Jag är inte PK

Jag skrev ett inlägg här om dagen, om jämställdhet och olikheter mellan könen. Jag skrev också att jag tycker att ordet "hen" är fult och att jag förmodligen aldrig kommer att använda ordet. Här blev det en reaktion som jag inte räknat med. Jag har inte skrivit något nedsättande om dem som vill använda ordet. Det är upp till var och en hur man vill göra. Bara för att jag tycker ordet är fult, så innebär det inte att alla andra behöver tycka det.

Ändå har jag blivit kritiserad för att jag vägrar använda ordet. Både här på bloggen och på Facebook har jag fått den reaktionen. Man vill övertyga mig om hur fel jag har. Det är möjligt att jag inte är politisk korrekt i alla lägen, men eftersom vi lever i en demokrati så tycker jag det är självklart att man får använda vilka ord man vill. De som vill använda ordet "hen" får göra det. Det lägger jag mig inte i.

Någon skrev också att om man vägrar använda ordet "hen" så tycker man också att Hello Kitty är flickgrejer och Angry Bird är killgrejer. Fel, fel, fel. Jag tycker varken om Hello Kitty eller Angry Birds eller alla andra liknande tryck. Så jag ser det inte som varken pojk-eller flicksaker.

Likaså ansågs det att om man inte tycker om ordet "hen" så tycker man det är fel att kvinnor inte rakar sig under armarna. Fel igen. Det är upp till var och en hur man vill göra. OK att jag kan tycka det är fult, men det är alldeles min privata åsikt och har varken med manligt eller kvinnligt att göra. Jag kan tycka det är fult med håriga karlar också.

Det känns som att jag ska tvingas till något bara för att anses politisk korrekt. Jag gillar inte lakrits heller. Jag hoppas verkligen ingen tänker tvinga mig att äta lakrits för att det är mest PK och att de flesta andra tycker det är gott.

Jag tycker det är intressant att dela åsikter och jag respekterar vad andra tycker. Men då vill jag själv bli respekterad för mina åsikter. Vi lever som sagt var i en demokrati och det innebär att jag får ha mina egna åsikter och stå för dem. Precis som att alla andra får ha sina åsikter och bli respekterade för det.

Lika men ändå olika

Jag växte upp på sextio-och sjuttiotalet. Jag var ung när man pratade om Women´s liberation. För mig var det självklara saker och är det än idag. Det är klart man ska ha lika lön för samma arbete, samma rätt till utbildning och så vidare. Jag tror också att företagsstyrelser skulle må bra av att få in fler kvinnor, men jag tror inte på kvotering. Man ska komma in på kunskap, inte på vilket kön man har. Samma sak när det gäller chefsbefattningar, kunskap går före kön.

Jag är också helt övertygad om alla människors lika rätt, oavsett kön, ras, etnicitet och sexuell läggning. Jag har ju även varit med om att kämpa för funktionshindrades lika rätt i samhället.

Men det finns en sak som jag inte tror på. För det första kommer jag förmodligen aldrig att använda ordet "hen" frivilligt. Även om jag skrev det nu. Jag tycker det är ett hemskt ord.

Ingen kommer heller någonsin att kunna övertyga mig om att vi är helt lika, oavsett kön. Pojkar är pojkar och flickor är flickor. Så enkelt är det. Vi är två olika kön, dock med samma rättigheter. Men ändå olika. Den ena har snopp och den andra har snippa. Flickor/kvinnor kan föda barn, det kan inte pojkar/män. Vi är olika när det gäller sjukdomar. Kvinnors hjärtinfarkt är inte lika som en manlig hjärtinfarkt. Själv har jag en typisk kvinnlig sjukdom, fibromyalgi. Den är så typiskt kvinnlig att de män som får fibromyalgi har svårt att få diagnos. Så biologiskt är vi väldigt olika.

Om vi vore lika så skulle vi alla vara bisexuella, det vill säga, dras till varandra oavsett kön. Nu är det ju faktiskt inte så. De flesta dras till det motsatta könet, det vill säga, är heterosexuella. Märk väl att jag säger inte att allt annat är fel, för det tycker jag inte. Jag tänker även på de transsexuella, de som känner att de är födda i fel kön. Vore vi alla lika så skulle det inte finnas något "fel kön".

Som sagt var så var jag med och kastade BH:arna när det begav sig. Jag vill kalla mig feminist, men jag är inte så övertygad om att feminister av idag tycker det. Vad tycker du?

Summering av 2013

Det har varit ett händelserikt år med både sött och salt i bagaget.

Jag började året med att sluta röka. Den 7 januari firar jag ett-års-dag. Varför har jag inte tagit det beslutet tidigare?

Som ett resultat av alla dessa cigarretter genom åren så fick jag diagnosen KOL i februari. Det var inget roligt besked och jag blev rejält deprimerad. Fick en del dödsångest och andra negativa tankar. Men till slut reste jag mig även ur det.

Våren fortsatte med att dottern och svärsonen blev med hus. Vi var upp till dem och hjälpte till med att måla och tapetsera innan inflyttningen blev av. Jag var också och hjälpte sonen att köpa möbler och beställa soffa till hans vardagsrum. Hans pappa hjälpte till med att tapetsera och lägga nytt golv.

Vi åkte upp även några månader senare. Då för att ha det lite mysigt och hjälpa sonen att möblera upp hans vardagsrum som nu var färdigt för inflyttning.

I augusti föddes ytterligare en liten herre i Madelenes och Alis familj. Lilla Lennox valde att komma på Nelsons födelsedag. Det är alltså exakt ett år mellan de små prinsarna. Vi hjälpte till med att passa Melina och Nelson under de dagarna. Det var mysigt att få rå om dem så.

Ur ekonomisk vinkling så var 2013 en vändpunkt för oss. Efter att sambon fick sin efterlängtade förtidspension under 2012 så har vi kunnat beta av en del skulder. Vi har det här året kunnat köpa en del nya grejer. Eller nya och nya, vi har lyckats få tag på fina begagnade saker. En nygammal soffa, en nygammal platt-tv, en nygammal förstärkare till surroundsystemet, plus en del annat smått och gott. Det har känts bra. Vi försöker även spara undan och ha för kommande behov. Kanske vi så småningom kan unna oss en resa, till exempel.

Med det samma efter sommaruppehållet började jag träna på Korpens gym. Jag hade fått gå på vårdcentralens gym ända sedan i mars. När så den förmånen gick ut så fortsatte jag på egen hand. Det har känts väldigt bra. Jag har gått två gånger i veckan och kommer att fortsätta att göra så under det nya året.

Tyvärr kunde jag inte fullfölja träningen året ut eftersom jag åkte på en rejäl förkylning, som visade sig vara av en bakteriell typ. Det fick bli antibiotika, plus att jag lyckades hosta sönder ett revben och fick värken från hell av det.

Året har avslutats med att Madelene och Ali äntligen fått flytta in i en egen lägenhet. Plus att sonen varit här och firat både jul och nyår.

När jag läser igen det jag skrivit så ser jag att det positiva överväger. Då kan man ju faktiskt kalla 2013 för ett bra år.

Konsten att säga Nej

Igår skröt jag med att jag var så duktig med min träning. Idag ska jag skryta med att jag sa Nej igår.

Förr, när jag var en duktig flicka, sa jag aldrig Nej. Jag gjorde det mesta folk bad mig om, hur stressad jag än var. Jag ville inte såra andra människor genom att inte ställa upp. Att jag sårade och skadade mig själv hade jag inte en tanke på.

Så blev jag sjuk, men tror ni jag lärde mig hur viktigt det var med ett Nej. Nej då, jag fortsatte i samma spår och for själv väldigt illa. Vilket dessutom började gå ut över min omgivning, för när jag blev trött och fick ont så blev jag grinig.

Så småningom kom jag till insikt att ett Nej då och då är inte fel. Jag började undvika engagemang eftersom jag visste att jag hade svårt att säga Nej. Då var det bättre att undvika situationerna.

Ju mer jag började fundera över mitt beteende, ju mer kom jag till insikt att min fibro bottnar i en utbrändhet. Men 1993 när jag fick min fibromyalgidiagnos så pratade man inte om utbrändhet. På den tiden brände jag mitt ljus i bägge ändar samt även en bit på mitten. Det var kampen för sonen, det var engagemang i handikappföreningen, det var jobb och studier samt att man skulle rodda en hel familj och ett hus. Sömnen blev lidande och klockan var min bästa vän. Varje sekund togs tillvara. Att sova var tidsödande och onödigt.

Detta beteende straffar mig idag. Som tur är kan jag prata om det här med den kära sambon Mats M Ryskåsen, så det händer att han säger åt mig när han märker åt vilket håll det bär. För det är han som får ta smällarna när jag blir grinig.

Tillbaka till igår. Det har blivit så att jag tränar rätt ofta tillsammans med två andra tanter. De är trevliga och vi har börjat lära känna varandra lite smått. I torsdags frågade den ena om jag ville börja i hennes quiltgrupp. De behövde vara fler, ett krav som ABF har. De träffades bara en gång i månaden, så det lät ju inte så mycket. Men jag kände inom mig att det skulle kunna bli ett stressmoment för mig. Så jag bad om betänketid. Och igår sa jag Tack för förfrågan men Nej tack. Jag förklarade även varför och hon förstod. Och jag blir så stolt över mig själv som klarade Nejsägandet......:-)

Tonårsbossen

Sedan något år tillbaka har jag följt Lyxfällan på TV3. Mycket för att jag blir så fascinerad av folks inställning till pengar och ekonomi. Kanske också för att vi själva under den perioden haft det knackigt på den fronten. Det har gjort att jag inte kunnat förstå hur man kan sätta sig i en så hopplös situation, där man riskerar att gå ifrån allt. Dessutom intresserar ämnet ekonomi mig. Jag gillar det där med debet och kredit och hur man får de posterna att passa ihop.

Så jag var väldigt nyfiken när Charlie Söderbergh och TV3 skulle göra ett nytt ekonomiskt experiment, Tonårsbossen.

Efter att nu sett nästan alla avsnitt är jag näst intill chockad. Varför då, kan man fråga sig? Jo, över föräldrar som inte tar sitt ansvar och lär sina barn att ta ansvar för pengar och pengars värde. För er som inte sett programmet så går idén ut på att en tonåring i familjen ska få ansvaret för familjens ekonomi i en hel månad. H*n ska se till att handla mat, betala räkningar och förhoppningsvis fått det att gå runt hela månaden.

Tonåringarna, som utsetts, har varit sådana som haft en shoppingbehov och hela tiden tjatat på föräldrarna om mer pengar. Det ska väl sägas att det har inte handlat om familjer med dålig ekonomi. Ungdomarna har fått hand om, i runda slängar, mellan 37 000 och 59 000. De har fått göra en budget och Charlie har varit bollplank och mentor under månaden som gått.

Föräldrarna har fått lämna ifrån sig allt. Det har varit fascinerande att se hur chockade föräldrarna blivit när de fått lämnat ifrån sig alla kort och kontanter de haft vid månadens början. De flesta har varit förskräckta över att vara tvungna att släppa kontrollen över sina egna shoppingvanor. De flesta föräldrar som varit med har också haft ett stort shoppingbehov och inte ens kunnat tänka tanken att de måste avstå ifrån någonting under en månads tid.

Kommentarerna från både barn och föräldrar har varit ett tecken på att det här är familjer som inte behöver fundera över bristen på pengar. En pappa beklagade sig över sin dotters tjat och sa att hon alltid får sin vilja igenom till slut. Grattis pappa, vems fel är det?

Eller tonåringen som sa att man kan inte vara lycklig utan pengar och möjligheten att shoppa. Eller han som på fullt allvar planerade att gifta sig rikt och bli försörjd för att slippa arbeta och kunna fortsätta att shoppa! Eller hon som drömde om att bli Hollywoodfru! En jänta sa på fullt allvar att hon var besviken på sina föräldrar som inte bytte till mer välbetalda arbeten så hon kunde få mer att shoppa för! Vilken värld lever de ungdomarna i?

Man har fått se föräldrar som manipulerat sina barn för att få fortsätta att shoppa till sig själva. Hur moget är det, när man ska vara ett föredöme för sina barn? Det har varit mycket gräl och dålig stämning i vissa familjer. En mamma till och med uttryckte att hon var gråtfärdig för att inte kunna få shoppa det hon ville. Jag blir gråtfärdig av att se sådant beteende.

I rättvisans namn ska sägas att de flesta, både barn och föräldrar, lärde sig något av månaden. Det var intressant att se hon som var med igår kväll, som lyckades bränna 56 000 på två veckor. I det var det visserligen 27 000 i fasta kostnader för boendet. Men ändå, det är 29 000 bara till kläder, skor och nöjen. Den familjer riskerade att få gå utan mat resten av veckan. Nu löste det sig genom att dottern lämnade tillbaka några par skor hon shoppat och fick på det viset ihop pengar till mat.

Det som har förskräckt mig mest är att detta har inte varit familjer i den sk övre samhällsklassen utan det var folk med väldigt ordinära arbeten, sjuksköteska, brevbärare, kontorist, lärare osv. Jag blir rentav brydd hur folk bränner pengar, på kläder, till resor, fika och öl på stan, och allt annat som man kan bränna pengar på. På något vis känns det som om dessa familjer skulle behöva leva längre än en månad, med begränsad ekonomi. Det är inte bara ungdomarna som behöver lära sig pengars värde, även dessa föräldrar skulle behöva gå en sådan intensivkurs.

Det jag absolut inte förstått är att föräldrarna tror på fullt allvar att de hjälper sina ungdomar genom att ge dem allt. Jag tycker att man istället stjälper och ger sina ungdomar en väldigt dålig start till vuxenlivet. Eller har man tänkt sig att sticka till dem pengar även då?

Uppdatering av livet

Idag satt jag och bläddrade bakåt i bloggen. Jag letade efter några bilder. Hamnade då på ett inlägg från 31 juli 2011. Växellådan hade precis pajat på bilen och livet var nattsvart. Som tur var så räddade dottern och svärsonen oss då med att låna ut pengar till oss. Då levde vi ur hand, i mun, som man brukar säga. Varje dag var en kamp och en rädsla för att allt skulle gå åt skogen.

http://cickisdesign.blogspot.se/2011/07/drommar.html

Idag kan jag summera hur det gått för oss. Åtminstone till dags datum. Allt förändrades i februari förra året då sambon äntligen, efter flera års kamp, fick klart med sitt sjukbidrag. Vi blev inte rika, men nu behöver vi inte ha ont i magen för vad som ska hända.

Igår gjorde jag räkningarna, som jag kallar det för. Jag sätter mig alltså och gör en lista på alla räkningar som ska betalas under månaden. Lägger ihop vår gemensamma inkomst och drar utgifterna från den. Då är det enkelt att se vad vi har kvar att röra oss med. Igår blev det faktiskt nästan sjutusen över när räkningarna är betalda. Det är mycket pengar för oss. Då har jag ändå räknat med att två tusen ska sättas in på Ica-kontot och Nordea för att betala av på Ica-krediten och för bilen. Det finns även en slant på sparkontot, som stadigt växer. Inte med så mycket i taget, men ändå.

Behovet av förnyelse i hemmet behövs fortfarande. Det blir så när man länge levt på marginalerna. Den gamla tjock-tvn kan gå sönder när som helst. Till vintern behövs nya vinterdäck. Soffan är trasig både i ramen och skinnet. Bilen kan gå sönder och något annat oförutsett kan hända. Men det känns inte längre som något oöverskådligt.

Nu har jag bestämt att vi ska unna oss ett Ikea besök till veckan. Varför? Jo, för att vi kan. Jag vill äntligen byta ut vardagsporslinet, byta ut lite papplådor i det kombinerade sy/sovrummet. Framför allt ska jag unna mig en liten trappstege, eftersom jag nu har så svårt att klättra upp på stolar när jag behöver upp i skåpen. Det är så när man är en tvärhand hög. Kanske vi även köper några nya lakan så vi kan kassera en omgång, som är extra mycket sliten.

När vi var i Sundsvall konstaterade vi att dottern får ensam ut lika mycket som vi får ut på två personer, varje månad. Dessutom har de lägre hyra än oss. Ändå är hon ingen höginkomsttagare. Socionomer är inte det. Jämförelsen gör att man lite proportion på hur vi lever. Och hur vi har levat.

Ändå känner vi oss så nöjda och glada. Tänk så bra allt ska bli när även Ica och Nordea fått sina pengar. Och sparkontot är påfyllt. Livet känns riktigt bra just nu.

Ärlighet varar längst

Numera verkar det normaliserat att alla ska lura varandra så mycket som möjligt. Hög som låg, politiker eller köttbullsrullare, falska tiggare eller alldeles vanliga människor. Resonemanget går: "Alla gör så, då kan ju även jag göra det". Det känns inte bra och jag funderar ofta över vilket samhälle vi fått. Har vi själva skapat att det blivit så här?

Därför blir man extra glad när man märker att det fortfarande finns ärliga människor. När vi stod och betalade på Willys idag, så kommer en ung pappa fram till kassörskan. Han säger att han glömde betala för en kanelbulle som han givit sin dotter. Jag kände att jag blev alldeles varm inombords av hans ärlighet. Det finns fortfarande hopp för mänskligheten.

Vad är vi villiga att offra?

Anybody har på sin blogg tagit upp en mycket svår fråga. En fråga som hon tycker att vi borde diskutera. Det tycker jag också. Därför tänkte jag sätta lite ord på mina tankar. Kanske kan vi bolla det här vidare, så fler tar upp detta som en diskussionsämne på sina bloggar. För det är en fråga vi verkligen borde diskutera.

Den fråga Anybody tar upp har som utgångspunkt frågan om gamla Ganna ska få stanna i landet eller inte. Om vi har råd att ta hand om våra gamla och om vi har råd att låta åldrande föräldrar invandra för att få tillbringa sina sista år med sina nära och kära.

Först vill jag säga att jag är för invandring. Jag är helt övertygad om att de flesta som kommer hit har något att tillföra vårt land. Både i förhållande till kultur, arbetskraft och på många andra sätt. Jag ser det på nära håll genom vår kära Ali, som vi får hem inom bara några dagar. Han som arbetade, betalade skatt och tog hand om sin lilla familj, trots att han inte hade något uppehållstillstånd. Som redan nu, innan han kommit tillbaka hit har sett till att ordna ett arbete, så han kan börja göra rätt för sig på en gång.

Eftersom jag bor i en invandrartät kommun så ser jag detta även bland mina grannar och vänner. De flesta jobbar häcken av sig för att kunna göra rätt för sig. Så jag tro ingen kommit hit med tanken att Sverige ska försörja dem.

När jag nu resonerar om frågan "om vi har råd" så gör jag det med både hjärta och hjärna. Mest med hjärta, om jag ska vara ärlig. Jag gör det helt utifrån mina tankar och känslor. Säkert kommer många tycka att jag har fel. Andra kanske tycker att jag har rätt. Oavsett vad vi tycker så tycker jag att vi ska respektera varandras åsikter, så jag vill inte ha någon smutskastning eller påhopp i svarskommentarerna. Jag vill att det ska föras en vettig diskussion.

Har vi då råd att låta gamla Ganna och andra i samma situation få stanna eller komma hit? Jag vet inte. Jag är för dåligt insatt i hela landets komplexa ekonomi för att svara på den frågan. Tänker jag med hjärtat, så anser jag naturligtvis att hon och andra gamla ska få stanna.

Någon som kommenterade hos Anybody förde fram tanken att det kanske skulle kunna finnas en fond där man kunde söka pengar för att finansiera boende och vård för våra invandrade gamla. Så här ser den kommentaren ut: "Ju mer jag funderar på det så kanske det skulle bildas en "fond" som de gamla kan söka "stipendier" till som lovar ansvara för deras försörjning när de är i Sverige.

Alla som vill kan varje månad eller bara en gång eller ngt annat sätta i pengar där. Så mycket pengar som där finns så många kan vi ta emot. Öronmärkta pengar som getts på frivilligbasis av dem som tycker att det är här så viktigt at de är beredda på att sänka sin levnadsstandard.

Då skulle vi få svart på vitt hur det ligger till om vem som är villig att ge och hur mycket pengar som det faktiskt finns till detta." 

Tanken är inte dum. Egentligen tycker jag inte om "välgörenhet". För det är ju det fonder egentligen är. Men jag har själv suttit ordförande i en fond och vet vilken glädje de pengarna kunde göra. Jag har i andra sammanhang, både privat och yrkesmässigt, varit med om att söka fondpengar. Senast var det ju vi själva som sökte fondmedel för att kunna köpa en ny säng. Vilket vi nu har gjort, till stor glädje för oss själva.

Anybody tar även upp frågan om den nedbantning vård och omsorg fått stå ut med de senaste åren. Det är ju tyvärr ofta så att de svagaste grupperna får stå tillbaka när ekonomin stramas åt. Själv anser jag att många kunde dra ner på sin egen standard genom att betala lite mer skatt, så att vi kan få leva ett värdigt liv in i det sista. Frågan är bara hur mycket det behövs och hur mycket är vi villiga att dra in på?

Vi kanske inte enbart ska tänka i ekonomiska termer. Vi kanske kan ställa upp på andra sätt. Själv tillhör jag den stora gruppen 40-talister, även om jag hänger på gärdsgården för det (född -49). Vi är ju de som så småningom kommer att belasta åldringsvården. Kanske kan vi redan nu bidra till det på ett eller annat sätt. Även om min kropp idag är skruttig så skulle jag faktiskt kunna ställa upp lite ideellt då och då. Ställa upp med att hjälpa någon gammal att läsa tidningen, sitta med vid matbordet eller på annat vis se till att de gamla får det lite värdigare än att behöva nattas klockan tre på eftermiddagen. Det är ju ett sätt att ställa upp trots att man inte har ekonomiska resurser.

Hur gör vi med våra egna gamla? Vi kanske kan backa lite och ha det som det var förr. Min farmor tog hand om sin gamla mamma ända in i det sista. Det är inte så himla länge sedan egentligen. Gammalmormor dog samma år som min dotter föddes, det vill säga -79. Det är bara drygt trettio år sedan. Nu hade farmor både plats och ekonomi för att göra det. Det ska jag villigt erkänna.

Jag är evinnerligt tacksam för varje dag som pappa är pigg. Men hur skulle jag göra den dagen han inte är det längre? Vi har egentligen inte plats för att han ska bo med oss. Men fanns det inget annat alternativ så är det för mig självklart att han skulle få komma hit och bo här. Vi skulle lösa det på något vis. Nu jobbar ju inte jag, så jag vet inte om jag tänkt likadant om jag yrkesarbetat och haft mindre med tid. Jag hoppas jag tänkt likadant, i så fall.

Det finns även andra sätt att hjälpa till på, om man inte har så mycket pengar att avstå. Ett sätt är att skänka till loppisar när man gör någon utrensning. Många loppisar drivs av kyrkor, samfund och andra hjälporganisationer. Så det man skänker kommer andra människor till gagn. Pingstkyrkan i vår kommun hjälper bland annat de hemlösa med det överskott de får. Det känns bra för mig. Då blir någon hjälpt i min närhet.

Loppisarna är ju bra även på det viset att den som inte har så mycket pengar kan unna sig ett nytt klädplagg, nya skor eller en ny bok. Vi utnyttjar själva loppisar genom att både skänka dit och att handla där.

På nätet kan du hitta sidor där man på ett eller annat sätt kan hjälpa sina medmänniskor. Där finns bland annat Hjälpstickan, där folk ute i landet sitter och stickar kläder som sedan skickas till dem som behöver. På Facebook finns det sidor där man kan anmäla vad man kan skänka så att det kan förmedlas vidare, t ex Give a little bit. Tänker vi bara rätt, så kan vi hjälpa varandra på många sätt. Det finns säkert massor med olika tips på hur vi kan ställa upp för varandra. På det viset spar vi förhoppningsvis skattemedel som kanske i sin tur kan disponeras om till mer behövande frågor.

Jag kanske är fruktansvärt naiv och blåögd, men jag tror att de flesta människor ändå vill hjälpa till på ett eller annat sätt för att vi ska få leva i en human värld. En värld där vi värnar om varandra och ställer upp för varandra. Då är frågan om vi ska göra det till vilket pris som helst. Naturligtvis inte. Då blir ingenting bra. Men om vi ställer upp efter förmåga, kanske vi i alla fall kan komma en bit på väg. Så tror jag i alla fall.

Jag har inte tagit upp några politiska aspekter på detta. Det är inte tanken med det hela. Tanken är bara att vi ska våga diskutera frågan. Jag har försökt att vinkla det enbart utifrån min egen lilla begreppsvärld, från gräsrotsnivå.

Nu vill jag skicka den här stafettpinnen vidare. Ta upp den och skriv ner hur du tycker och tänker. Det måste vi i alla fall våga att göra.

En del av mitt liv

Nu när jag sitter och gör mina boklistor, så slås jag av en sak. De flesta av författarna har på ett eller annat sätt funnits i mitt liv. En del blev mina vänner, andra fanns med som bekanta man hälsade på och bytte ett och annat ord med. En del såg man upp till, andra såg man lite från sidan. Man visste de var en auktoritet i vår ankdamm. Ändå tyckte man kanske inte som de.

Jag blir vid sådana här tillfällen så stolt över mig själv, vad jag gjorde. Jag var med och förändrade och förbättrade en hel del. Jag var med och jämnade vägen för barn med speciella behov. Jag var med och jämnade vägen för dessa barns föräldrar. Kanske hjälpte jag någon, förhoppningsvis flera stycken. Det känns väldigt bra att tänka så.

Jag saknar fortfarande det livet. Men numera kan jag se tillbaka och känna glädje över att jag fick vara med. Det kommer alltid att vara en stor del av mitt liv. Det var tjugofem år av mitt liv. Tjugofem år går inte omärkt förbi.

När jag höll på idag så hittade jag en dikt. En dikt om hur det kan vara att få ett funktionshindrat barn. Den här dikten är skriven av en mamma. Det handlar om ett mycket skadat barn. Men känslan är många gånger densamma oavsett hur svårt funktionshinder barnet har. Känslan av att inte räcka till, att inte kunna ge sitt barn det allra bästa, att ständig ha en massa kontakter med vård och skola. Att inte enbart få vara förälder utan man ska vara samordnare i sitt barns liv. Det här finns också så bra beskrivet i Gunilla Bergströms böcker om Bill och Bolla. De böckerna hjälpte mig mycket. Mest för egen del, men också en tröst att få läsa om det för mina barn.

Dikten jag hittade idag betydde också en del för mig. Den låter så här:

Utredningen - om en son

Sex månaders barn
barnklinik
hjälplöst barn i kalt rum.

Kramper
förvridet ansikte
stirrande ögon
stel kropp
tröstlös gråt
Förtvivlad mamma,
vanmakt.

Bryska steg
vita rockar
viskande röster
EEG
EKG
ordination
medicin
räkna mat
räkna dryck
räkna kramper per timme
vetenskapliga tal.

prover, prover, prover,
räkna, vaka, byta, mata,
inget hopp, ingen igenkännande blick,
väntar, väntar, väntar.

Vita rockar kallar
- varsågod och sitt
diagnos
prognos

- av detta barn
blir det aldrig någonting.
Försök bara
att inte fästa er
för mycket vid honom.

tomma iskalla ord.

Käraste barn
kan de inte förstå
att det är just våra svaga
vi älskar allra mest!

Mary Fries

En text som måste läsas

Den senaste dagarna har varit rätt jobbiga, på grund av det som hänt på häktet i Huddinge. Det har väl inte undgått någon att en ung kvinna misshandlats och mördats av en häktad person. Vilkens fel det är vill jag inte spekulera i. Jag bara konstaterar att det har hänt.

När man, som jag, har en dotter som jobbar inom kriminalvården, så kommer skräcken krypande. När man, som jag, varit gift med en polis, så levde jag med denna skräck i många år. Jag kommer aldrig att glömma den där morgonen när han inte kom hem. Jag visste att de vakat i en byggnad som var under hot. Jag vågade inte gå iväg till mitt jobb förrän jag visste vad som hänt, om något hade hänt. Som tur var hade inget hänt. Det hade bara tagit längre tid än beräknat.

Det var jag som lagade sönderrivna uniformskläder. Det var jag som tvättade nedspydda och nerblodade uniformskläder. Jag vet hur det är att leva med någon som utsätts för risker i sitt arbete. Därför går mina tankar nu till alla som har någon som jobbar inom ett riskyrke. Mina tankar går extra mycket till den unga mördade kvinnans anhöriga. En extra tanke går naturligtvis till min dotter, hon som alltid finns i mina tankar. Jag är stolt över henne, att hon är så modig och stark.

Det här är en text ni måste läsa. Den får en att stanna upp och reflektera.

Om att få bli sedd

Min badgrupp på torsdagarna består av ett gäng kanonfina män och kvinnor. De flesta av oss har badat ihop i många år. Själv har jag tillhört gruppen i cirka sju år. För några år sedan började en kvinna, som är en mycket udda personlighet. Jag gissar, att om man skulle diagnostisera henne, så hittar man henne någonstans i ett autismspektra.

Hon går mycket för sig själv och pratar för sig själv. För långa dialoger, med någon. Hon svarar inte på tilltal och möter en inte med blicken. Hon har mest funnits med i bassängen och inte gjort så många rörelser utan guppat runt lite för sig själv. Men hon har varit mycket aktiv i Reumatikerföreningen. Aktiv på det viset att hon går på alla möten, är med i gruppen som går med stavar, är med i gruppen som har handgymnastik och så vidare. Och hon har totalkoll på allt, när möten är, vilka tv-program det är på kvällen och liknande saker.

I våras började vi märka en skillnad hos henne. Hon började lite smått att prata med oss andra. Vi har hela tiden varit noga med att hon ska känna sig som en del av gruppen. Så när man kommit så har vi hälsat på henne med hennes namn: Hej, E, är det bra med dig? Vi har frågat henne vad hon tycker de gånger vi ska göra något gemensamt, som att fika tillsammans efteråt. Hon har oftast inte svarat, men deltagit i fikat.

Som sagt var så märkte vi en skillnad i våras. Det förstärktes nu när vi började för två veckor sedan. Helt plötsligt är E med i vårt pladder, levererar till och med några skämt. Hon skrattar och är delaktig. Hon hänger med på rörelserna på ett helt annat sätt. Det blev mycket glatt i poolen när vi skulle göra fågeldansen. Då skrattade E gott och gjorde både näbben och vingarna och ögonen lyste på henne.

Efteråt var vi några som hade sällskap hem, så vi pratade om detta. Vad roligt vi tyckte det var att E utvecklats så. Då berättade en av kvinnorna, R, att hon mött E i somras. De hade börjat prata och plötsligt hade E anförtrott R om hela sin trassliga uppväxt. R såg det som att hon fått en gåva.

Jag tror att det är så att E känner nu att hon kan lita på oss och vågar därför släppa in oss lite grand. Tänk vad viktigt det är att låta människor bli sedda. Det måste vi alltid tänka på. Tänk om vi själva inte skulle bli det, så olyckliga vi skulle vara.

En historisk tillbakablick

Nilla har idag skrivit ett inlägg där hon går emot Erik Hellsborns åsikter som han ger uttryck för i sin blogg. De finns idag till viss citerade i DN och SvD. Bland annat så skriver EH i sin blogg att bomben i Olso och dödsskjutningen på Utöya inte kommit till stånd om det inte varit så att Norge haft en massinvandring. Han anser att mångkulturen splittrar, skapar konflikter mellan människor, samt leder till hat, våld och en allmän brutalisering av samhället.

Jag blir så upprörd att jag nästan mår illa av sådana åsikter. Jag började också fundera på hur långt vi ska gå tillbaka i vårt samhälle för att få ett Sverige utan utländska influenser. Före 1500-talet finns det inget skriftligt bevarat som styrker någon större invandring i Sverige, men eftersom folk alltid har rört på sig så är jag övertygad om att det kom folk från andra kulturer till vårt land redan då. Under 1500-talet så bestod stora delar av Stockholms befolkning av tyskar. Under den senare delen av 1500-talet hade vi en stor vandring från Finland av de som så småningom benämndes som svedjefinnar. De var till stor nytta för uppodling av stora arealer jordbruksmark. Visserligen var Finland då en del av det svenska riket så man kan inte benämna det som invandring, mer som en förflyttning. Under 1600-talet hade vi en stor invandring av valloner som tillförde vårt samhälle nya och stora kunskaper och en modernisering av bergshanteringen (järnframställning). 1700-talet var influerat av både Tyskland och Frankrike.

Ansgar och andra "missionärer" kom till det, som så småningom skulle bli kungariket Sverige, redan på 800-talet.

Vi har själva spridit oss över världen. Tänk om våra utvandrare inte hade välkomnats av det nya landet Amerika under 1800-talet? Vad hade hänt då? Första nya svenska kolonin i Amerika, som kallades Nya Sverige, kom till stånd redan 1638.

Våra vikingar spred sig över stora delar av norra jordklotet. Många tror att de bara var ute för att kriga och härja, men till stor del handlade det om handelsresor. Stormaktstiden under 1600-talet bestod konungariket Sverige av delar av Tyskland, (nuvarande) Polen, Estland, Lettland, delar av Finland och delar av nuvarande Ryssland. Skulle vi ha en gränsdragning idag skulle t ex S:t Petersburg vara svenskt.

Backar man bandet och tittar på Romarriket som existerade  ca 700 f. Kr. och 500 e. Kr så blir allt ännu mer komplicerat. När det var som störst sträckte sig Romarriket över stora delar av västra Europa och hela medelhavsområdet.

Vi kan inte prata om "vi" och "dom". Vi är alla människor. En del är vita, andra är bruna, svarta, gula och röda. Men alla är människor. De flesta har samma behov oavsett vart man kommer ifrån. Vi behöver alla mat, kläder på kroppen, men framför allt behöver vi kärlek, känna att vi är älskade. Det behovet går över alla gränser, kulturarv och etnisk tillhörighet. Kärlek till en annan människa kan aldrig vara splittrande eller brutaliserande eller skapa hat.

Varför ska man då prata om vilka som har rätt att bo i vårt land och vilka som inte har det. Som mamma till ett funktionshindrat barn, bonussvärmor till en muslim, bonusmormor till en liten mulattflicka, sambo med en vallonättling så kan jag inte annat än känna att vi alla har samma värde. Oavsett var vi kommer ifrån eller vilken Gud vi tillber, eller inte tillber.

(Själv är jag rödhårig och grönögd. Det är inte speciellt svenskt.)

Att känna sig själv

En gång när sonen var i sex-sju-års åldern och låg i sängen, började han gråta hjärtskärande. När jag frågade honom varför han grät, så sa han hulkande: "Vad ska mina barn tänka när de upptäcker att de har en pappa som har CP?" Då gjorde det fruktansvärt ont i mammahjärtat.

Nu ska han snart fylla trettiofem år. Han berättar väldigt tydligt för mig och andra i hans omgivning, hur saker ska vara eller inte vara för att han ska må bra och fungera optimalt. Det kallas att vara handikappmedveten, när man kan göra det.

Tänk om alla människor, handikappade och icke handikappade,  hade en sådan självkännedom. Vad enkelt det skulle vara att leva i världen då!

En salt brud?

Te med salt i på morgonen är inte gott!

Alltid är det nåt!

Masken till min snarkapparat har gått sönder. Det är en liten "flärp" som gått av. Nu hoppas jag att det räcker att byta ut just den delen. Går inte det utan jag måste köpa en hel mask så går det lös på nästan tretusen kronor. Kul, kul! Eller inte! Men jag måste ha en hel mask för just nu så sover jag som en kratta, om nu krattor sover vill säga. Jag är kanontrött på dagarna av för dålig sömnkvalitet.

Dessutom krånglar vår telefon. Man hör knappt vad folk säger, så de senaste dagarna har vi fått skött vår telekommunikation via mobilerna. Vi har ju IP-telefon via Bredbandsbolaget. De har mätt och sett att vi tappar kontakt med nätet, vilket gör att telefonen krånglar. De ska fortsätta att kolla vad det beror på. Under tiden ska vi få ett nytt modem. Hoppas det hjälper.

På det gäller även stor stöttning till sonen. Han ska titta på drömlägenheten på fredag. Nu är han så nervös och upp i varv så han ringer stup i kvarten och behöver få prata om det här. Som tur är så följer dotterns sambo och sonens kontaktperson med honom på fredag. Sådana här gånger märks hans funktionshinder väldigt väl. Jag hoppas också att han ska få den här lägenheten för den har allt han kan önska sig, nyrenoverad, kanonläge, billig hyra och hur fin som helst. Så hjälp oss hålla tummarna att budgivningen inte drar iväg alldeles uppåt väggarna.

Sambon har än så länge inte hört ett ljud från Försäkringskassan. Det skulle ju utses en handläggare inom fyrtioåtta timmar. Det är en och en halv vecka sedan. Undrar om det är postgången som krånglar?

Jag har massor med beställningar så jag har inte tid att vara trött eller pyssla med annat än att sy.

Förmodligen är det det här som kallas livet. Nya händelser på gott och ont hela tiden.

Invandrarpolitik

Jag tycker det är en katastrof att SD kommit in i riksdagen. De hör inte hemma i vår demokrati. Men nu är det tyvärr så och vi får försöka göra det bästa utav det. Jag försöker tänka positivt i de flesta situationer, nu även denna. Det kanske är så att nu måste våra folkvalda ta tag i invandrarpolitiken som varit ett svårt ämne, inte bara dessa fyra år utan även tidigare. Det är som att ingen riktigt vågat ta i ämnet med risk för att kallas för rasist och invandrarfientlig.

Det som borde göras, enligt min syn på saken, är:

Förkorta asyltiden. Låt folk få veta om de får uppehållstillstånd eller inte, på ett tidigt stadium. Ingen mår bra av att leva i ovisshet under lång tid.

Alliansens förslag om att man ska kunna jobba samtidigt som man läser svenska är bra, tycker jag. Man lär sig lättare ett nytt språk om man kan praktisera det, samtidigt som man läser in det. Ingen mår heller bra av att passiviseras.

Se till att det finns bostäder. Idag tvingas många klämma in sig hos släktingar. Ingen mår bra av att tvingas leva 10-12 personer i en tvåa. Så sker det i vår kommun.

Låt folk välja vart de själva vill bo. De kommuner som tar ett stort ansvar för hitflyttade invandrare ska få extra stöd för att klara svenskundervisning och annat som kan behövas. Tänk själv hur det var under den svenska utvandringen till USA under artonhundratalet. Man valde att bo i de sk svenskbygderna för där fanns tryggheten bland släktingar och vänner. Detsamma gäller för dem som kommer hit till oss nu.

De som kommer hit och har krigsskador, både fysiska och psykiska, ska få hjälp med det. Som det fungerat hittills har det ju varit svårt att få läkarvård så länge man inte har ett uppehållstillstånd.

Låt människors kapacitet komma till sin rätt, så långt det nu är möjligt. Många som kommer hit är högt utbildade. Ta vara på den kunskapen i bästa möjliga mån. Låt inte en massa förfalla till passivitet och gå på socialbidrag, bara för att man inte får ett bra stöd. Ett jobb, även ett städjobb, är bättre än ingenting alls. Tvingas man leva på socialbidrag så fråntas man sin självkänsla, vilket kan vara förödande.

Vi måste försöka jobba med segregationen så mycket som möjligt. Det ska inte finnas någon VI och DOM. Alla är vi människor som ska respekteras för den vi är.

Ords olika betydelser

Igår vid partiledardebatten i TV4 så fick tittarna välja en fråga som skulle diskuteras. Det blev "Integration" och alla tog för givet att det handlade om invadrarfrågor. Även jag satte ett likhetstecken mellan invandring och integration.

När jag jobbade i RBU (Rörelsehindrade barn och ungdomar) som pratade även vi mycket integrationsfrågor. Det var inte liktydigt med invandrarfrågor. På den tiden betydde integrering att jobba för att våra funktionshindrade barn skulle få gå i den vanliga skolan. Det var inte alltid självklart, inte ens på åttiotalet. Många barn segregerades.

Där har vi ännu ett ord som numera är starkt kopplat till invandrarfrågor: "Segregation".

I min värld har alla människor lika värde. Alla människor ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Då behöver vi inte använda sådana konstiga ord som integration och segregation, inte så ofta i alla fall. Varken när det gäller invandrarfrågor, handikappfrågor eller andra frågor om samhörighet.

Positivt och negativt

Jag blir både arg och ledsen när jag läser, både i vår lokaltidning och på Facebook, hur folk sitter och smutsar ner vår lilla stads rykte. Det är den ena negativa epitetet efter det andra. Att det brinner mycket här, att vi har en hög brottslighet, att invandrarna förstör och så vidare. Kommentarerna slutar ofta med: "Man borde flytta härifrån." Då tänker jag; Men gör det då om du vantrivs så. Stanna inte kvar och klaga. Gör något åt ditt missnöje!"

Man säger att ingen vill bo i "Småstad" för det är en skitstad på alla sätt och vis. Det är dessa negativa människor som ger vår stad dåligt rykte. Om vi berättade om allt det fina istället skulle folk ha en helt annan inställning till vår stad.

Vi bor i en jättefin liten småstad. Vi har Mälaren på ena sidan och Östersjön på den andra. Vi omges alltså av vatten. Vi har en närhet till naturen som gör att du kan gå ut ifrån ditt höghus och plocka svamp eller bär, nästan bakom knuten. Vi har ett jättefint utflyktsberg där man kan titta på hur det var förr och för småbarnen finns det både kor och getter och andra djur att titta på. Vi har närheten till storstaden. Plus en massa annat positivt om man bara höjer blicken och tittar sig omkring. Man ser det man vill se.

Vi är en invandrartät kommun. Kanske en av de invandrartätaste i landet. Det har både för- och nackdelar. Nackdelarna är att många invandrare tvingas tränga ihop sig i det befintliga lägenhetsbeståndet. Kommunen har problem med att tillgodose svenskundervisning till så många. Socialbidragsberoendet är högt vilket tär på kommunens ekonomi.

Varför kan man inte se det positiva i invandringen istället, vad det tillför vår lilla stad. Ta bara ett sånt exempel som att man kan hitta massor med spännande kryddor och ingredienser i våra livsmedelsbutiker. Det har invandrarkategorierna tillfört.

Jag är övertygad om att vi skapar vårt eget liv genom hur vi tänker. Tänker vi negativa tankar så blir vårt liv grått och trist, fyllt av en massa tråkigheter. Tänker vi däremot positivt så blir livet mycket enklare och roligare att leva. Så enkelt är det faktiskt.

Förbryllad

Visst är det knepigt att man måste ilskna till ibland. Efter att ha varit tyst i två dagar så fick jag ett mindre utbrott idag. Nu tvättas det minsann fönster. Konstiga saker händer ibland.

Nytt år, nytt decennium

Så här två timmar in på det nya året så får jag hoppas att alla haft en trevlig kväll och känner att ni går in med nya friska ögon och viljor i det nya decenniet. Många har summerat det gångna året eller de gångna tio åren. Det har jag inte gjort. Men ett minne som kom över mig ikväll var hur jag firade millennieskiftet. Det gjorde jag med två kära väninnor. Vi åt gott, vi drack gott, vi var på baksidan av mitt hus och pangade raketer på tolvslaget. En ljusstake tog eld och vi kastade konfetti på varandra, så när jag sedan städade ur lägenheten fem månader senare, hittade jag konfetti i klädkammaren. Det kallar jag ett nyårsfirande för singelbrudar. Några veckor senare träffade jag sambon. Det är väl det som sedan präglat mina kommande år under det gångna decenniet. Vi har lovat varandra ikväll att köra tio år till. Nu när vi är så vana med varandra....:-)

Vi har ätit kanongott. Recept kommer imorgon. Vi har tittat på film och vi har tittat på grannarnas fyrverkerier. Vi har skålat i rosa champagne och ätit chokladtryfflar till det. Rena rama lyxlivet. Man måste kosta på sig ibland för att orka vidare. Göra det allra bästa av livet.

Så kära vänner, blicka inte så mycket tillbaka på åren som gått, om det nu inte är en massa roliga minnen som ni vill minnas. Blicka framåt och tänk att det är bara vi själva som skapar våra egna liv. I alla fall påverkar vi själva vårt eget liv väldigt mycket.