Ode till en kär vän

Idag har det verkligen varit "a trip down memory lane". Jag har träffat en väninna sedan tjugosju år tillbaka. Periodvis har vi träffats ofta, periodvis mindre ofta, helt beroende vart vi stått i livet just då. Men vi har alltid haft den där trygga och fantastiska vänskapen där det inte gör så mycket om man inte träffas på ett tag.

I höstas träffades vi för första gången efter en längre periods uppehåll. Nu när vi bägge två är pensionärer så har vi tid att ses oftare. Idag har jag varit och ätit lunch hemma hos henne. Det har varit massor med "Minns du.....?", "Kommer du ihåg vad roligt vi hade då......?" Vi har pratat och skrattat sex timmar i ett streck. Vi har gjort så mycket tillsammans. En del helt otroliga saker. Vi har delat så mycket, både skratt och gråt och allt där emellan.

Vi lärde känna varandra eftersom vi bägge två hade funktionshindrade barn. RBU var vårt liv. Min väninna hade det även som jobb, eftersom hon var kurator på barnhabiliteringen. För mig var hon ett stort stöd och en mentor. Jag kunde alltid ringa till henne när något strulade. Hon fanns alltid där och hade alltid goda råd och kloka ord att ge.

En gång kallade sonens skola till möte. Den gången förnedrade de mig något oerhört, mer än vanligt. Då ringde jag och grät och sa: "K, de har trampat på mig". Då svarade K: "Ja Christina, de kan trampa på dig, men de kan aldrig knäcka dig. Du är som en enbuske, du reser dig igen." Visst hade hon rätt. Jag reste mig varje gång, om och om igen. Mycket tack vare de goda vänner jag hade runt mig, där K var ett viktigt inslag.

En annan gång när vi pratades vid, frågade K hur jag mådde. Jag berättade, att för tillfället hade vi det lugnt hemma. Då svarade K: "Skynda då att vila dig så du orkar när det blir jobbigt igen." Hon visste ju att de där jobbiga stunderna kom med jämna mellanrum, eftersom hon själv levde mitt upp i en liknande situation.

En gång på gymnasiet skulle dotterns klass skriva en uppsats om vem de beundrade mest av allt. De flesta skrev om någon känd storhet. Min dotter skrev om mig. Skulle jag skriva en liknande uppsats skulle den handla om K. Hon är min stora idol här i livet. Det har hon varit sedan den gången jag lärde känna henne. Hon är den mest fantastiska person jag känner och jag är så glad att jag har fått vara hennes vän i alla dessa år.

För många år sedan fick jag en dikt av henne. Hon hade i sin tur fått den av en annan vän. Den beskriver väldigt mycket hur vår vänskap har varit och fortfarande är.

Vad är vänskap? Kan den förklaras,

Blicken som säger: Vänner är vi

Sällan vi talar om vad vi känner,

vi bara vet det, vet det

Vänner vi skall förbli.

Kanske med åren ses vi rätt sällan

möts inte ofta, skiljas igen

Men när vi träffas, du är densamma

Vi vet det båda,

Vår vänskap varar än.

Fröjd det mig ger att du finns i världen

att vi kan mötas och skiljas så

helt utan fraser, självklart och enkelt

Tänk att en sådan gåva

man kan av livet få.