Drakarna stad är min stad

 Draken är numera en symbol i Sundsvalls stadsvapen. Det härrör sig från den stora branden 1888, när stora delar av staden ödelades. Det var mycket bråk när man ville ändra stadsvapnet. Många diskussioner fördes för och emot draken som symbol. I kristna kretsar ansåg man att det var en djävulssymbol. Tidigare hade Sundsvall två korslagda musköter som stadsvapen.

Sedan några år tillbaka har man en tradition att unga konstnärer skapar drakar som sedan ska pryda staden. Företagare är med och sponsrar projektet, dvs man "äger" den drake man sponsrar. I år var det ca 30 olika drakar som stod uppställda. De flesta pryder Stenstaden, det vackra centrum av stenhus som växte upp efter branden. Det var de så kallade träpatronerna som byggde de flesta stenhusen till sig och sina familjer.

Jag flyttade upp med min familj till Sundsvall 1967, samma sommar som jag fyllde arton år. Jag är född i Uppsala, men levde ett kringflackande liv med min familj, i tonåren. När vi kom upp till Sundsvall så kände jag att jag kommit hem. Jag brukar skoja och säga att jag levt där i ett tidigare liv. Vad vet man?

Det var i Sundsvall jag hade alla de där roliga åren, när man som ung är ute och roar sig och hela livet leker. Det var i Sundsvall jag träffade min fd man, mina barns far. Samma år som vi träffades så började han på polisskolan i Solna. Året därpå flyttade jag ner till Stockholm till honom. På den tiden var det självklart att alla poliser skulle göra sitt aspirantår i huvudstaden. Vi åkte hem så ofta vi kunde. Ibland en gång i månaden. Det blev lite svårare när barnen föddes, men vi åkte hem så ofta vi kunde och varje semester tillbringades i fd svärföräldrarnas sommarstuga på Alnön.

När sonen var fem och dottern två år fick vi chansen att flytta hem igen. Vi flyttade till det lilla lugna Matfors som ligger två mil väster om Sundsvall. Där levde jag fram tills skilsmässan 1997. Då blev det en flytt tillbaka till huvudstaden igen. Det var där jag hade det mesta av mitt dåvarande jobb, mitt företag. Jag ville slippa alla flygresor och samtidigt göra en ordentlig nystart på mitt liv.

För varje gång jag kommer "hem" igen, så känner jag längtan tillbaka. Det senaste året har det varit väldigt påtagligt. Jag längtar verkligen hem igen. Jag trivs där jag bor nu och jag kan inte tänka mig att lämna min älskade sambo. Så det blir en konflikt här. Han kan inte tänka sig att flytta upp. I alla fall inte i nuläget, har han sagt. Jag förstår honom. Det är ju här han har sina barn, i alla fall två av dem. Och ett av barnbarnen, lilla Melina, som är oss bägge så kär.

Jag fotade dessa drakar för snart en vecka sedan. Det var när sonen och jag skulle åka ner på stan och köpa hämtmat. Vi parkerade vid Norra Järnvägsgatan, flanerade Esplanaden ner. Passerade Stora Torget och Vängåvan och vidare ner till Selångersån, där vi köpte vår taimat i burkar.

Jag kände en värme och glädje när jag gick genom stan, min stad. Det är det fortfarande och det är inte kopplat till att jag har mina barn där. Fast det gör naturligtvis längtan dit starkare, att få leva nära dem.

När jag handlar i butiker i Sundsvall så känner jag mig mer hemma. Människorna pratar samma språk som jag, sundsvallsdialekten. Min egen dialekt blir mer utpräglad när jag är där uppe.

Men nu är det som det är och i nuläget kommer det i alla fall att fortsätta att vara så. Det är tur att jag har möjligheten att då och då återse Drakarnas stad, min stad.

Julångesten börjar

Jag har på senare år fått ett mycket konstigt och jobbigt förhållande till julen. Nu när det börjar dra igång, så blir jag på något vis väldigt anti-jul. Fast egentligen älskar jag julen. Jag skulle vilja fira jul som vi gjorde när jag var barn och vi var hos farmor och hela pappas släkt. Det var lekar och ringdans och en jättegran med hur mycket julklappar som helst. Det är klart att jag vet att det är en barndröm, men det hindrar inte att jag längtar tillbaka till känslan.

Så småningom växte man ju upp och fick egna barn. Då började det bli jobbigt med julen. Det var ett krigande mellan släkterna om hos vem vi skulle fira. Vi valde att vara diplomatiska och fira vartannat år hos min mamma och vartannat år hos barnens farmor och farfar. Ofta jobbade jag på julafton. Det är så när man jobbar i livsmedelsbutik. Och det är vansinnigt roligt att jobba i butik på julafton. Alla är glada och allt är så lättsamt.

Jag var en sådan mamma och husmor som gjorde allt till jul. Hela huset städades från golv till tak, sju sorters kakor bakades, flera sorters bullar, vörtlimpor, hemgjord leverpastej, inlagd sill, hemgjord senap. Allt gjorde jag själv. Så skulle en duktig husmor vara i mitt gifta liv. En kopia av min svärmor.

Numera vill jag nästan inte fira jul. Mycket har det att göra med min skilsmässa. Jag har inte firat jul med mina barn sedan -96. Det var vår sista jul tillsammans. Julen -97 firade jag hos min syster, där min svåger fyllnade till mer och mer ju senare det blev på julafton. På juldagen kom mina barn och hälsade på och vi satt uppradade i soffan och kunde knappt prata med varandra. De nästan hatade mig för att jag hade flyttat, samtidigt som de förstod varför.

Julafton -98 satt jag på tåget från Sundsvall till Stockholm. Jag hade firat jul i förväg med mina barn. Jag hade fått låna en lägenhet där jag kunde duka upp ett julbord och ha julklappsutdelning, precis som när de var små. Tack Hemköp för att ni hade så mycket god och färdiglagad julmat. Julen -99 firade jag med några andra singelmammor. Jag åkte upp till Sundsvall i trettonhelgen och firade någon sorts jul med mina barn i efterskott.

Bara någon vecka efter trettonhelgen träffade jag sambon och sedan dess har inget varit sig likt. Men saknaden efter barnen finns där, som en ständig gråtknut i magen. De har hittills valt att fira jul hos sin farmor och farfar. Sonen har ju sin damp och måste ha allt som det alltid varit för att fungera. Dottern har ofta jobbat julafton eller juldag, vilket har ställt till det. Även om hon då och då sagt att hon vill att vi ska fira jul ihop.

Andra julen med sambon höll på att gå alldeles i stöpet. Då hade vi till Lucia fått akut åka ner till södra Danmark för att hämta bonussonen. Han blev plötsligt hemlös, så vi hämtade honom för att han skulle bo hos oss. Vi hade bilen fullpackad med hans grejer. Det var kläder, stereo, cykel och allt annat som en sextonåring värdesätter i livet.

Söder om Köpenhamn började bilen krångla! Sambon förstod inte vad det var för fel. Något med bensin till motorn som krånglade, trodde han. Första funderingen var att vi höll på att få soppatorsk, men så enkelt var det inte. Vi tog oss till Köpenhamn, vilket kändes betryggande. Nu var vi i alla fall i en stad. Men det var en sen fredagkväll i utlandet. Malmö hägrade.

Vi bet ihop och bad en bön till alla gudar som finns, att vi skulle ta oss över Öresundsbron. Var vi bara i Sverige kunde vi begära bärgning och allt kändes lättare. Gud hörde bön och vi hamnade i Malmö. Vi till och med hittade till Bilia. Därifrån ringde vi goda vänner i Blekinge som ställde upp mitt i natten och hämtade oss. Vi fick bärgning in på Bilias område. Vännerna kom och där stuvade vi in allt värdefullt som vi inte vågade lämna kvar i bilen, även om den var inlåst bakom gallergrindar.

Man blir lycklig när man tänker på vänner som ställer upp så. Mitt i sin egen julbrådska så öppnade de upp sitt hem för oss. Vi blev kvar i fem dagar innan Volvo hade fått ordning på vår bil. Då var det ändå provisoriskt lagat. Vilket de snorkigt upplyste oss om, att de inte garanterade att vi skulle ta oss hem. Det fick vi göra på eget ansvar.

Vi tog oss hem, med en mycket ledsen son. Han var hemlös och allt hände på en gång. Den julen lärde jag mig att det blir jul trots att man inte hunnit förbereda ett endaste dugg. Det var ingenting bakat och eller inlagt och ändå blev det jul. Prio ett låg på att försöka hålla humöret uppe på den ledsna bonussonen.

Jag har fortfarande julångest och hoppas att någon gång mer i livet ska jag får fira julen tillsammans med mina barn och kanske även barnbarn.

Nyckeläventyret

Nu är nyckeln återbördad till min jackficka. Jag knallade ner klockan sju imorse, trött som en gnu. Väntade i typ två minuter. Då kommer en granne på samma våningsplan och ska tvätta. Det är mannen som jag skulle kunna tänka mig att stöta lite på om jag inte hade kära sambon....:-) Nu fick han den andra tvättstugan när han låste upp med brickan. Men han kom på att det brukar gå killar ute och städa och de byter även sopsäckarna i tvättstugorna så de måste ha nyckel. Jag lyckades fånga en av dem och efter att få beskrivit nyckelknippan så gick vi in och hämtade den. Gissa om jag glad i hågen rusade upp och kröp ner i sängen och sov några timmar till.

Idag ska det bakas, packas, dammsugas, gås iväg till återvinningen, kilas upp på vinden för att ta med sig elgrillen till dottern plus förmodligen något mer som jag just nu har glömt. Imorgon bär det iväg. Vad jag längtar. Sonen har jag ju nyligen träffat men dottern har jag inte fått krama om sedan förra sommaren. Vi har en hel drös med grejer på programmet så i värsta fall stannar vi kanske en dag till. Vi får se.