Syblogg, matblogg,eller musikblogg? Det är frågan. Det viktigaste är att det är MIN blogg. Här får jag tycka och tänka vad jag vill om vad som helst. Gillar du det så är du hjärtligt välkommen hit.
Det blev en dyr mathandling idag. Vi fick parkeringsböter på 400:- på den korta stunden vi var inne på Willys. Vi var kanske där i tjugo minuter.
Vid vår Willys är det en väldigt stor kundparkering eftersom det är rätt många butiker där. Det gäller två timmars fri parkering, mot att man har en p-skiva rätt inställd. Det hade inte vi den här gången. Det känns jäkligt nedrigt. Vi har inte stått i vägen för någon och vi har inte stått trafikfarligt parkerad.
Vid Coop och Ica har man fri parkering fram till kl 20.00 på kvällen. Det borde väl funka även vid det här köpcentrumet också. Men tydligen gör det inte det. Surt, sa räven!
Mitt adrenalin har legat på topp i några dagar. Än en gång har Migrationsverket lyckats att knäcka en familj. De flesta har väl hört talas om eller läst om kvinnan som tillsammans med sina barn ska utvisas till Kongo.
På uppmaning från sociala lämnade hon sin man som misshandlade ett av barnen. Hon ställdes inför ultimatumet att lämna mannen eller att barnen skulle omhändertagas.Eftersom hon inte levt ihop med mannen i de två år som man måste göra för att få stanna, så var hon orolig för vad som skulle hända. De sociala myndigheterna lovade att en separation skulle inte påverka hennes chanser att få stanna i landet. Hon och barnen har bott i Sverige i fem år. Barnen går i skolan och alla, inklusive mamman, pratar svenska. Nu bor de i ett skyddat boende på inrådan från sociala..
Ändå lyckas Migrationsverket besluta om att kvinnan och barnen ska utvisas.Trots att de sociala myndigheterna och barnens skola hävdar att de måste få stanna kvar i Sverige.
Vad är det med denna myndighet. Kan de inte stava till empati och flexibilitet? Är det ett ställe där misslyckade jurister och andra svåranpassade människor får sin utkomst? Eller vad beror deras inkompetens på?
I tisdags bakade jag misslyckad blåbärslimpa. Igår glömde jag köra igång två tvättmaskiner och fattade inte varför tvätten var så torr när jag skulle stoppa den i torktumlaren. Idag startade inte datorn. Fast det var nog inte mitt fel. Men det känns som att huvudet inte är riktigt med alla gånger. Snart kommer de säkert och hämtar mig to the funny farm.
Ibland blir jag så trött på allt. Det känns som att man aldrig får vara riktigt glad.
Jag har sålt ganska bra de sista veckorna, så vi bestämde härom dagen att vi skulle unna oss en egen julklapp. Vi skulle gå på loppis och shoppa för varsin hundring. Det skulle vara vår julklapp hade vi tänkt oss. Resten av sypengarna skulle vi betala av skulden på Ica-kortet med. Plus att jag behöver köpa en del material som börjar ta slut.
Men så tyckte inte Murphy att vi skulle få göra. Idag bakade jag linfröbullar. Då går hushållsassistenten sönder. Det är packningen som sitter i botten på degskålen, där man fäster degkroken. Den packningen har gått sönder. Nu hoppas jag att man kan köpa bara en packning. För 8-10 år sedan bytte vi hela degkroksfästet. Då gick det på fem-sexhundra kronor. Vad det kostar idag vågar jag inte ens tänka på. Maskinen är mer än trettio år gammal, men fungerar för övrigt hur bra som helst. Modellen tillverkas fortfarande så det är inget problem att köpa reservdelar. Det är kostnaden som jag är rädd för.
Nu har sambon dragit ihop det hela provisoriskt eftersom jag måste baka vörtbröd imorgon. Jag ska ringa till Elkedjan och höra om de kan ge mig ett pris på en packning. Håll tummarna att det inte blir för dyrt utan att vi fortfarande kan unna oss ett loppisbesök.
Idag är jag i trotsåldern. Jag var det redan igårkväll. Då var jag trött efter att ha haft tvättstugan i ett antal timmar. När jag blir trött blir jag grinig. Det är nog inte speciellt unikt. Det drabbar nog de flesta då och då. När jag blir grinig så går det ut över sambon. Vem annars ska det gå ut över? Det är ju bara han i närheten. När jag blir grinig på honom, så drar jag upp kaoset vi lever i. För det är hans fel. I alla fall tycker jag så när jag är grinig.
Vi har ett rum. Låt oss kalla det för kontoret eller datorrummet. Det är ett rum i kaos. Vi har bott i den här lägenheten i tre och ett halvt år. Detta rummet är nästan inte ett dugg åtgärdat sedan inflyttningsdagen. Eller jo, jag överdriver nog lite nu. Vi har varsitt datorbord och det står lite hyllor inklämda här och där. Hyllorna är fyllda med diverse pärmar, videofilmer, datorböcker, datorböcker och datorgrejer. När jag raljerar brukar jag kalla det här rummet för sambons pojkrum. Här är han tonåringen som vägrar städa fast mamma tjatar. Jag vet inte hur många ouppackade lådor det står travade efter väggar och under datorborden. Där det inte står lådor står det bildskärmar, här talar vi om tjockskärmar som väger ton. Är det inte bildskärmar så är det gamla datorburkar. Inte nog med att det håller sig i det här rummet. Det hamnar grejer i vardagsrummet också. När det inte får plats på kontoret. Vänner har lärt sig att hos oss kan de dumpa sitt gamla datorskrot. Sambon tar emot allt. Eller gjorde i alla fall förr. Där har jag fått igenom min vilja, att inget nytt skrot kommer över vår tröskel.
Sambon har planer, många fina planer, på hur det ska bli här. För han ska röja. Det säger han varje gång jag ilsknar till och blir tjatig. Då pratar vi lugnt om hur det ska göras, vad som ska kastas, vad som kan säljas och vad som ska sparas. Det är jättefina planer. Om de bara verkställdes.
Sambon är inte lat, för när han gör något så gör han det ordentligt. Då är han perfektionisten själv. Men han har väldigt svårt att komma igång, lång startsträcka kan man säga. Dessutom blir han deprimerad på vintern. Han hatar snö och kyla. Och han blir deprimerad över en utredning som just nu verkat ha fastnat någonstans. Som gör att han inte kommer vidare. Jag försöker peppa att han ska ringa sjukhuset och höra vad som hänt. Men han mår så dåligt så han orkar inte. Det blir nog jag som får göra det till slut. Fast jag inte vill vara någon domderande mamma som tar ansvar för hans liv. Jag vill att han ska ta ansvar för sitt eget liv.
Sådana här gånger blir jag så himla trött på honom. Så när jag stod där och strök tvätten igårkväll så tänkte jag att nu får det bli så att en av oss flyttar! Jag står inte ut längre! Sådana tankar tänkte jag. Så började jag tänka hur mitt liv skulle vara utan sambon. Renare och mindre kaotiskt, helt klart. Kontoret kunde göras om till syrum med fina hyllor efter väggarna där tygerna ligger i lättåtkomliga travar. Lockande tanke.
Men tänk så tomt och innehållslöst det skulle bli. Ingen att skratta tillsammans med, ingen som drar mig till sig i sömnen, ingen som kommer med kaffe och stryker mig över kinden, ingen att dela sina tankar och funderingar med. Ett liv utan kärlek. Jag visste hur han var när jag valde honom. Väger jag för-och nackdelarna hos honom så väger fördelarna och det positiva väldigt mycket tyngre än den negativa biten. Så vad gör jag. Naturligtvis stannar jag här. Det är allt eller inget som gäller. För jag älskar honom så mycket!
Men jag kommer att fortsätta bli grinig ibland, men bara ibland. För att jag behöver pysa över ibland. Och bli arg på sambon ibland. För de gångerna brukar han städa lite, i alla fall ibland.
Inatt har jag drömt så mycket tokigt. I och för sig gör jag det ofta, men den här drömmen var tokigare än vanligt. Så här var det:
Vi hade flyttat, till en jättestor lägenhet. Det var ett jättemaffigt kök. Problemet var bara att alla bänkar och skåp var så höga så jag var tvungen att klättra på en pall för att nå upp till diskbänken. Den tidigare hyresgästen hade inte städat efter sig så det var jättesmutsigt och stökigt. Det låg barnkläder överallt och gardiner hängde kvar på sniskan i fönstren. Men det märkligaste var toaletten. Den var jättestor. Man kom in från ena sidan och på motsatta sidan fanns en likadan dörr. Den gick in till grannen. Så vi delade denna toalett med grannen. Det var bara det att grannen hade inrett en del av toaletten till sin datorhörna. Fullständigt normalt! Vi hade väldigt problem hur vi skulle lösa det hela så man inte kom in på toan samtidigt som grannen.
Men till slut hittade jag två toaletter till i lägenheten så det ordnade sig. Vi bestämde att vi skulle använda den "granndelade" toaletten till tvättmaskinen. Varför denna toalettfixering?
Dessutom skulle vi ha våra fd grannar på middag. De har i vanliga fall fyra barn som är mer eller mindre vuxna. Nu hade de sju ungar som var rätt små. Mannen som är världen trevligaste och snällaste i verkligheten, var i drömmen en dumdryg mansjovinist (rättstavat?).
Där någonstans slutade drömmen. Jag vet inte hur jag ska tolka det, men jag har en gissning. Jag känner mig rätt stressad nu efter att ha varit mer eller mindre utslagen i massor med veckor. Jag har så mycket saker som är ogjorda och som hänger över mig. Telefonsamtal som borde ringts, varor som borde skickats, beställningar som är osydda, en klädkammar där soptrollet överfaller när man öppnar dörren och vansinnigt ostädat överallt. Jag får lätt panik när jag tänker på att det snart är jul. Jag vill sy saker som är lämpade till julklappar, men framför allt vill jag återta kontrollen över livet. Det har jag inte just nu. Men den här helgen ska jag försöka lyckas med det i alla fall, att återta kontrollen. Vi ska börja med att gå till återvinningen och slänga iväg det där förbaskade soptrollet. Sedan får vi ta en sak i taget. Imorgon får det bli en busstur till Willys. Sedan får vi se.
När jag är inne på det här med förmågan att tänka sig in i andra människor situation, så kom jag på en annan händelse i mitt liv.
Detta utspelade sig under min singelperiod mellan äktenskap och samboskap. Jag dejtade en man som hette den manliga versionen av mitt namn, alltså Christer. Jag tyckte han var en kul och trevlig kille fram tills ett samtal, som kom att avsluta vår relation.
Denna C bodde några mil ifrån mig så vi tillbringade en del tid i telefonen. Vid ett tillfälle så berättade C för mig att hans dotter fått arbete som personlig assistent. Det tyckte jag var jättekul, eftersom jag vet vilket viktigt arbete det är. Men C kunde inte hålla med mig. Dottern skulle jobba åt en gift man som var rullstolsburen. Det innebar att hon måste duscha denna man. Det kunde inte C fatta att hon måste göra. "Ska min dotter tvätta kuken på en gift man?", var hans ilskna fråga. "Självklart", tyckte jag i min tur. Det ingick ju i hennes arbetsuppgifter. Men C tyckte att sånt kunde väl frun ta hand om. Jag försökte argumentera om att frun var inte vårdare eller assistent åt sin man, då ska hon inte heller behöva göra sådana saker. Hon ska bara vara hustru, på samma sätt som om hennes man hade varit fullt rörlig. Men det kunde inte C förstå.
Vi argumenterade om detta fram och tillbaka och jag blev ilsknare och ilsknare. Till slut så skrek jag att jag kunde inte dejta en så inskränkt man och slängde på luren. Det var slutet på den relationen.
Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt för inskränkta människor och jag kan än idag inte förstå varför denna C inte kunde förstå varför hans dotter skulle tvätta könsorganet på mannen som hon var personlig assistent åt. För mig är det en självklarhet varför hon skulle det!
Vad är det som gör att vissa människor helt saknar empati, att kunna tänka sig in i hur andra har det i sin tillvaro?
Detta fenomen stötte jag på redan när sonen var liten. Hur ofta fick jag inte höra att han var ouppfostrad, eftersom han var så aktiv och gjorde saker som barn normalt inte gör. Han var absolut inte ouppfostrad. Han var nog mer uppfostrad, än vad många andra barn i vår omgivning var. Det var bara det att det vissa saker inte bet på honom. Men han var det enda barnet i kvarteret som inte kastade sig handlöst över en godisskål som stod framme. Han frågade alltid om han fick ta, innan hans små fingrar var där.
Som föräldrar var vi förtvivlade. Både över att våra ansträngningar inte räckte till, men även över omgivningens kritik. Den gjorde ont, mycket ont. Så småningom fick vi förklaringen att det var Mbd han hade. Det hette så på den tiden. Idag heter det Damp. Han var inte ouppfostrad längre, utan han var bland annat hyperaktiv. Nu kunde jag förklara för dumma människor hur det var, om de kom med en kommentar om hans sätt. Det kändes genast mycket bättre att fått ett besked att det inte var oss, som föräldrar och uppfostrare, som det var fel på.
Eftersom jag jobbat med dessa frågor, så har jag naturligtvis stött på denna brist på empati många gånger. Så många föräldrar som gråtit ut om hur de och deras barn blivit bemötta av lärare, far-och morföräldrar, mammor kontra pappor (ja, det finns föräldrar som inte vill erkänna detta hos sina barn) och andra som möter dessa barn.
Jag borde vara immun mot att en del är oempatiska. Men tack och lov så är jag inte det. Jag reagerar fortfarande med en adrenalinkick som heter duga. När ilskan rasar i min kropp över livets orättvisor. För mig är detta inte politiskt, utan det är på en mycket högre nivå. För mig är det medmänsklighet som det handlar om.
Så jag gick igång även härom dagen, när det var ett blogginlägg om folk som inte kan arbeta på grund av olika svårigheter. Kontentan i det inlägget var att det handlade om arbetsskygga personer som duperade läkarkåren med inbillade åkommor.
Tyvärr tror jag att bloggaren inte är ensam om dessa åsikter. Det är nog rätt grundmurat i samhället att det är så. Många tror att vi är ett gäng fuskare som skor oss på skattebetalarnas bekostnad. Och vad gör man för att ändra på denna inställning hos folk?
Jag gick igång igen i onsdags när vi såg Icas senaste reklamsnutt i TVn. Jag hade sett den tidigare och reagerat, men den här kvällen hade vi en gäst hos oss, som tyckte reklamsnutten var jättekul. Jag frågade naturligtvis vad hon såg för roligt i detta. Hennes svar var att detta måste föräldrarna ha godkänt. Jag svarade då med att detta är en vuxen man och att föräldrarna i det läget inte har någonting att säga till om.
Rent juridiskt upphör föräldraskapet i och med att våra barn fyller arton år. Efter det tar de sina egna beslut. Då tyckte vår gäst att denna man måste ju vara omyndighetsförklarad och ha någon annan som beslutar för honom. Diskussionen fortsatte i denna anda och jag fick till min förtvivlan inte vår gäst att förstå denna man och andra funktionshindrades rätt till sitt eget liv och egna beslut om sitt liv.
Hon ansåg att om man var tvungen att bo på en gruppbostad, så var man inte lämpad att ta egna beslut. Jag försökte ge ett exempel med att om man som äldre inte klarar av att bo själv utan måste bo på ett äldreboende, ska man då omyndighetsförklaras för att man inte klarar att bo själv? Det tyckte hon inte vara samma sak.
Förmodligen har denna unge man, i Icas reklam, en kontaktperson att rådgöra med i olika situationer. För jag tror inte att han är omyndighetsförklarad. Det är tack och lov svårt att bli det i dagens Sverige. Däremot kan du ha en "god man" som hjälper till med ekonomi och andra juridiska frågor. Men det är inte samma sak som att man är omyndig.
Jag måste säga att både jag och sambon blev mycket konfunderade och besvikna på vår gäst. En person som vi känt i många år och som vi tyckt/tycker mycket om. Men mina känslor förändrades något, det ska jag erkänna. Jag kommer nog i fortsättningen inte att klara av att vara lika avslappnad i denna persons närvaro. Jag kommer nog att vara mer avvaktande. Hon får givetvis tycka och tänka vad hon vill, men jag är, som sagt var, väldigt besviken på henne.
Vad är det som gör att en del människor inte kan sätta sig in i andras situation? Är det brist på empati? Eller är det brist på fantasi? Någon brist måste det ju vara ändå? Kanske till och med en brist på många olika saker?
Vad gör vi då för att försöka sudda ut dessa brister? För mig är det självklart att information måste vara en väg att gå. Det var ju därför jag jobbade med dessa frågor i så många år. Att sprida kunskap till så många som möjligt. Dessutom kommer jag förhoppningsvis att gå igång även i fortsättningen när jag möter livets orättvisor.
Jag funderar även fortsättningsvis vad Ica vill säga med sin reklam?
Flera av de bloggare som jag läser har problem med försäkringskassan. Det är flera olika problem, men till stor del så handlar det om att folk blir utförsäkrade på löpande band. Tyvärr är detta inget nytt fenomen, men eftersom fler och fler råkar ut för det så kommer det mer och mer i dagen. Vilket är bra på ett sätt, för då kan man inte längre sopa detta problem under mattan.
Att vi fått denna häxjakt beror bland annat på att många utnyttjat systemet, så nu måste man vara mer noggrann. Helt riktigt. Socialsystem ska inte utnyttjas. De är till för dem som behöver dessa tjänster. Men det verkar som att det är de mest behövande som körs över nu. Utnyttjarna klarar sig!
Första gången jag stötte på detta med utförsäkring var när jag mötte sambon för snart tio år sedan. Redan då hade han varit utförsäkrad i flera år. Som medlem i Reumatikerföreningen så har jag sedan stött på detta med jämna mellanrum.
Själv höll jag på att råka ut för detta 2004. Jag hade varit sjukskriven i två år och haft tillfälligt sjukbidrag, som det hette då, i två år. Jag hade arbetstränat vid flera tillfällen, men inte klarat av det. Helt plötsligt så ansågs jag vara fullt arbetsför. Jag skulle inte ens få en upptrappande arbetsträning, utan jag skulle gå från helt sjukbidrag till att jobba heltid. Försäkringsläkaren ansåg att om jag bara tränade upp mig och syresatte mina muskler så skulle detta gå bra. Han visste inte mycket om fibromyalgi! Forskning visar att vi inte syresätter musklerna som andra människor. Våra muskler dräneras på syre när vi tränar för hårt. Hade jag lytt försäkringsläkarens råd, hade jag troligtvis varit sämre idag, än vad jag är!
I april 2004 började min kamp mot försäkringskassan. Hade jag vetat då hur lång tid det skulle ta så, vet jag inte om jag orkat ta den kampen. Men som tur var så visste jag inte det då. Eftersom jag varit föreningsaktiv inom handikapprörelsen i nästa 25 år så kunde jag läsa lagtexter och jag kunde skriva begripliga skrivelser. Så det gjorde jag. Läste lagtexter alltså. Och insåg hur fel försäkringskassan hade. De hade ingen rätt att göra så här mot mig. Det stod till och med i deras egna direktiv. Så jag körde med utmattningsmetoden. Nu förlängde de mitt sjukbidrag med en månad i taget. Under denna period så avverkade jag sju handläggare, anmälde en handläggare för tjänstefel och gick till slut upp på högsta nivå, det vill säga till chefen för vår lokala försäkringskassa. Nu var man trött på mig, så man skickade iväg mig för utredning till deras eget utredningssjukhus i Nynäshamn.
Där blev jag utredd i fem dagar. Det var läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, psykolog och kurator som jag fick träffa under denna tid. Efter dessa fem dagar så fick jag beskedet att jag var inte arbetsför. Samma sak som mina andra läkare och behandlare skrivit i sina intyg till försäkringskassan. Men en sak var det skillnad på. Läkaren i Nynäshamn berättade för mig att försäkringskassan inte erkänner fibromyalgi som diagnos. Alltså omdiagnostiserade han mig! Jag har numera två diagnoser som rör min smärta. Det är ”Kroniskt somatoformt smärtsyndrom” och ”Polyfokalt smärtsyndrom i rörelseapparaten av fibromyalgiliknande karaktär”. Detta kallar jag att manipulera försäkringskassan. Men läkaren ansåg att det var nödvändigt för att försäkringskassan skulle tro på mig och min brist på arbetsförmåga. Försäkringskassan säger att det är arbetsförmågan man tar ställning till. Men här inser man att detta inte är sant. Min brist på arbetsförmåga var bevisad, ändå brydde de sig om vad jag hade för diagnos. Här talar man med kluven tunga.
Det gick bara en vecka efter utredningen så ringde min dåvarande handläggare och berättade att nu var allt klart. Jag skulle få förtidspension. Numera av den varaktiga varianten. Glad var jag, för det innebar att jag aldrig mer behövde ha med försäkringskassan att göra. Det har jag även sluppit.
Tror ni jag blev friskare under detta år och denna behandling? Naturligtvis inte. Smärtan rasade i kroppen på mig och jag sov nästan inte alls. Några timmar då och då. Det hela höll på att ta en ände med förskräckelse, vilket gjorde att jag akut hamnade på psyk och var inlagd i tio dagar. Efter det fick jag gå i samtalsterapi i ett och ett halvt år! Detta tack vare försäkringskassans agerande mot den lilla människan.
Sambon har, som sagt, varit utförsäkrad så länge jag känt honom. Jag har varit med om att han skickat in ansökan om tillfälligt sjukbidrag (jag använder mig för enkelhetens skull av de gamla benämningarna) vid tre tillfällen. Hans vårdcentralläkare är helt förtvivlad över att sambon inte får stöd för sina ansökningar. Sambon har gått på ett antal olika arbetsmarknadsprojekt. Numera vill man inte ha med honom att göra eftersom att arbetsförmedlingen anser att han inte är arbetsför!? Faller han mellan två stolar, eller?
Nu går sambon på en stor utredning på Huddinge sjukhus, där en neurolog ser det som en livsuppgift till att hjälpa sambon till den efterlängtade förtidspensionen. Det tar tid, för det är remisser hit och dit, vanlig röntgen, magnetröntgen, samtal med psykolog, utredning hos sjukgymnast och arbetsterapeut och så vidare. Men vem har bråttom, när förhoppningsvis resultatet blir bra.
Historien börjar med en arbetsskada i ryggen. En arbetsskada som försäkringskassan inte erkänner som en arbetsskada. Dock anser man att skadan är orsakad av arbete! Vad menar man? Återigen detta att tala med kluven tunga.
För fyra år sedan fick han dessutom en mindre stroke. Jag tror den stroken, bland annat, orsakades av denna stressituation som vi levde under då, med två som var sjuka, men ej trodda av försäkringskassan. Idag har han rester kvar av den, vilket gör honom ännu mindre arbetsför. Han har minnes-och koncentrationssvårigheter som rester. Dessutom har han numera något som heter neuropati, vilket innebär att han har känselbortfall på vissa delar av kroppen. Han känner inte om något är varmt eller kallt.
Det vi kan hoppas på nu är, att denna utredning ska vara så fullständig att försäkringskassan äntligen tror på honom.
I vissa blogginlägg så kan man läsa att en del skriver, att får vi bara en ny regering om ett år så blir allt med försäkringskassan bra. Ledsen att behöva göra dessa bloggare besvikna. Av egen erfarenhet så tror jag inte att det spelar så stor roll vilken regering som sitter vid makten. Under min kamp hade vi en socialdemokratisk regering. Under sambons kamp har det varierat vilka som suttit vid makten. Ändå har han behandlats lika illa. Det är hos försäkringskassan problemet finns. Det sitter på något vis i väggarna. Det är någonting som är sjukt med försäkringskassan.
Ända sedan jag, som barn, lärde mig att läsa och skriva, så har jag tyckt om det. Jag älskade när det var uppsatsskrivning i skolan. Det var roligt både att hitta på en berättelse och att pränta ned den snyggt med en reservoarpenna. (Ja, så gammal är jag) Jag har som de flesta fört dagbok och haft en massa nedskrivna historier liggandes i skrivbordslådan. Jag har haft lätt för att formulera mig och rättstavning har varit mitt mellannamn.
Helt plötsligt så har jag tappat de där kunskaperna. Eller rättare sagt, så har jag dem i behåll ibland, ibland inte. Jag har himla svårt för att stava rätt numera, jag som hade det i fingertopparna förr. Att formulera mig på ett bra sätt kan vissa dagar, ta lång tid i anspråk. Jag får fundera istället för att ha det där flytet som fanns förr.
Jag har svårt att hitta ord när jag pratar. Igår när väninnan U var här så skulle jag säga "petrolium". Ett vanligt ord i min värld, eftersom pappa jobbade i den branschen i många år. Det blev "pretolium" och andra konstiga varianter. Väldigt frustrerande, måste jag säga. Nu var det ju väninnan U som var här, så vi bara skrattade åt det. Men det känns inombords. Nu är det inte bara alzheimer light man drabbas av utan även afasi light har tillkommit.
Jag vet vad det beror på och det är ju en tröst. Det är den där jäkla fibron som spökar. Det följer med, som ett brev på posten, i kombination med minnesproblem och koncentrationssvårigheter. Lik förbaskat så är det svårt att acceptera. Jag som alltid tyckt att jag har haft alla hästar hemma. Helt plötsligt har de en efter en börjat göra utbrytningsförsök och rymma. Så om ni ser några hästar på rymmen, kan ni väl hjälpa dem hem till mig igen. Det börjar eka tomt i stallet.
Vem är Cicki? Jo, en liten lagom (nåja, kanske lite för mycket)tjock tant i sina bästa år. Lever med sitt livs kärlek, i bloggen kallad för Sambon. Tillbringar mycket dagtid vid symaskinen och kvällstid framför TV:n med katten Elvis i famnen.
Till familjen hör också ett antal barn, bonusbarn och bonusbarnbarn. Ingen nämnd och ingen glömd.
