tisdag 8 oktober 2013

Konsten att säga Nej

Igår skröt jag med att jag var så duktig med min träning. Idag ska jag skryta med att jag sa Nej igår.

Förr, när jag var en duktig flicka, sa jag aldrig Nej. Jag gjorde det mesta folk bad mig om, hur stressad jag än var. Jag ville inte såra andra människor genom att inte ställa upp. Att jag sårade och skadade mig själv hade jag inte en tanke på.

Så blev jag sjuk, men tror ni jag lärde mig hur viktigt det var med ett Nej. Nej då, jag fortsatte i samma spår och for själv väldigt illa. Vilket dessutom började gå ut över min omgivning, för när jag blev trött och fick ont så blev jag grinig.

Så småningom kom jag till insikt att ett Nej då och då är inte fel. Jag började undvika engagemang eftersom jag visste att jag hade svårt att säga Nej. Då var det bättre att undvika situationerna.

Ju mer jag började fundera över mitt beteende, ju mer kom jag till insikt att min fibro bottnar i en utbrändhet. Men 1993 när jag fick min fibromyalgidiagnos så pratade man inte om utbrändhet. På den tiden brände jag mitt ljus i bägge ändar samt även en bit på mitten. Det var kampen för sonen, det var engagemang i handikappföreningen, det var jobb och studier samt att man skulle rodda en hel familj och ett hus. Sömnen blev lidande och klockan var min bästa vän. Varje sekund togs tillvara. Att sova var tidsödande och onödigt.

Detta beteende straffar mig idag. Som tur är kan jag prata om det här med den kära sambon Mats M Ryskåsen, så det händer att han säger åt mig när han märker åt vilket håll det bär. För det är han som får ta smällarna när jag blir grinig.

Tillbaka till igår. Det har blivit så att jag tränar rätt ofta tillsammans med två andra tanter. De är trevliga och vi har börjat lära känna varandra lite smått. I torsdags frågade den ena om jag ville börja i hennes quiltgrupp. De behövde vara fler, ett krav som ABF har. De träffades bara en gång i månaden, så det lät ju inte så mycket. Men jag kände inom mig att det skulle kunna bli ett stressmoment för mig. Så jag bad om betänketid. Och igår sa jag Tack för förfrågan men Nej tack. Jag förklarade även varför och hon förstod. Och jag blir så stolt över mig själv som klarade Nejsägandet......:-)

6 kommentarer:

TjockMorsan sa...

Jag tror att det är många kvinnor (även en del män) som har en "duktighet" i botten som allt för ofta är orsaken till deras diagnos. Just för att de större delen av sitt liv haft/har svårt att säga nej och även be om hjälp för egen del.
Det är ju synd att det ska behöva ta så lång tid innan man kommer till insikt och ännu längre tid tar det att bryta gamla invanda mönster. Allt för ofta får man inte den psykologiska hjälp som man kanske skulle behöva för att värdesätta sig själv också. Känner definitivt igen mig i din berättelse.
Kram!

Camilla sa...

Det är svårt att säga nej. Jag känner att jag gör frågaren besviken och jag vill ju alla väl, men som du skriver kan det bli för mycket. Jag behöver definitivt bli bättre på att säga nej, men jag kan ibland :)

Camilla sa...

Det är svårt att säga nej. Jag känner att jag gör frågaren besviken och jag vill ju alla väl, men som du skriver kan det bli för mycket. Jag behöver definitivt bli bättre på att säga nej, men jag kan ibland :)

På Selmas gata sa...

Jag tycker att du var jätteduktig som insåg att du inte orkar! Jag är som du och vill gärna säga ja! Just nu har jag lite ont i magen då jag fått en del uppgifter på dagis (kooperativ) "Du som har tid" som de säger. Och jag har tid. Men absolut ingen ork! samtidigt är det mitt eget fel, vill gärna vara till lags...och så vet jag att en del läser bloggen också och där skriver jag ju inte så mycket om sjukdomen och då kanske jag uppfattas som piggare än jag är? Heja dig i alla fall, jättebra att din man kan säga ifrån och vet när det behövs! kram

Cicki sa...

Tjockmorsan: Det är ju bevisat att de duktiga kvinnorna och männen är i riskzonen för fibromyalgi.

Camilla: Det är en jättesvår läxa att lära sig. Även jag faller tillbaka med jämna mellanrum.

Selma: För min del så syns det ju inte hur dålig jag kan vara ibland. Antar det är likadant för dig.

Allihopa: Vi får hjälpas åt att träna på att säga NEJ. Förklarar man varför man gör det så tror jag de flesta förstår. Kram

Beppan sa...

Känner så väl igen det där. Man vill så gärna vara till hjälp, vara till lags, vara med.... Och så blir det till slut bara för mycket.
Tur att klokskapen kommer så småningom. Och att det finns någon i närheten som ser vartåt det bär och kan plinga i varningsklockan.