Sopbilen

Idag dök ett gammalt minne. Nästan från ingenstans. I alla fall fanns det väldigt långt in i minnesbanken. Det var sopbilen som fick mig att minnas.

När sonen var liten blev han skräckslagen varje gång sopbilen kom. Vi bodde i ett litet radhus med gatan ganska nära utanför köksfönstret. När sopbilen kom, sprang sonen skrikande och gömde sig. Det här var innan vi visste vad det var som inte stämde med sonen. Som föräldrar visste vi att något inte var som det borde. Vi hade bara ännu inte fått någon att lyssna på oss.

När sonen sedan utreddes vid fem års ålder så föll bitarna på plats. Bland annat hade han en väldigt störd auditiv perceptionsstörning. Det vill säga att han kunde inte sålla ut/bort sina hörselintryck. Höga skrämmande ljud blev ännu högre och skrämmande. Där fick vi förklaringen på varför sopbilen var så skrämmande.

Hur löste vi då det här med sopbilen? Vi gjorde det nämligen när vi förstod att sonen var rädd för den. Med mild övertalning fick jag sonen att följa med mig ut en dag, när sopbilen var där. Genom att förklara för de snälla sopgubbarna vad vi ville, så var de vänliga nog att ställa upp. De förklarade för sonen vad de gjorde. De demonstrerade allt som hände med soptunnan och hur bilen fungerade. Efter den dagen var sonen aldrig mer rädd för sopbilen.