The love of my life

Att sambon är mitt livs kärlek, tror jag de flesta av er förstått. Dessutom är det ömsesidigt, vilket inte gör saken sämre. Jag trodde aldrig att man skulle kunna uppleva så mycket kärlek. Speciellt inte efter femtio års ålder. Att man kunde bli kär i den åldern var väl det väl inget ovanligt med. Men att uppleva en passion på ålderns höst kändes mer konstigt. Men så blev det i alla fall.

Sambons och mitt förhållande har innehållit passion ifrån första mötet. Så att vi flyttade ihop direkt kändes fullständigt naturligt. Det var inte enkelt, inte ens från första dagen. Det fanns en tonårsdotter boendes hos sambon. Henne ville jag bli vän med. Innan ens första året var till ända, fanns det även en tonårsson boende i familjen. Till viss del behandlades jag (förmodligen omedvetet) som en inkräktare. Tonårssonen sa till och med en gång att det var mitt fel att hans mamma och pappa inte kunde börja om igen. Trots att skilsmässan låg mer än tio år tillbaka i tiden och att sambon absolut inte kunde tänka sig att börja om med sina barns mor. Min dotter ville inte acceptera sambon från början. Min son frågade ständigt om sambon var snäll mot mig, för han var orolig för sin mor. Så småningom kom det även en tonårig flickvän med i bilden, som bodde hos oss under långa perioder.

Passionen innefattade inte enbart en massa kärlek. Den innefattade även passionerade gräl. Gräl som innehöll saker som jag aldrig trodde jag själv skulle kunna göra. Jag som levt i ett mer eller mindre känslolöst äktenskap i nästan tjugofem år. Helt plötsligt låg alla känslor på ytan och ville ut.

Jag kastade porslin med jämna mellanrum. Alltså inte i soporna, utan på golv och mot väggar. Jag vet inte hur många gånger jag packade väskorna för att flytta. Jag till och med skruvade isär mina möbler för att släpa dem med dem. Stundtals så tog jag bilen och körde och körde och grät. Men varje gräl slutade med att vi talade om för varandra att vi inte kunde leva utan den andra och så försökte vi ett tag till. Tills nästa gräl.

Till slut insåg vi att så här kunde vi inte fortsätta. Vi ville verkligen leva ihop, men inte på här viset. Så vi vände oss till en familjeterapeut och träffade en underbar människa. Hon var mycket förvånad över att vi klarat oss så länge, med alla dessa ingredienser. Hon var imponerad av styrkan och viljan i vår kärlek. Hon lät oss prata ut om allt. Hon fick mig att förstå varför jag kände mig vilsen, när någon satte sig på min plats i köket eller vid min dator. De sakerna var de enda saker jag kände var mina. Trots att mina möbler fanns runt om i lägenheten. Men känslan av att jag var en inkräktare satt så starkt hos mig, att jag hakade upp mig på dessa två stolar.

När vi fått pratat ut om allt så var det dags för nästa steg. Att lära oss att kommunicera med varandra på ett bra sätt. Till en början fick vi gräla hos henne med henne som bollplank där hon analyserade våra ord och känslor. Vad vi egentligen sa för något till varandra. Och hur vi sa det. Det slutliga steget var att lära sig att ha en rak kommunikation, utan gräl. Allt detta tog ett och ett halvt år med besök nästan en gång i veckan. Det tog lång tid, men var värt varenda minut.

Vi klarade det. Vi bestämde oss även för att flytta, så fort vi blev ensamma. Vi behövde bygga upp något nytt ifrån början. Något som bara var vårt.

Det har fungerat perfekt. I oktober var det tre år sedan vi flyttade hit. Det har inte varit ett endaste gräl under de åren. Möjligtvis någon lätt irritation som vi rett ut på en gång.

Den här hösten har varit jobbig både för mig och sambon. Det har varit en massa olika jobbiga saker. Barn som flyttat utomlands, Totte som avlivats, trasig bil och dålig ekonomi, min eskalerande värk, oro inför en sjukdomsutredning som tar tid och en massa annat. Sambon har en depressiv ådra, vilken har fått blomma ut denna höst. Han har vänt på dygnet helt och hållet. Varit vaken på nätterna och sovit på dagarna. Vilket naturligtvis påverkat även mig. Det tror jag märkts här i bloggen.

Vi är väldig känsliga för varandras sinnesstämningar och det kan lätt bli onda cirklar av det. Så igår brakade det lös ordentligt. Skillnaden var nu att det drogs inte upp en massa gammalt utan mitt i grälet fanns det något konstruktivt. Det här ska vi lösa! Vilket vi också gjorde, innan sänggåendet. Idag känns allt mycket bättre och på något vis så var det bra att vi rensade luften.

Nu ska vi jobba bort de onda cirklarna och börja bygga positiva ringar istället.