Jag har fått en guldstjärna. Jag sträcker på alla mina 156 centimetrar och är hur mallig som helst. Jag har fått guldstjärnan av Karin. Så här motiverar hon det:
"Tack och lov att det finns människor som du, som är utanför assistansvärlden och diskuterar detta ämne och har så bra åsikter som vi annars måste slåss för att föra fram.
Idag blev det GULDSTJÄRNA dör ditt inlägg."
Karin sitter själv i rulle och arbetar med bland annat assistansfrågor. Så att få en guldstjärna från henne är stort. Karin har jag också lärt känna via den eminenta mailinglistan Tantvarning, samma lista som jag mötte Plupp på. Jag har även haft förmånen att träffa både Karin och hennes man i verkliga livet. Tyvärr är det samma sak här, som med Plupp, att det fysiska avståndet är för stort för att kunna träffas ofta.
Visst är jag utanför assistansvärlden i och med att varken jag eller sonen har haft behov av personlig assistent. Sonen har visserligen haft elevassistent hela sin skolgång, men det är inte riktigt samma sak. Men jag har ju varit i handikappvärlden i så många år och även suttit i förbundsstyrelsen och diskuterat just assistansfrågor, så helt utanför den världen är jag väl inte. Dessutom har jag en del vänner som är föräldrar till ungdomar och vuxna som behöver assistans. Något har man ju snappat upp på vägen, så att säga.
Jag tycker nog att yrket personlig assistent är ett av de viktigaste yrken som finns. Förr var det ett genomgångsyrke, som man tog under en tid av arbetslöshet, i väntan på något bättre. Det var uruselt betalt och det behövdes ingen utbildning för att jobba som personlig assistent. Jag är lite för dåligt uppdaterad, men jag tror det har blivit en stor förändring här. Jag märker det när jag hör någon berätta att de arbetar som personlig assistent. De sträcker på sig och är stolta över sitt yrkesval. Precis så ska det vara. För de har ett enormt viktigt arbete. Mycket viktigare än alla "vedear" som lyfter höga bonusar och som har horribla fallskärmsavtal. En personlig assistent får väl inte ens ett sketet gammalt paraply den dagen de slutar sitt viktiga arbete.
När jag kämpade för min förtidspension så frågade jag min handläggare på försäkringskassan vad hon tyckte att jag skulle klara av för arbete. Hon tyckte jag kunde arbeta som personlig assistent. När jag då sa att det kan jag ju inte för jag klarar ju inte av några lyft och sådana tunga saker. Då tyckte hon att jag skulle bli personlig assistent till någon med förståndshandikapp. Jag kunde ju hjälpa till att handla och gå till posten och sånt. När jag då i min tur sa att jag kan inte garantera att jag klarar av att jobba varje dag. Är det någonting som denna grupp behöver är ju kontinuitet, att veta att den assistent som de väntar verkligen är h*n som kommer. Så långt hade inte fk-handläggaren tänkt. Sådana är kunskaperna ofta hos de beslutande. Jag hade gärna jobbat som personlig assistent om jag bara hade klarat av det.
Vad gör då en personlig assistent. Jo, h*n är din förlängda arm, h*n gör det du inte klarar av själv. H*n är den som gör att ditt liv blir så lika som det bara är möjligt, som om du hade varit "frisk" (Fel ord egentligen, men jag hittar inget bättre samlingsord.) och kunde klara allt själv. Tänk igenom din dag och tänk sedan hur det skulle vara om du inte klarade av att sköta detta själv.
Tänk om du inte kan duscha själv, borsta tänderna själv, krama din egen partner själv, klä av och på dig själv, sköta ett arbete själv. Ja, precis allt det som du gör på en dag. Det ska assistenten vara dig behjälplig med.
Är man personlig assistent så måste man ha fingertoppskänsla, annars kan det bli integritetskränkande både för den som behöver assistansen, som för assistenten själv. Jag har en ung väninna som sitter i rulle. Jag har känt henne sedan hon var ganska liten. Hennes föräldrar och jag var med i samma föräldrarförening. Hon och min son har haft mycket aktiviteter tillsammans. Idag är hon en vuxen kvinna som behöver assistans med vissa saker i sitt dagliga liv. Jag frågade henne en gång om hur de gör, när hon har sin pojkvän som sover över. Hur de gör för att assistenterna inte ska klampa in i sovrummet och hamna i en pinsam situation. Jo, de hade löst det med en dörrkod. Om sovrumsdörren var stängd så var det ett tecken på att hon ville vara ifred. Sådana saker måste man tänka på som personlig assistent. Det är ju ett yrke som gör att man verkligen jobbar nära en annan person, mer än i något annat yrke.
Jag langar nog guldstjärnan vidare och försöker fördela den mellan alla duktiga personliga assistenter. Ni är värda alla guldstjärnor i hela världen.
Sånt irriterar mig!
56 minuter sedan
2 kommentarer:
Du är värd många guldstjärnor.
Det här att inte kunna göra det,som har varit en självklarhet. Den dag det tar stopp och du måste få hjälp är tung. Detta att släppa in andra människor i mitt hem. Rota i mina skåp och bland mina saker, att behöva be om hjälp med dusch för att man inte klarar av att få upp armarna så man kan tvätta håret och ryggen. Man ska sen torka sig torr efter dushen, det är inte skönt att lufttorka, om det inte är sommar och man kan gå ut på balkongen. Man måste då ha en insynsskyddad balkong.
Bädda sängen är väl inte så svårt, jo när det inte går att sträcka ut armarna blir det rätt knepigt att få ut lakanen och för att inte tala om att få på påslakanen, Hemtjänsten kommer varje morgon och skrämmer oss ur sängen, hjälper oss med frukost och sängen dusch en gång i veckan. Kan lyfta undan saker som vi inte orkar. Det gäller att dessa personer lyssnar på hur vi vill ha det, visst finns det någon som ska göra tvärtom, jag ger mig orkar inte protestera eller vågar inte, för jag kan säga lite mer änn jag borde för mitt morgonhumör är kinkigt.
All heder till dessa som ställer upp och gör detta jobb.
Biggan: Jag vet att ni är i den situationen nu och jag avundas er inte en minut. Just det här att släppa in andra människor i sitt liv och tvingas att be om hjälp för den enklaste sak är hemskt. Jag hoppas det blir bättre för er senare och att Roger får bli frisk igen.
Skicka en kommentar