Sju saker om mig

Jag har fått en utmärkelse av Metta. Sånt blir man alltid stolt och glad över. Nu gäller det att komma på 7 saker om mig själv som jag inte berättat tidigare om. Svårt, eftersom jag är den bluddriga typen som berättar allt, nästan i alla fall. Dessutom är minnet som det är, så jag minns inte vad jag berättat eller inte. Men jag gör ett försök i alla fall.

-Jag hoppade av skolan efter en termin i 3:3an i realskolan. Vi hade flyttat mycket och betyget och motivationen sjönk för varje flytt. Skolan var i omorganisationstagen så jag gick i minst tre olika skolformer, enhetsskola, grundskola och realskola. Det kan har varit något år i folkskola också. Jag minns inte. Jag var skolpliktig till åttan så det utnyttjade jag.

-I trettiofemårs åldern tog jag igen mina bristande betyg på Komvux. Kan numera titulera mig gymnasieekonom, om jag skulle vilja. Har aldrig jobbat som ekonom, men haft bra nytta av kunskaperna ändå. Bland annat som egen företagare.

-Jag har aldrig varit ofrivilligt arbetslös. Det behövde inte vi som började jobba på sextiotalet. Vi kunde välja och vraka. Det har funnits tider jag inte jobbat, men då har jag valt det själv, av olika anledningar.

-Min första lägenhet var en möblerad tvåa som jag hyrde av min chef. Den delade jag med min dåvarande fästman.

-När jag var yngre var jag fruktansvärt blyg. Jag är det fortfarande när jag ställs inför främmande människor. Det kan man inte tro, eftersom jag gladeligen ställt mig som föreläsare och utbildare och pratat i flera timmar inför en publik på många hundra personer. Och njutit av varenda sekund.

-Jag har två tatueringar. En kräfta (mitt stjärntecken) på vänster höft och en fredsduva på vänster arm. Skulle gärna vilja ha fler om jag hade råd.

-När jag tog körkort -67 började jag övningsköra medan det fortfarande var vänstertrafik. Jag hann inte bli klar, så jag fortsatte efter högeromläggningen och fick min älskade lapp den 30 oktober 1967. Jag älskar fortfarande att köra bil och blir avslappnad när jag gör det.

Nu ska jag egentligen välja ut några att skicka awarden till. Det är så svårt att välja, så jag skickar iväg en allmän uppmaning att ni hakar på detta. Jag vill veta sju hemlisar om er allihopa.

Otåliga jag

Pappa skrev på Facebook idag att han var stolt över sig själv att han klarat av att sitta och vänta i 2½ timme på att få däcken bytta på bilen. Han skrev att köer är det värsta han vet.

Det är ju bra när föräldrarna skriver sådant, så man får förklaring på varifrån man fått sina gener. Som jag ofta påpekat så är jag en otålig människa. Nu vet jag att det är pappas fel. Fast det är kanske rent av farmors fel för hon var också en otålig typ som in i det sista sprang igenom livet.

Att köa är för mig slöseri med tid. Tid som jag kunde använda till något bättre eller roligare. Fast det fanns en tid när jag tyckte om att köa. Det var när det var som jobbigast hemma med sonens alla utredningar, trassel med hans skola och besök fram och tillbaka hos olika specialister. Då brukade jag utnyttja köandet till att ta en "powernap". Det är faktiskt sant. Det hände inte bara en gång som jag somnade i kassakön. Fast det är ju också ett sätt att utnyttja kötiden till något vettigt.

U,S,S,S och S

Inte nog med att jag är Ung, Snygg, Smal och Sexig. Jag är Smart också. Sambon måste dragit högsta vinsten i kärlekslotteriet den dagen han träffade mig.

Sju sanningar om mig

Nu står utmärkelserna som spön i backen. Man ska tydligen åka bort för att bli populär.....:-) Denna fick jag från Spader Madame. Hon är en hejare på bridge och är tokkär i sitt Ess. Hon vill nu att jag ska avslöja sju hemligheter om mig själv. Okej då, jag gör väl det.

1. Jag har åkt dit för smitning en gång. Eller åkt dit och åkt dit. Sant är att jag sent en kväll utanför min kompis hus backade på en annan parkerad bil. Det var lyktglas mot lyktglas, kan man säga. Jag blev lätt skärrad och visste inte hur jag skulle bete mig. Jag åkte därifrån! Några dagar efteråt var jag där och hälsade på min kompis igen. Jag hade inte bytt lyktglas på bilen. Dagen efter kommer två stadiga poliser in på mitt jobb och vill titta på min bil. Jodå, mycket riktigt så var den ju skadad. Ägaren till den andra bilen hade hittade lyktglas från min bil och sedan sett min bil när jag var där igen. Han hade skrivit upp registreringsnumret och anmälde mig för smitning. De två stadiga poliserna sa att om jag ersatte den andra ägaren utan att krångla så skulle det inte bli något av det hela. Vilket jag naturligtvis gjorde. Jag tror det är preskriberat numera eftersom jag var nitton år när det hände.

2. Jag sög på tummen till jag var femton år. Jodå, det är jättesant och jag var livrädd för att min pojkvän skulle få reda på det.

3. På grund av att jag var en sådan intensiv tumsugare så skrev pappa en saga till mig. Den hette "Flickan i Tumsugarlandet". Gissa om jag önskar att den funnits kvar idag.

4. Som barn var jag oerhört mörkrädd. Mamma bäddade med filten instoppad under madrassen. Jag brukade dra ihop det upptill så det blev som en flaskhals. Sedan kröp jag ner i fotändan och stängde "flaskan" genom att dra för kudden. Då kunde ingenting komma åt mig. Jag var mörkrädd ända tills sonen var född. Det var inte helt lätt med en man som jobbade nätter då och då. Jag brukade låsa in mig och sonen i vårt sovrum de nätter mannen inte var hemma. Så småningom vande jag mig av med detta. Jag är fortfarande förundrad över hur jag vågade bo ensam i flera år innan jag träffade sambon och att jag jobbade sent på kvällar och åkte pendeltåg ensam hem samt gick flera kilometer ifrån tåget hem till bostaden. Man förändras med åren.

5. När jag gick i skolan så var jag så kort att när jag skulle plinga för avstigning på bussen så nådde jag inte upp till knappen. Var det ingen annan som skulle kliva av vid min skola så fick jag åka tills någon annan plingade. Jag var så blyg att jag inte vågade be någon plinga åt mig.

6. I grund och botten är jag en riktigt pedant. Men eftersom min älskade är raka motsatsen så har jag fått finna mig i det. Vi har ett rum som fortfarande är fullt med ouppackade lådor med hans sparade datorprylar. Vi har datorprylar överallt, till och med i vardagsrummet. Jag skäms för att ta hem folk. Min dröm är att någon gång få det fint här hemma. Jag vet faktiskt inte om den drömmen någonsin kommer att uppfyllas.

7. Jag är ständigt rädd för att inte räcka till för mina nära och kära. Jag gör allt jag kan för att de omkring mig ska må bra. Ändå känns det ofta som att det inte är tillräckligt. Jag vet att jag har en skräck för att inte bli omtyckt och att jag har ett bekräftelsebehov. Det har blivit bättre med åren, men ibland blir det väldigt märkbart igen. Då mår jag dåligt och vill krypa in i en bubbla där ingen kan komma åt mig.

Uppdaterat: Jag glömde skicka utmärkelsen vidare. Jag gör som vanligt, skickar ut den till den som vill fånga upp den. Berätta sju sanningar om dig själv.