söndag 13 december 2009

Luciaminne

Egentligen vägrar jag ju jul just nu, men när jag läser om alla Lucior på bloggarna, så måste jag bara få berätta en historia om ett Luciatåg för rätt länge sedan.

Sonen har ju sitt funktionshinder som bland annat gjorde att han gick sina första skolår på en Rh-förskola och i en Rh-klass. Det här utspelade sig sista året han var kvar i Rh-klassen. Sedan skulle han ut till den vanliga skolan. Man bjöd in oss föräldrar till Luciatåget som skulle hållas på barnhabiliteringen.

Det var det vackraste luciatåg man kan tänka sig. Det var vackra Ingela med sin CP-skada som var Lucia. Lika mörk och vacker som den riktiga, sicilianska Lucia. Det var tärnor och stjärngossar, tomtar och pepparkaksgummor och gubbar som tog sig fram på olika vis. En del med rullstolar och permobilar, andra med rollatorer och en del för egen maskin.

De sjöng så vackert och var så bedårande. Det gick inte att hålla tårarna borta vid ett sånt här tillfälle. Till och med barnens egen gympalärare (som även var en tuff fotbollstränare) snyftade högljutt. Fd maken fotade och fotade från alla möjliga vinklar.

Så småningom blev det även en julafton. Denna gång hemma hos mormor med man. Fd maken fotade och fotade igen. Till slut började han undra vilken storlek vi köpt på filmrullen. Eftersom detta skedde på stenåldern så hade kamerorna rullar i sig. Denna gång var det som att filmrullen inte ville ta slut.

Till slut tog barnens far mod till sig och öppnade kameran. Där låg en trasig filmrulle, som hade gått av. Alla vackra luciakort var helt förstörda. Detta minne som vi så gärna hade velat behålla med bildbevis. Nu lever bilderna kvar i huvudet. Tack och lov att det finns kvar där i alla fall. Där har inte rullen gått av riktigt än.

6 kommentarer:

Spader Madame sa...

Som det verkar så finns ju bilderna kvar ändå!

Camilla sa...

Ha, ha så gjorde mannen och jag på en av våra första bilsemestrar. Vi får minnas det i alla fall och du minns ju i alla fall bra. Härligt Luciaminne.

Bloggblad sa...

Så trist - men oftast är bilderna i huvudet bättre...
Jag minns flera gånger när filmen inte hakade i, och det gick att ta hur många som helst.... himla irriterande. Nu är det mest batterier som tar slut när det är som bäst.

Cicki sa...

Spader: Vissa bilder kan man aldrig radera ur huvudet. De här bilderna är sådana man inte vill radera.

Camilla: Det är så typiskt. Men som sagt var så finns bilderna kvar i huvudet, som tur är.

Det där förgrömmandes batteriet som lägger av när man minst vill. Annars är det ju bättre nu när man inte behöver tänka på framkallningskostnader. Nu är det bara att knäppa och ta den bilden som blev bäst. I alla fall för mig som är en rätt dålig fotograf.

Christina sa...

Jag håller med Bloggblad, bilderna i huvudet är oftast bättre, men foton kan få en att komma ihåg väldigt mycket runtikring en händelse.

Synd med filmen, jag minns också tillfällen då jag helt enkelt hade glömt sätta i en filmrulle och plåtade med liv och lust ;p

Cicki sa...

Christina: Jag glömmer för det mesta kameran hemma. Det är inte en bit bättre det heller....:-)