Grrrrrr

"När du dör så ska jag sparka grus på liket. Jag ska dansa i en röd klänning på din begravning." Ungefär så yttrade sig Martha om sin fd man i boken "Kärlek klockan tre på eftermiddagen". Så känner jag det också nu. Jag är så arg så jag håller på att gå i bitar. Jag får hjärtklappning och andnöd av ilskan.

Vad har då hänt. Sonen ringde ikväll och var ledsen. Hans pappa har verbalt hoppat på honom. Helt utan substans och väldigt orättvist. Förmodligen tog han ut sin frustration (och sitt dåliga ölsinne) på sonen. Han brukar göra så. Förr var det mig han tog ut det på. Numera är det på sonen. Dottern dyrkar han så hon klarar sig alltid.

Sonen har så svårt att hantera sådana här situationer. Det gör ont när ens barn är ledset. På sätt och vis gör det extra ont när ens trettiofyraårige son ringer och gråter för att hans pappa är ett j-vla svin. Glatt påhejad av sin nuvarande kvinna.

Tyvärr kan jag inget göra heller. Det är ingen idé att jag ringer dit för han skulle bara slänga på luren. Jag kan inte prata med dottern för hon tolererar inte att jag pratar illa om hennes pappa. Inte ens när det är berättigat. Sambon tycker det är jobbigt eftersom han vet hur dåligt jag mår av sånt här. Det enda jag kan göra är att försöka stötta sonen så gott jag kan per telefon. Han fattar ingenting just nu, varför det helt plötsligt blev så här.

Just nu ska exet vara väldigt glad för att jag bor nästan femtio mil ifrån han. Annars vet jag inte vad jag gjort. För varje gång sånt här händer så blir jag lika förvånad över att jag stod ut i nästan tjugofem år. Och jag blir lika lycklig varje gång över att jag tog mig ur det hela.