Eremiten inom mig

Jag tror jag ska bli eremit i nästa liv. Jag klarar inte sociala kontakter längre. I alla fall inte om de inte är planerade långt i förväg, så jag kan ställa om mig i tid. Och att jag får en chans att gå undan då och då. Jag klarar två timmar, men inte mer. Det är därför mina luncher med mina fibrovänner fungerar så bra. De är likadana som jag så våra möten blir inte så långa.

Vi hade besök av bonusdottern, svärsonen och världens vackraste Melina. Ett kärt besök. Men jag blir helt knäckt efteråt. Det pratas mycket så jag blir helt slut i huvudet. Dessutom pratar Ali fortfarande väldigt lite svenska så en del av konversationen sker på engelska. Det kör slut på min koncentration totalt.

Sedan kommer det här som jag upplever som krav, vilken mat det ska vara på julbordet. Du gör väl det och det, för det gör du så gott, heter det. Vänliga ord och tankar som för mig blir till en massa krav. Dessutom fick vi igår veta att vi blir en till på julafton, en släkting till Ali som är i Sverige på besök. Det känns absolut inte bra för mig. Jag som helst vill vara ensam med sambon på jul. Samtidigt känner jag mig som en bov som inte vill öppna min dörr för en extra person som behöver lite gemenskap och mänsklig värme. Naturligtvis kommer vi att välkomna den extra personen, annars är man elak.

Igår hade jag tänkt att försöka återta kontrollen av delar av mitt liv genom att göra undan sånt som behövdes och som jag ville göra för att må bra i själen. Jag hann göra julköttbullar och sy yttepytte lite. Jag behöver sy mycket nu eftersom det låg nere i fyra veckors tid, när jag hade sådan värk efter dopet. Jag måste få in pengar så vi kan reparera bilen någon gång. Nu vet jag inte hur jag ska hinna med det.

Jag var så stressad när jag gick och la mig, så kroppen var som en sprättbåge och jag kunde inte varva ner. Jag sprang om och om igen på toaletten för att kissa några droppar åt gången. Jag blir sån när jag blir stressad. Nervös blåsa, är den medicinska termen. Trots att jag försökte med både värmedyna och insomningstabletter så tog det lång tid innan jag kunde somna.

Jag känner mig asocial och elak som inte klarar av normal social kontakt. Man läser på bloggarna om hur folk går och fikar och har gäster och åker och hälsar på och en massa annat trevligt. Så var jag i mitt friska liv. Till och med manisk social till en viss del. När jag mådde som sämst, klarade jag inte av att vara ensam. Då kröp det i mig. Tänk hur livet kan pendla från den ena ytterligheten till den andra. Jag är nog en konstig typ!