Visar inlägg med etikett Ledsen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ledsen. Visa alla inlägg

fredag 27 juli 2012

Att vilja men inte orka

I eftermiddag åkte vi till sjukhuset för att låta Melina träffa lillebror. Innan vi åkte hade det varit full rulle med frukost, duschning, bajsblöjor, lunch, utelek och så vidare. Lilla fröken är intensiv och har mycket bestämda åsikter om hur saker och ting ska vara. Det händer att det blir viljornas kamp, hennes och min vilja. Man känner verkligen att man hunnit fylla 63 år samt att kroppen inte längre hänger med.

När vi kommer till BB så säger Madde att det vore bra för dem om vi kunde ha Melina ytterligare ett dygn. Eftersom Maddes mamma med pojkvän är på besök från Danmark så hade vi räknat med att de skulle ta över. Men det gick inte för de skulle tydligen åka tillbaka till Dk tidigt på morgonen. Maddes mamma var med under hela förlossningen. Det var därför vi hade Melina.

Vi har haft en intensiv tid. Först var sonen här en vecka. Trots att han är 36 år så kräver han viss sysselsättning och livet måste anpassas efter hans rytm för att allt ska funka. Det har med hans funktionshinder att göra. Han och jag hade några tröttande diskussioner när vi inte fick det att funka fullt ut.

Han åkte hem förra måndagen. Även om jag tycker det är jättemysigt när han är här så var det avkopplande och skönt när sambon och jag fick måndagskvällen för oss själva. Då kände jag hur trött jag var när jag kunde slappna av.

På tisdagen hade jag tvättstuga. Jag strök och tog undan allt på en gång eftersom bonussonen med familj kommit från Dk. De skulle först bo hos bonussonens sambos mamma. De hade inte hört av sig så vi hade inte en aning om, när eller hur vi skulle få träffa dem. På onsdagen var jag först på sjukhuset och sedan på vårdcentralen för lite uppföljning av sjukdomstillstånd och provtagningar.

När jag kommer hem därifrån så har bonussonen med sambo och tre barn kommit. Det blev en mycket intensiv dag. Ebba är sju år, Amadeus fyra år och Elias är ett år. De behövde sysselsättas hela tiden. Jag försökte roa Ebba och Amadeus, samtidigt som jag kollade vad Elias höll på med. Vår lägenhet är inte gjord för små barn. Det är fullt med datorprylar, handarbetsgrejer och mycket glas och porslin som vi har framme. Det jag är mest rädd om hann jag trycka in i några skåp.

De stannar i en dryg vecka till. Vi har inte fått några klara besked om de ska bo här. Vi vet att vi ska göra några utflykter med dem, men vi vet inte vilka dagar och hur mycket.

Igår morse hämtade vi Melina och det har sedan varit ett mycket intensivt ett och ett halvt dygn. Jag hade sett fram emot en lugn kväll ikväll eftersom det är mycket möjligt att bonussonens familj dyker upp redan imorgon.

Så när Madde ville att vi skulle ha Melina ytterligare ett dygn så bröt jag ihop. Jag gick undan och kände bara hur trött jag var. Att jag inte orkade mer. Samtidigt som det blir så jobbigt för jag vill ju ställa upp. Jag vill hjälpa till. Men jag inser att jag orkar inte sånt längre. Varken fysiskt eller mentalt. Det gör att jag känner mig så urusel. Den klassiskt elaka styvmodern som aldrig ställer upp.

Nu löste det sig så att Ali åkte hem med Melina. Hur det blir sedan vet jag inte.

Jag är otroligt beroende av mina vilostunder, att få återhämtningstider, att livet helst går i ett lugnt och välplanerat tempo. Det är ett antal år sedan jag insåg att min fibromyalgi bottnar i ett utmattningstillstånd efter alla turer runt sonens funktionshinder. Det bröt ju ut efter alla turer som var när vi i flera år trodde att han hade så svårbehandlad epilepsi så att det endast var en hjärnoperation som skulle funka. Nu var det inte så tack och lov, men all oro, all pendling mellan Sundsvall och Umeå, all kamp med både vanliga skolan och särskolan tog till slut ut sin rätt. Allt detta gjorde att min kropp sa ifrån på många olika sätt.

Alla säger att man ska göra vad man själv vill. Att man mår bäst av det. Jag försöker leva så för det mesta. När livet går i sin lugna takt fungerar det alldeles utmärkt. Det jobbiga är när man vill en sak, och ändå inte orkar. Det är då det blir extra jobbigt.


måndag 25 juni 2012

Bitter gråt

Idag har jag gråtit ett antal tårar över detta fat. Jag har blivit så dålig i händerna att jag lätt tappar saker. Eftersom jag är medveten om det, så har jag fått vissa vanor. Det är tvåhandsfattning när jag ska bära något. Och när jag ska diska mina glas-och keramiksaker så ställer jag ner dem i diskhon och diskar av dem där.

Nu gjorde jag inte så med det här fatet. Jag höll det över diskhon och sköljde av det under kranen. Då gled det ur händerna och gick sönder. Jag skrek rätt ut och började gråta. Det här fatet betyder som mycket för mig. Det är inte bara det att det är vackert. Jag har även fler saker av samma konstnär, en oljelampa och en bordslampa. Dessa saker har jag fått av den bästa chef jag haft under alla mina yrkesverksamma år. Dessutom är det rätt värdefullt. Det är signerat och numrerat. Tyvärr har jag aldrig lyckats urskilja namnteckningen så jag har noll koll på konstnären. Men det saknar betydelse. Jag har bara tyckt så mycket om fatet för att det är så vackert.

Sedan kan jag bli störd över mig själv som gråter över ett glasfat. Jag brukar inte bry mig så mycket om prylar. Men det här brydde jag mig om.

Nu vet jag att det sitter ett antal kreativa människor som läser min blogg. Har ni något förslag på vad jag skulle kunna göra med fatet nu? Jag känner att jag är inte beredd att kasta det. Inte än i alla fall. Det går inte att laga för det är alldeles för mycket små bitar som slagits ur. Så jag mottar gärna andra idéer om hur fatet ska få leva vidare.

tisdag 9 augusti 2011

Inget kul alls

Jag fick avslag på att höja ICA-krediten! Nu ryker sängpengarna plus att jag måste försöka låna ihop resterande någon annanstans. Skitkul!

Man kanske skulle sälja sin kropp? Till vetenskapen!

söndag 31 juli 2011

Mentalt uttröttad

Ni som läst här ett tag vet, till viss del, hur vi lever. Vi lever en dag i taget. Det kan i och för sig låta väldigt tjusigt. Carpe dium. Det är ju så man ska leva. Det kan även jag skriva under på. Det är orsaken, varför vi lever så som är det jobbiga. Ekonomin! Ur hand i mun, kan man kalla det för.

Det går väl ann att leva så om allt flyter på. Nu gör det ju inte det. Vi har dessutom levt så är alldeles för många år. Och vi verkar inte komma ur det, hur vi än försöker.

Så det vi drabbats av nu är mental trötthet. När man inte längre orkar att ta tag i saker längre. Allt känns jobbigt. Matlagningen går på någon sorts rutin. Vi stoppar i oss vad som känns enklast. Det är inte speciellt kul att laga mat eller att äta den. Även om vi faktiskt i våra ljusare stunder försöker piffa till det. Städningen känns oöverstiglig. Det är att dra runt dammsugaren för att ta det värsta. Vi pratar om att vi borde ta itu med det och det och det. Men det blir inget mer än prat. Vi orkar inte.

Andra somrar så har vi gjort små utflykter. Vi har bland annat åkt och fiskat. Vi har gjort upptäckarpromenader när vi letat upp gamla fornlämningar som finns i naturen. Hela Mälardalen kryllar av sådant. Den här sommaren har vi suttit inne. Visserligen har vi roat oss med varsin grej, jag vid symaskinen och sambon med sin släktforskning. Men det känns inte bra när man egentligen borde ta sig ut. I alla fall på en promenad. Men inte ens det har vi orkat de sista månaderna.

Sambon är mer deprimerad än vad jag är, så det känns som att jag måste hålla mig uppe och orka med att hålla honom ovanför vattenytan. 

Droppen blev nu när först sambon externa hårddisk pajade och så bilen och sedan bordsfläkten. Bordsfläkten har vi lyckats sparka igång så den fungerar, ibland i alla fall. En ny hårddisk är inköpt, tack vare att jag lyckades göra några affärer som drog in pengar. Det var nödvändigt eftersom datorerna börjar bli gamla och man vet inte när de slutar fungera. Därför måste vi ha en extern back-up.

Då har vi bilen. Domen kommer imorgon. Vi vågar knappt tänka på hur det ska gå. Vi har ju testat i ett års tid att leva utan bil och inser att det går inte. Det gick ganska bra när vi kunde låna grannens bil för att handla. Nu kan vi inte det eftersom hon flyttat. Då blir det till att släpa på bussar igen, vilket ingen av oss orkar längre. Vi har kommit fram till att bilen får kosta. Det är bara att hoppas att det inte blir allt för mycket.

För en gångs skull har vi lite pengar. Vi sökte fondmedel i våras för att kunna köpa nya sängar. Där har vi fått in lite grand, men det har inte varit tillräckligt för att köpa de sängar vi vill ha. Så vi kan låna av oss själva till bilreparation och fortsätta att sova i våra risiga sängar. Det känns inte bra. Men vad ska man göra?

Nu får det vara nog! Ska man leva så här resten av livet? Ibland känns det som att jag inte orkar med mer.

På något vis har mitt liv ständigt sett ut så här. Att ständigt behöva ligga steget före, att aldrig kunna koppla av och bara leva, att hela tiden se upp för vad som kan hända. Att ständigt leva med en orosklump i magen. Livet är så när man lever med ett funktionshindrat barn. Jag hade hoppats att livet skulle bli bättre någon gång. Att man skulle få bli äldre i lugn och ro. Men det verkar inte som att den drömmen kan få bli sann.

En sak har jag i alla fall bestämt. Jag ska till Sundsvall om en vecka. Det får bära eller brista. Jag längtar så väldigt mycket efter mina barn. Visst, de är vuxna, men de är ändå mina barn och jag längtar efter dem.

torsdag 28 juli 2011

Onda andar

Nu har tre saker brakat ihop här hemma på kort tid. För några dagar sedan la en av sambons externa hårddiskar av och en massa sparat gick förlorat. Igår pajade växellådan på bilden och idag la bordsfläkten av. Nu hoppas jag det räcker.

Vi ska snart åka till bilverkstan och ber en stilla bön om att det bara är någon form av olja eller något annat enkelt som krävs för att få igång automatväxellådan igen. Som det är nu går det bara att köra på lågväxel framåt i 40 km/h och att backa. Vi ska åka till Sundsvall nästa lördag och att backa ända dit känns väldigt jobbigt.

Nu får det vara nog! Kan det aldrig någonsin bli vår tur. Det verkar inte så.

måndag 18 april 2011

Varför blev det så här?

Ibland när jag får så här ont kan jag känna att livet är orättvist. Så ska man ju egentligen inte känna, för jag har fått så mycket positivt av livet också. Mest positivt. Men när kroppen strejkar då blir jag deppig och less.

När man läser M, Amelia Adamos tidning för 50-plussare, så känns det ännu mer orättvist. Där ståtar både 50-60-och 70-åringar som är smala, aktiva och dessutom kan unna sig både det ena och det andra. Man ger goda råd om vart man ska resa för att få mest utbyte. Det är goda råd om hur man ska placera sina pengar. Det är mode och smink för äldre. Och så vidare, och så vidare i all oändlighet.

Allt känns bara som ett hån! Är det verkligen så verkligheten är för de flesta? Eller är det en uppdiktad fantasi som vi ska tro på? Jag har inte ens råd att köpa tidningen, utan läser den i andra eller tredje hand, efter mina väninnor. Numera lånar jag den inte ens. Jag blir bara deppig av att läsa om hur det skulle kunna vara. I alla fall om man lever på livet solsida.

Det var inte så här jag ville att livet på äldre dagar skulle bli. När jag skilde mig så hade jag önskningar om att kunna resa, kunna gå på konserter och göra annat kul, som fd maken aldrig ville göra. Jag ville samla på upplevelser.

Nu blev det inte så. Jo, några konserter och en resa till Sicilien. Jag hoppas fortfarande det ska bli mer, men egentligen tror jag inte att det någonsin kommer att bli så. Jag tröstar mig med att jag lever med mannen som jag älskar över allt annat. Jag måste tänka så, annars blir jag tokig.

Skitsjukdom

Ibland blir jag så jäkla trött på min kropp och arg på den där förbaskade fibron som ställer till en massa elände. Jag har inte haft så ont de sista dagarna och före det hade jag det hanterbart ont. Ikväll är det vidrigt ont. Det enda jag kan komma på som kan ha orsakat det är att jag hjälpte sambon att ta ner sommardäcken från vinden. Ändå lyfte jag inte ett endaste dugg utan rullade dem försiktigt ut för vindstrappen, in i hissen, ut ur hissen och ner på gården. Sedan hjälpte jag till att göra samma vända med vinterdäcken, med den skillnaden att de hamnade i hallen. Vi orkade inte ta upp dem på vinden. Jag hade inte ens ont medan jag gjorde detta.

Men nu känns det i hela kroppen. Nästan i alla fall. Nackspärr på vänstra sidan, ont i vänster axel och armbåge, ont i ledfästet mellan vänster arm och axel. Bägge vaderna är så stumma och ömma att jag knappt tar mig över golvet. Gud så trött jag blir på detta. Hoppas verkligen det har släppt till i morgon. Jag måste baka mer eftersom vi får Danmarksfrämmande över påsken. Jag måste väl även städa eftersom det kommer barn hit. Så de inte få dammallergi!

tisdag 15 mars 2011

Bärbar Mac

Nu sitter jag vid vår bärbara Mac i brist på annat. Jag klagar inte på att det är en Mac utan att den är bärbar. Jag har aldrig lyckats bli vän med tangentbordet och inte heller med musplattan. Jag har verkligen testat olika men aldrig förstått tjusningen med det bärbara konceptet. Nu är jag väl bara tvungen att lära mig i alla fall.

Min hårddisk är hel i alla fall. Det är det viktigaste. Där finns ju stora delar av mitt liv både i text-och bildform.

Det dummaste av allt är att min dotter frågade för  några månader sedan om jag ville ha hennes gamla dator. Jag tackade ja. När de skulle åka ner till morfars födelsedag så påminde jag henne om att ta med datorn. Hon hade glömt bort att hon lovat den till mig och gett den till en kompis. Jag hade verkligen behövt den nu.

söndag 12 december 2010

Den där Murphy

Ibland blir jag så trött på allt. Det känns som att man aldrig får vara riktigt glad.

Jag har sålt ganska bra de sista veckorna, så vi bestämde härom dagen att vi skulle unna oss en egen julklapp. Vi skulle gå på loppis och shoppa för varsin hundring. Det skulle vara vår julklapp hade vi tänkt oss. Resten av sypengarna skulle vi betala av skulden på Ica-kortet med. Plus att jag behöver köpa en del material som börjar ta slut.

Men så tyckte inte Murphy att vi skulle få göra. Idag bakade jag linfröbullar. Då går hushållsassistenten sönder. Det är packningen som sitter i botten på degskålen, där man fäster degkroken. Den packningen har gått sönder. Nu hoppas jag att man kan köpa bara en packning. För 8-10 år sedan bytte vi hela degkroksfästet. Då gick det på fem-sexhundra kronor. Vad det kostar idag vågar jag inte ens tänka på. Maskinen är mer än trettio år gammal, men fungerar för övrigt hur bra som helst. Modellen tillverkas fortfarande så det är inget problem att köpa reservdelar. Det är kostnaden som jag är rädd för.

Nu har sambon dragit ihop det hela provisoriskt eftersom jag måste baka vörtbröd imorgon. Jag ska ringa till Elkedjan och höra om de kan ge mig ett pris på en packning. Håll tummarna att det inte blir för dyrt utan att vi fortfarande kan unna oss ett loppisbesök.

fredag 10 december 2010

Mycket nu

Ibland så undrar man vad man fått för liv. Är det så att det är detta man förtjänat? Nej, jag tror inte det. Är det så att någon vet att man har krafter att klara av det? Just nu känns det som att de krafterna man hade förr inte finns längre. Det senaste som hänt nu är detta:

Ali har fått ett utvisningsbeslut som ska genomföras inom två veckor!

Den ursprungliga grejen är att han kom hit till Sverige, för tre år sedan, med falska handlingar. Det kom sig av en del dåliga råd från så kallade vänner. När han hade varit här i ett halvår så träffades han och Madde och kärlek uppstod. Ali har haft en advokat som bekostats av Migrationsverket. Den advokaten har inte gjort många knop, han har inte varit anträffbar när han behövts och inte skickat in nödvändiga papper. Det känns som att han tagit den enkla vägen och enbart fakturerat Migrationsverket för tjänster han inte utfört.

Melina föddes för ett och ett halvt år sedan. Det förändrade allt. Från 1 juli i år så kom en ny lag vilket innebär att har man anhörigskäl så får man lättare uppehållstillstånd. Det är här som Alis falska handlingar strular till det rejält. Han får en uppmaning av Migrationsverket att han måste kunna styrka sin identitet. Han skickar efter sitt äkta pass från Ghana, som han kommer ifrån. Migrationsverket godtar det, men hävdar ändå att han måste styrka sin identitet på annat vis också.

Det man säger då är att han måste åka tillbaka till Ghana och ansöka om uppehållstillstånd från den svenska ambassaden där. De säger muntligt att om han gör så, kommer han att få uppehållstillstånd på grund av Melina. Madde och Ali har även varit på intervju på MV så de vet att detta är inte ett "skenförhållande".

Det är nu som sambon griper in och försöker hjälpa till. I våra ögon är detta helt vansinnigt ur många aspekter. Migrationsverket bekostar resan till Ghana. Resan tillbaka hit måste Ali bekosta själv. Detta är ju rent ekonomiskt vansinnigt både för MV och för Madde och Ali om han ändå ska få uppehållstillstånd. Samtidigt så skiljs en ung familj åt under en längre tid. Man kan förstå MV misstänksamhet, samtidigt som man tycker att de är onödigt byråkratiska.

Sambon ringer och skriver och får fram att om Ali gör en ny ansökan om uppehållstillstånd med de äkta handlingarna så ska det beviljas. Den ansökan görs, men avslås med omedelbar verkan och kan inte överklagas av någon anledning. Nu har sambon återigen pratat med MV, som nu ska sätta fart på advokaten för det måste vara en jurist som håller i detta. Det är vad vi vet nu.

Madde väntar på tid för en "gastrik by pass"-operation. Skulle hon få tid nu så måste hon säga nej. Hon klarar inte det som ensamstående eftersom det är en tids konvalescens efter operationen. Vad gör man då med en livlig liten fröken Melina.

Som om detta inte vore nog så är risken stor att Madde och Melina är bostadslösa från och med sista februari. Nu hyr de i andra hand av en väninna till Madde. Den väninnan får inte längre hyra ut i andra hand, så lägenheten ska sägas upp. Madde har skulder sedan tidigare så hon får inte ett förstahandskontrakt. Ali får ju inte heller det, eftersom han inte har något uppehållstillstånd.

Igår åkte Madde in på sjukhuset för att hon var så dålig, misstänkta hjärtbesvär. Som tur var så var det "bara" en ångestattack. Eftersom jag själv haft sådana så vet att att de är väldigt obehagliga och man blir rädd innan man förstår vad det är. Så vad händer nu? Jag vet inte!

torsdag 9 december 2010

Ge långfingret

Det finns två myndigheter som jag vill ge Dagens långfinger. Det är Försäkringskassan och Migrationsverket.

Bägge myndigheterna har lagt ner stora pengar på att hålla personalutbildningar i konsten att göra sig oanträffbar och människoförakt.

fredag 19 november 2010

Piss och skit och senapsgas

Livet blir aldrig som man tänkt sig. Det är det nog många som kan skriva under på.

När jag skilde mig för tretton år sedan hade jag önskningar om att träffa någon som verkligen älskade mig för den jag är. Det har slagit in. Jag hade även önskningar om att få fortsätta att jobba med mitt företag och att utveckla det ytterligare. Det gick ju inte så bra, kan man säga. Kroppen ville inte.

Något som inte ens fanns i min fantasi var att jag skulle bli fattig, att jag en dag skulle sitta här och inte veta hur jag skulle få ihop till det nödvändigaste. Var det något som fd maken gav mig så var det ekonomisk trygghet.

Jag hade hoppats att få kunna resa lite grand, att få bli gammal på ett värdigt sätt. Som vi lever nu är inte värdigt. Det är något jag inte unnar en endaste människa. Visst har jag kärlek, men det betalar inga räkningar.

Idag är det en riktigt deppardag. Jag har räknat ihop räkningarna och inser att vi går back med nästan tusen spänn den här månaden. Jag vet att det var fel av mig att beställa den där boken jag önskade mig. Bilskatten ska betalas den här månaden. Jag vet att vi egentligen inte har råd att ha bil. Men vi har testat utan och det vill jag inte göra om. Så hur ska man göra för att klara det här? Sluta äta? Det är klart, man har några fettvalkar att ta av.

Just nu känner jag mig väldigt obstinat, vill bara strunta i allt. Ska det gå åt helvete så får det väl göra det med flaggan i topp!

fredag 11 juni 2010

Bileländet

Nu har vi sålt bilen. Vi försökte på alla sätt och vis få ut några kronor för den, men ingen ville ha den. Så vi sålde den för hundra kronor och två trisslotter till en kille som åker runt och köper upp skrotbilar och kör dem till skroten. Jag antar att hans vinst är skrotningspremien. Eftersom bilen inte gick att köra kunde vi inte själva ta den till skroten.

Vi vann tjugofem kronor på lotterna. Kanske en ny lott ger ny chans.

Hur det känns? Skönt att vara av med eländet. Deppigt över hela situationen vi lever i. Jag har sovit som en kratta inatt och är sååååå himla trött. Förmodligen för att livet är som det är just nu.

torsdag 27 maj 2010

Skit också

Det blev ingen bilreparation idag. Det blir en bilskrot istället. Det var så mycket fel att det är inte lönt att reparera bilen. Så nu är vi billösa på riktigt.

Ibland undrar jag vad man gjort för ont som ska slås ner om och om igen?

måndag 3 maj 2010

Unge Herr Mus och Unga Fröken Mus

Nu är småmössen klara. Får jag presentera Amanda och Anton. Jag började sy dem för någon månad sedan. Efter det har de fått "legat på is" till förmån för beställningar. Nu har de äntligen blivit klara och fått kläder på kroppen. Amanda har även pantalonger även om det inte syns på bilden. De är ca 26 cm långa.

De finns nu upplagda på hemsidan.

Eftersom jag har svårt att vara sysslolös så syr jag lite, jag plockar och försöker sortera och rensa bland tygerna. Jag dammsuger böcker och försöker få ordning i bokhyllan.

Jag har svårt att koncentrera mig och att fokusera, så det blir en salig blandning av göromål. Förhoppningsvis blir det bra i slutänden. Stundtals sitter jag bara och tittar framför mig och undrar vad jag håller på med. Så är det.

söndag 2 maj 2010

Inne i bubblan

Idag har jag skrivit till sambons utredningsläkare. Vi måste få hjälp. Hjälp att orka leva utanför vår bubbla. Hjälp att leva ett normalt liv, som inte ständigt innehåller en kamp för överlevnad.