Willys. Vi hade fått låna bil av en god vän. Det finns vissa saker som Coop är suveräna på. Så när vi kan, handlar vi dessa saker där. Det är bland annat Änglamarks toapapper och hushållspapper. Bra kvalitet till ett bra pris. Vi brukar även köpa deras egen julskinka. Den brukar vara toppen. Men igår var jag mäkta irriterad på Coop. Mitt i all julbrådska hade de stökat om bland hyllorna så man knappt hittade vad man ville ha. Vi hade en del på handlingslistan som vi var osäkra på om Willys hade, så sådant tänkte vi ta på Coop. Men icke sa Nicke. Det var jättemycket som var slut på Coopen. Bland annat ville vi köpa prinskorv av kyckling för Alis skull. Det vet jag att Coop hade förra året. Men inte i år. Inte ens vanlig anjovis fick jag tag på där.

Så något irriterad med bara två små kassar för tusenlappen åkte vi vidare till Willys. Jag var lite ängslig hur pengarna skulle räcka eftersom det gått så mycket pengar på Coop. När vi kom dit så ångrade jag att vi åkt på Coop över huvud taget. Willys hade allt vi missat på Coop, utom dessa kycklingprinskorvar. På Willys handlade vi en knökfull kundvagn för samma pengar som på Coop. Man undrar vilka påslag en del butiker har. Jag menar, både Coop och Willys är ju stora kedjor så de borde ha lika stor möjlighet att göra billiga inköp hos leverantörerna.

När vi kom hem så blev det stora tusenbitarspusslet. Det vill säga att få in allt i kyl och skafferi. Vi har ett väldigt litet kylskåp, så jag hade städat ur det dagen innan bara för att frigöra så mycket plats som möjligt. Sådana här gånger saknar jag verkligen vår inglasade balkong som vi hade på förra stället. Där kunde man förvara mycket utan att det frös sönder. Den möjligheten har jag inte nu. Men till all lycka så gick det bra. Men nu är det verkligen fullt överallt.

Innan jag gick och la mig så skulle jag köra igång en vetesurdeg så den skulle vara fin till idag. Då visade det sig att jag varit slarvig med matningen. Det hade till och med bildats mögel på insidan av glasburken. Så det var bara att kasta bort den. Jag får börja om med en ny vetesurdegsgrund i mellandagarna. Jag hade ändå tur att rågsurdegen var helt OK så jag drog igång den istället. Nu är det bara att hoppas att det blir ett bra resultat med den. Det blir väl lite smakskillnad, men jag tror det ska gå bra. Och gör det inte det så finns det vörtlimpor att köpa på affären.

Vi ska väl ta en sväng till vårt lilla centrum idag för att kolla om de möjligtvis har prinskorv gjord på kyckling. Finns det inte så har vi gjort vad vi kunnat. Ali kan ju i alla fall äta mina köttbullar, rökt hjortkorv, kålrotslådan och lite annat smått och gott. För övrigt så ska det städas och pyntas. Jag ska försöka få upp de förgrömmade julgardiner. Det ser annars lite konstigt ut med kulor i fönstren och gardiner i höstfärger.

Livet i ett nötskal

För sisådär fyrtio år sedan var jag jättekär i en kille som hette Uffe. Jag var verkligen dökär, så där som man bara kan vara när man är tjugo år. Vi hade en egen låt. Det var Rose garden med Lynn Anderson. När Uffe och jag var ute och dansade så spelades den ofta och han kom alltid och bjöd upp mig då. Det var ju vår låt. Men en gång så gick han och bjöd upp en annan tjej när Rose garden spelades. Då visste jag att nu var det slut. Och så var det. Jag var världens olyckligaste i flera veckor, tills nästa kärlek kom i min väg.

Jag tycker fortfarande mycket om denna låt. Men numera tycker jag att den handlar egentligen inte om kärlek. Den handlar om livet. Att livet inte är en rosenträdgård utan att det är både regn och solsken i livet.

Planeringsuppdatering

Idag känner jag att jag längtar till juldagen. Då ska jag unna mig en "liggakvarisängenochläsaenbok"-dag. Inte för att vi stressar nu men det är ändå en del som ska göras innan julafton. Och när man inte orkar mer än att jobba i "ullatrapid" så tar allt lång tid. Det gäller att planera ordentligt så man både hinner och orkar. Sambon är inne i en ont-period så han måste vila mycket.

Idag ska jag sy klart det sista, vi ska upp på vinden och hämta granen, blommor ska vattnas och ses över, handlingslista ska göras, tvätten från i tisdags ska strykas plus en massa annat småpyssel.

Imorgon ska vi handla. Vi har fått låna bil igen. Förhoppningsvis för sista gången. Efter handlingen så vet jag att vi brukar vara helt slut så där har jag inte stoppat in något mer i planeringskalendern. Jo, jag ska förstås ta fram en surdeg och sätta igång den. Har hittat ett vörtlimpsrecept som tar cirka sjutton timmar i anspråk så det gäller att planera för det. Av de timmarna så är det sexton timmar jäsning. Jag tror det blir jättegott. Tisdag och onsdag är vikt för städning, pyntning och matlagning.

Min kära vita blus

Jag håller på att slakta en blus. Det ska bli något fint till världens vackraste Melina av den gamla blusen. Jag har ett alldeles speciellt förhållande till denna blus. Den har varit min favoritblus, alla kategorier. I den står det Lindex, storlek 38. Jag har kunnat haft den ända fram tills för ett litet tag sedan, då den krympt väldigt mycket över magen. Konstigt!

Den är som sagt var köpt på Lindex för en hundralapp för massor med år sedan. När jag minns jag inte riktigt men det är säkert tjugo år sedan. En stilren vit blus som passat vid de flesta tillfällen.

Eftersom jag rest mycket under åren när handikappfrågor var både ett intresse och ett jobb, så var det extra viktigt med kläder som var lättpackade och som fungerade både på dagtid och till kvällsmiddagen. Denna blus var ett sådant plagg.

Men en gång höll det på att gå riktigt illa. Vi var i Århus för en stor nordisk konferens. Det var höst, men vädret var mycket varmt och skönt. Min väninna och jag delade rum. Vi hade några timmar på oss för vila innan själva konferensen skulle öppnas. Vad gör man när man kommer till Danmark? Jo, vi gick till affären för att köpa vin. Tillbaka på hotellrummet så öppnade vi denna rödvinsflaska.

Min väninna går in och duschar medan jag sitter och slappar framför TV:n. Eftersom det var varmt hade jag bara min vita blus, bh och trosor på mig. Jag zappar mellan kanalerna och hamnar på ett program där de visar roliga hemmavideor. Framför mig spelas en film upp där man ser en liten hund komma spatserande. På gräset ligger en mycket stor hund. Den lilla hunden går fram till den stora och lyfter på benet. Pinkar på den stora hunden och som pricken över iet så krafsar han en del jord över det hela. Den stora hunden ligger kvar och tittar förvånat på det hela.

Jag får ett fullständigt skrattanfall. Jag viker mig i soffan av skratt. Och häller naturligtvis rödvin över min vita blus. Panik! Någonstans i huvudet så har jag ett minne av att om man spillt rödvin över något så ska man genast lägga det i blöt i kallvatten. Ner med blusen i handfatet och på med kallvattenskranen. Bh och trosor är också rödvinssolkiga, men det spelar mindre roll.

Efter ett tag tittar jag till min blus och skriker förskräckt i högan sky. Den röda fläcken har blivit grön! Panik igen. Men jag finner mig och ringer ner till receptionen och hör om de kan tvätta blusen åt mig. Visst kan de det. Jag kommer också ihåg att säga att blusen är dyngblöt. Några minuter efteråt knackar det på dörren. Utanför står en vänlig dansk kvinna med en plastpåse i handen, färdig att ta hand om min kära blus.

Dagen efter låg den tvättad och pressad på sängen. Inga fläckar kvar. Äventyret kostade mig 105 danska kronor. Det var värt varenda krona. Blusen höll som sagt var i många år till. Tills idag när jag satte saxen i den.

Miljökalender

Camilla kör en variant av adventskalender. Det innebär att hon varje dag bloggar om vad vi kan göra för att bidra till en miljövänligare värld. Jag rekommenderar verkligen att ni går in och tar till er av hennes kloka tankar. Ni vet det där med "många bäckar små....."

Elvis the cat

Elvis brukar läsa bloggar tillsammans med mig. Då ligger han på sidan om skärmen och tittar. Idag ledsnade han efter en stund. Han tar en sväng runt skärmen och tänker hoppa vidare till en hög med lådor som står bredvid mitt datorbord. På lådorna ligger en plastpåse. När han landar där så glider plastpåsen iväg. Det gör även Elvis. Han försöker hänga sig kvar med klorna med lyckas inte. Landar i papperskorgen där han sitter och tittar förnärmat på mig. Han tyckte nog det var mitt fel. Dessutom skrattade jag ju också åt honom.

Som vanligt så hinner man ju tyvärr inte med att fånga en sådan här ögonblicksbild med kameran.

I sista minuten

Här kommer en necessär till i samma modell som den förra. Denna är något mindre, men fortfarande en bra storlek.

Alla uppgifter om finns upplagda på hemsidan plus att där finns även förstorade bilder.


Jag tror det fortfarande funkar att hinna få hem den före jul om man skickar med A-post.

Nu ska jag ägna mig åt att sy lite julklappar åt mina egna istället.

Julhälsning

Idag har jag fått en lite julhälsning på mobilen. Den fick mig att le och bli glad för jag tyckte den var så gullig. Det var Telenor som med en dikt önskade mig och min familj en god jul. Det hade inte gjort något om de skickat med en Nokia 6700 Classic med julrimmet.

Lite julhandling

Nu är julen räddad. Vi har varit på stan och köpt Vildhasses korvar. Det är ett måste på vårt julbord. Den blev älg-,ren- och hjortkorv. Det är världens godaste korvar för den som inte vet. Dessutom hade de Stödebröd, vilket gav mig hemlängtan. Men det hoppade vi över. Det är så skört och går lätt sönder.

Vi var även på apoteket för att se till att medusinerna räcker över helgerna. Det fick också bli en vända till hovleverantören för att köpa lite videlona. Ifall jag skulle få något ryck och sy i julhelgen. Han hade fått in så snygga tyger med bokstäver i flera modeller och färger. Men meterpriset var för högt och stuvlådan är tillfälligt bortplockad. Jag hoppas någon lite bit av dessa tyger hamnar i stuvlådan och att jag lyckas finnas på plats just då. Det är nästan som ett lotteri.

Varannan onsdag

Idag är det varannan onsdag, ifall ni inte visste det. Om jag är dagvill? Inte då. Så här är det. Jag har oftast tvättstuga varannan onsdag. Idag har jag tvättstuga. Alltså måste det vara varannan onsdag. Logiskt, eller hur?

Till Shirouz

För hennes positiva livssyn.....:-)

Livskraft

Det är inte bara kärleken som är livskraftig här hemma. Titta bara på mitt eländiga ödesträd. I våras var detta en bladrik och vacker krukväxt. När jag nu mått så dåligt under hösten så har det till viss del gått ut över mina kära växter. Jag har glömt att vattna dem och när jag väl kom ihåg så dränkte jag dem. Den här stackarn höll verkligen på att drunkna. Men jag lyckades rädda den i tid. Ett tag var den nästan helt kal från blad men det syntes små spirande skott så jag lät den leva. Jag tycker nämligen mycket om mitt kära ödesträd som kommer från en god vän i Jämtland. (Hej Plupp)

Nu har den börjat fått blad igen och börjar faktiskt leva upp. Den har till och med satt knopp. Det är helt otroligt. Jag ska nu skära ner den till en något snyggare fason och hoppas att den överlever och blir vacker igen.

Det är en dålig närbild men jag är så skakig nu för tiden så jag har svårt att ta närbilder. Det här var den bästa som blev. Men ni ser ju ändå att det är en klase knoppar.

Hjärnspratt

Ibland lever den där mjukdelen, innanför pannbenet, sitt eget liv. I alla fall är min hjärna sådan. Värst är det när den ger mig en melodislinga i huvudet som jag inte blir av med. Ofta är det dessutom något gräsligt som Christer Sjögren eller liknande. Den här gången är det en reklamjingel: När pengar blir till guld, sms guld.

Fattar ni att jag önskar jag kunde stänga av ibland.

Luciaminne

Egentligen vägrar jag ju jul just nu, men när jag läser om alla Lucior på bloggarna, så måste jag bara få berätta en historia om ett Luciatåg för rätt länge sedan.

Sonen har ju sitt funktionshinder som bland annat gjorde att han gick sina första skolår på en Rh-förskola och i en Rh-klass. Det här utspelade sig sista året han var kvar i Rh-klassen. Sedan skulle han ut till den vanliga skolan. Man bjöd in oss föräldrar till Luciatåget som skulle hållas på barnhabiliteringen.

Det var det vackraste luciatåg man kan tänka sig. Det var vackra Ingela med sin CP-skada som var Lucia. Lika mörk och vacker som den riktiga, sicilianska Lucia. Det var tärnor och stjärngossar, tomtar och pepparkaksgummor och gubbar som tog sig fram på olika vis. En del med rullstolar och permobilar, andra med rollatorer och en del för egen maskin.

De sjöng så vackert och var så bedårande. Det gick inte att hålla tårarna borta vid ett sånt här tillfälle. Till och med barnens egen gympalärare (som även var en tuff fotbollstränare) snyftade högljutt. Fd maken fotade och fotade från alla möjliga vinklar.

Så småningom blev det även en julafton. Denna gång hemma hos mormor med man. Fd maken fotade och fotade igen. Till slut började han undra vilken storlek vi köpt på filmrullen. Eftersom detta skedde på stenåldern så hade kamerorna rullar i sig. Denna gång var det som att filmrullen inte ville ta slut.

Till slut tog barnens far mod till sig och öppnade kameran. Där låg en trasig filmrulle, som hade gått av. Alla vackra luciakort var helt förstörda. Detta minne som vi så gärna hade velat behålla med bildbevis. Nu lever bilderna kvar i huvudet. Tack och lov att det finns kvar där i alla fall. Där har inte rullen gått av riktigt än.

The love of my life

Att sambon är mitt livs kärlek, tror jag de flesta av er förstått. Dessutom är det ömsesidigt, vilket inte gör saken sämre. Jag trodde aldrig att man skulle kunna uppleva så mycket kärlek. Speciellt inte efter femtio års ålder. Att man kunde bli kär i den åldern var väl det väl inget ovanligt med. Men att uppleva en passion på ålderns höst kändes mer konstigt. Men så blev det i alla fall.

Sambons och mitt förhållande har innehållit passion ifrån första mötet. Så att vi flyttade ihop direkt kändes fullständigt naturligt. Det var inte enkelt, inte ens från första dagen. Det fanns en tonårsdotter boendes hos sambon. Henne ville jag bli vän med. Innan ens första året var till ända, fanns det även en tonårsson boende i familjen. Till viss del behandlades jag (förmodligen omedvetet) som en inkräktare. Tonårssonen sa till och med en gång att det var mitt fel att hans mamma och pappa inte kunde börja om igen. Trots att skilsmässan låg mer än tio år tillbaka i tiden och att sambon absolut inte kunde tänka sig att börja om med sina barns mor. Min dotter ville inte acceptera sambon från början. Min son frågade ständigt om sambon var snäll mot mig, för han var orolig för sin mor. Så småningom kom det även en tonårig flickvän med i bilden, som bodde hos oss under långa perioder.

Passionen innefattade inte enbart en massa kärlek. Den innefattade även passionerade gräl. Gräl som innehöll saker som jag aldrig trodde jag själv skulle kunna göra. Jag som levt i ett mer eller mindre känslolöst äktenskap i nästan tjugofem år. Helt plötsligt låg alla känslor på ytan och ville ut.

Jag kastade porslin med jämna mellanrum. Alltså inte i soporna, utan på golv och mot väggar. Jag vet inte hur många gånger jag packade väskorna för att flytta. Jag till och med skruvade isär mina möbler för att släpa dem med dem. Stundtals så tog jag bilen och körde och körde och grät. Men varje gräl slutade med att vi talade om för varandra att vi inte kunde leva utan den andra och så försökte vi ett tag till. Tills nästa gräl.

Till slut insåg vi att så här kunde vi inte fortsätta. Vi ville verkligen leva ihop, men inte på här viset. Så vi vände oss till en familjeterapeut och träffade en underbar människa. Hon var mycket förvånad över att vi klarat oss så länge, med alla dessa ingredienser. Hon var imponerad av styrkan och viljan i vår kärlek. Hon lät oss prata ut om allt. Hon fick mig att förstå varför jag kände mig vilsen, när någon satte sig på min plats i köket eller vid min dator. De sakerna var de enda saker jag kände var mina. Trots att mina möbler fanns runt om i lägenheten. Men känslan av att jag var en inkräktare satt så starkt hos mig, att jag hakade upp mig på dessa två stolar.

När vi fått pratat ut om allt så var det dags för nästa steg. Att lära oss att kommunicera med varandra på ett bra sätt. Till en början fick vi gräla hos henne med henne som bollplank där hon analyserade våra ord och känslor. Vad vi egentligen sa för något till varandra. Och hur vi sa det. Det slutliga steget var att lära sig att ha en rak kommunikation, utan gräl. Allt detta tog ett och ett halvt år med besök nästan en gång i veckan. Det tog lång tid, men var värt varenda minut.

Vi klarade det. Vi bestämde oss även för att flytta, så fort vi blev ensamma. Vi behövde bygga upp något nytt ifrån början. Något som bara var vårt.

Det har fungerat perfekt. I oktober var det tre år sedan vi flyttade hit. Det har inte varit ett endaste gräl under de åren. Möjligtvis någon lätt irritation som vi rett ut på en gång.

Den här hösten har varit jobbig både för mig och sambon. Det har varit en massa olika jobbiga saker. Barn som flyttat utomlands, Totte som avlivats, trasig bil och dålig ekonomi, min eskalerande värk, oro inför en sjukdomsutredning som tar tid och en massa annat. Sambon har en depressiv ådra, vilken har fått blomma ut denna höst. Han har vänt på dygnet helt och hållet. Varit vaken på nätterna och sovit på dagarna. Vilket naturligtvis påverkat även mig. Det tror jag märkts här i bloggen.

Vi är väldig känsliga för varandras sinnesstämningar och det kan lätt bli onda cirklar av det. Så igår brakade det lös ordentligt. Skillnaden var nu att det drogs inte upp en massa gammalt utan mitt i grälet fanns det något konstruktivt. Det här ska vi lösa! Vilket vi också gjorde, innan sänggåendet. Idag känns allt mycket bättre och på något vis så var det bra att vi rensade luften.

Nu ska vi jobba bort de onda cirklarna och börja bygga positiva ringar istället.

Inget julpyssel här

Det känns som att jag är den enda som inte pysslar något inför julen. Jag vet inte varför jag inte gör det. Har helt enkelt ingen lust. Vi har tvättat mattor. Det behövdes efter Tottes sista veckor. Men det är också allt. Jag syr. Kanske det blir en och annan julklapp. Vi får se.

Det blir jul ändå, oavsett om jag lägger ner en massa energi eller inte. På något vis så känns det som att jag är en dålig husmor. Fast jag mår bäst av att strunta i alla förberedelser. Så då gör jag det.

Åter till symaskinen.

Calle Calle Calle

Ni vet väl vem ni ska rösta på ikväll?

Vad är fel?

Min statistik har gått ner något enormt de två senaste veckorna. Jag har tappat mer än hälften av mina läsare. Vill ingen läsa vad jag skriver längre eller vad är det för fel? Skrämde jag bort många när jag mådde så dåligt och hade så ont? Vad gör jag för fel?

Visst skriver jag mycket för min egen skull men det känns ju ändå bättre att någon vill läsa det man skriver. Det här måste jag fundera på.

Necessär/sminkväska

Nu har jag sytt en lite annan modell av en större necessär/sminkväska. Jag har köpt ett bra mönster av Lizz@an. Jag är nöjd med modellen så det kommer att bli fler varianter uppsydda.



Denna är sydd i ett lite glansigt bomullstyg. Det är syntetvadd som mellanlägg. Storleken är ca 23x12x11 cm.





Invändigt är den fodrad med ett tunnare bomullstyg. Det är fickor i olika storlekar efter sidorna.

Den finns upplagd på hemsidan.

Totte står modell

Käraste bloggvännen Christina jobbar ju som illustratör. Här har Totte fått stå modell till en av hennes bilder. Jag är helt övertygad om att Totte är jättestolt att få blivit "filmstjärna" så här på äldre dagar. Husse och Matte är i alla fall väldigt stolta. Kan man kalla det för modersstolthet, tro?


Jag har löfte av Christina att få använda bilden.

Eremiten inom mig

Jag tror jag ska bli eremit i nästa liv. Jag klarar inte sociala kontakter längre. I alla fall inte om de inte är planerade långt i förväg, så jag kan ställa om mig i tid. Och att jag får en chans att gå undan då och då. Jag klarar två timmar, men inte mer. Det är därför mina luncher med mina fibrovänner fungerar så bra. De är likadana som jag så våra möten blir inte så långa.

Vi hade besök av bonusdottern, svärsonen och världens vackraste Melina. Ett kärt besök. Men jag blir helt knäckt efteråt. Det pratas mycket så jag blir helt slut i huvudet. Dessutom pratar Ali fortfarande väldigt lite svenska så en del av konversationen sker på engelska. Det kör slut på min koncentration totalt.

Sedan kommer det här som jag upplever som krav, vilken mat det ska vara på julbordet. Du gör väl det och det, för det gör du så gott, heter det. Vänliga ord och tankar som för mig blir till en massa krav. Dessutom fick vi igår veta att vi blir en till på julafton, en släkting till Ali som är i Sverige på besök. Det känns absolut inte bra för mig. Jag som helst vill vara ensam med sambon på jul. Samtidigt känner jag mig som en bov som inte vill öppna min dörr för en extra person som behöver lite gemenskap och mänsklig värme. Naturligtvis kommer vi att välkomna den extra personen, annars är man elak.

Igår hade jag tänkt att försöka återta kontrollen av delar av mitt liv genom att göra undan sånt som behövdes och som jag ville göra för att må bra i själen. Jag hann göra julköttbullar och sy yttepytte lite. Jag behöver sy mycket nu eftersom det låg nere i fyra veckors tid, när jag hade sådan värk efter dopet. Jag måste få in pengar så vi kan reparera bilen någon gång. Nu vet jag inte hur jag ska hinna med det.

Jag var så stressad när jag gick och la mig, så kroppen var som en sprättbåge och jag kunde inte varva ner. Jag sprang om och om igen på toaletten för att kissa några droppar åt gången. Jag blir sån när jag blir stressad. Nervös blåsa, är den medicinska termen. Trots att jag försökte med både värmedyna och insomningstabletter så tog det lång tid innan jag kunde somna.

Jag känner mig asocial och elak som inte klarar av normal social kontakt. Man läser på bloggarna om hur folk går och fikar och har gäster och åker och hälsar på och en massa annat trevligt. Så var jag i mitt friska liv. Till och med manisk social till en viss del. När jag mådde som sämst, klarade jag inte av att vara ensam. Då kröp det i mig. Tänk hur livet kan pendla från den ena ytterligheten till den andra. Jag är nog en konstig typ!

Elvis är ensam

Elvis känner sig helt klart ensam nu sedan Totte försvann. Han är med oss hela tiden, vill både ha och dela med sig av sin kärlek. Han går runt och nosar för det finns ju fortfarande dofter efter Totte kvar. Kattburen står kvar i hallen. Efter att nosat ordentligt både inuti och utanpå den så la han sig i den igår.

Totte och Elvis har aldrig varit speciellt goda vänner. Mimmi fanns ju mellan dem och fick dem att konkurrera. Sedan har Elvis väldigt tydligt markerat det sista året att nu tycker han att det är dags att det är han som blir herre på täppan. Precis som hos de vilda djuren där en ung hanne tar över och motar bort den äldre hannen. Elvis har sökt slagsmål, medan Totte har fräst för att visa att han tänker inte lämna ifrån sig ledarrollen.

Nu när Totte är borta så blev det tydligen knepigt för Elvis. Hur förklarar man för en katt att hans vän/motståndare inte finns längre?

Så här få djur har vi aldrig haft. Men vi har bestämt att det ska få vara så här ett tag nu, så vi får känna efter. Sedan får vi se.

Pappas flicka

När jag växte upp var jag pappas flicka, på alla sätt och vis. Han satte mig främst och han var min idol. När jag kom upp i tonåren så halkade hans gloria på sned. Då uppdagades hans kvinnoaffärer. Så småningom kom spriten in i bilden och ett antal år senare så skilde sig mina föräldrar.

Jag raderade pappa ur mitt liv. Han hade svikit oss för mycket, för att få finnas kvar. Men saknaden var stor. Tack vare mamma E så blev pappa nykter till slut. Vi hade en trevande bekantskap under några år. Jag fick själv barn och ville att de skulle få en fin morfar. Kruxet var bara att barnens far var inte speciellt förtjust i sin svärfar. Så vi sågs kanske två gånger om året och hade en sporadisk telefonkontakt.

Vid min egen skilsmässa, började jag prata oftare med pappa i telefon. Vi sågs inte så ofta, mest av praktiska skäl. När jag träffade sambon och han blev presenterad för sin svärfar, var det direktkontakt. De har väldigt många gemensamma intressen. Sedan dess har min och pappas kontakt ökat successivt.

Nu är han ju ensam och vi pratar ofta i telefon. Det är oftast rätt långa samtal. Vi pratar om det mest blandade saker. Igår pratade vi om mat, om mamma E, om hans sorg och om farmor och farfar. Vi pratar ofta om det som var förr. Han är den sista kvar, så jag måste skynda mig att få reda på saker och ting, innan det är för sent. Det är som att jag äntligen, på riktigt, fått tillbaka min gamla pappa, han med glorian. Men den här pappan är lite annorlunda. Han kan prata om känslor, både sina egna och andras. Det kunde inte den gamla pappan. Jag tycker jag har lyckats byta upp min pappa till en bättre version.

Älskade sambon

Igår när jag pratade med pappa så pratade vi bland annat om att han varit tillsammans längre med mamma E än han varit med min mamma. Min mamma var han gift med i tjugofyra år. Mamma E var han tillsammans med i trettiosju år.

Jag berättade detta för sambon och sa då att så länge kommer vi aldrig att hinna vara tillsammans. Då svarade sambon: "Varför inte det? Vi kan väl hoppas att det blir så."

Jag känner mig älskad.

Avbockning

Nu har vi varit med sopberget till återvinningen. Jag har postat iväg lite varor. Pratat en lång stund med pappa. Ringt och avbokat en bokklubb. Bett om uppskov med en beställning. Lite smått och i lagom takt håller jag på att återta kontrollen. Jag känner mig mindre stressad nu när en del saker är avklarade.

Drömmar

Inatt har jag drömt så mycket tokigt. I och för sig gör jag det ofta, men den här drömmen var tokigare än vanligt. Så här var det:

Vi hade flyttat, till en jättestor lägenhet. Det var ett jättemaffigt kök. Problemet var bara att alla bänkar och skåp var så höga så jag var tvungen att klättra på en pall för att nå upp till diskbänken. Den tidigare hyresgästen hade inte städat efter sig så det var jättesmutsigt och stökigt. Det låg barnkläder överallt och gardiner hängde kvar på sniskan i fönstren. Men det märkligaste var toaletten. Den var jättestor. Man kom in från ena sidan och på motsatta sidan fanns en likadan dörr. Den gick in till grannen. Så vi delade denna toalett med grannen. Det var bara det att grannen hade inrett en del av toaletten till sin datorhörna. Fullständigt normalt! Vi hade väldigt problem hur vi skulle lösa det hela så man inte kom in på toan samtidigt som grannen.

Men till slut hittade jag två toaletter till i lägenheten så det ordnade sig. Vi bestämde att vi skulle använda den "granndelade" toaletten till tvättmaskinen. Varför denna toalettfixering?

Dessutom skulle vi ha våra fd grannar på middag. De har i vanliga fall fyra barn som är mer eller mindre vuxna. Nu hade de sju ungar som var rätt små. Mannen som är världen trevligaste och snällaste i verkligheten, var i drömmen en dumdryg mansjovinist (rättstavat?).

Där någonstans slutade drömmen. Jag vet inte hur jag ska tolka det, men jag har en gissning. Jag känner mig rätt stressad nu efter att ha varit mer eller mindre utslagen i massor med veckor. Jag har så mycket saker som är ogjorda och som hänger över mig. Telefonsamtal som borde ringts, varor som borde skickats, beställningar som är osydda, en klädkammar där soptrollet överfaller när man öppnar dörren och vansinnigt ostädat överallt. Jag får lätt panik när jag tänker på att det snart är jul. Jag vill sy saker som är lämpade till julklappar, men framför allt vill jag återta kontrollen över livet. Det har jag inte just nu. Men den här helgen ska jag försöka lyckas med det i alla fall, att återta kontrollen. Vi ska börja med att gå till återvinningen och slänga iväg det där förbaskade soptrollet. Sedan får vi ta en sak i taget. Imorgon får det bli en busstur till Willys. Sedan får vi se.

Å så skönt

Nu har jag tejpat mina fossingar och skillnaden är markant. Jag har ju en psoriasissjukdom som slår sig enbart på handflator och under fötterna. Numera klarar jag mig väldigt bra. Det är ytterst sällan som det blommar upp. Gör det så, så är det oftast väldigt lätthanterligt.

Men nu efter dopet när jag kände mig så stressad innan och haft så ont efteråt så har det blossat upp på fötterna. Psoriasis är ju stressrelaterat. Jag har försökt att hålla det i schack och det har gått till en viss gräns. På slutet nu så har det varit fotvalven som drabbats värst. Igår efter badet, när fötterna var uppmjukade, så var jag ju där och klöste. Det kliar nämligen också. Så gårdagskvällen var ett h-vete så fort jag skulle ta några steg. Men nu har jag som sagt var tejpat mig och det blir så skönt.

Jag har en salva som både ser ut som, och känns som, mjukt smör. Den rörs ihop på Apoteksbolaget så ofta får man beställa den i förväg för att man ska få den riktigt färsk. Vi har en psoriasismottagning här i stan så ibland kan man ha tur att den finns inne på apoteket så man slipper beställa.

Jag brer på den på det onda. På det så lägger jag sedan en platta. Det är som ett stort compeed-plåster som jag själv klipper till som jag vill ha det. Plattan fixerar jag sedan med fixomull och på det en strumpa som håller allt på plats. Sedan kan jag nästan dansa igen. Det är som ett mindre underverk.

Sov lilla Totte

Idag har Totte fått somnat in. Han har tacklat av ända sedan i somras. Egentligen borde vi har låtit honom fått somnat in tidigare, men det var ett svårt beslut att ta. Speciellt för sambon som har haft Totte sedan han var unge. Dessutom hade sambon även Tottes pappa.

De sista veckorna har det gått fort utför. Han har inte klarat av att sköta sin hygien. Ibland har han inte hunnit fram till lådan i tid. Jag har fått lyfta fram honom till matskålen. Det var inte ett värdigt liv han levde längre.

I sin krafts dagar var Totte en stor och ståtlig herre. Alla som träffade honom blev förtjusta i hans speciella personlighet. Jag har ju skrivit om hur han lett sin skock av Mimmi och hundarna i matjakt i både kyl och frys. Han delade frikostigt med sig av sin kärlek och man vaknade ofta av hans sträva tunga i pannan.

Det var sorgesamt idag, men ändå så har vi nog sörjt Totte länge, den Totte som fanns förr. Nu var det bara en skugga av honom kvar. Nu tror jag att han är i djurens himmel och leker med syrran Mimmi och hundkompisarna Dronning och Tina. Vad vet man, han kanske charmar en och annan kattdam också.

På bilden här äter Totte kräftor ur mina händer. Mimmi är inte lika framåt utan sitter mest och tittar på.

Häxeri

Som ingen kunnat missa så har jag haft ont. Men helt plötsligt igår eftermiddag så släppte det. Jag hade tvättstuga och när det bara var en torktumlare kvar som gick så la jag mig för att vila på värmedynan innan jag gick ner igen. Jag somnade en kort stund och när jag vaknade så kände jag att något hänt. Värken hade släppt! Ungefär samtidigt så var en viss häxa in på bloggen och kommenterade ett tidigare inlägg som jag gjort under dagen. Så här skrev hon: "Å. Måtte du må bättre. Genast." Det där "genast" tog visst skruv. För det blev verkligen som om någon knäppt på en knapp.

Jag gick ner och hämtade upp tvätten, tittade lite på TV och vilade mig i min sköna fåtölj. Fortfarande en värk på normalnivå. Då bestämmer jag mig för att testa att stryka det som behövdes från den rena tvätten. Började med några linnehandukar så jag snabb ska kunna sluta om jag känner det minsta lilla värktendens. Men icke, jag klarade stryka hela tvätten. Och klarade resten av kvällen. Låg på värmedynan för att kunna somna lättare. Har sovit hela natten och vaknat upp till en dag med fortsatt normalvärk.

Nu börjar jag nästan tro på spöken eller riktiga häxor. Är det så att Klimakteriehäxan i hemlighet är en riktigt häxa eller pysslar hon med distanshealing utan att ha sagt något. Jag tror jag ska vända mig till henne i fortsättningen när kroppen säger ifrån. Hon verkar ha magiska tangenter på sin dator.

Sambon tror mer på kombinationen avslappnande medicin och värmedyna. Det är inte lätt veta vad som är rätt eller fel i det här fallet.

Irritationsmoment

Just nu är jag lätt (läs: mycket) irriterad. Sambon har en kompis sedan sina ungkarlsår. Han heter T. T är i och för sig en mycket snäll kille som sällan eller aldrig blir sur eller arg. Men han är rätt tanklös över hur andra människor har det. Ringer telefon hos oss efter kl 22 så vet vi att det är T som ringer. Ofta kan klockan vara både tolv och ett när han ringer och har datorproblem som måste lösas på stört. Då är det panik.

Till varje jul så gjorde han förr en almanacka med bilder på sina barn. Den gav han till sina släktingar i julklapp. En jättefin idé. Det var bara det att när det närmade sig jul så skulle T komma, oftast i sista minuten för planering är inte en av Ts bästa sidor. Då kunde han komma flera dagar i rad och stanna hela dagen och hela kvällen.

Dessutom engagerar han sig i klassfester och liknande och det ska göras inbjudningar och affischer till sånt. Han är perfektionist, så kan man ändra på en pyttegrej så ska man göra det. Själv är han urdålig på allt vad datorer heter, så det är alltid sambon som ska göra dessa projekt åt T.

Idag är han här. Han kom vid tretiden och han är fortfarande kvar nu när klockan är halv ett på natten. Den här gången skulle han rensa bilder från sin dator. Det skulle han göra själv, men ville vara här om något strulade. Då har han suttit och kollat på varenda bild, sambon ska beundra varenda fotbollsspark som Ts pojkar har gjort och berömma ljussättningen med mera, med mera. Nu är bilderna rensade. Men då kom han på att han skulle ljudsätta bilderna. Naturligtvis klarar han inte det själv.

Jag ser inte många såpor men "Bonde söker fru" gillar jag. Jag var klar i tvättstugan till åtta och ville då koppla av i min sköna fåtölj och titta på förälskade bönder. Då ringer Ts telefon stup i kvarten så det är ljud från datorn och han pratar högt i telefon. Helt plötsligt hör jag han säga, att han har svårt att höra vad hans telefonbekant säger för det är en TV som surrar!!! Då blir jag sur. Ska jag inte ens få titta på min egen TV och ha hur högt ljud som helst på. Nu hörde jag ju knappt själv vad bönderna sa. Då blir jag som en trotsig femåring så jag höjde ljudet på TVn och demonstrativt drog jag fram min fåtölj nära TVn för att riktigt visa vad jag tyckte och tänkte.

Inte nog med det så började han helt plötsligt fippla med vår kontroll för han var inte nöjd med bilden! Men då kunde inte sambon tiga längre utan röt: "Vad f-n håller du på med." Jag ser nu att sambon är irriterad och hör det på hans tonfall, men han är ju så snäll att han sällan säger ifrån. Snart ska jag nog dra på mig ett nattlinne (om jag hittar något) och demonstrativt vandra fram och tillbaka.

Talade jag om att T är frånskild?

Kort rapport

Hemsk natt,
trött,
ont,
illamåendet,
yrsel,
medicinering,
tvättstuga,
munnen som ett resignerat streck,
måste orka.

Nu blir det reklam

Ni måste bara kika in hos Helene och titta på hennes vackra smycken. Perfekta som julklappar till alla smyckesälskare. Nu i december så ger hon 10% till alla som köper smycken på webben. Uppger ni dessutom "Cicki" i beställningen så får ni 20%. Det är väl något man inte kan motstå.

Sicken dag

Idag hade vi ett inbokat möte nere på stan. Det är inte ofta vi har det, men naturligtvis så lyckades jag försova oss. Jag hade ställt klockan, men glömt att slå igång den. Min natt har varit hemsk så det var väl därför det hände. Men vi hann i tid i alla fall när vi uteslöt vissa morgonrutiner. De som egentligen är så viktiga för att resten av dagen ska bli bra.

När vi var klara med mötet så råkade vi gå förbi The phonehouse. Jag är ju på jakt efter en ny mobil eftersom min gamla krånglar så. Jag har tittat ut en på Nokias hemsida och ville nu se hur den verkade i verkligheten. Den var bra så vi bad expediten att se vad det skulle kosta att förlänga mitt abonnemang inkl ny telefon. Att köpa den rätt upp och ner är inte att tänka på. Då visade det sig att min abb går ut 23 december, så innan dess kan jag inte göra något. Surt, sa räven.

Men vi gick ju inte tomhänta därifrån ändå. Sambons telefon är också på upphällningen och hans abb gick att förnya nu. Vi gick in för att jag skulle titta på telefon och gick ut därifrån med en ny telefon till sambon. That´s life.

När vi kom hem till vårt lilla centrum så slank vi in på något som heter Handelshuset. Det är en sån där butik som har ALLT. Nästan i alla fall. De har kläder, hushållsgrejer, sängkläder, småmattor, leksaker plus lite till. Som sagt var, så har de nästan allt. Där köpte vi en liten glaskonservburk som jag ska ha surdeg i och så köpte vi en margarinbytta. Vi har haft en i flera år och den är så himla praktisk. Den är för kilospaket och så har den graderingar så man vet hur mycket man behöver ta. Botten hade spruckit på den gamla. Jag har letat en ny på Coop, Åhléns och andra tänkbara ställen, men inte hittat någon. Men Handelshuset hade. Det är även där jag köper världens bästa trosor. Så de har verkligen allt.

Det är fortsatt ont här. Jag funderar på om jag har en muskelinflammation för vänster arm är nästan obrukbar. Den är avdomnad och känns svullen, fast den inte är det. Det börjar vid axeln och sprider sig i hela armen. Och så är det den förbaskade ryggen. Idag grät jag en skvätt för att det gör så ont. Det känns totalt onödigt att gå till doktorn. Vad kan han göra? Jag har ju alla medikamenterna hemma redan. Jag tål inte Voltaren och annat inflammationshämmande som innehåller acetylsalisyra. Annars är det väl något sånt jag skulle behöva. Det får bli Tramadol och Alvedon var sjätte timme, fast jag egentligen inte vill ha det så. Jag är så less på denna värk.

Ont igen

Jag ropade tydligen hej alldeles för tidigt när jag gladde mig åt att jag var tillbaka på normalvärkstadiet. Igårkväll började det om igen och idag har det varit hemskt. Jag gissar att det var bärande av advents-och jullådor som satte igång det igen. Gissningsvis så är min kropp fortfarande lättretlig om jag gör något extra. När jag hade adventat klart så gav jag mig ju på att pula in lådorna i klädkammaren, vilket inte var det lättaste. Vi tog ju ner även jullådorna nu när vi hade tillgång till nyckeln. Jag hoppas det släpper snart för jag är sugen att dra igång och sy necessärer och annat smått och gott som kanske kan locka till julklappsköp.

Middagsmat

Ikväll var det min tur att laga mat. Jag hade planerat att göra kycklinglår med potatisgratäng. Jag hade sett att några morötter hade börjat bli dåliga så jag tänkte att jag har i dem i gratängen. När jag skalat och rivit potatis och morötter så tyckte jag det såg lite lite ut. Jag orkade inte skala mer så jag tog fram lite broccoli från frysen och petade ner. Jag saltade och hade på riven ost. Jag uteslöt vitlöken som jag alltid annars har i potatisgratäng. Var rädd för att den skulle dominera över de andra smakerna.

Det blev kanongott. Det är då inte sista gången jag blandar ihop så här till en gratäng. Rekommenderas verkligen.

Hemsidan

Nu är hemsidan uppdaterad med lite nya produkter. Dessutom rear jag ut en del saker. Inklusive julsaker som är kvar sedan förra året.

Titta gärna in och se om du hittar något kul.

Badrumsförvaring

När jag för ett tag sedan sydde och visade upp förslag till badrumsförvaringar, så kom det en beställning på den ena modellen. Fast köparen ville helst ha med lock. Nu är den klar.

Om man får säga det själv, så tycker jag att den blev väldigt snygg. Lite pysslig att göra, men det kommer helt klart att finnas fler sådana här i sortimentet så småningom.

Det är kul att sådana här lite äldre modeller kommer i ropet igen. Vi hade en liknande modell hemma, när jag var barn, som satt på insidan av garderoben. Den hade vi skor i.

Normalvärk igen

Äntligen verkar jag vara tillbaka på ruta ett, det vill säga, vara tillbaka på min vanliga värknivå. Igårkväll var det första kvällen som jag gick och la mig utan den gräsliga värken. Det kändes bra. Jag var rädd ett tag att jag gått in i ett nytt skov. Det vill jag absolut inte. Det räcker så bra som det är.

Julångesten börjar

Jag har på senare år fått ett mycket konstigt och jobbigt förhållande till julen. Nu när det börjar dra igång, så blir jag på något vis väldigt anti-jul. Fast egentligen älskar jag julen. Jag skulle vilja fira jul som vi gjorde när jag var barn och vi var hos farmor och hela pappas släkt. Det var lekar och ringdans och en jättegran med hur mycket julklappar som helst. Det är klart att jag vet att det är en barndröm, men det hindrar inte att jag längtar tillbaka till känslan.

Så småningom växte man ju upp och fick egna barn. Då började det bli jobbigt med julen. Det var ett krigande mellan släkterna om hos vem vi skulle fira. Vi valde att vara diplomatiska och fira vartannat år hos min mamma och vartannat år hos barnens farmor och farfar. Ofta jobbade jag på julafton. Det är så när man jobbar i livsmedelsbutik. Och det är vansinnigt roligt att jobba i butik på julafton. Alla är glada och allt är så lättsamt.

Jag var en sådan mamma och husmor som gjorde allt till jul. Hela huset städades från golv till tak, sju sorters kakor bakades, flera sorters bullar, vörtlimpor, hemgjord leverpastej, inlagd sill, hemgjord senap. Allt gjorde jag själv. Så skulle en duktig husmor vara i mitt gifta liv. En kopia av min svärmor.

Numera vill jag nästan inte fira jul. Mycket har det att göra med min skilsmässa. Jag har inte firat jul med mina barn sedan -96. Det var vår sista jul tillsammans. Julen -97 firade jag hos min syster, där min svåger fyllnade till mer och mer ju senare det blev på julafton. På juldagen kom mina barn och hälsade på och vi satt uppradade i soffan och kunde knappt prata med varandra. De nästan hatade mig för att jag hade flyttat, samtidigt som de förstod varför.

Julafton -98 satt jag på tåget från Sundsvall till Stockholm. Jag hade firat jul i förväg med mina barn. Jag hade fått låna en lägenhet där jag kunde duka upp ett julbord och ha julklappsutdelning, precis som när de var små. Tack Hemköp för att ni hade så mycket god och färdiglagad julmat. Julen -99 firade jag med några andra singelmammor. Jag åkte upp till Sundsvall i trettonhelgen och firade någon sorts jul med mina barn i efterskott.

Bara någon vecka efter trettonhelgen träffade jag sambon och sedan dess har inget varit sig likt. Men saknaden efter barnen finns där, som en ständig gråtknut i magen. De har hittills valt att fira jul hos sin farmor och farfar. Sonen har ju sin damp och måste ha allt som det alltid varit för att fungera. Dottern har ofta jobbat julafton eller juldag, vilket har ställt till det. Även om hon då och då sagt att hon vill att vi ska fira jul ihop.

Andra julen med sambon höll på att gå alldeles i stöpet. Då hade vi till Lucia fått akut åka ner till södra Danmark för att hämta bonussonen. Han blev plötsligt hemlös, så vi hämtade honom för att han skulle bo hos oss. Vi hade bilen fullpackad med hans grejer. Det var kläder, stereo, cykel och allt annat som en sextonåring värdesätter i livet.

Söder om Köpenhamn började bilen krångla! Sambon förstod inte vad det var för fel. Något med bensin till motorn som krånglade, trodde han. Första funderingen var att vi höll på att få soppatorsk, men så enkelt var det inte. Vi tog oss till Köpenhamn, vilket kändes betryggande. Nu var vi i alla fall i en stad. Men det var en sen fredagkväll i utlandet. Malmö hägrade.

Vi bet ihop och bad en bön till alla gudar som finns, att vi skulle ta oss över Öresundsbron. Var vi bara i Sverige kunde vi begära bärgning och allt kändes lättare. Gud hörde bön och vi hamnade i Malmö. Vi till och med hittade till Bilia. Därifrån ringde vi goda vänner i Blekinge som ställde upp mitt i natten och hämtade oss. Vi fick bärgning in på Bilias område. Vännerna kom och där stuvade vi in allt värdefullt som vi inte vågade lämna kvar i bilen, även om den var inlåst bakom gallergrindar.

Man blir lycklig när man tänker på vänner som ställer upp så. Mitt i sin egen julbrådska så öppnade de upp sitt hem för oss. Vi blev kvar i fem dagar innan Volvo hade fått ordning på vår bil. Då var det ändå provisoriskt lagat. Vilket de snorkigt upplyste oss om, att de inte garanterade att vi skulle ta oss hem. Det fick vi göra på eget ansvar.

Vi tog oss hem, med en mycket ledsen son. Han var hemlös och allt hände på en gång. Den julen lärde jag mig att det blir jul trots att man inte hunnit förbereda ett endaste dugg. Det var ingenting bakat och eller inlagt och ändå blev det jul. Prio ett låg på att försöka hålla humöret uppe på den ledsna bonussonen.

Jag har fortfarande julångest och hoppas att någon gång mer i livet ska jag får fira julen tillsammans med mina barn och kanske även barnbarn.

Adventspyntning, hur då?

Vi har inte egen nyckel till vinden utan den måste man hämta hos nyckelombuden. Det finns två sådana i vårt hus. Eftersom jag vet att det brukar vara hårt tryck på nyckelutlåning en sån här helg så började jag redan igårkväll. Bägge ombuden var borta!

Nytt försök idag med samma resultat. Då gick vi en sväng till affären. Under tiden hann det ena nyckelombudet komma hem. Och vi lyckades få låna nyckeln. Ner med alla adventsaker plus jullådan eftersom det var ihoppackat lite sisådär. Jag hade inte riktig koll, kan man säga.

Nu är det en adventstake i köksfönstret och en adventstjärna i sovrummet. I förra lägenheten hade vi många fönster så vi har ett överskott på adventstakar och stjärnor. Därför fick jag för mig att jag skulle göra en rokad i vardagsrummet. När jag säger det till sambon så säger han att han måste FUNDERA först om det blir bra. Så då blev det inte klart. Han behöver fundera länge ibland.

Då tänkte jag att jag gör i ordning de andra adventstakarna, de man har levande ljus i. Vi har två stycken, en tradionell för mossa och en röd fin lackerad Sundborn utan mossa. Det var bara det att vi hade inga kronljus. Jo, det hade vi, men inte fyra lika av någon sort. Så var det med det.

Nu sitter jag här med en massa julsaker utspritt i hall och kök och en halvpyntad lägenhet.

Inte nog med det så har Elvis hållit på att tjata omkull mig med att han ska ha en egen Facebooksida. Han har ju fått höra att snorvalpen Styre Långskank har en. Då vill ju inte han med sina sex år på nacken vara sämre. Han till och med hackade sig in här på min blogg och gjorde ett alldeles eget inlägg. Det är inte lätt att vara Cicki idag.

Gästbloggare

Nu är det så att matte är mycket trött på att jag ständigt ska hoppa på hennes tangentbord och nosa på skärmen. Undrar vad hon har för hemligt liv i den här datorn egentligen? Hon har i alla fall fixat en egen facebooksida åt mig. Nu gäller det bara att se till att man får en egen dator också. Jag tror jag vill ha en laptop. De låter så kul när man kliver på dem. Eftersom jag är en mycket klok kattpojke så ska jag nog kunna lära mig hur det fungerar.

Så alla snyggingar där ute i cyberrymden. Vill ni adda mig så hittar ni mig under namnet Elvis Katten. Mjau på er alla.

Slutrapport

Här kommer nu slutrapporten om hur rågsurdegsbaguetterna blev.

På den här bilden har jag, som ni ser, bakat ut dem. Jag är inte nöjd med jäsningen i detta läge och de skulle behöva mer tid. Men då kommer jag inte att få dem klara till middagen så jag chansar. Eftersom jag inte har någon baguetteplåt, får det bli vikta folieremsor som skydd mellan.

De ska nu få vila under gammelfarmor Julias vackra handduk. Den är numera upphöjd till bakduk. Alldeles för fin för att användas till smutsiga fingrar.









Brödet fick vila länge efter utbakningen, men det hjälpte inte. Jäsningen var inte bra. Bröden blev kompakta och jag ställde plåten lite för lång ner, så de blev lätt brända i botten. Smaken av råg och surdeg var perfekt. Men som sagt var så blev de för kompakta. Baguetter ska vara luftiga. Jag får prova igen, en annan gång.

I väntan på degen

Medan vi väntar på att dagens deg ska jäsa så kan jag visa bilder på söndagens jättedeg. Den som jag fördubblade fast det inte skulle göras så. När den stod på jäsning så var jag där och puffade och puffade för att den inte skulle jäsa över kanterna. Som bilden visar så lyckades jag inte hela tiden.

Men brödet blev jättegott........och väldigt mycket!

Baguetter på rågsurdeg

Som jag skrev om här så fick jag en bok om surdegsbakning igår. Det var käraste bloggvännen Christina som jag fick den av. Jag bläddrade och njöt i den hela kvällen. Det var svårt att bestämma sig vad jag först ville göra. Men eftersom jag ska servera pasta med tonfisksås ikväll så tyckte jag det skulle passa bra med rågsursbaguetter till. Det fick det bli.

Eftersom jag hade färdiga surdegsgrunder i kylen så var det bara att sätta igång och blanda. Jag började igårkväll för att få igång surdegen igen. Jag matade på den och ställde den varmt. Imorse hade jag det här resultatet. Bubblig och fin.




Jag la över den i min kära gamla hjälpreda, hushållsassistenten. Ett av de bästa köp jag någonsin gjort. Den köpte jag begagnad av en vän i slutet på sjuttiotalet och den har verkligen fått göra rätt för sig. En gång har jag kört sönder den så vi fick byta en grej som driver degkrokarna runt. Efter det har den gått som en klocka igen och är oumbärlig för mig som inte klarar att bearbeta en deg för hand.


Så här fin ser den ut nu när jag fört över den till en degbunke i plast. Inköp på Willys för 39:-. Ytterligare ett av mina bra investeringar. Det kanske verkar konstigt varför jag lägger över degen från assistenten till en inoljad plastbunke. Men det är för att nu ska degen bearbetas/dras med jämna mellanrum så den blir seg och härligt att baka med. Dessutom är jag en sådan som vill diska undan efter mig eftersom jag jobbar. Grejerna till hushållsassistenten är lite knölig att diska, så jag tycker det är skönt att få det gjort medan jag fortfarande orkar. Plastbunken är enkel att diska ur på slutet.

Jag återkommer med rapport om resultatet senare. Nu ska det först jäsas och dras i många timmar.

Älskade bloggvän

De flesta som bloggar vet hur fantastiskt det är och vilka vänner man hittar där i bloggdjungeln. Jag har haft tur och hittat flera stycken. Några har till och med blivit väldigt speciella har en plats i mitt hjärta fast vi inte hunnit träffats ännu.

Idag har jag varit på min vanliga vattengymnastik. När jag kommer hem igen så hämtar jag posten i vår box som finns i entrén. Idag ligger det ett platt paket från Adlibris i boxen. Det står mitt namn på den så så långt är allt rätt. Men jag har inte beställt något!

Jag kommer in i lägenheten och börjar med att skölja ur baddräkten och hänger upp den och den fuktiga handduken. Badskorna ställer jag på torkställningen. I köket ligger posten och väntar på att öppnas.

När jag klipper upp paketet så ligger det en bok där som jag önskat mig. Det är Martin Johanssons bok "Surdegsbröd". Först kommer tanken att jag har önskat den så hett att jag klickat hem den utan att veta vad jag gjort. Jag går in till sambon och säger lite upprört att titta vad som kommit från Adlibris. "Jag har inte beställt något, har du?" frågar jag också.

Då får jag se ett namn uppe i vänstra hörnet. Där står fakturaadressen till en kär bloggvän. Hon visste att jag gärna ville ha den här boken.

Tack så mycket, älskade du! Till våren kommer jag med en hel hög med surdegsbröd.....:-)

Äckel päckel

Nu har jag rensat golvbrunnen i duschen. Fy så äckligt det kan bli bara för att man duschar. Blääää! Förhoppningsvis dröjer det nu ett tag till nästa gång.

Kontaktsvårigheter

Idag vill ingen prata med oss. Nätet är knas och fungerar bara då och då. Eftersom vi har IP-telefoni så drabbas telefonen också. Redan tidigare var min mobil dålig så jag håller på att titta ut en ny. Nu när vi blev mobilberoende så visade det sig att även sambons mobil håller på att lägga av. Eller rättare sagt så är det batteriet till hans telefon som inte vill längre. Så gammal som den är så är det lika bra att köpa ny mobil som att kosta på ett nytt batteri.

Nu får vi se om jag får iväg det här inlägget medan vi har kontakt med yttervärlden.

Matlagningsdilemma

Sambon och jag har många gemensamma intressen. Ett av dem är att laga mat. Ändå har det de sista åren blivit sämre och sämre med det. Det är som att orken inte räckt till. Det blev väldigt tydligt vem som stått för den huvudsakliga matframställningen när jag blev dålig efter dopet. Helt plötsligt så var sambon alldeles handfallen. Vad skulle han laga för mat när jag inte orkade att stå vid spisen?

Det blev en del hårda ord sagda här när jag surnade till över att jag tyckte han ställde upp för dåligt. Nu har vi förhoppningsvis hittat en lösning. Det var faktiskt sambons idé. Vi ska ha ett matlagninsschema. Alltså bestämma en vecka i taget vem som lagar mat en viss veckodag. Den tanken köpte jag och kompletterade med att då kan vi även göra en matsedel på samma gång. Då kanske vi slipper stå med det dagliga dilemmat om vad vi ska äta.

Så igår gjorde jag korvgryta, idag ska sambon göra pannkakor och imorgon ska jag göra lappskojs. Torsdagar kommer att ständigt vara matlagningsfria för mig eftersom jag är så trött efter vattengympan. Få se nu om vi kommer att få detta att funka.

Vilket skämt

Sambon och jag är väldigt historiskt intresserade. Därför har vi som toalettlektyr en hög av tidskriften Populär historia. Vi har fått ett antal gamla årgångar av en god vän. Det är ett alldeles ypperligt tillfälle för lite historisk förkovran när man har en längre sittning.

Igårkväll stötte jag på en artikel jag reagerade på. Det handlade om humor på medeltiden. En forskare har studerat humorn från den tiden. Han hävdar med bestämdhet att det fanns gott om humor då. Oftast ironiserade man över kyrkans män.

Andra har tidigare sagt att medeltidsmänniskan inte hade kapacitet att tänka abstrakt och se saker från olika vinklar. Alltså kunde man inte ha humor på grund av detta. Men som sagt var så forskas det i ämnet och ska nu bevisas att även medeltidsmänniskan hade kul.

Det som förvånade mig med denna artikel var hur jag själv tänkte. För det första har jag nog aldrig ens ställt mig frågan om humor för flera hundra år sedan. Mer har jag nog tänkt att självklart hade människor kul. Jag är helt övertygad om att så länge människor funnits så har även skrattet funnits. Och är det något som är intimt kopplat till humorn så är det skrattet. Kan man skratta så har man humor. Eller tvärtom.

Även stenåldersmänniskan borde ju haft kul. Troligtvis åt helt andra saker än vad vi har roligt åt, men ändå. Jag har svårt att tänka mig att stenåldersbarnet inte kunde lägga upp ett porlande skratt då och då, precis som alla nutidsbarn gör. Även om man då måste ha varit mer fokuserad på ren överlevnad, så borde man ju haft ett utrymme för skratt och humor.

Jag kan inte tänka annat, för hur skulle man annars kunna överleva. Överlevnad handlar ju inte enbart om mat och värme. Det måste även handla om skratt och glädje. Annars hade alla gått under och vi hade inte funnits.

Baksläpp

Som det händer rätt ofta nu för tiden, så fick jag ett hjärnsläpp även idag. Jag har återfått orken ganska bra och tänkte baka matbröd. Det börjar eka tomt i frysen. Så jag drar igång en deg på ett bröd som det var rätt länge sedan jag gjorde.

Jag började redan igårkväll med att ta fram vetesurdeg och mata den så den skulle vara klar idag. När jag sedan ska börja idag så har jag i ett paket vanlig jäst plus en dryg deciliter vetesurdeg. Det tyckte jag skulle vara lagom för en dubbel sats bröd. Jag blandar i havrekli och rågflingor och det är då jag upptäcker det! Denna deg ska inte dubblas för det blir så mycket ändå. Nu hade jag ju redan börjat dubbla så det var bara att fortsätta. Jag var ängslig att maskinen inte skulle orka. Jag har nämligen kört sönder den en gång tidigare av samma anledning. (Att man aldrig lär sig) Den här gången kunde jag lita på min gamla Bosch från artonhundra kallt. Men jäklar vilken jättedeg jag har på jäsning just nu.

Orkar jag så ska jag även baka morotsmuffins eftersom jag har Philadelphiaost kvar från dophelgen. Det är roligt nästan jämt........:-)

Å så var det det där med minnet

Ibland undrar jag om minnet fungerar som på en dator? Blir det för fullt så ramlar något annat bort. Igår när jag hade ont i nacken så fick jag för mig att jag skulle ta fram den gamla nackkragen. Den hade tydligen inte använts sedan vi flyttade hit för jag hittade den inte. Det naturliga hade varit att den låg bland andra hjälpmedel, typ värmedyna och vetekudde. Men det gjorde den inte. Alltså frågade jag sambon om han visste vart den var. Och det visste han!

Den låg i ett överskåp som jag nästan glömt bort fanns. I det överskåpet låg även två småmattor som jag saknat men inte vetat vart jag lagt. Där låg även en julklappssäck i plast, en stor skumgummidyna, ett gammalt överdrag till förra värmedynan och några gamla plastpåsar. Undrar vad jag tänkte när jag hivade upp allt detta där. Kanske jag tänkte att jag lägger det här så vet jag vart jag har det? Vi har bott här i tre år nu. Det där har legat där sedan inflytten. Jag brukar anse mig som rätt organiserad. Jag får nog revidera den inställningen om mig själv.

Back in business

Nu börjar jag komma tillbaka. Både igår och idag känns det bättre. Inte helt bra, men bättre och det är ju alltid något. När jag säger "inte helt bra" så menar jag att jag inte är tillbaka på den vanliga värknivån, den jag alltid har och som jag lärt mig leva med.

Jag var på vattengymnastiken igår. Jag tog det lugnt, men klarade att göra de flesta rörelserna. Värmen i vattnet gjorde också sitt. Däremot råkade jag ut för något som kändes lite halvt otäckt efteråt. När jag klev upp ur bassängen så var jag alldeles blå inne i händerna. Jag frös inte så det var inte det. När jag duschat varmt så försvann det, men kom tillbaka efteråt. Sedan försvann det för resten av kvällen. Jag blir ju genast orolig och tänker: Hjärtat! Nu kände jag inget annat och gjorde inte det heller senare på kvällen så det är väl jag som haussar upp min egen oro. Men jag ska nog be om att få en ordentlig provtagning och undersökning på VC. Då ska jag även begära ett EKG. Har gjort det tidigare och då var det perfekt. Det är nog bra att hålla lite koll på lilla hjärtat, speciellt som mamma gick bort i en hjärtinfarkt vid 67 års ålder. Jag börjar närma mig det.

Utlovat inlägg

Förra fredagen skrev jag att dottern ringt och varit glad. Jag lovade då berätta i ett nytt inlägg om vad hon var glad över. Det kommer först nu.

I juni -08 blev dottern färdig socionom. Hon fick sommarjobb ganska snabbt på en öppen anstalt för kvinnliga fångar. Hon trivdes jättebra där. Redan tidigare hade hon varit inne på att försöka få jobb inom kriminalvården. Hon hade haft en praktiktid på frivården och tyckt det varit toppen. Frivården är alltså där som man utreder om klienterna ska ha fotboja eller inte, de ser till villkorligt frigivna, gör utredningar och lite annat smått och gott som är kopplat till kriminalvården.

Så sommarjobbet på anstalten kändes som ett steg i rätt riktning. De trivdes även med henne så när sommarjobbet var slut så fick hon ett långtidsvikariat. Så har det sedan hållit på. Ibland har hon haft vikariat och ibland har hon springvickat. När inte timmarna räckt till har hon även springvickat på en manlig anstalt för sexualförbrytare.

Fångvården har omorganiserats så anläggningar har lagts ner och nya har kommit till. Det har gjort att det varit turbulent på anställningsfronten. Vikarielistan har även varit lång på dotterns jobb och hon har stått en bit ner på den listan. Det har bekymrat henne så hon har sökt andra jobb under tiden. Det har mest handlat om socialtjänsten fast hon egentligen inte vill dit.

Chefen på dotterns jobb har vid flera tillfällen sagt till dottern att hon vill så gärna behålla A-K där, men att hon inte kan trolla med knäna. I fredags visade det sig att hon i alla fall kunnat trolla lite grand. Hon har fått fram ett helttidsvikariat åt A-K, samt skrivit upp hennes lön med nästan tusen kronor. Vikariatet gäller för närvarande bara fram till årsskiftet, men chefen hoppas kunna ordna någonting mer tills dess. Annars blir det springvick igen, fast med en högre lön.

Det måste vara underbart att i dagens jobbläge veta att man är eftertraktad. Gissa om jag är stolt över min dotter. Det har jag i och för sig alltid varit, men man blir lite extra stolt en sån här gång.

Hoppfull dagsrapport

Nu äntligen känns det som att det håller på att vända. Har inte fullt så ont idag. Nacken är fortfarande i ett bedrövligt skick, men resten börjar bli helt OK. Det känns skönt. Jag ska på vattengympa ikväll. Jag tänker ta det lugnt, men längtar till det varma bassängvattnet. Naturligtvis behöver jag röra på mig också men ska ta det försiktigt. Så idag känns det lite gladare i alla fall. Alltid något.....:-)

Gnällfia

Det är tantlunch idag. Jag hade sett fram emot det och gett mig den på att jag skulle vara med. Men jag fixar det inte. Jävla värk........:-)

Nu kryper jag ner i sängen och tycker synd om mig!

Dagsrapport

Egentligen vill jag inte skriva gnällinlägg men jag vill ändå tala om att jag finns kvar här. Det har varit hemska dagar och är fortfarande. Jag har gått på starka värktabletter och legat mycket. Sovit en del eftersom jag blir trött av värkmedicinen.

Värken har inte minskat så det ser ut som att jag får dras med den ett tag till. Ryggen är värst. Den känns som ett stort sår. Nacken var dålig redan innan, vilket gjorde att jag var väldigt yr. Nu har det förvärrats så det strålar upp i bakhuvudet som känns alldeles bortdomnat.

Jag kan inte ligga och läsa eftersom jag inte orkar hålla i en bok med armarna. Jag har så ont som jag inte haft på flera år. I vanliga fall så hushållar jag mycket med mina resurser. Det gick inte att göra den här gången vilket jag blir straffad för nu.

Psoriasisen påverkas av stress vilket har gjort att den också blossat upp. Jag har försökt att smörja fötterna men har svårt att komma åt. Något bättre har det i alla fall blivit även om vänster fot fortfarande är sårig.

Idag måste jag orka eftersom jag har tvättstuga. Jag får väl vila mellan maskinerna. Nu vet ni i alla fall lite om hur det är här. Jag hoppas i alla fall att det släpper så småningom.

Trött, gråtfärdig och ont

Det är sådana här gånger man verkligen fattar själv att man är dålig och inte kan jobba. De pigga perioderna kommer tankarna att jag kanske skulle kunna jobba. Lite grand i alla fall.

Ikväll är jag helt sänkt. Som det känns nu så vet jag inte om jag ens kommer att orka vara med på dopet.

Som livet var förr så hade jag handlat på förmiddagen och gjort smörgåstårtorna på eftermiddagen. Nu tänkte jag vara förståndig och spara kroppen så vi handlade igår. Idag klev jag upp och hämtade nyckeln vid åtta. Åt lite när jag kom hem och la mig igen för bonusdottern skulle inte komma förrän vid ett-två-tiden. Jag kunde inte somna om så jag låg och läste och vilade mig. Slumrade sedan in en kort stund men var snart uppe igen. Min dotter ringde då och berättade om ett roligt jobbesked, men det ska jag ta i ett annat inlägg.

Jag började med tårtorna vid tvåtiden. Bonusdottern kom vid fyratiden. Då var den stora nästan klar. Sedan gjorde jag två mindre, handräckt av bonusdottern. När det var klart så gick vi ner och gjorde i ordning med bord och stolar i lokalen. Vi tog även med oss de odekorerade smörgåstårtorna och satte i kylen där. Det finns inte plats i vår egen.

Klockan var halvåtta när vi kom upp igen. Då var det bara att fixa mat. Vi åt framför TVn för jag ville se Idol. Då först gav sig kroppen tid att känna efter. Jag var helt gråtfärdig, så slut var jag. Jag har något i vänsterarmen som jag själv tror är en arbetsskada. Som kassörska så jobbar man mycket med vänsterarmen när man lyfter varor på bandet. Nu har jag inte känt av den så mycket på flera år, men ikväll är den nästan helt förlamad. Efter Idol åkte bonusdottern och lilla Melina hem.

I morgon på förmiddagen måste jag ner och dekorera tårtorna och göra klart det sista. Mer grejer ska bäras dit för det finns ingenting i denna lokal för tillfället. Den är nämligen egentligen inte klar för uthyrning ännu. Jag har fixat den genom viss kontakt med en av fastighetsskötarna. Det innebär att vi måste ha med oss allt vi behöver hemifrån.

Få se hur jag känner mig när allt detta är klart. Visst vill jag gå på dopet, men orkar jag inte så orkar jag inte. Jag ska göra vad jag lovat och så får vi se hur resten blir.