En gång när sonen var i sex-sju-års åldern och låg i sängen, började han gråta hjärtskärande. När jag frågade honom varför han grät, så sa han hulkande: "Vad ska mina barn tänka när de upptäcker att de har en pappa som har CP?" Då gjorde det fruktansvärt ont i mammahjärtat.
Nu ska han snart fylla trettiofem år. Han berättar väldigt tydligt för mig och andra i hans omgivning, hur saker ska vara eller inte vara för att han ska må bra och fungera optimalt. Det kallas att vara handikappmedveten, när man kan göra det.
Tänk om alla människor, handikappade och icke handikappade, hade en sådan självkännedom. Vad enkelt det skulle vara att leva i världen då!
Utmaningar.
10 timmar sedan
4 kommentarer:
Ja, Cicki, jag tror att det är så att vi inte vågar bjuda på oss själva så som din pojke. Om alla vore öppna och meddelade sig skulle många gränser suddas ut. Vi är alla såna gränsbevakare.. Kram!!
Solveig: Dessutom tror jag att världen skulle bli bättre om människorna förstod sin egen roll i saker och ting. Då kanske man kan förändra sitt handlande så det mindre konflikter.
Vad bra han är! Jag håller med dig, tänk om fler kände sina begränsningar och talade om dem, rakt och tydligt. Suveränt!
Shirouz: Han överraskar mig hela tiden. Han som man inte trodde det skulle bli så mycket av. Han lurade alla.
Skicka en kommentar