Gott Nytt År

Jag vill önska alla vänner ett Gott Nytt År

Blött minne

Moster Ma skriver om att isen har lagt sig på Fryken så de kan åka skridskor. Det får mig att minnas den gången när sonen gick ner sig.

I mitt gifta liv bodde jag i en liten by utanför Sundsvall. Byn låg vid Ljungan och var nästan omgiven av vatten. Dels var det Ljungan som mynnade ut i en lite större sjö. Dels fanns det en sjö som låg nästan mitt i byn låg. Den hade den perfekta familjebadplatsen på sommaren. På vintern åkte många skidor och promenerade på sjön, som brukade vara näst intill bottenfrusen.

Det här året, som jag ska berätta om, hade isen precis lagt sig. Det var fortfarande före jul. Jag minns inte exakt när, kanske i slutet på november eller i början på december. Isen hade som sagt var lagt sig, men var fortfarande tunn.

Sonen och hans goda vän skulle ta ut snöskotrarna för en premiärtur. Det var deras stund på jorden. Två killar i femtonårsåldern med varsin skoter. Vi förmanade dem flera gånger att de fick inte åka över sjön. De lovade dyrt och heligt att inte göra det.

Men, de var ju grabbar i tonåren. Alltså gör man inte som föräldrarna säger. När de varit borta i någon timme så ringer telefonen och jag svarar. Det är sonen. Han frågar om jag sitter ner, för han ska berätta att det hänt något. Han och kompisen hade kört över sjön och isen hade brustit. De hade klarat sig bägge två, men snöskotrarna låg på sjöbotten. De hade kravlat sig upp ur vaken och gått till ett hus där de ringde ifrån.

Far i huset åkte och hämtade dem. När jag ser sonen i hans blöta skoteroverall så får jag ett bryt. Jag slår och slår och slår på han och skriker flera gånger: "Du kunde ha dött!" Sedan stoppade jag ner han i badkaret så han skulle få upp värmen i kroppen. Där, i badet, gick det upp för sonen vad som kunnat hända. Han grät länge och blev rädd i efterhand, när chocken kom.

På annandagen, den julen, så hade vi och kompisens föräldrar hyrt en dykare. Han hjälpte till med att ta upp skotrarna ur sjön. När man såg den stora uppsågade vaken så gick det upp för en ännu en gång vad som kunnat hända. Först fick dykare upp kompisens skoter. Han hade svårt att lokalisera sonens skoter. Den var så nedsjunken i dyn att bara handtaget syntes. Där i den dyn hade jag kunnat förlorat min älskade son.

Det minnet är gömt och begravet för att jag blir så rädd när jag tänker på det. Men ibland poppar det fram igen.

Melinas julklappar

Nu har jag äntligen fått tummen ur och tömt kameran. Så nu kommer bilder på Melinas julklappar. Hon var den enda som fick några av oss. Ungdomarna fick varsin trisslott, som det tyvärr inte var några vinster på.

Här har jag sytt en gosefilt. Melina älskar att dra runt på filtar. Hon trär de över huvudet och har en massa hyss för sig med dem. Hon hade en liten sedan förut men den hade börjat spricka i sömmarna. Den har hon haft när hon somnat. Hoppas hon tar till sig den här också, ifall den andra går sönder alldeles. Den gröna framsidan är flanell och baksidan är ett vanligt bomullstyg. Som mellanlägg har jag använt två lager tunn fleesepläd.
Jag sydde också en kanin till henne. Hade hittat mönstret i en sybok. Den är rätt stor. Utan att tänka på det så kom linjalen på min skärmatta med, så man kan se att kaninen är stor. Den är runt 50 cm hög.

Jag blandade färger och lappar hej vilt. Så tycker jag en trasdocka/traskanin ska vara.


Självklart måste den ha en liten vit svans också.

Komplettering

Jag är väldigt noga med pengar. Det måste man vara när man knappt har några. Jag betalade räkningarna härom dagen. Jag brukar alltid gå in och kolla efter att pengarna är dragna, så att allt blivit rätt.

Det gjorde jag nu också. Men den här gången var något fel. Jag hade för mycket pengar kvar på kontot. Kul, i och för sig. Men fel ändå. Jag hittade felet och tackar min lyckliga stjärna för att jag gjorde det. Jag har knappat fel på pengarna som ska in till Nordea där vi har vårt billån. Som tur är så skulle inte pengarna vara inne förrän den sista december. Nu hann jag komplettera och slipper en onödig påminnelseavgift. Det var ju skönt.

Lottvinster

Nu har vi kommit in i ett vinststim. Till jul köpte vi fem lotter. Tre stycken gav vi bort till våra ungdomar i julklapp. Och skrapade varsin själva. Ungdomarna vann inget och inte heller sambon. Jag skrapade fram 2x25:-. Naturligtvis bytte vi dem till två nya lotter.

Sambon skrapade inte heller fram något på de nya medan jag skrapade fram 50:-. De kronorna byttes också in till två nya lotter. På nästa omgång var det sambons tur att vinna. 25:- den här gången.

Idag när jag skulle gå min promenad så valde sambon att följa med. Vi gick till spelbutiken och bytte in den stackars vinsten till en lott, samt köpte en lott till. Ikväll när vi skrapade så skrapade jag fram 2x75:-. Det blir sex nya lotter så vinstchansen ökar. Hoppas, hoppas. Någon gång måste det ju vara vår tur.

Rösta på världens vackraste

Här kommer en fråga från Madde. Visst hjälper ni till?.......:-)
--------------------------------------------------------------------------------

Nu tänkte jag be er ALLA om en liten tjänst!

Ni kan väl vara så snälla o lägga en liten röst på Melina här http://www.viforaldrar.se/omslagstavling/?view-id=38057 ?

Det skulle vi verkligen uppskatta! Alla röster behövs:)

Gått i ide

Om ni misstänker att jag gått i ide, så har ni helt rätt. Det är nog det jag gjort. Jag sover mycket, mellan sovstunderna så vilar jag. Läser lite, spelar lite spel på dator och går små promenader. Jag är helt dränerad på energi.

Jag som i normala fall är en otålig person som har svårt för att sitta stilla såsar nu bara på och gör inte många knop. Jag saknar noll inspiration till att sy och vet inte vad jag ska börja med efter helgerna. Förmodligen kommer jag på något, men just nu är det "tilt" i huvudet.

Jag har äntligen fått en tid till att göra ett arbetsEKG. I slutet på februari ska det ske. Det känns både spännande och skrämmande. Är det nu man passerat "bäst-före-datum"?

Nu ska jag i alla fall gå på en promenad. Sambon ska iväg till Madde och hämta lite papper som ska till Migrationsverket. När jag kommer in igen så ska jag göra i ordning bilder på Melinas julklappar. De ligger kvar i kameran. Om jag orkar, vill säga.

Trötter

Redan igår bestämde jag mig för att jag skulle tillåta mig att sova ut ordentligt. Det har jag verkligen gjort. Först sov jag tio timmar. Jag var bara upp två gånger på den tiden. När jag ätit frukost satte jag mig en stund vid datorn. Sedan kände jag för att krypa ner i sängen igen och läsa lite. Det blev en kort lässtund för jag somnade. Och sov, och sov, och sov. Halv åtta ikväll klev jag upp.

Om det kommer att bli något problem med den kommande nattens sömn? Det tror jag inte. Jag är mera trött.

Det där med julen

Bonusdottern och jag hade ett samtal över ett glas julmust ikväll. Hon tyckte att många bloggare skriver lite överdrivet om hur de kokar knäck, bakar lussekatter och pepparkakor och donar med annat inför julen. Hon tyckte det blev för mycket av det. Sådan är inte hon. Det kan jag intyga att hon heller inte är. Hon är inte den pyssliga typen.

Jag försökte försvara de unga mammorna för jag känner igen mig hur jag var, när jag var ung mamma. Nu kan jag ju givetvis bara beskriva min egen känsla hur det var för mig då. På något vis så kände jag att man ville vara som ens egen mamma hade varit. Man skulle upprätthålla jultraditionerna hemifrån. Dessutom hade man ju en svärmor (svårmor) som hade inpräntat i maken hur deras jultraditioner skulle vara. Så där stod man som ett fån och försökte få alla jultraditioner att hamna hemma hos sig. För alla ska ju vara lyckliga på julen och det blir man bara genom att behålla en massa jultraditioner. Så trodde jag i alla fall.

Så jag städade och fejade från golv till tak. Så hade både min mor och min svårmor gjort. Det sista mamma alltid gjorde på kvällen före julafton var att torka alla golven och lägga på rena trasmattor. Så det gjorde även jag. Kanske inte kvällen före, men någon kväll i alla fall. Till saken hör ju att jag även jobbade på Ica och hur det är till jul, vet väl alla som både jobbat i butik och handlat mat före jul.

Inte nog med att man skulle feja, man skulle även baka sju sorters kakor, plus flera sorters bullar och mjuka kakor. Det skulle även göras pepparkakshus och bakas pepparkakor med barnen. Jag vet inte hur många gånger jag svurit ve och förbannelser över kakor som inte blivit som jag tänkt mig. Frisk i hågen har jag ändå försökt igen till nästa jul. Sedan skulle det kokas knäck, göras ischoklad, rullas Mozartkulor och marsipanbröd. Allt för att barnen (och alla andra) skulle få vara lyckliga över all julgodis.

Dessutom skulle man ju göra egen senap och göra egen leverpastej. Det gjorde alltid svårmor. Plus rödbetssallad och mimosasallad, även detta enligt svårmors traditioner. Jag vet inte hur många olika grejer och recept jag testat genom åren för att alla skulle vara nöjda och glada på julen.

Sedan skulle man ju köpa julklappar så alla blev nöjda och glada. Även de vuxna, inklusive svårfar som oftast var missnöjd med det mesta oavsett hur man ansträngt sig.

Hur mådde jag då själv, efter allt detta pysslande. Och efter allt jobb som var på högtryck i flera veckor innan jul och med ett ökande crescendo dagarna innan julafton. Jo, jag var så slut att jag var grinfärdig. Själv ville jag bara säcka ihop framför TVn och inte göra ett dugg. Låta de andra fira jul bäst sjutton de gitte. All julstämning som jag försökt skapa, kände jag aldrig av.

Vad ville jag nu med detta inlägg. Jo, försvara alla de som försöker återskapa sin barndoms jular. När man själv var barn och bara minns det roliga. När man sedan själv står där som mamma, så inser man hur mycket jobb det måste ha kostat ens egen mamma, att skapa det som man minns från sin barndom.

Ikväll sitter vi nu här, två halvgamla typer. Trötta, men ändå nöjda att vi vuxit ifrån alla måsten. Nu ska vi bara rasa ihop framför TVn. Somnar vi så stör det ingen annan än oss själva.

Dagens outfit

Sambon och jag tog en promenad till affären för att köpa ny sill till inläggning. Vi var rejält påpälsade eftersom det är tretton grader kallt ute och blåser. I vårt lilla centrum möter vi en man iförd tjock jacka, bermudashorts och foppatofflor. Givetvis barbent. Om det var dumhet eller förvirring förtäljer inte historien.

God Jul

Jag vill passa på att önska alla bloggvänner en riktigt God Jul.

Fotot jag använt har några år på nacken. Men eftersom både jag och sambon var lite i luvan och hade tomtar på loftet vid tillfället, så tyckte jag det kunde passa.

Var rädda om varandra.

Glömde koppla upp mig

Jag har en förmåga att glömma bort att koppla in hjärnan ibland. Oftast slinker något ord ur munnen på mig innan jag hinner tänka. Ibland händer något annat innan jag hinner koppla upp mig. Idag gick hjärnsläppet ut över den inlagda sillen. Jag är traditionell med vissa maträtter. Sill är en sådan sak. Jag vill inte köpa Abbas urvattnade filéer utan jag vill sköta den biten själv. Vattna ur alltså. Jag är inte fullt så traditionsbunden så jag köper hela sillar utan rensningen överlåter jag gärna åt någon annan.

När jag jobbade på Ica i mitt gifta liv, köpte jag sillfiléer ur tunna. Den som vi själva la in av på affären. Den var bäst. Nu får jag hålla tillgodo med sillar i plast.

I alla fall så skulle jag vattna ur sillen igårkväll. Jag la den i blöt och ställde ut byttan på balkongen. Där skulle den stå över natten. Som jag alltid brukar göra. Det var nu jag glömde koppla in hjärnan. Jag tänkte inte på att det var fjorton grader kallt ute! Så idag när jag skulle ta in sillbyttan så var den bottenfrusen.

Eftersom jag är en person som försöker tänka positivt så intalade jag mig själv att det skulle inte göra något. Det är ju sill som är van att simma i Ishavet. Ikväll är det bara att konstatera att det får bli en tur till affären imorgon och göra om hela proceduren. Sillen från idag föll i bitar när jag försökte skära den. Jag får nog vika mig i år och köpa Abbas färdigurvattnade.

Gissa om jag förbannar min egen dumhet.

Checkar av

Morotslåda.....check
Kålrotslåda.....check
inlagd sill.....check
städat kylskåp.....check

Listan börjar bli rätt klar. Nu ska jag göra en banankaka. Inte för att det är jul utan för att ta rätt på de bruna bananerna som ligger i fruktskålen. Banankaka är gott.

Om någon trodde att jag lyssnade på julmusik till jobbet, så är det helt fel. Jag lyssnar på glad-musik som heter duga. Nämligen det här:

Kikar in

Här rullar livet på. Just nu i ett ganska sakta mat. På Migrationsverketetsfronten inget nytt. Planerande om strategi pågår.

Annat som pågår är julförberedelser. Idag ska det lagas mat och hämtas julgran från vinden. Det blir även lite julklappstillverkning. Vi försöker sticka in med en promenad också. Detta på läkares ordination.

På det stora hela så känns det ändå ganska bra. Det jag för närvarande bekymrar mig mest över är kylens ringa storlek. Förr har man kunnat ha mat på balkongen. Det är inte så lyckat nu eftersom allt fryser där ute. Men det känns som ett stort i-landsproblem. Vi bekymrar oss om vart vi ska förvara den myckna maten, medan andra svälter runt om i världen. Sjukt, egentligen.

I sista minuten

Som en sista-minuten-julklapp erbjuder Spastugan en olivtvål och ett tvålställ i oljad teak för halva priset. Beställer du innan tisdagen så hinner de komma fram innan jul.

Du hittar även en massa annat spännande hos Spastugan. Passa på. De har mycket fina produkter.

Manana

På något vis har jag inte drabbats av någon julstress. Kanske för att det just nu finns så mycket annan stress i vårt liv. Jag tänker hela tiden, att det där hinner jag imorgon. Faktiskt är det rätt skönt att kunna känna så.

Idag ska vi åka och köpa julskinkan, senap och gravad lax. Sedan är all vår handling klar. Julstädningen får bli en dammsugning och golvtorkning. Mer orkar jag inte med. De måsten som finns är att göra klar julklappar, göra köttbullar (idag), baka vörtbröd (imorgon), tvätta (tisdag) och lägga in sill på onsdag.

Förmodligen sitter jag här med panik på torsdagkväll över allt jag inte gjort. Hoppas jag kan tänka bort det.

Off igen

Nu blir det lite bloggpaus här igen. Det är det ena påslaget efter det andra och jag känner att jag orkar inte mycket mer just nu. Jag orkar inte heller läsa så mycket bloggar. Det blir lite här och där. Jag hoppas ni ursäktar. Jag kommer tillbaka så småningom, för trots allt så behöver jag er, där ute i bloggrymden, mer än vad ni anar.

Läkarbesök och loppis

Nu har vi varit på smärtrehab. Det gav inte så mycket. Läkaren tyckte att vi skulle avvakta med FK tills den sista utredningen är klar. Det har ju tillkommit en sådan för sambon. Han har utnyttjat vårdgarantin så vi fick veta idag att han står på en väntelista, men vi vet inte när det blir av. Förhoppningsvis i januari, om han har tur. Före det är det tydligen inte så stor idé att göra något åt FK. Så det här besöket idag kändes rätt onödigt. Sambon och läkaren ska ha ett telefonmöte i slutet av januari får se vad som hänt tills dess.

Vi fick däremot riktiga förmaningar från henne att vi måste börjar röra mer på oss, bägge två. Så det är väl bara att lyda det rådet. Vi har ju bägge två svårt för att komma oss för med att komma ut och promenera. Det får bli skärpning på den punkten. Så länge vi hade hundarna var man ju tvungen att gå ut flera gånger om dagen. Undrar om Elvis vill bli kissad och bajsad utomhus? Tror inte det.......:-)

Sedan var vi på loppis. Vi hade bestämt att vi skulle kosta på oss varsin hundring. Jag hade varit ordentlig och skrivit upp titlarna på de Patricia Cornwell som jag har så jag inte skulle köpa några dubbletter. Jo hejsan, vad det gick bra. Jag köpte två och när jag kom hem så hittade jag just de två på ett annat ställe i bokhyllan. Pengar som jag kunde köpt andra böcker för. Nåja, det blev även en Kajsa Ingemarsson och två Ian Rankin. Jag hittade även en ytterkruka i ett speciellt mönster som jag börjat samla på och en julkruka som jag ska sätta hyacinter i. Sambon la sin hundring enbart på olika musik-och historieböcker.

Men gissa om jag grämer mig över min egen klantighet, att köpa dubbletter. Skit också!

Allt är OK igen

Tack för tumhållningar. Det hjälpte. Nu har jag beställt en ny packning. Det blir totalt med frakt och allt 150:-. Det överlever till och med vår ekonomi, även om jag gärna gjort något roligare för de pengarna. Leverans inom 1-3 dagar.

Jag brukar ofta tänka på hur tanklös jag var med pengar förr. Inte så att jag förköpte mig eller slarvade bort dem. Men jag behövde inte tänka så mycket på vad saker och ting kostade. Såg jag en snygg jumper eller blus i ett fönster, så köpte jag den. Om den inte drog i väg alldeles för mycket, vill säga. Fick jag lust att köpa ett par nya örhängen eller ett nytt nagellack så gjorde jag det. Ekonomin i mitt gifta liv såg ut så. Vi var inte skitrika men vi hade rätt gott ställt ändå.

Det är "tur" att min uppväxt präglats av dålig ekonomi, så när jag hamnade i det igen så har det inte varit någon stor katastrof att ställa om sig. Det var bara att kliva några steg bakåt och ta vara på de kunskaper som mamma gav om hur man lever billigt. De kunskaperna har vi nytta av nu.

Men jag skulle ljuga om jag inte erkände att visst längtar jag tillbaka till ett ekonomiskt friare liv. Så är det!

Den där Murphy

Ibland blir jag så trött på allt. Det känns som att man aldrig får vara riktigt glad.

Jag har sålt ganska bra de sista veckorna, så vi bestämde härom dagen att vi skulle unna oss en egen julklapp. Vi skulle gå på loppis och shoppa för varsin hundring. Det skulle vara vår julklapp hade vi tänkt oss. Resten av sypengarna skulle vi betala av skulden på Ica-kortet med. Plus att jag behöver köpa en del material som börjar ta slut.

Men så tyckte inte Murphy att vi skulle få göra. Idag bakade jag linfröbullar. Då går hushållsassistenten sönder. Det är packningen som sitter i botten på degskålen, där man fäster degkroken. Den packningen har gått sönder. Nu hoppas jag att man kan köpa bara en packning. För 8-10 år sedan bytte vi hela degkroksfästet. Då gick det på fem-sexhundra kronor. Vad det kostar idag vågar jag inte ens tänka på. Maskinen är mer än trettio år gammal, men fungerar för övrigt hur bra som helst. Modellen tillverkas fortfarande så det är inget problem att köpa reservdelar. Det är kostnaden som jag är rädd för.

Nu har sambon dragit ihop det hela provisoriskt eftersom jag måste baka vörtbröd imorgon. Jag ska ringa till Elkedjan och höra om de kan ge mig ett pris på en packning. Håll tummarna att det inte blir för dyrt utan att vi fortfarande kan unna oss ett loppisbesök.

Både brödlös och skolös

Jag har sett på Sex and the city, långfilmen, ikväll. När filmen var slut så kände jag nästan sorg över att aldrig mer få ha vackra högklackade skor på mig. Det är något jag verkligen saknar. Jag älskar verkligen vackra skor och speciellt höga klackar. Jag hade inga som helst svårigheter att gå i dem, hur höga de än var.

Skulle jag sätta på mig något sådant idag, skulle jag ha värk i fötterna efter fem minuter. Även om jag satt still på en stol! Ibland kan jag känna att det värsta med fibron är just det där med skorna. Jag har numera gjort mig av med de flesta. Ett par klarade jag däremot inte av att ta bort. Det är ett par underbart vackra svarta lackskor. Det händer att jag tar fram dem ibland och riktigt längtar.

Visst är jag en fånig gammal stolla........:-)

Hellre byxlös än brödlös

Ibland vill det sig bara inte. Jag har ett valnötsbröd som jag bakar om och om igen. Det är ett av våra favoritbröd. Det är så himla gott.

Just det brödet har jag bakat idag. Gjort precis som jag alltid gör. Redan medan det stod och jäste så såg det fel ut. Men eftersom det jäst i fyra timmar så kunde jag inte låta det stå längre. Det kändes fel när jag tog i det. När jag bakat ut det så ville det inte jäsa. Till och med gräddningen blev fel. Det luktade bränt redan efter tio minuter.

Nu ligger det två stenhårda klumpar och svalnar. Får väl se hur det verkar när jag skär i det. Nu är jag i alla fall beredd på att det är misslyckat. Visst är det knepigt att det kan bli så här. Perfekt nio gånger, totalt misslyckat den tionde gången.

Imorgon ska jag baka linfröbullar. Så vi är kommer i alla fall inte att bli brödlösa.

För någon vecka sedan fick jag detta enormt vackra japanska tyg av kära bloggvännen Christina. Tyvärr går inte färgerna igenom riktigt här. Det ska få bli en väggbonad så småningom. Den kommer att få en hedersplats där man ständigt kan njuta av den.

Favoritförfattare Utmaning

Jag har fått en utmaning av Mångmamma att skriva ner mina tre favoritförfattare. Det är svårt att begränsa sig till tre, så det blir nog några till.

Jag är mycket historiskt intresserad, vilket gör att det blir naturligt att ta fram två svenska författare som jag tycker skriver fantastiskt. Skrev, får jag väl säga, eftersom ingen av dem lever längre. Självklart är det Per Anders Fogelström och Lars Widding jag menar. P A Fogelström med sin Stad-serie är det mest fantastiska historiska dokument med Stockholm som arena. Naturligtvis finns de i bokhyllan, plus de tre tillhörande delarna, Vävarnas barn, Krigens barn och Vita Bergens barn. De skrevs senare än Stad-serien, men tidshistoriskt så utspelas de före Stad-böckerna och knyts ihop genom släktband.

Sedan har vi Lasse Widding som skrivit böcker med många olika inriktningar. Han, precis som P A, har ju skrivit en hel del om arbetarrörelsen. De var ju den tidens barn, kan man säga. Bägge två har litteraturlistor som är meterlånga. Mina favoriter hos Widding är ändå hans böcker där han rör sig ledigt mellan bönder och adel i Sorunda, på St Barthelemy, i Turkiet och Ryssland bland Karl XII:s soldater,Sorundasviten och Karolinersviten. De kan jag läsa om och om igen.

I spåren av hans källforskning för de böckerna, gav han även ut Märta Helena Renstiernas dagböcker under samlingsnamnet Årstafruns dagbok. Den har jag haft, men förlorat någonstans. Den står på önskelistan för att återfå en plats i bokhyllan. Kanske jag hittar den på någon loppis framöver.

Nästa författare jag vill framhålla är brittisk. Det är Ken Follett. Han är inte rädd för att slänga sig med många olika ämnen. Jag vet inte hur jag ska klassificera honom. Dramor, äventyr och thrillers, är kanske bra ord som passar hans böcker. Han skriver om agenter, om krig, om partisaner, om utvandrare. Ja, det mesta, som i alla fall intresserar mig. Till hans stora försäljningssuccéer räknas Nålens öga och Kod Rebecca. Min egen speciella favorit är nog ändå Svarta Fåglar. Den handlar om brittiska agenter som agerar i Nazityskland strax före Dagen D. De ska slå ut viktiga funktioner för att öka chanserna för de allierade.

En annan favorit av Ken Follett är Svärdet och Spiran. Den utspelar sig i 1100-talets England. Den handlar om en grupp människor som möts genom olika omständigheter. Den sammanhållande länken är byggandet av katedralen i Canterbury. Det är en tegelsten, eller rättare sagt två tegelstenar. Så tjock är den. Jag har en lika tjock bok liggandes nu, som Ken Follett också skrivit. Det är en fristående fortsättning på Svärdet och Spiran och heter En värld utan slut. Man har nu kommit fram till 1300-talet. Jag verkligen längtar efter att läsa denna bok, men den känns lite för tung just nu. Rent fysiskt alltså. Mina armar klarar den inte just nu.

Det är väl ingen som kunnat missa att jag älskar deckare. Vi har många fina svenska deckarförfattare. De som just nu står högst på min lista bland de svenska är Roslund & Hellström. De är helt outstanding. Jag gillar också Marie Jungstedt och Helen Tursten. Men den deckarförfattare jag vill framhålla mest är en amerikanska. Det är Patricia Cornwell. Just nu är jag nästan besatt av hennes karaktär, rättsläkaren från Richmond, Kay Scarpetta.

Jag har en annan favoritdeckare också. Det är Michael Connelly med sin poliskaraktär Harry Bosch. Han är mer hårdför, men ändå mjuk och sårbar. Schablonartad så det skriker om det, men ändå helt underbar. Amerikansk deckare på sin bästa nivå.

Det här var bara ett urval av mina favoritförfattare. Jag skulle kunna räkna upp fler, men då ledsnar ni att läsa. Nu vill jag höra vilka era favoritförfattare är. Det är trevligt med sånt. Här kan du läsa om Mångmammas favoriter. Det är hon som är orsaken till det här inlägget.

Peppning

Om någon känner för att skicka en peppningshälsning till Madde så kan ni göra det här.

Mycket nu

Ibland så undrar man vad man fått för liv. Är det så att det är detta man förtjänat? Nej, jag tror inte det. Är det så att någon vet att man har krafter att klara av det? Just nu känns det som att de krafterna man hade förr inte finns längre. Det senaste som hänt nu är detta:

Ali har fått ett utvisningsbeslut som ska genomföras inom två veckor!

Den ursprungliga grejen är att han kom hit till Sverige, för tre år sedan, med falska handlingar. Det kom sig av en del dåliga råd från så kallade vänner. När han hade varit här i ett halvår så träffades han och Madde och kärlek uppstod. Ali har haft en advokat som bekostats av Migrationsverket. Den advokaten har inte gjort många knop, han har inte varit anträffbar när han behövts och inte skickat in nödvändiga papper. Det känns som att han tagit den enkla vägen och enbart fakturerat Migrationsverket för tjänster han inte utfört.

Melina föddes för ett och ett halvt år sedan. Det förändrade allt. Från 1 juli i år så kom en ny lag vilket innebär att har man anhörigskäl så får man lättare uppehållstillstånd. Det är här som Alis falska handlingar strular till det rejält. Han får en uppmaning av Migrationsverket att han måste kunna styrka sin identitet. Han skickar efter sitt äkta pass från Ghana, som han kommer ifrån. Migrationsverket godtar det, men hävdar ändå att han måste styrka sin identitet på annat vis också.

Det man säger då är att han måste åka tillbaka till Ghana och ansöka om uppehållstillstånd från den svenska ambassaden där. De säger muntligt att om han gör så, kommer han att få uppehållstillstånd på grund av Melina. Madde och Ali har även varit på intervju på MV så de vet att detta är inte ett "skenförhållande".

Det är nu som sambon griper in och försöker hjälpa till. I våra ögon är detta helt vansinnigt ur många aspekter. Migrationsverket bekostar resan till Ghana. Resan tillbaka hit måste Ali bekosta själv. Detta är ju rent ekonomiskt vansinnigt både för MV och för Madde och Ali om han ändå ska få uppehållstillstånd. Samtidigt så skiljs en ung familj åt under en längre tid. Man kan förstå MV misstänksamhet, samtidigt som man tycker att de är onödigt byråkratiska.

Sambon ringer och skriver och får fram att om Ali gör en ny ansökan om uppehållstillstånd med de äkta handlingarna så ska det beviljas. Den ansökan görs, men avslås med omedelbar verkan och kan inte överklagas av någon anledning. Nu har sambon återigen pratat med MV, som nu ska sätta fart på advokaten för det måste vara en jurist som håller i detta. Det är vad vi vet nu.

Madde väntar på tid för en "gastrik by pass"-operation. Skulle hon få tid nu så måste hon säga nej. Hon klarar inte det som ensamstående eftersom det är en tids konvalescens efter operationen. Vad gör man då med en livlig liten fröken Melina.

Som om detta inte vore nog så är risken stor att Madde och Melina är bostadslösa från och med sista februari. Nu hyr de i andra hand av en väninna till Madde. Den väninnan får inte längre hyra ut i andra hand, så lägenheten ska sägas upp. Madde har skulder sedan tidigare så hon får inte ett förstahandskontrakt. Ali får ju inte heller det, eftersom han inte har något uppehållstillstånd.

Igår åkte Madde in på sjukhuset för att hon var så dålig, misstänkta hjärtbesvär. Som tur var så var det "bara" en ångestattack. Eftersom jag själv haft sådana så vet att att de är väldigt obehagliga och man blir rädd innan man förstår vad det är. Så vad händer nu? Jag vet inte!

Mer julklappstips

Här kommer de sista julklappstipsen från mig. Nu ska jag sy egna grejer och pyssla med annat under de veckor som är kvar till jul.

Här är ett stickfodral i ett himla läckert tyg. Det ska väl föreställa Myran-stolar eller något liknande. Både yttertyg och fodertyg är helt oanvända och du hittar fler uppgifter om fodralet här.






Fodret är beige med en lite rosa ton, samma färgton som det är på stolen längst till vänster på yttertyget.










Jag har fortsatt att leka lite med de tre olika tygkombinationerna. Här blev det tre stycket sk brödkorgar, eller vad man nu vill använda de till. Servetter kanske?

Du hittar mer uppgifter på brödkorgarna här.

Den här har svart bakstycke och stickningarna är sydda med röd tråd.


Svart bakstycke och svarta stickningar.









Rött bakstycke och röda stickningar.

Ge långfingret

Det finns två myndigheter som jag vill ge Dagens långfinger. Det är Försäkringskassan och Migrationsverket.

Bägge myndigheterna har lagt ner stora pengar på att hålla personalutbildningar i konsten att göra sig oanträffbar och människoförakt.

Ode till en kär vän

Idag har det verkligen varit "a trip down memory lane". Jag har träffat en väninna sedan tjugosju år tillbaka. Periodvis har vi träffats ofta, periodvis mindre ofta, helt beroende vart vi stått i livet just då. Men vi har alltid haft den där trygga och fantastiska vänskapen där det inte gör så mycket om man inte träffas på ett tag.

I höstas träffades vi för första gången efter en längre periods uppehåll. Nu när vi bägge två är pensionärer så har vi tid att ses oftare. Idag har jag varit och ätit lunch hemma hos henne. Det har varit massor med "Minns du.....?", "Kommer du ihåg vad roligt vi hade då......?" Vi har pratat och skrattat sex timmar i ett streck. Vi har gjort så mycket tillsammans. En del helt otroliga saker. Vi har delat så mycket, både skratt och gråt och allt där emellan.

Vi lärde känna varandra eftersom vi bägge två hade funktionshindrade barn. RBU var vårt liv. Min väninna hade det även som jobb, eftersom hon var kurator på barnhabiliteringen. För mig var hon ett stort stöd och en mentor. Jag kunde alltid ringa till henne när något strulade. Hon fanns alltid där och hade alltid goda råd och kloka ord att ge.

En gång kallade sonens skola till möte. Den gången förnedrade de mig något oerhört, mer än vanligt. Då ringde jag och grät och sa: "K, de har trampat på mig". Då svarade K: "Ja Christina, de kan trampa på dig, men de kan aldrig knäcka dig. Du är som en enbuske, du reser dig igen." Visst hade hon rätt. Jag reste mig varje gång, om och om igen. Mycket tack vare de goda vänner jag hade runt mig, där K var ett viktigt inslag.

En annan gång när vi pratades vid, frågade K hur jag mådde. Jag berättade, att för tillfället hade vi det lugnt hemma. Då svarade K: "Skynda då att vila dig så du orkar när det blir jobbigt igen." Hon visste ju att de där jobbiga stunderna kom med jämna mellanrum, eftersom hon själv levde mitt upp i en liknande situation.

En gång på gymnasiet skulle dotterns klass skriva en uppsats om vem de beundrade mest av allt. De flesta skrev om någon känd storhet. Min dotter skrev om mig. Skulle jag skriva en liknande uppsats skulle den handla om K. Hon är min stora idol här i livet. Det har hon varit sedan den gången jag lärde känna henne. Hon är den mest fantastiska person jag känner och jag är så glad att jag har fått vara hennes vän i alla dessa år.

För många år sedan fick jag en dikt av henne. Hon hade i sin tur fått den av en annan vän. Den beskriver väldigt mycket hur vår vänskap har varit och fortfarande är.

Vad är vänskap? Kan den förklaras,

Blicken som säger: Vänner är vi

Sällan vi talar om vad vi känner,

vi bara vet det, vet det

Vänner vi skall förbli.

Kanske med åren ses vi rätt sällan

möts inte ofta, skiljas igen

Men när vi träffas, du är densamma

Vi vet det båda,

Vår vänskap varar än.

Fröjd det mig ger att du finns i världen

att vi kan mötas och skiljas så

helt utan fraser, självklart och enkelt

Tänk att en sådan gåva

man kan av livet få.

Flyttsaker

Den här kassen och sminkväska gav sig ut på en resa och bor numera i Österbotten hos en trevlig bloggvän. De verkar ha det skönt där i trädet.

Jästen som dog

Det låter som det värsta kriminaldramat. Men det är mycket mer vardagligt än så. Det var meningen att jag skulle baka valnötsbröd idag. Jag började igårkväll med att ta fram surdegsgrunderna. Då inser jag att det var nog rätt länge sedan jag pysslade om dem. Trots det så matade jag på dem i vild förhoppning om att de skulle piggna på sig.

När jag gick och la mig såg de rätt livlösa ut och imorse var det bara att inse att de gått hem till surdegarnas himmel, eller nå´t sånt.

Så nu sjunger jag som Sven-Ingvars: "Börja om från början, börja om på nytt igen....."

Mitt kylskåp ser väldigt tomt ut utan några surdegsburkar och så kan vi ju inte ha det. Till jul så måste jag ju baka världens godaste vörtbröd som jag hittat i Martin Johanssons bok "Surdegsbröd".

Så mycket bättre

Fyrans "Så mycket bättre" har blivit ett favoritprogram här hemma. När de började visa trailers inför programmet så trodde vi inte ett dugg på det. Det var ju en väldigt konstig blandning av artister, både när det gällde stilar och åldrar. Men så fel vi hade. Det blev ju en succé. Det är stort när artisterna tolkar varandras låtar och får dem att låta så mycket bättre.

Det har ju blivit väldigt udda konstellationer som att September sjunger Petters "Mikrofonkåt" och att Petter och Lillbabs sjunger "Så klart" tillsammans i Skavlan. Mer sådant här vill vi ha.

Vi blev väldigt glada ikväll när vi hörde att de släppt en gemensam CD med programmets låtar. Det kommer ett avslutande program nästa lördag. Det ser vi fram emot. CDn står redan på min önskelista.

Här tolkar Plura Tomas DiLevas "Mirakler". Kan man komma längre ifrån varandra i stilar. Och så blir det bara så bra. Så klart, som Petter skulle rappa!

Att göra en Linnea

Det är väl ingen som missat att jag är en hängiven Idol-tittare. De fyra sista Idolerna som har varit kvar har varit väldigt meriterade och utröstningarna har kunnat sluta hur som helst. Vilket de också gjort. Linnea var en av mina favoriter. Favoritfinalen för mig hade varit en duell mellan Jay och Linnea. Nu blev det inte så. Här bjuder jag på ett Linnea-klipp som får det att knottra sig. Henne lär vi höra talas om i framtiden. Det är jag helt övertygad om.

Trollungen

Nu har jag varit in på Maddes blogg och lånat en bild.

Man kan ju inte motstå den här lilla busiga trollungen......:-)

Julsaker

Nu rear jag ut de julsaker som finns kvar sedan förra året. Du hittar dem här. Tyvärr hinner jag inte sy något sådant i år. Jag lägger krutet på annat, så att säga.

Upplagt

Nu har jag lagt upp de här sakerna på hemsidan.

Julklappstips

Här har jag lekt med tre olika tyger som jag varierat på olika sätt. De tyger jag använt är ett återanvänt kraftigt bomullstyg med blomknoppar på. Det enfärgade svarta och det enfärgade röda tyget är nya bomullstyger.

Det här är en sk schlepbag, slängväska helt enkelt.







Invändigt har den en dubbelficka, där den ena fickan har blixtlås. Det är även två enkla stora fickor och en mobilficka plus ett avtagbart band med en karbinhake för nyckelknippan eller liknande.






Nästa sak är ett stickfodral.






Det har fickor både för långa och korta stickor och lite annat smått och gott.










En lite mindre kasse med handtag som man kan både bära i handen och på axeln.










Invändigt är det en dubbelficka, en enkel ficka och en mobilficka. Även här finns ett löstagbart band med karbinhake.








Sista saken jag gjort just nu är en liten sminkväska.









Tyvärr har jag inte kunnat lägga upp sakerna på min hemsida ännu eftersom min Explorer inte fungerar för närvarande och hemsida funkar bara i IE. Förhoppningsvis ska det funka innan kvällen. Är det någon som vill ha mer uppgifter redan nu så går det bra att maila mig.

Förr och nu

I mitt gifta liv var jag pedant. Det var en roll jag föll in i, på grund av att min fd svärmor var pedant. Jag fick prestationsångest och ville leva upp till hennes nivå. Det späddes även på av fd maken som var uppfödd i ett perfekt städat hem. Det kändes som att han krävde detta av mig. I efterhand kan jag även tänka, att det var mitt sätt att få kontroll över mitt för övrigt kaotiska liv. Städningen kunde jag i alla fall styra över.

Jag städade huset, från golv till tak, två gånger per år. För övrigt dammsög jag, torkade golv och dammade en minst en gång i veckan. En gång per år städades alla köksskåp ordentligt. Jag tvättade fönster och bytte gardiner i hela huset minst fyra gånger per år. I köket kunde det bli sex gånger. När jag läser själv vad jag skrivit, så inser jag att detta var ett maniskt beteende.

Jag var inte pedant innan jag träffade fd maken och jag är det inte nu heller. Idag har jag gjort något jag aldrig trodde skulle hända. Jag har satt upp rena julgardiner på ett helt otvättat fönster. Inte ens insidan är tvättad. Jag orkade inte det. Det blev fint ändå med lite ljusstakar och annat lull lull omkring.

Jag har bara inte kommit underfund om ifall detta är en seger över ett gammalt beteende eller om det helt enkelt är vanlig och ohämmad lathet.

Tittut

Det börjar kännas bättre så jag återvänder så smått till blogglivet. Det blev för mycket till slut med allt som varit denna höst med sjukdomar, utredningar, dålig ekonomi och en massa annat. Dessutom är december inte min månad. Då närmar sig julen och jag blir sorgsen över att ännu en jul går utan mina barn. Jag har lärt mig leva med det, men det känns.

Idag har vi varit på vinden och hämtat ner adventssakerna. Ja, jag vet att det är i senaste laget. Men lusten och orken har inte infunnit sig tidigare. Jag har inte satt upp något än för orken räckte bara till just detta. Vi släpade nämligen även upp sommardäcken. Nu har de äntligen kommit på. Tack vare att Ali var hit och hjälpte till i söndags. Sambon klarade det inte själv, vilket han nog hoppats att han skulle göra. Det är svårt att inse att orken avtar med åren.

Nu syr jag för fulla muggar. Ska försöka få ut en del julklappstips på hemsidan. Det får bli om några dagar.

Grottar i Stockholm Under Ytan

Om någon undrar vart jag är så grottar jag ner mig. Och syr. Man tänker bra när man nålar och syr. Det finns mycket att tänka på just nu.

När jag inte syr så läser jag en blogg som är så otroligt bra. Det var bloggen som egentligen hittade till mig. När jag har någon ny läsare så brukar jag alltid kolla vem och vad det är. Ibland fastnar jag, ibland inte. Denna gång fastnade jag rejält. Så rejält att jag måste dela med mig.

Bloggen heter Stockholm under ytan. Om det är en tjej eller kille som skriver har jag inte en aning. Men det är bra. Vansinnigt bra! Vardagsnära anekdoter skrivna med glimten i ögat. Varje stycke är ett litterärt alster. Som jag läser och läser och känner hur glädjen återkommer inom mig. Det är bra.

Gå dit och läs. Ni kommer inte att ångra er.

Kuddfodral

Nu har jag lagt upp nya kuddfodral på hemsidan. De passar till innerkudde 70x70. Det är ett kraftigt bomullstyg med struktur. Lämpliga att använda som sittkuddar.

Kvällens Idol-klipp

Jag var helt tagen efter detta framförande. Jag bara satt där med tårar i ögonen. Det kändes nästan som att Jay gjorde den bättre än Madonna. Kanske inte, men annorlunda i alla fall. Helt underbart.

Piss och skit och senapsgas

Livet blir aldrig som man tänkt sig. Det är det nog många som kan skriva under på.

När jag skilde mig för tretton år sedan hade jag önskningar om att träffa någon som verkligen älskade mig för den jag är. Det har slagit in. Jag hade även önskningar om att få fortsätta att jobba med mitt företag och att utveckla det ytterligare. Det gick ju inte så bra, kan man säga. Kroppen ville inte.

Något som inte ens fanns i min fantasi var att jag skulle bli fattig, att jag en dag skulle sitta här och inte veta hur jag skulle få ihop till det nödvändigaste. Var det något som fd maken gav mig så var det ekonomisk trygghet.

Jag hade hoppats att få kunna resa lite grand, att få bli gammal på ett värdigt sätt. Som vi lever nu är inte värdigt. Det är något jag inte unnar en endaste människa. Visst har jag kärlek, men det betalar inga räkningar.

Idag är det en riktigt deppardag. Jag har räknat ihop räkningarna och inser att vi går back med nästan tusen spänn den här månaden. Jag vet att det var fel av mig att beställa den där boken jag önskade mig. Bilskatten ska betalas den här månaden. Jag vet att vi egentligen inte har råd att ha bil. Men vi har testat utan och det vill jag inte göra om. Så hur ska man göra för att klara det här? Sluta äta? Det är klart, man har några fettvalkar att ta av.

Just nu känner jag mig väldigt obstinat, vill bara strunta i allt. Ska det gå åt helvete så får det väl göra det med flaggan i topp!