Undrar om Pär Johansson förstår egentligen hur stort det är det han gjort för alla med funktionsnedsättningar och då speciellt gruppen med någon form av förståndshandikapp. Mitt hjärta sväller just nu av kärlek till Pär och hans arbete.
Äntligen har jag sett filmen Hur många lingon finns det i världen. Jag är nästan glad att jag inte såg den på bio, eftersom tårarna sprutade stup i kvarten. Glädjetårar alltså! Över att det var någon som äntligen såg och trodde på dessa ungdomar.
Jag har gjort precis samma fel, som föräldrarna i filmen gjorde när de sa nej till projektet. Man säger inte nej för att skada sitt barn. Man säger inte heller nej för att man inte vill att ens barn ska utvecklas. Man säger nej för att man älskar sitt barn så mycket och vill skydda det mot allt ont i världen. I alla fall var det så för mig. Jag var så rädd att sonen än en gång skulle råka ut för ett misslyckande.
När min son började skolan fanns det en dramapedagog där. Hon skulle göra olika föreställningar med barnen i klassen. Jag var väldigt rädd och skeptisk hur sonen skulle klara det. Men pedagogen tog det på rätt sätt med mig. Hon sa att det behövdes också stenar och träd i föreställningen. Det kanske sonen skulle klara av att spela. Han klarade ju vad som helst visade det sig så småningom.
Tack och lov har jag genom åren lärt mig, att man vet inte om man klarar något förrän man fått prova. Och att det är inte farligt att någon gång ibland även misslyckas.
