Vad är vi villiga att offra?

Anybody har på sin blogg tagit upp en mycket svår fråga. En fråga som hon tycker att vi borde diskutera. Det tycker jag också. Därför tänkte jag sätta lite ord på mina tankar. Kanske kan vi bolla det här vidare, så fler tar upp detta som en diskussionsämne på sina bloggar. För det är en fråga vi verkligen borde diskutera.

Den fråga Anybody tar upp har som utgångspunkt frågan om gamla Ganna ska få stanna i landet eller inte. Om vi har råd att ta hand om våra gamla och om vi har råd att låta åldrande föräldrar invandra för att få tillbringa sina sista år med sina nära och kära.

Först vill jag säga att jag är för invandring. Jag är helt övertygad om att de flesta som kommer hit har något att tillföra vårt land. Både i förhållande till kultur, arbetskraft och på många andra sätt. Jag ser det på nära håll genom vår kära Ali, som vi får hem inom bara några dagar. Han som arbetade, betalade skatt och tog hand om sin lilla familj, trots att han inte hade något uppehållstillstånd. Som redan nu, innan han kommit tillbaka hit har sett till att ordna ett arbete, så han kan börja göra rätt för sig på en gång.

Eftersom jag bor i en invandrartät kommun så ser jag detta även bland mina grannar och vänner. De flesta jobbar häcken av sig för att kunna göra rätt för sig. Så jag tro ingen kommit hit med tanken att Sverige ska försörja dem.

När jag nu resonerar om frågan "om vi har råd" så gör jag det med både hjärta och hjärna. Mest med hjärta, om jag ska vara ärlig. Jag gör det helt utifrån mina tankar och känslor. Säkert kommer många tycka att jag har fel. Andra kanske tycker att jag har rätt. Oavsett vad vi tycker så tycker jag att vi ska respektera varandras åsikter, så jag vill inte ha någon smutskastning eller påhopp i svarskommentarerna. Jag vill att det ska föras en vettig diskussion.

Har vi då råd att låta gamla Ganna och andra i samma situation få stanna eller komma hit? Jag vet inte. Jag är för dåligt insatt i hela landets komplexa ekonomi för att svara på den frågan. Tänker jag med hjärtat, så anser jag naturligtvis att hon och andra gamla ska få stanna.

Någon som kommenterade hos Anybody förde fram tanken att det kanske skulle kunna finnas en fond där man kunde söka pengar för att finansiera boende och vård för våra invandrade gamla. Så här ser den kommentaren ut: "Ju mer jag funderar på det så kanske det skulle bildas en "fond" som de gamla kan söka "stipendier" till som lovar ansvara för deras försörjning när de är i Sverige.

Alla som vill kan varje månad eller bara en gång eller ngt annat sätta i pengar där. Så mycket pengar som där finns så många kan vi ta emot. Öronmärkta pengar som getts på frivilligbasis av dem som tycker att det är här så viktigt at de är beredda på att sänka sin levnadsstandard.

Då skulle vi få svart på vitt hur det ligger till om vem som är villig att ge och hur mycket pengar som det faktiskt finns till detta." 

Tanken är inte dum. Egentligen tycker jag inte om "välgörenhet". För det är ju det fonder egentligen är. Men jag har själv suttit ordförande i en fond och vet vilken glädje de pengarna kunde göra. Jag har i andra sammanhang, både privat och yrkesmässigt, varit med om att söka fondpengar. Senast var det ju vi själva som sökte fondmedel för att kunna köpa en ny säng. Vilket vi nu har gjort, till stor glädje för oss själva.

Anybody tar även upp frågan om den nedbantning vård och omsorg fått stå ut med de senaste åren. Det är ju tyvärr ofta så att de svagaste grupperna får stå tillbaka när ekonomin stramas åt. Själv anser jag att många kunde dra ner på sin egen standard genom att betala lite mer skatt, så att vi kan få leva ett värdigt liv in i det sista. Frågan är bara hur mycket det behövs och hur mycket är vi villiga att dra in på?

Vi kanske inte enbart ska tänka i ekonomiska termer. Vi kanske kan ställa upp på andra sätt. Själv tillhör jag den stora gruppen 40-talister, även om jag hänger på gärdsgården för det (född -49). Vi är ju de som så småningom kommer att belasta åldringsvården. Kanske kan vi redan nu bidra till det på ett eller annat sätt. Även om min kropp idag är skruttig så skulle jag faktiskt kunna ställa upp lite ideellt då och då. Ställa upp med att hjälpa någon gammal att läsa tidningen, sitta med vid matbordet eller på annat vis se till att de gamla får det lite värdigare än att behöva nattas klockan tre på eftermiddagen. Det är ju ett sätt att ställa upp trots att man inte har ekonomiska resurser.

Hur gör vi med våra egna gamla? Vi kanske kan backa lite och ha det som det var förr. Min farmor tog hand om sin gamla mamma ända in i det sista. Det är inte så himla länge sedan egentligen. Gammalmormor dog samma år som min dotter föddes, det vill säga -79. Det är bara drygt trettio år sedan. Nu hade farmor både plats och ekonomi för att göra det. Det ska jag villigt erkänna.

Jag är evinnerligt tacksam för varje dag som pappa är pigg. Men hur skulle jag göra den dagen han inte är det längre? Vi har egentligen inte plats för att han ska bo med oss. Men fanns det inget annat alternativ så är det för mig självklart att han skulle få komma hit och bo här. Vi skulle lösa det på något vis. Nu jobbar ju inte jag, så jag vet inte om jag tänkt likadant om jag yrkesarbetat och haft mindre med tid. Jag hoppas jag tänkt likadant, i så fall.

Det finns även andra sätt att hjälpa till på, om man inte har så mycket pengar att avstå. Ett sätt är att skänka till loppisar när man gör någon utrensning. Många loppisar drivs av kyrkor, samfund och andra hjälporganisationer. Så det man skänker kommer andra människor till gagn. Pingstkyrkan i vår kommun hjälper bland annat de hemlösa med det överskott de får. Det känns bra för mig. Då blir någon hjälpt i min närhet.

Loppisarna är ju bra även på det viset att den som inte har så mycket pengar kan unna sig ett nytt klädplagg, nya skor eller en ny bok. Vi utnyttjar själva loppisar genom att både skänka dit och att handla där.

På nätet kan du hitta sidor där man på ett eller annat sätt kan hjälpa sina medmänniskor. Där finns bland annat Hjälpstickan, där folk ute i landet sitter och stickar kläder som sedan skickas till dem som behöver. På Facebook finns det sidor där man kan anmäla vad man kan skänka så att det kan förmedlas vidare, t ex Give a little bit. Tänker vi bara rätt, så kan vi hjälpa varandra på många sätt. Det finns säkert massor med olika tips på hur vi kan ställa upp för varandra. På det viset spar vi förhoppningsvis skattemedel som kanske i sin tur kan disponeras om till mer behövande frågor.

Jag kanske är fruktansvärt naiv och blåögd, men jag tror att de flesta människor ändå vill hjälpa till på ett eller annat sätt för att vi ska få leva i en human värld. En värld där vi värnar om varandra och ställer upp för varandra. Då är frågan om vi ska göra det till vilket pris som helst. Naturligtvis inte. Då blir ingenting bra. Men om vi ställer upp efter förmåga, kanske vi i alla fall kan komma en bit på väg. Så tror jag i alla fall.

Jag har inte tagit upp några politiska aspekter på detta. Det är inte tanken med det hela. Tanken är bara att vi ska våga diskutera frågan. Jag har försökt att vinkla det enbart utifrån min egen lilla begreppsvärld, från gräsrotsnivå.

Nu vill jag skicka den här stafettpinnen vidare. Ta upp den och skriv ner hur du tycker och tänker. Det måste vi i alla fall våga att göra.