Fotoutmaning 5/5

Nu kommer det sista kortet 5/5 i fotoutmaningen. Det är taget i mitten av juli 1999. Jag ska fylla 50 en dag senare. Jag hade verkligen åldersnoja vid det tillfället. Egentligen var det kanske mer noja över just företeelsen att fylla jämnt. Jag hade skilt mig några år tidigare och livet var vid det här tillfälligt rätt så pestigt, om man så säger. I det umgänget jag hade i mitt gifta liv så åkte man utomlands med sin man och firade sin 50-års dag. Eller så hyrde man en festlokal och firade med pompa och ståt med släkt och vänner. Jag kunde inte göra varken det ena eller det andra.

Då ryckte finaste vännen Nilla ut och räddade mig. Hon hyrde en stuga på Runmarö i Stockholms skärgård. Där var vi i fyra dagar. Vädret var helt underbart och vi hade några härliga dagar. Fotot är taget sista dagen vi var där, i en rosenträdgård som låg i anslutning till stugan vi hyrt. Vi firade som sej bör med champagne och jordgubbar.

Dagen efter när jag är hemma så kommer pappa och Eivor och firar mig och vi fikar tillsammans. Henrik och Anna-Karin kunde inte komma ner på grund av jobb. Det var väl också en del i min sorg. Medan vi sitter där och fikar så ringer Henrik. Han säger att han vill bli hämtad vid Scantic, där Sundsvallsbussen stannar. Han hade åkt ner för att överraska mig. Pappa/morfar åkte och hämtade upp Henkan. Så lycklig han gjorde mig då. På kvällen bjöd han sin gamla mamma på middag på kvarterskrogen och födelsedagen blev helt plötsligt väldigt bra. Smiley smile

Fotoutmaning bild 4/5

Vill med den här bilden hedra mina underbara, fantastiska barn Anna-Karin och Henrik. Jag älskar dem mer än livet självt.

Minns inte riktigt vilket år bilden är tagen. Jag tror det är -89 eller möjligtvis -90. Vi var i alla fall på husvagnssemester och landade bland annat på Öland. Vädret var helt fantastiskt så vi stannade i fem dygn, eller något sånt. Vi bodde på Böda Camping på norra Öland. Campingen var inte alls så stor då som den verkar vara nu. Där finns en underbar badstrand, där vi häckade för det mesta. Vädret var ju som sagt sagolikt. Men några utflykter blev det i alla fall. Bland gjorde vi denna utflykt till fyren Långe Erik som finns på den norra spetsen av Öland. Den är inte lika hög och inte lika känd som sin södra kompis, Långe Jan. Men ändå väldigt mäktig.

Fotoutmaning 3/5

Igår visade jag ju bilder på några släktingar. Då skrev jag om att gammelmormor levde när Henrik föddes. Så här kommer ett fotobevis på det. Det är farmor, gammelmormor, Henrik och jag. En generation fattas och det är pappa. Han kunde inte vara med vid det här tillfället. När bilden togs bodde jag och barnens pappa i Åkersberga. Det innebar att vi åkte upp till Sundsvall då och då. Eftersom farmor då bodde en bit utanför Uppsala, vid E4:an så stannade vi alltid där. Det här kortet är taget vid ett sådant tillfälle på grund av att gammelmormor hade en bra dag och orkade sitta uppe en stund. Det gällde att ta tillvara den stunden. Vi visste ju inte hur länge hon skulle få finnas kvar. Jag är tacksam att bilden finns, även om en person fattas på den.

Fotoutmaning 2/5

Här kommer ytterligare ett gammalt foto. Den här gången är det ett gammalt släktfoto som betyder mycket för mig. 

Från vänster är det Ragnar och Anna. Anna och min farmor var systrar. Dessutom var Anna och Ragnar mina gudföräldrar. I mitten står gammalmorfar och gammelmormor. Gammalmorfar dog när jag var 6-7 år, men gammelmormor hängde med så länge att hon även hann få ett barnbarnsbarnbarn, det vill säga min son Henrik. Eftersom hon bodde nära farmor i alla år så var hon ständigt närvarande i vårt liv.

Till höger står då min älskade farmor Märta och min biologiska farfar Gustav. Kortet måste vara taget sent tjugotal eller tidigt trettiotal eftersom Gustav försvann ur bilden när pappa var väldigt liten. Och pappa är född -31. Tyvärr fick jag därför aldrig träffa farfar Gustav. Det hade jag väldigt gärna velat göra. Det här är den enda bilden jag har av farfar Gustav. Nu fick vi en annan farfar som var helt underbar med oss barnbarn, så det blev rätt bra ändå.

Jag saknar farmor väldigt mycket fortfarande. Hon fanns alltid i vårt liv. Hon ordnade julaftnar och en massa andra släktträffar. Det var som om hon var kittet som höll ihop allt. Jag växte upp med att ständigt få höra hur ovälkommen jag varit för min farmor. Det var ju jag som gjorde att mamma och pappa gifte sig. Ändå upplevde jag aldrig det i min kontakt med henne. Tvärtom, så kände jag mig väldigt älskad av farmor. Så det här blev väldigt kluvet under hela min uppväxt. Nu när jag kan se tillbaka på det med vuxna ögon så inser jag hur mycket hon gjorde för vår familj, även om hon aldrig fick det erkännandet. Har jag någon som finns här hemma och håller handen över mig så är det farmor. Det är jag helt övertygad om. Hon skyddar mig från allt ont.

Fotoutmaning bild 1/5

För några dagar sedan blev jag utmanad av en god vän om att lägga upp foton i fem dagar, foton som är mer än 15 år gamla. Detta skedde på Facebook, men så tänkte jag att det skulle vara roligt att även lägga upp bilderna här. De som jag har på vänlistan både på FB och bloggen får ursäkta reprisen.

Det här fotot är taget -64. Då var jag femton år och vi bodde i Göteborg. Tidstypiska kläder, batikmönstad klänning och jesussandaler.

På begäran

Anybody har efterlyst en Cicki med lite läder, lack och nitar. Här kommer lite läder i alla fall. Och tatuering. "Stilettos" finns också med, men inte i bild. Håll till godo!........:-)

Den nedre bilden är från samma vecka som jag fyllde 50. Den övre bilden är förmodligen från samma år, eventuellt från året innan.

Min barndoms skola

Mina första två år i skolan gick vi i baracker som låg nära Lästmakargatan. Då hade vi en fröken som jag minns var snäll, men som jag inte kommer ihåg vad hon hette. I trean flyttade vi till denna skola, Almtunaskolan. Läraren hette Sven-Olov Assander och han lever kvar i mitt minne som världens bästa lärare. Jag har räknat ut att vi var förmodligen hans första klass, eventuellt andra. Han var i alla fall väldigt ung. Och väldigt inspirerande för en vetgirig liten Cicki. 

 

Detta var ju på femtiotalet när vi stod inför en värld stadd i förändring. Världen hade börjat hämta sig efter kriget. Moderniseringen av samhället var på frammarsch. I Sverige växte industrin, vårt sociala nätverk växte fram. Sovjet och USA började sina rymdprogram. Allt andades framtidstro. Allt var mycket spännande.

På den resan tog magister Assander oss med på. Vi pratade politik, inte bara svensk politik utan även hur det såg ut i världen omkring oss. Det var redan då man började prata om ett gemensamt Europa. Han tog med oss på sin resa till Sovjet där han träffat andra studenter. Vi pratade satelliter, förbränningsmotorer och allt annat. Han var otroligt engagerad och som sagt var så har han levt kvar i mitt minne.

Skolan var nog ganska modern för den tiden. Vi gick i den bortre flygeln, på den här bilden. Där låg även matsalen. På vinden! Hur de fick upp maten dit har jag ännu ej fattat. Gymnatisksalen var på vinden i den främre flygeln, i de tre fönstren man kan se på bilden. Gympan var nog det jag tyckte sämst om. Trots att jag var liten och späd var jag fruktansvärt klumpig. Det var ju mycket redskapsgymnastik och jag avskydde det hela tiden.

I samma flygel låg även syslöjdsalen. Så där tog jag mina första stapplande systygn. Samt lärde mig grunderna för stickning.

Det som inte syns på den här bilden var att det låg en damm på sidan om skolgården. Så om du tänker dig att du går över gräsmattan lite till vänster i bild, så ligger dammen där. På våren och sensommaren var det där man samlades. Det måste varit unikt att ha en damm på skolgården. Det var ingen tanke på barnens säkerhet där inte. 

Den här skolan har jag enbart ljusa minnen ifrån. Det blev lite sämre med det, ju äldre jag blev. Eller rättare sagt, ju mer vi flyttade. Här gick jag i alla fall kvar tills första terminen i sexan. Då flyttade vi till en liten by ett par mil norr om Uppsala. Men det är en annan historia.

Min barndomsgata

Jag är rätt dålig på att surfa runt. Gör jag det så blir det mest på syrelaterade sidor. Men min syster är fenomenal på att hitta spännande saker. Nu har jag, via pappa, fått en länk som är oerhört kul. Den heter Digital museum och består av samlade museibilder.

Där hittade jag bilden på min barndoms gata, Haraldsgatan. Den finns inte längre utan revs för många, många år sedan. Där bodde vi tills jag var tre år. Jag har fortfarande klara bilder om hur det såg ut inomhus och på gården. Det var vedspis, kallvatten, toalett på gården och råttor vid soptunnorna.

Den här bilden är från 1908 så det såg inte riktigt ut så här när jag växte upp. Då var det även byggt hus där staketet finns. Vi bodde till höger in på gatan. Man gick in genom en portal för att hamna på gården. Därifrån gick man vidare in i husen. I mitt minne är gatan mörkare än den är här. Men det kan vara mitt minne som spelar mig ett spratt.

Nu ska jag kolla vidare.

Väntans tider

Inget ont som inte har något gott med sig. Eftersom alla sysaker inkl symaskin är nedpackade och förberedda för Sundsvallsresan, så kändes det inte som någon idé att dra igång något syprojekt i väntan på avfärd. Då funderade jag på att tvätta vardagsrumsfönstren. Det satte brännskadan stopp för.

Men jag har ändå inte varit sysslolös. Jag har gjort något som jag borde gjort för länge sedan. Jag har pysslat med alla bilder som finns i dator. Nästan alla, i alla fall. Jag hade redan tidigare börjat göra mappar och sorterat in en del. Men sedan var det stopp. Nya bilder har tillkommit. Jag har inte varit så strukturerad att jag lagt de i mappar direkt. Men nu är det mesta "mappat" och klart.

Jag har även uppdaterat Cicki Designs facebooksida och fixat med hemsidan. Det känns bra att fått sådant gjort.

När kommer vi då iväg? Det vet vi inte än. Idag väntade bilmekanikern på en växellåda och sedan skulle han höra av sig. Eftersom vi inte hört något än och verkstaden bör ha stängt så här dags så hoppas vi att tisdagen blir mer givande.

Biofarfar

Den här bilden är en av de få bilder där vår biologiska farfar finns med på. Från vänster står min farmors syster och hennes man. I mitten står gammelmorfar och gammelmormor, dvs min pappas mormor och morfar. Till höger står alltså min farmor och min biologiska farfar.

Vi växte upp med vetskapen om att han vi kände som farfar inte var vår biologiska farfar. För mig var han ändå världens bästa farfar, så jag kände aldrig saknad efter den "riktiga" farfar. Det är först på äldre dagar jag kan känna sorg över att vi aldrig fick lära känna honom.

Farmor och biofarfar separerade när pappa var liten. Farmor förbjöd pappa att ha kontakt med sin pappa, något som man idag tycker är horribelt. Men då tror jag att det var fullt rimligt att man ställde sådana krav. Pappa har berättat att biofarfar, trots detta, var och hälsade på oss vid minst ett tillfälle. Vi hade dessutom viss kontakt med en av pappas halvsystrar. Helt enkelt beroende av att hon var med om en olycka och vårdades på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där vi bodde. Biofarfar och hans nya familj levde annars i Västerås.

Nu när jag är äldre så tänker jag så tänker jag rätt mycket på det här. Det finns så många offer i denna historia. De största offren är naturligtvis pappa och hans biologiska pappa, som inte fick ha någon kontakt. Kanske skulle mycket sett annorlunda ut om de hade fått det. Pappa växte upp som ensambarn, fast att det fanns flera halvsyskon. Han kanske hade mått bra av att få lära känna dem ordentligt? Jag kan tycka att även farmor är ett offer. Varför förbjöd hon sin son att ha kontakt med sin pappa? Var hon så bitter att hon ville straffa sitt barns far? Eller var hon rädd att hon skulle mista sin sons kärlek om han fick en chans att lära känna sin pappa? Vilka orsakerna var så måste hon mått dåligt i detta. Jag kan inte tänka mig något annat.

Även vi barnbarn berövades kontakten med vår biologiska farfar, tack vare detta. Och vår mamma berövades kontakten med sin biologiska svärfar.

Sedan farmor gick bort så har pappa släktforskat om sin pappa. På det viset vet vi lite mer idag. Men jag hade gärna velat lära känna honom på riktigt. Nu är det som det är och det går inte att göra något åt. Det är bara att acceptera.

Modell -64

Det här fotot hittade jag hemma hos pappa igår. Jag är ca 15 år. Vi bodde i Göteborg vid den här tiden.

Bildspelet

Nu har jag gjort klart bildspelet för den här gången. Det är lite blandat gammalt och nytt. Lite smakbitar, kan man kalla det för. För den som blir nyfiken och vill se mer så gäller hemsidan.

Bildspelet

Jag har börjat uppdaterat bildspelet eftersom grejerna som låg där är gamla som gatan. Det är mycket bilder som ska bytas så jag tar det lite pö om pö. Men rätt som det är så är allt klart och jag har börjat fatta hur Picasa 3 fungerar.

Upphittat

Ikväll hinner jag inte läsa några bloggar utan jag rensar datorn för att få minnesutrymme. När jag sitter och där och rensar så hittar jag den här snyggingen. Det var denna brud som sambon blev kär i.

Jag är ytterst sällan nöjd med foton tagna av mig. Detta är ett undantag. Jag var med och skrev några gånger för Tara. De ville de ha bild på mig så det kom en fotograf hem. Han riggade upp en halv studie och sedan skulle jag ligga på sängen och posera. Det var vansinnigt roligt eftersom jag inte behövde klä av mig. Resultatet blev jag oerhört nöjd med.

Så jag kanske begår ett jättefel nu när jag använder en fotografs bild på mig. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad han hette men jag försöker i alla fall inte hävda att det är min bild. Tyckte bara det skulle vara skoj att visa ett kort som jag är nöjd med.

Dålig planering

Jag hade tänkt fotografera Herr Agaton Mus och det nya tyget idag. Men nu hampade det sig så att jag planerade lite för dåligt. När jag riggat allt och ska knäppa fotot så lägger batteriet av. Det var bara att stoppa in det i laddaren. Jag hade hoppats att det skulle vara färdigladdat medans det fanns ett bra dagsljus, men det ville sig inte.

Så nu får vi vänta med det till imorgon. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, eller nåt sånt.

Själv ska jag fortsätta att dammsuga med den nylagade dammsugaren. Det är liksom katthår, kattsand och trådsnuttar både här och där efter det ofrivilliga städstoppet. Hinner och orkar jag så ska jag börja på en jeansväska som jag fick inspiration till när jag shoppade i onsdags.

Bildkavalkad

Här är bilderna före och efter min hårklippning. Det var väldigt långt innan. Jag är mäkta stolt över att kunna säga att hårfärgen är faktiskt äkta. Fortfarande vid sextio års ålder har jag samma färg som när jag var tjugo. Jag har nämligen ett löshår från när jag klippte mig som ung och lät göra en lösfläta av det håret. När jag tog "efterkortet" idag så är jag inte lika välfriserad men skillnaden i längd framgår ju tydligt.
Det här var mitt roligaste köp. Jag har länge efterlyst ett kitchigt litet fikabord att ha vid min TV-fåtölj. Dessutom är det en liten sypuff. Vad kan passa en sömmeska bättre än det? Vi ska byta dynor i fåtöljerna så då kommer färgerna att matcha bättre.

Detta är också en sak vi letat länge efter. En passande fönsterlampa till vårt 50-tals kök. Lampfoten är köpt för sig och skärmen för sig. Tillsammans blev de oslagbara.

Ikeaservis i sexton delar för 38:-. En assiett och en djup tallrik fattas. Glasen är köpta på ÖB för 15:- styck. Det är kul med lite nytt till vardags.

Några kul somriga tyger. Det ska bland annat få bli solhattar av det.

Jag har börjat vurma för gamla handarbetsböcker. Det finns så mycket härliga tips och idéer i dem som är värda att plocka upp. Naturligtvis slank det med en deckare också.

Jag vet att jag sa att jag inte skulle handla något på loppisen idag. Men vi fick ju inte lämna lådan eftersom det var helg. Då måste vi ju gynna dem genom att handla lite istället. Det blev en underbar kokbok med medelshavsmat. Jag blev inspirerad direkt så ikväll blir det "Citrondoftande pastasnäckor med broccoli". Och så var det naturligvis en deckare som bad om att få följa med hem.
Det här är Truls, vårt senaste barnbarn.....:-)

Bildspelet

Nu har jag äntligen kommit mig för att uppdatera mitt bildspel.