Sekundsnabb rädsla

Vår toalettdörr är alltid öppen för Elvis skull. Vi har en liten spärr nere vid golvet så vi inte ska glömma oss och stänga den. Det här innebär att vi är lite bekväma och inte alltid stänger om oss när vi själva sitter där. Speciellt på natten.

Min säng står så till att jag ser rätt över hallen in på toaletten, när jag ligger där. Jag vaknade någon gång inatt och ser sambon sitta på toaletten. Han hänger lätt med huvudet.

Min första tanke är att nu har stackaren somnat på toan. Nästa tanke är att det hänt något värre. Tankarna får panik och det känns som en evighet innan jag tar mig ur sängen och kom fram till toan. Det handlar om bara några meter. När jag tar i sambon så reagerar han inte. Han är lite sval på huden. Mitt hjärta pickar på i raketfart. Tankarna far runt, runt.

Men tack och lov reagerade han när jag ruskade till mer bestämt. Och staplade tillbaka till sin säng och snarkade högt nästan innan han fått huvudet på kudden. Även jag somnade om lika snabbt.

Jag får hjärtklappning även när jag skriver om det.

Plötsligt så händer det

Den här gången var det inget positivt, även om det verkar som om det slutar bra. Jag tror det än så länge, i alla fall.

Vi skulle gå till vår lilla butik och handla lite  mjölk och annan sista-minuten-mat. När vi kommer ut så säger jag till sambon att jag borde nog haft broddarna på. Det var nämligen j-vligt halt. Sedan jag blev sjuk, så har jag väldigt lätt för att halka. Det har hänt ett antal gånger. Men jag har skor med grova sulor så jag tänkte att det går bra ändå.

Vi handlar och går en annan väg hem. Där är det ordentligt sandat, så jag kopplar nog av lite. Vi går och småpratar om lite allt möjligt. Helt plötslig, när vi är utanför vår port, så far mina fötter undan. Jag landar på rygg och slår i huvudet. Jag blev så himla rädd att jag nästan börjar grina. När jag känner efter så är inget brutet. Jag är mest yr och blir rädd att jag fått hjärnskakning.

Nu har jag suttit och tagit det lugnt ett tag. Tagit två Alvedon och en kopp kaffe. Det känns ganska bra, så jag tror inte det hänt något mer än att jag måste tvätta jacka och jeans. Jag måste även duscha och tvätta håret, som hamnade i smutsvattnet. Lite yr är jag fortfarande, men inte så farligt ändå.

Om sambon kommer till skott (han blev också rädd) så ska han få klä julgranen. Efter det ska jag fota den så jag kan önska er alla en god jul. Allt måste ske i rätt ordning om man heter Cicki.......:-)

Lite otäckt blev det

Vi hade bestämt att vi skulle ha en ledig dag idag med loppisbesök på schemat. Så blev det också. Vi lyckades avverka tre loppisar med fina fynd. Jag har fyndat både tyger, böcker och knappar i massor. Dessutom blev jag galet glad när jag hittade en stor urna till min porslinssamling. (Ni får alla bildbevis när jag kommer hem för nu orkar jag inte fota och krångla med en seg dator.)

Vi hade bestämt med sonen att vi skulle ta en sväng till Ikea och beställa idag, det som skulle gå med deras hemtransport imorgon fredag. Vi blev klara med vår egen loppisrunda så tidigt, att vi bestämde att vi tar all Ikea-handling idag. Sängmöbler, byrå, fåtölj, lampor, sängkläder mm. Det skulle effektivisera fredagen för oss, tyckte vi. Vi började med en gemensam fika för att sedan dela på oss. Jag och sonen började på Ikea, medan dottern och sambon gick på bolaget. Kära svärsonen har jobbat hela veckan, så han var inte med.

Sonen och jag hade avverkat beställningarna och stod och valde täcken när dottern och sambon anslöt. Jag hade gjort en ordentlig och organiserad handlingslista för att underlätta så mycket som möjligt. Efter ett tag så drog dottern hem för att fixa mat så jag, sambon och sonen skulle avsluta det sista.

När vi var nästan ända framme vid kassorna så kom jag på att vi glömt köpa nya knoppar till garderoberna.  Eftersom jag tyckte att det räckte att en av oss gick, så erbjöd jag mig att göra det. Jag parkerade sambo och son nära kassorna och gick iväg. Jag visste att de låg på köksavdelningen så det var det minsta problemet. Men, jag hittar inte längre på Ikea i Birsta eftersom det är nybyggt sedan jag flyttade från stan. Jag gick runt, runt och lyckades nog gå två varv innan jag hämtat knoppar och närmat mig utgångskassorna igen.

Jag ser son och sambo en bit ifrån mig när jag känner hur det börjar flimra för ögonen och jag känner att jag håller på att svimma. De ser mig och tolkar det som att de kan börja gå mot kassorna. Jag får panik för jag måste ju nå fram till dem innan jag ramlar. Det slutar med att jag vrålar sambons namn rätt ut och får dem att stanna. De sista metrarna går jag på ren tjurskallighet. Svetten forsar om mig. Som tur är finns det en stol där och strax bredvid en kylare med läsk och vatten. Så allt gick bra när jag väl fått vila och dricka lite. Men jag blev rädd. För att inte tala om hur rädd sonen blev.

Jag har haft rätt mycket hjärtklappning ikväll, men nu känns det bra. Imorgon ska sambon tapetsera det sista. Vi ska skruva möbler och jag ska sy två prydnadskuddar. Lördagen ska vi ägna åt att piffa och puffa. Lördagkväll ska vi fira vårt arbete med gott kött och en god Amarone i glasen. Det har vi banne med gjort rätt för.

Om Gud vill och galoscherna passar så åker vi hem mitt på dagen på söndagen. På måndagen ska jag sova halva dagen och den andra halvan ska jag sitta vid min egen dator......:-)

Blött minne

Moster Ma skriver om att isen har lagt sig på Fryken så de kan åka skridskor. Det får mig att minnas den gången när sonen gick ner sig.

I mitt gifta liv bodde jag i en liten by utanför Sundsvall. Byn låg vid Ljungan och var nästan omgiven av vatten. Dels var det Ljungan som mynnade ut i en lite större sjö. Dels fanns det en sjö som låg nästan mitt i byn låg. Den hade den perfekta familjebadplatsen på sommaren. På vintern åkte många skidor och promenerade på sjön, som brukade vara näst intill bottenfrusen.

Det här året, som jag ska berätta om, hade isen precis lagt sig. Det var fortfarande före jul. Jag minns inte exakt när, kanske i slutet på november eller i början på december. Isen hade som sagt var lagt sig, men var fortfarande tunn.

Sonen och hans goda vän skulle ta ut snöskotrarna för en premiärtur. Det var deras stund på jorden. Två killar i femtonårsåldern med varsin skoter. Vi förmanade dem flera gånger att de fick inte åka över sjön. De lovade dyrt och heligt att inte göra det.

Men, de var ju grabbar i tonåren. Alltså gör man inte som föräldrarna säger. När de varit borta i någon timme så ringer telefonen och jag svarar. Det är sonen. Han frågar om jag sitter ner, för han ska berätta att det hänt något. Han och kompisen hade kört över sjön och isen hade brustit. De hade klarat sig bägge två, men snöskotrarna låg på sjöbotten. De hade kravlat sig upp ur vaken och gått till ett hus där de ringde ifrån.

Far i huset åkte och hämtade dem. När jag ser sonen i hans blöta skoteroverall så får jag ett bryt. Jag slår och slår och slår på han och skriker flera gånger: "Du kunde ha dött!" Sedan stoppade jag ner han i badkaret så han skulle få upp värmen i kroppen. Där, i badet, gick det upp för sonen vad som kunnat hända. Han grät länge och blev rädd i efterhand, när chocken kom.

På annandagen, den julen, så hade vi och kompisens föräldrar hyrt en dykare. Han hjälpte till med att ta upp skotrarna ur sjön. När man såg den stora uppsågade vaken så gick det upp för en ännu en gång vad som kunnat hända. Först fick dykare upp kompisens skoter. Han hade svårt att lokalisera sonens skoter. Den var så nedsjunken i dyn att bara handtaget syntes. Där i den dyn hade jag kunnat förlorat min älskade son.

Det minnet är gömt och begravet för att jag blir så rädd när jag tänker på det. Men ibland poppar det fram igen.

Glas i barnmaten

Idag hade det kunnat gå riktigt illa. När bonusdottern skulle mata Melina så fick de med en glasbit. En sådan himla tur att Melina inte svalde den. Jag blir alldeles kall när jag tänker på vad som kunnat hända. Här kan du läsa om det på Maddes blogg.

Svettigt värre

Idag gick sambon och jag iväg med det sopsorterade till återvinningsstationen. När vi var klara där så gick vi vidare till vår Vivobutik. Vi skulle köpa buteljvatten, kattmat och gul lök. Det var sådant vi inte orkat släpa på bussen vid veckohandlingen i fredags.

När vi står i kassan och ska betala så har jag ingen plånbok i handväskan. Nu har jag en säckig handväska, modell större. Men hur jag än letade så fanns det ingen plånbok. Jag kände hur svetten bröt fram när jag säger att jag inte hittar den.

Vi började fundera vad som hänt. Jag hade slarvat med att stänga den så tanken till att den norpats kändes inte helt otrolig. Kassörskan var medkännande. Hon ställde undan kassen med våra varor och sambon gick hem för att leta. Själv skulle jag leta i butiken och vid återvinningen.

Det snurrade massor med tankar i huvudet. Hur spärrar jag allt? Måste jag fixa nytt körkort? Kan de ta ut pengar på vår reserv, Ica-krediten? Allt for fram och tillbaka som en karusell i mitt huvud. Mobilen ringer. Det är sambon. Han hittar inte plånboken hemma, säger han. Jag blir alldeles matt. Jag hade ju hela tiden hoppats att den skulle ligga där, även om jag inte kom ihåg att jag tagit ur den ur väskan. "Vänta", säger han, "den ligger i din jackficka."

Lättnaden blir så total så jag känner mig nästan svimfärdig. Snart kommer han tillbaka och vi kan lösa ut varorna och gå hem. Jag är så glad att sambon är som han är. Inte en kommentar om virriga och struliga kärringar. Det enda han sa var att han fått en rejäl omgång med motion. Och det sa han med ett skratt.

Nu är jag inte rädd

I hela mitt liv, innan jag träffade sambon, levde jag med murar omkring mig. Murar som jag byggt upp själv, för att skydda mig. Ingen, inte ens barnens far, släpptes in. Ingen skulle få veta vem jag egentligen var. Den enda som fått kika in lite grand, var min käraste vän Suss.

Jag var så rädd att bli sårad, eftersom jag visste hur ont det gjorde. Då var det bättre att vara den som bestämde om känslorna. Släppte man inte in någon, så kunde inte heller någon göra en illa. Jag levde ständigt med tanken, att det är jag som bestämmer när det här ska ta slut. Då går jag. Att det skulle ta slut någon gång var jag övertygad om. Det tog lång tid innan jag gick, eftersom det kom ett helt liv som krävde andra prioriteringar. Men en dag så gick jag äntligen.

När jag sedan levde ensam, började jag inse att det kanske inte var så bra att tänka så som jag gjort. För även om jag stängde ut andra människor, så skärmade jag ju även av mig själv med mina murar. Ändå kunde jag inte riva murarna då. Jag var fortfarande så sårbar.

Så mötte jag sambon, min stora kärlek. Första tiden var som i ett rus. Men han började ställa krav. Han krävde att få komma in, innanför mina murar. Skulle vi få det här att fungera så var jag tvungen att dela med av mig själv. Ge hela mig själv.

Så svårt det var. Och så rädd jag var. Nu var jag tvungen att lära mig att lita på en annan människas känslor. Lita på att han inte skulle göra mig illa. Det blev flera kaotiska år, där jag flydde om och om igen. Jag packade mina väskor och bestämde mig för att gå. Inte bara en gång, inte två gånger utan många gånger. Varje gång kom jag bara till dörren. Varje gång insåg jag att jag inte kunde tänka mig ett liv utan denna man.

En dag insåg jag att han hade inte lurat mig. Jag kunde lita på att han inte skulle göra mig illa. Att hans känslor var lika starka och att han var lika sårbar som jag. Inte ville jag göra honom illa, han som hade kommit att bli min tvillingsjäl. Efter snart tio år tillsammans så vet jag att jag inte behöver vara rädd längre. Murarna är rivna och det är inte farligt att våga visa sina känslor.

Allt det här påmindes jag om idag när jag hörde denna låt som säger så mycket om hur mina känslor var då.

Dagens sommarvärd

Idag var Malin Sävstam som var sommarpratare. Hon är en överlevande från tsunamikatastrofen där hon förlorade sin man och två av sina tre barn. Hon berättade om hur man överlever rent mentalt efter att förlorat sina nära, framför allt hur man överlever efter att förlorat sina barn.

Det var ett starkt program som berörde mig mycket. Efter att ha levt i handikappvärlden i många år och sett många föräldrar förlora sina barn i olika sjukdomar, så vet jag att man överlever. Det var bara så starkt nu att någon satte ord på all denna smärta.

Jag är glad över att jag aldrig behövt uppleva denna smärta även om det var nära en gång. Det är många år sedan nu, men jag kan fortfarande få hjärtklappning när jag tänker på vad som kunde ha hänt.

Sonen och hans bästis tog ut snöskotrarna för första gången på säsongen. Vi förmanade dem flera gånger att de inte fick köra över sjön, eftersom isen nyss hade lagt sig.

De var ju tonåriga pojkar, så vad gör de. Jo, de kör över sjön. Det gick bra för sonens vän som körde först, men inte för sonen. Han blev rädd när isen började knaka så istället för att gasa på som han borde ha gjort, så saktade han ner och katastrofen var där. Han och skotern sjönk ner i det iskalla vattnet. Vännen ser detta och vänder sin skoter, varvid även han sjunker ner i vattnet.

Som om de hade en skyddsängel över sig så lyckas pojkarna ta sig upp ur respektive vakar och åla sig fram till land. Där sprang de till ett hus där de ringde till oss och berättade vad som hänt. Fd maken åkte och hämtade dem. När sonen kom hem och han stod i hallen kom min reaktion. Jag slog och slog och slog på sonen samtidigt som jag skällde, skrek och grät.

Sonen grät också och sa bara: Mamma, det är bra nu! Jag stoppade ner honom i badkaret eftersom han var iskall och behövde värme. Då kom hans egen reaktion på vad som kunnat hända. Vännens föräldrar fick en liknande reaktion som vi fick. Ilska och rädsla varvat med tacksamhet, rusade igenom kroppen.

Några veckor efteråt lejde vi dykare som gick ner och hämtade upp skotrarna. Sonen skoter var nästan helt försvunnen ner i dyn. Endast en bit av styret syntes. Tänk om det varit han som legat där i dyn?!

Uppdatering: Jag glömde skriva att grabbarna hade riktiga skoteroveraller med flytförmåga. Det var nog det som räddade deras liv och som gjorde att de tog sig upp ur vakarna.