Visar inlägg med etikett Damp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Damp. Visa alla inlägg

söndag 1 april 2012

Diagnos eller inte diagnos


Det pågår en diskussion inne hos Mångmamma som berör ämnet om barn med neuropsykiatriska svårigheter ska ha en diagnos eller inte. Flera anser att det sker en överdiagnostisering av just de funktionshindren. Man anser att vi ska kunna se och tolka dessa svårigheter utan en diagnos.

Jag anser också att alla människor ska ses och respekteras för dem de är, oavsett diagnos eller inte. Det ska finnas en tolerans och acceptans i samhället där alla människor har lika rätt oavsett vem man är. Nu är det tyvärr så att vi inte har det ultimata samhället och jag betvivlar att vi någonsin kommer att komma dit. Fördomar kommer alltid att finnas.

Självklart ska det inte överdiagnostiseras och de som sätter diagnoserna ska vara utbildade och skickliga på det de gör. Man sätter inte en diagnos på en kaffekvart utan det sker under flera träffar och många tester, så att man har ordentligt på fötterna och vet vad man talar om.

Nu är det inte för alla andras skull jag anser att det är nödvändigt med en diagnos. Det ska inte behöva finnas en diagnos i botten för att man ska få rätt stöd och hjälp i skolan. Mitt krav på diagnos är helt enkelt för barnets, ungdomens eller den vuxnes egen skull. Att det är för deras skull som det är nödvändigt med en riktig utredning och en diagnos. Det handlar om att lära sig att förstå sig själv och varför man känner sig som man gör.

Om jag inte kan lära mig läsa hur jag än försöker, så tror jag till slut att jag är dum i huvudet. Alla andra lyckas ju lära sig läsa, men inte jag. Då måste det ju vara mig det är fel på. Gissa vad sådana tankar gör för självkänslan. Jag kanske till och med blir retad eller mobbad för att jag inte kan lära mig läsa. Alla de andra barnen tycker också att jag är dum i huvudet.

Men får jag veta att jag har något som heter dyslexi, så faller kanske poletten på plats. Det är inte jag som är dum i huvudet utan jag har ett fel som gör att jag inte kan lära mig läsa. Nu fortsätter naturligtvis kampen för att lära sig läsa, men skillnaden är att nu har man ett extra verktyg att använda sig av eftersom det finns en hel del hjälpmedel för detta. Kraven ska inte sänkas och ursäktas bort, det är bara det att man lägger det på en annan nivå.

Jag kan ta mig egen son som ett exempel. Han har en väldigt svår Damp eller Adhd som det kallas idag. Han har hela skalan med problemen och alla ställer till med problem för honom än idag, när han är vuxen. Han har även en lindrig CP-skada som ställer till det för honom. Jag vågar inte ens tänka tanken på hur hans liv sett ut idag om han inte fått en diagnos och den hjälp han fått. Han hade kanske inte ens levt, eftersom det har funnits perioder när han inte velat leva längre.

När det gäller hans dyslexi så fick han ett hjälpmedel i mellanstadiet som förändrade mycket för honom. Det här var innan datorerna blev vanliga i skolorna. Han fick en skrivmaskin med display. Displayen fungerade på så sätt att han kunde se meningen han skrev där och kunde rätta och ändra innan han skrev ut det på papperet. Denna enkla åtgärd gjorde att allt lättade mycket för honom.

Eftersom han har stora motoriska svårigheter, speciellt när det gäller finmotoriken, så hade han svårt för att forma bokstäver. Skrivmaskinen gjorde det åt honom. Då kunde han lägga koncentrationen på stavningen istället för att koncentrera sig på att forma bokstäver. Ni fattar va´ vilken skillnad detta gjorde för honom. Helt plötsligt började han fatta koden. Han var fenomenal på att stava i huvudet. Även då slapp han ju skriva ner det. Det var få i klassen som slog honom på just rättstavning i huvudet.

Han har i många år varit en bokslukare. Men kanske inte som ni tänker er det. Han läser inte en bok på vanligt sätt. Han började tidigt med talböcker. Idag köper och lånar han ljudböcker. Det krävs för mycket koncentration för att läsa en bok manuellt och då förlorar han handlingen. Men med dessa hjälpmedel gör att han kan tillgodogöra sig det senaste i litteraturen, precis som alla andra bokslukare. Denna förståelse hade aldrig varit möjlig om han inte fått en diagnos, där han lärde sig att förstå sig själv. Plus att hans omgivning också förstod.

Sonen har också stora svårigheter med perceptionen. Perception är hur vi tolkar och bearbetar våra sinnesintryck. Sonen har väldigt svårt med både sin visuella och auditiva perception. Det gör att hans dag kan vara mycket kaotisk. Speciellt när han gick i skolan och inte förstod själv hur det var.

På den tiden jag var ute och föreläste om denna barngrupp så brukade jag använda mig av ett exempel när jag förklarade hur det kunde vara när man har stora perceptuella svårigheter. Jag brukade säga att man ska tänka sig att man är på en marknad i Marrakech.  Där är det fullt med folk som går fram och tillbaka. Det är trångt, det knuffas lite här och där och framför allt så är det mycket ljud. Folk pratar och ackorderar om priser, det är på ett för mig helt främmande språk. Så förutom att det är högt och ljudligt så fattar jag inte ett ord. Det är mycket förvirrande. Jag försöker stänga ute ljuden, men de tränger sig på hela tiden. Dessutom är det barn som skriker, åsnor som skriar och kameler som råmar, eller vad det nu är kameler gör och en böneutropare som hörs med jämna mellanrum. Eftersom det rör sig folk runt mig hela tiden tappar jag alldeles fattningen till slut och får panik. Jag blir rädd och vet inte hur jag ska hantera detta. När jag äntligen tar mig där ifrån så klappar hjärtat hårt, jag är helt slut och jag har huvudvärk.

Så här kan personer med perceptionsstörningar ha det en alldeles vanlig dag i skolan eller på jobbet. De tar in alla ljud och synbilder helt osorterat. De kan inte koppla bort det som är oviktigt och stänga av det. Så varje ord, hostning, bänkskrap och liknande går helt osorterat in i deras huvud och skapar kaos. Och påverkar koncentrationen något oerhört.  Det som gäller då är att om de får veta att de har de här svårigheterna så kan de lära sig att hitta en bra lösning på det hela. Ett sätt kan vara att ha hörlurar på sig i klassrummet för att utestänga alla onödiga ljud. Eller hitta andra sätt att bemöta det hela på. Men om man inte fått en diagnos och utredning på sina svårigheter så är det också svårt att förstå vad som är fel och vilken hjälp jag behöver söka.

Eftersom min son har stora motoriska svårigheter även när det gäller grovmotoriken så hade han svårt för den vanliga gymnastiken. Han kunde inte röra sig som de andra barnen i klassen. Nu var både han och skolan väldigt medveten om hans problem, så man löste det på ett alldeles utmärkt sätt. Han var med på den klassgymnastik han klarade av. Vid de andra tillfällena gick han och hans assistent och badade, eftersom det fanns ett badhus i anslutning till skolan. Den lösningen tror jag man inte tänkt på om de inte varit medvetna om sonens starka och svaga sidor.

När sonen kom upp i högstadiet började han få krampanfall. Vi trodde då att det var epilepsi eftersom han har en CP-skada också. Han utreddes för EP i tre år, utan att man hittade något. Han åt EP-mediciner, men fortsatte att krampa. Till slut började man tala om operation. Så vi satt och åkte fram och tillbaka mellan Sundsvall och Umeå för att komma fram till vad som skulle göras. Man hade fortfarande inte hittat stället i hjärnan där epilepsin skulle sitta. Så blev det till slut att han skulle göra ett dygns-EEG för att kolla allt ordentligt. Han fick krampanfall även då, men det visade ingenting på EEG:et. Så plötsligt får vi veta att det inte är epilepsi han har. Det är något annat. Man vet bara inte vad?

När han gick på utredning i Umeå så gjordes det en massa tester, tester som även gjorts i andra skeden under hans liv. Nu gjordes det ännu mer avancerade tester och man kom fram till en teori om vad det var som orsakade kramperna. Sonen har ett högt IQ, högre än många andra. Han kan bara inte tillgodogöra sig det på grund av sina andra svårigheter. Så man kom fram till att han i sitt huvud visste hur saker skulle vara, hur man skulle komma fram till olika lösningar, men eftersom resten av kroppen inte ställde upp på det så blev han stressad. Så kroppen stängde av och han började krampa på grund av den stress han kände.

Nu kunde vi plocka bort alla mediciner och han fick istället samtalsterapi för att lära sig hantera sin stress. Han fick också träna avslappningsövningar att ha och ta till när stressnivån blev för hög. Detta hade vi aldrig kommit underfund om och kunnat hantera om inte sonen haft sin diagnos och gått igenom en massa utredningar.

Nu har jag tagit sonen som exempel för hur viktigt det var för honom med diagnos för att han skulle förstå sig själv. Vi brukar pratat om något som heter handikappmedvetenhet. Det är något oerhört viktigt. Handikappmedvetenheten är när du förstå dig själv och hur ditt funktionshinder påverkar dig. När du förstått detta så blir det en form av trygghet. Du kan vila tryggt i medvetandet om att du förstår ditt eget handikapp och hur det påverkar dig och din omgivning.

Jag har genom året träffat så många barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Genomgående har de flesta varit glada över att ha fått en diagnos. När de fått det har många pusselbitar fallit på plats och det som tidigare var konstigt får sin förklaring. Det motsatta hade varit en massa pusselbitar som inte passat in och man har känt sig förvirrad och inte förstått varför man inte är som sina jämnåriga kamrater.
Det är då risken för självmedicinering kan komma in i bilden. När man testar på det där förbjudna och helt plötsligt upptäcker att äntligen fungerar man bra. Bitarna faller på plats via kemisk väg. Och det är inte bra.
Däremot kan medicinering vara bra under kontrollerade former. För det krävs också en diagnos. En del barn behöver någon form av medicin för att klara sig igenom en skoldag. Medicinen gör att man kan koncentrera sig och hänga med i samma takt som sina jämnåriga kamrater.

Jag kan ju även gå in på min egen sjukdom, fibromyalgi, som också är en kontroversiell diagnos. Jag hade aldrig mått så bra idag om jag inte förstått vad det var för fel på mig. Jag gick i tio års tid och fattade inte varför jag hade så mycket värk. Man experimenterade med olika värktabletter så till slut fick jag en medicinallergi som hade kunnat sluta illa. Det här var innan jag fick min diagnos.

Idag vet jag vad jag kan göra och vad jag inte kan göra. Jag har en ”skräddarsydd” medicinering som passar just mig. Jag försöker göra det mesta jag tycker är roligt. Visst händer det att jag får bakslag, men har jag gjort något kul så kan det vara värt att ta de där bakslagen. Eftersom jag förstår mig själv och min sjukdom så bestämmer jag också själv vad jag vill och vågar utsätta mig för.

Det är samma sak med personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Man ska inte kunna skylla på sina svårigheter så man slipper lära sig läsa eller annat. Men man kan lära sig förstå att man kan hitta andra vägar att nå samma mål.

Och det viktigaste av allt är att om man förstår sig själv och sina svårigheter, man kan hitta en harmoni i livet att det ordnar sig ändå. Jag duger precis som jag är. Så är det för min son. Han har kommit dithän att han vet att han duger som han är.

Jag hoppas det ska kunna funka så för alla andra med liknade svårigheter. Att de lär känna sig själva och sitt funktionshinder så bra att de hittar en harmoni och acceptans i det. Och att veta att de duger precis som de är.

torsdag 1 december 2011

Ge aldrig upp

Det är skrämmande när man ser program som "Världens bästa skitskola". Inte för att programmet som sådant skrämde. Tvärtom, så lyfte det fram skolfrågorna på ett mycket bra sätt.

Det som skrämde mig var att se hur både elever och lärare har gett upp. Eleverna verkar inte tro på sin egen framtid. En kille hade som dröm att få göra datorspel. Men han trodde att han kanske skulle jobba i en kiosk om tio år. Att tappa sina drömmar är hårt. Det är drömmarna som driver en framåt.

Både lärare och rektorer på några skolor tyckte att det var ett för tufft mål att alla barn ska uppnå godkänt när de går ut nian. När både lärare och rektorer inte tror mer än så om eleverna då är det skrämmande. Deras jobb är att se till att eleverna ska uppnå de uppgjorda målen. Gör de inte det har de inte skött sitt jobb.

Nu tror inte jag att varken de lärarna eller rektorerna är dåliga pedagoger. De har bara gett upp. Det skrämmer mig mest.

Däremot blev jag riktigt glad när jag ser min gamla lärare i rutan. Han som på KomVux lärde mig allt om företagsekonomi. Som fick det att bli det roligaste ämnet i världen. Sedan drygt ett år tillbaka är han rektor på Ljustadalens skola utanför Sundsvall. På bara ett år har han ökat medelbetygen hos sina elever genom att visa att han tror på deras kompetens och vilja att lära.

Jag blir ännu gladare när jag ser rapporten ifrån en skola i Nossebro. Där har man på tre år förändrat hela undervisningen. För tre år sedan hade de ett av de lägsta medelbetygstalen i landet. Nu, tre år senare, klarar 100% av eleverna målet att få godkänt när man går ut nian. 100%, sug på den siffran. Man har som ett självklart mål, att alla elever ska få godkänt. Man har som ett mål att ingen elev ska få stå utanför, alla ska inkluderas.

Visst är det vackert: "Alla ska inkluderas." Det är så självklart. Det innebär ju att man ser VARJE elev. Jag ryser av välbehag när jag hör det. Det bästa av allt var när en av speciallärarna berättade att det hade inte kostat ett extra öre i mer resurser. Man har bara lärt sig att använda resurserna på ett bättre sätt. Det är det bästa av allt, för ofta får man höra att det finns inte resurser!

Det här försökte jag säga i många år tidigare, när jag åkte runt på skolorna och missionerade för barn med ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det jag sa då var, "Se varje unik elev", "Lyft fram elevens starka sidor", "Se inte det jobbiga hos eleven utan se det positiva". När man jobbar så (samt inkluderar alla) då når man resultat. Då känner eleven att det är någon som tror på han eller henne. Det är A och O för att lyfta fram någon.

Varför det blivit så här tänker jag inte gå in på. Det finns många teorier och åsikter om det. Även jag har min åsikt i denna fråga. Men det är inte relevant just nu. Vi vet att något blev fel. Nu gäller det att reparera det så fort som möjligt.

När vår son var diagnostiserad och utredd vid sex års ålder så fick jag höra att den här killen blir det inte så mycket av. Det vägrade jag att godta. Han skulle ha samma möjligheter och förutsättningar som sin lillasyster. Vägen dit var inte lätt, men jag vägrade ge upp. Idag är han något. Han är trettiofem år, han är en jättefin och omtänksam ung man, han har ett arbete, han har en egen fin lägenhet och han har gott om vänner. Han har till och med körkort och egen bil. Allt för att vi vägrade ge upp. Allt för att vi hela tiden trodde på honom.

Visst gav man upp ibland. Men bara för en dag eller två. Sedan spottade vi i nävarna och tog i med nya tag. Han hade även lärare som trodde på honom så vi var inte ensamma i vår kamp.

Därför blir jag så ledsen när jag ser dem som gett upp. Därför blir jag så glad när jag ser dem som inte gett upp. Vi måste alltid tro på oss själva och på dem som vi har i vår närhet.

fredag 21 oktober 2011

Sopbilen

Idag dök ett gammalt minne. Nästan från ingenstans. I alla fall fanns det väldigt långt in i minnesbanken. Det var sopbilen som fick mig att minnas.

När sonen var liten blev han skräckslagen varje gång sopbilen kom. Vi bodde i ett litet radhus med gatan ganska nära utanför köksfönstret. När sopbilen kom, sprang sonen skrikande och gömde sig. Det här var innan vi visste vad det var som inte stämde med sonen. Som föräldrar visste vi att något inte var som det borde. Vi hade bara ännu inte fått någon att lyssna på oss.

När sonen sedan utreddes vid fem års ålder så föll bitarna på plats. Bland annat hade han en väldigt störd auditiv perceptionsstörning. Det vill säga att han kunde inte sålla ut/bort sina hörselintryck. Höga skrämmande ljud blev ännu högre och skrämmande. Där fick vi förklaringen på varför sopbilen var så skrämmande.

Hur löste vi då det här med sopbilen? Vi gjorde det nämligen när vi förstod att sonen var rädd för den. Med mild övertalning fick jag sonen att följa med mig ut en dag, när sopbilen var där. Genom att förklara för de snälla sopgubbarna vad vi ville, så var de vänliga nog att ställa upp. De förklarade för sonen vad de gjorde. De demonstrerade allt som hände med soptunnan och hur bilen fungerade. Efter den dagen var sonen aldrig mer rädd för sopbilen.

fredag 10 juni 2011

Vårdnadsbidrag

Jag läser hos en bloggare, att de ska söka vårdnadsbidrag för sitt funktionshindrade barn. Det är bra. Vårdnadsbidraget får man som en form av ersättning för den mertid som det funktionshindrade barnet tar i förhållande till sina jämnåriga. Det gör att man t ex kan gå ner i arbetstid, utan att det blir ekonomisk katastrof för familjen. Tid som man då ska ägna åt det funktionshindrade barnet.

I vår familj hade vi ett halvt vårdnadsbidrag för sonen tills han fyllde sexton år. Numera är det förlängt tills barnet fyller arton. Jag var hemma med mina barn tills dottern var sex år och sonen var nio år. Sonen hade aldrig klarat en dagismiljö. Det är en av de få gånger som Förskräcklingskassan fungerat för oss. Vi bodde på en liten ort där FK hade ett litet lokalkontor med tre anställda. Jag kände två av dem. Själv jobbade jag på den lokala ICA-butiken så alla kände apan mig och visste vem min son var.

Vårdnadsbidraget skulle sökas om vartannat år, för att se hur utvecklingen gått. Det var med fasa jag gick på dessa möten. I vanliga fall skulle vi ju ständigt lyfta fram det positiva och det som var bra hos sonen. När man sökte vårdnadsbidraget skulle man focusera på det som var dåligt, där han var sämre än sina jämnåriga. Helt plötsligt blev han då mycket mer funktionshindrad än vad jag såg honom i vanliga fall. Inte för att det var någon form av överdrift, utan för att man helt plötsligt satte fingret på det han inte klarade av. Dessutom följde det ju med läkarintyg där allt stod, svart på vitt, vilka svårigheter han hade. Det var fruktansvärt jobbigt.

Jag har alla papperen kvar ifrån dessa ansökningar. Jag kanske borde göra mig av med dem, men de är en del av vår historia. Det händer att jag tar fram och tittar på dem. Jag gråter en skvätt varje gång!

tisdag 1 februari 2011

Reformera skolan! Sticker ut hakan!

Skolverket har gjort en undersökning som visar att alldeles för många kommuner har placerat elever i särskolan, som enligt Skolverket inte hör hemma i den skolformen.

Särskolan är en unik skolform som vi måste vara rädda om. Där går de elever som av olika orsaker inte klarar av den vanliga grundskolan. Särskolan finns i samtliga stadier, inklusive särgymnasium. Särskolan är till för elever som behöver extra stöd. De flesta elever i särskolan har någon form av begåvningshandikapp. Där får de en ärlig chans att lära sig det de behöver. En del elever behöver en långsammare och förenklad inlärning av grundskolans ämnen. Andra elever behöver lära sig det elementära, såsom att lära sig klockan, handla sin egen mat, utföra bankärenden och annat som tillhör vardagen.

Därför ska man inte ta resurser från särskolans elever genom att placera elever som inte hör hemma där!

Varför blir då elever felaktigt placerade i särskolan? Och är det verkligen felaktiga beslut som tagits?

Vi har en elevgrupp som vi kan kalla "gärdsgårdsbarn". De barn som så att säga hänger på gärdsgården. De har för hög begåvning för att gå i särskolan, samtidigt som de behöver en långsammare inlärningstakt och en hel del extra stöd. Till den gruppen hör bland annat min egen son, eller rättare sagt hörde, eftersom han gått ur skolan för många år sedan. De elever jag syftar på är elever med Damp, Adhd, Aspergers syndrom och liknande neurologiska funktionshinder.

De här eleverna hör inte hemma i särskolan, men klarar inte heller av stressen i den vanliga grundskolan och gymnasieskolan. I en del kommuner har man särskilda klasser för den här elevgruppen. När det är som bäst så är dessa klasser precis vad som behövs. Jag skulle vilja se dem som ett tredje alternativ. Någonting mitt emellan den vanliga grundskolan och särskolan.

När jag gick i skolan så fanns det så kallade obs-klasser och andra former av specialklasser. Det ansågs som lite skämmigt att gå där. Ändå har jag hört många vuxna som berättat om att det var deras räddning att få komma till en specialklass där de fick jobba i lugn och ro, där inlärningen gick i deras egen takt och där de blev sedda och bekräftade.

Jag tror, och har trott i många år, att hela skolan skulle behöva reformeras. Man måste bli mer individualiserad för att möta eleverna på rätt nivå. Det behövs allt från elitklasser, klasser för den långsamma eleven och allt där emellan. Självklart menar jag inte att det ska vara olika klasser in absurdum, men kanske fyra eller fem olika nivåer.

Dessutom måste man arbeta med attityder. Det ska inte vara extremt fint att gå i elitklass och extremt skämmigt att gå i den långsamma klassen. Utan man ska se det som att varje elev får sina behov tillgodosedda.

När gymnasiereformen genomfördes på nittiotalet så såg vi, inom handikapprörelsen, att detta skulle bli katastrofalt för den inte fullt så studiemotiverade eleven. Man fick helt plötsligt kravet att alla elever skulle läsa lika många teoretiska timmar. Oavsett om man gick på en teoretisk gymnasielinje eller om man gick på en yrkeslinje. När man såg att detta inte fungerade så infördes snabbt IV-programmet. Det blev det största misslyckandet av alla. Alla som gick på IV såg sig själva som "sekunda vara". Man var en "sopa" om man gick på IV! Ingen förväntade sig något speciellt av en, alltså kunde man spela ut alla sina dåliga sidor, bara för att få chansen att synas och bli bekräftad. Kan man inte bli bäst på att vara bäst, så kan man ju alltid bli bäst på att vara sämst!

När det kommer till elever som går ut nian, så tycker inte jag att det ska vara ett måste att alla ska gå gymnasiet. Så är det ju idag, även om gymnasiet är en frivillig skola. Den är ändå indirekt ett måste, som eleverna får höra hela sin högstadietid. Slopa det! Plocka tillbaka de yrkesinriktade linjerna och banta ner teorin, på de linjerna, till det mest elementära. Ta fram lärlingsplatser igen. Det kommer alltid att behövas hantverkare och folk som jobbar på verkstadsgolvet. Man behöver inte en massa krånglig matte eller fyra språk för att klara av sådana jobb.

Jag vet att jag reagerade starkt när jag insåg att man behövde ha höga poäng för att komma in på frisörlinjen, eftersom antalet sökande var så stort. Säg den teoretiker som ställer sig och jobbar som hårfrisör. Medan tjejen eller killen som inte har fullt så höga poäng är kanske den bästa hårfrisören i världen. Men så fungerar inte verkligheten.

Min egen son gick sina åtta första år i en vanlig grundskoleklass. Han hade mycket extra resurser. Vi hade "tur" att han började skolan när han gjorde det. På den tiden fanns det så kallade SIS-pengar i skolan. Det var statliga medel för Särskilda Insatser i Skolan. De pengarna söktes för den enskilda eleven. Så min son hade en elevassistent från dag ett som bekostades av SIS-pengar. Så småningom övertogs denna kostnad av kommunen och många barn, som behövde det, blev utan elevassistent. Sonen hade också mycket speciallärartimmar under hela sin skoltid.

Vi hade tur på flera sätt. I mellanstadiet fick sonen en underbar lärare som hade som rättesnöre att det som var bra för H, var bra för alla elever. Det vill säga, lugn och ro i klassen och en tydlig och klar studieplan. Det var en stor klass, enligt den tidens mått. Det var tjugosex elever, varav arton stycken var pojkar! Jag är säker på att minst tre pojkar till, samt en flicka hade liknande svårigheter som H. Dock inte lika svåra, men de fick ju nytta av lärarens engagemang och klassrumsarbete. Sonen fick även ett eget litet rum dit han och assistenten kunde gå undan och jobba när han inte klarade av den stora klassrumsmiljön. Han hade nämligen mycket svåra perceptionsstörningar och koncentrationssvårigheter. Perceptionen är hur vi tolkar våra sinnesintryck. Hans problem var att han hela tiden tog in samtliga intryck hela tiden. Vi som inte har de svårigheterna, skiljer i normala fall ut de viktiga intryck vi behöver ta till oss. De ovidkommande intrycken sållar vi normalt bort. Har man dessa svårigheter så är det enormt tröttande. Det blir en ständig överstimulering.

Vi hade nära kontakt mellan oss föräldrar och läraren, till viss del även skolledningen. Det var väldigt viktigt för samtliga parter att ständigt föra en konstruktiv dialog.

På högstadiet fick sonen kramper. Kramper som i tre års tid utreddes och medicinerades som epilepsi. Efter dessa tre år kom man fram till att sonen hade stresskramper. Dessa kramper kom till på grund av att han mentalt visste hur en sak skulle utföras, men hans kropp och sinnen klarade inte av det som hjärnan egentligen visste. Det låter lite krångligt, men jag kan inte förklara det bättre än så. Men här märker man hur mycket stress en ung människa kan utsättas för, när kraven är för höga.

På den tiden fanns inte heller dessa specialklasser, som sedermera kallats för Damp-klasser eller liknande. Små elevgrupper som är anpassade efter elevernas behov. Jag var så småningom med och jobbade fram att det kom till sådana här klasser. Hur det ser ut idag är jag inte säker på. Jag håller mig numera inte fullt uppdaterad i dessa frågor.

När H gick i åttan var situationen ohållbar, eftersom han krampade nästan konstant. Det blev ständiga nödlösningar för att klara av en normal dag. Han hade nästan ingen undervisning alls och mycket hängde på elevassistentens engagemang. Stundtals var sonen med mig på jobbet. Jag hade en underbar chef, som själv hade en son med Downs syndrom. Så han förstod och ställde upp för att vi skulle klara av en till synes hopplös situation.

Jag hade en del kontakter inom skolvärlden i vår kommun, så jag tog själv kontakt med särskolerektorn och bad om hjälp. Hjälp som vi också fick. Så när sonen skulle börja nian, gick han över till en särskoleklass årskurs tio. Problemen med hans kramper var kvar, men sonen fick det lite lugnare i alla fall. Så småningom började han i särgymnasiet, hotell- och restaurangprogrammet. Då minns jag att han vid ett tillfälle sa: "Mamma, tänk att man ska behöva gå nio år i skolan, innan det blir roligt."

Det var vid den här tiden man upptäckte att han inte hade epilepsi utan att det var stresskramper. Medicineringen togs bort och han fick lära sig hantera sin stress med avslappningsövningar och terapeutisk behandling. Idag mår han bra och arbetar numera som köksbiträde på en skolbespisning. Han har en lönebidragstjänst på 75% och har förtidspension på 25%, för han svårigheter består till viss del. Han klara inte av en normal arbetstakt och han orkar inte en hel arbetsdag.

På grund av denna bakgrund så är jag väldigt kluven i särskolefrågan. Jag anser att kommunerna ska inte slippa undan sitt ansvar genom att placera elever i särskolan om de inte hör hemma där. Samtidigt vet jag att särskolan är en fantastisk skolform för elever som behöver extra stöd och tid. Därför ska man inte nagga i kanten på deras resurser.

Jag vill också att man ska avdramatisera tankarna om varför man har ett barn som går i särskolan. Jag har alltför många gånger stött på föräldrar som har svårt att acceptera att de har en son eller dotter som behöver extra stöd och hjälp. Jag har mött föräldrar där barnen har en Adhd-diagnos, men som inte vill att skolan ska få veta det. Det innebär att det barnet hela tiden kommer efter. Det kan till och med gå så långt att barnen kan bli mobbat på grund av detta, att de inte hänger med. När jag har hört sådana kommentarer så känns det som att föräldrarna skäms för sitt barn. Vilket för mig är obegripligt. Självklart är man stolt över sitt barn oavsett om det har ett funktionshinder eller inte! Vågar vi vara öppna och prata om dessa frågor så tror jag vi kommit långt. Vi har kommit längre idag än när min son började skolan 1984, men det är fortfarande svårt ibland att prata om dessa saker.

Vill ni läsa vad fler anser, så tycker jag ni ska ta en tur till Mångmamma. Hon har också skrivit om denna fråga.

söndag 6 juni 2010

Den kära sonen

Ni som läst mig länge vet att jag har en son som inte är som alla andra. Han är min alldeles egen speciella son.

Igår var de fyra killar som skulle träffas hemma hos sonen. De skulle fira hans födelsedag i efterskott genom att titta på travet, äta smörgåstårta, dricka öl och sedan gå ut på lokal.

Halv fyra ringer sonen till mig, ilsken som ett bi. Killarna hade inte kommit än, fast de bestämt vid två-halvtre-tiden. Han hade pratat med dem, så han visste att de var försenade. De skulle komma mellan fyra och fem istället.

Det räckte för att hela hans planering skulle falla ihop. Han tyckte de hade förstört alltihop genom detta. Han hade städat i flera dagar, vilket är en bedrift från hans sida. Han hade köpt hem öl, cider och smörgåstårta och bespetsat sig på detta evenemang. Oj, vad han skällde över otacksamma jäklar, dåliga kompisar och en massa andra skällsord. De skulle inte minsann komma där och slå sig ner och trycka in smörgåstårta och öl i ansiktet. Så lät det.

Sådana här gånger måste mamma rycka in och gjuta olja på vågorna. Prata lugnt om att kvällen är inte förstörd. Den är bara lite försenad. Säga att hans ilska mest förstör för honom själv och bara är dumt. Förklara att det är så här livet är, allt går inte på räls. Man måste peta in lite flexibilitet i livet för att hantera alla situationer.

Han har kommit långt min son. Många experter trodde inte alls att det skulle gå så här bra. Men sådana här gånger är jobbiga för mig. Då funderar jag på hur det ska gå för honom när inte jag finns där längre, som kan prata lugnande, ta emot den där ilskan och lindra den. Han har nyss fyllt trettiofyra, ändå vill jag fortfarande krama om honom och säga lugnande, att allt kommer att bli bra.

tisdag 23 februari 2010

Nedräkning

Idag är det tretton dagar kvar tills vi åker till Sundsvall. Jag har börjat nedräkningen. Varje gång vi bestämmer att åka dit så blir jag som ett barn som väntar på julafton. Jag räknar dagarna och det kan inte gå fort nog att komma fram till avresedagen. Det är naturligtvis längtan efter mina barn som orsakar detta fenomen. I vanliga fall förtränger jag den känslan. Vi bor nästan femtio mil ifrån varandra, så det är inte mycket att göra åt. Dessutom har jag själv valt att bo där jag bor, så jag får väl skylla mig själv, kan man tycka.

Men nu längtar och väntar jag. Sorgen just nu är att jag vet inte om jag kommer att träffa sonen. Han tycker det är jobbigt när vi kommer. Eller "yschigt" som han uttrycker det. Jag kan förstå att han förr tyckte det var "yschigt" när vi bodde hos honom och jag städade hans lägenhet i fyra dagar. Men numera kan vi bo hos dottern, så det enda han behöver göra är att träffa oss hemma hos henne några timmar.

Jag vet inte riktigt vad detta motstånd hos honom betyder. Han älskar mig och behöver mig, det vet jag. Vi pratas vid i telefon nästan dagligen. Men han klarar inte av att vi ses. Han har inte varit hit på sin semester på två år. Han brukar ta ut tre veckor på sommaren. Det är för kort tid för att hinna åka hit, tycker han. Förmodligen är det hans funktionshinder som spelar roll. Alla dagar ska vara så lika som möjligt. Men det gör ändå ont i mig att inte veta om vi ses eller inte. Och att inte riktigt förstå vad hans avståndstagande står för.

Men just nu vägrar jag att tänka på det. Jag ägnar mig åt att längta dit upp och hoppas på att detta med sonen löser sig innan dess. Det brukar det göra, för det mesta.

måndag 8 februari 2010

Utmaningarna i mitt liv

För någon vecka sedan hade jag ett samtal som till en del kom att handla om att vara tvingad att vara hemma kontra att ha ett arbete att gå till. Jag tillhör ju den gruppen som ofrivilligt tvingats att vara hemma. Det är fibromyalgin som ställt till det så. Ändå var jag ju glad den dagen jag fick besked om att jag får förtidspension fram till den dagen jag går i ålderspension. På det viset är ju min försörjning tryggad.

Samtalet kom bland annat att handla om att om man är hemma så saknar man tillfredsställelsen som ett arbete kan ge. Kvinnan jag pratade med sa så här: "Man måste ju få anta utmaningar för att må bra." Det blev en sorts aha-upplevelse för mig. För visst är det så. I alla fall för mig och för henne är det så.

Jag brukar skoja och säga, att utmana mig inte. Risken är stor att jag antar den. Så har en del av mitt liv varit. Speciellt efter min skilsmässa då jag fått styra själv över vad jag velat anta för utmaningar. Det har gjort att jag lärt mig lite om att klättra i berg, jag har gått på glödande kol, paddlat både här och där, krupit i trånga grottor och så vidare. Det har varit många spännande saker som jag har gjort på grund av min nyfikenhet.

När jag samtalade med den här kvinnan så kom jag på att sömnaden är utmaningen i mitt liv just nu. Att hela tiden hitta på att sy nya saker och kombinera nya tyger och färger. Även en enkel kasse kan bli spännande att sy för man vet inte hur den ska se ut när den är klar. Jag kan ha mina aningar om hur det ska bli, men jag vet ändå aldrig säkert förrän jag har det färdiga resultatet i min hand.

Jag antar även gärna andra utmaningar. Idag skulle jag inte kunna lära mig klättra i berg eller krypa i grottor. Däremot har jag antagit en utmaning idag att baka Gotlandslimpor. Jag följer ett recept till punkt och pricka, men eftersom jag aldrig gjort dem tidigare så vet jag inte hur slutresultatet kommer att bli. Det är det som är utmaningen i sig. Att bli överraskad av slutresultatet.

I min bok där jag berättar om hur det är att vara mamma till ett funktionshindrat barn har jag även intervjuat en vuxen man med damp och autistiska drag. Han är jämngammal med mig så för mig var det spännande att lära känna denna man. Vid ett tillfälle frågade jag honom varför han orkade leva vidare med så mycket som var så jobbigt. Då fick jag svaret att han ville inte dö så länge han fortfarande var nyfiken. Så är det för mig också. Jag är fortfarande nyfiken över vad livet har i beredskap för mig.

söndag 17 januari 2010

Min "olagoma" son

Nu undrar ni säkert om det finns ett ord som heter "olagoma". Det gör det. I alla fall nu. Jag uppfann det just nu. Ordstammen kommer från "lagom" och den norrländska negationen av lagom är "olagom". Böj det sedan till bestämd form så får du "olagoma". Helt logistk, eller hur?

I alla fall så ringde sonen idag och berättade att han hade kräkts och hade ont i höger sida på magen. "Blindtarmen" var min första tanke. Men efter att ha benat ut det hela så kom vi fram till att det var varken blindtarmen eller magsjuka. Sonen hade lagat mat och ätit lite för mycket av den. Det var troligtvis en känning av gallan eller magkatarr. På två dagar hade han satt i sig ett kilo fläskkarre och pommes stripes. Han gör sådana saker, min son.

Han tycker om att laga mat, men det blir på hans eget lilla vis. Oftast oätligt för alla andra. Det är bland annat det där med olagom kommer in. Han har svårt med kryddningen. Jag har försökt nöta in att han ska mäta sig fram till en lagom kryddning. Men se det går inte. Det sitter något där i vägen som inte tar in sådana idéer ifrån mamma. Så han kryddar på sitt eget lilla vis. En gång gjorde han en köttfärslimpa som var så salt, att inte ens han själv kunde äta den.

Jag har försökt att säga att det är onödigt arbete och kostnader han lägger in i sitt kryddande om han sedan inte kan äta maten han lagat. Dessutom har vi det här med mängderna han sätter i sig. Jag funderade länge på det när han var liten. Om det var någon mat han tyckte om så kunde han gå ifrån bordet, gå in på toan och kräkas och sedan sätta sig att äta ännu mer, bara för att det var gott. Det har att göra med den taktila perceptionen. Han kände inte när han var mätt.

Vi fick ha stränga restriktioner hemma med antalet portioner. Det fick inte förekomma någon form av fikabröd eller godis som sonen kunde ta av. Det var frukt och grönsaker som gällde som mellanmål i alla lägen. Vi fick även ha stränga restriktioner till mattanterna på skolan, att han fick bara ta om en gång. Numera är sonen rejält överviktig, men håller det ändå på en någorlunda lagom nivå genom att han älskar att promenera. Tack och lov för det.

Jag brukar säga att sonen ärvt sin damp efter sin far. Vissa delar i alla fall. Men när vi kommer till det där med lagom och olagom så får jag nog ta åt mig äran av det. Jag har inte heller någon lagom-knapp. Det gäller både humör och aktivitet. Endera deppad eller strålande glad och pladdrig. Endera fullt ös eller ingenting. Fortfarande än idag! Men numera har jag i alla fall lärt mig att tänka efter hur min kropp ska reagera. Det gjorde jag aldrig förr och öste på som bara den.

Livet med sonen har aldrig varit tråkigt eller ospännande (ännu ett nytt ord). Det har varit många skratt och många tårar. Än idag så finns det ingen som kan göra mig så frustrerad som sonen. Han kan skapa en känsla inom mig som jag nästan inte kan kontrollera. Det är väl så att jag vill honom så himla väl och när jag inte når fram så blir jag rent förtvivlad. Men han skapar också mycket kärlek omkring sig. Ofta när man pratar om barn och ungdomar med Damp så är många föräldrar förtvivlade över att deras barn inte har några vänner. Det problemet har inte sonen haft sedan mellanstadiet. Han har fortfarande än idag kvar vänner från den tiden. Vänner som han umgås flitigt med. Hans bästa kompis har han haft sedan han var fem år. Idag är han trettiotre. Det är en tjugoåttaårig vänskap. Det var den vännen som låg på knä och knöt sonens skor när de skulle ut och sonen inte klarade det själv. Det var den vännen som stod kvar och vaktade när sonen låg på backen och krampade. Det är den vännen som än idag kommer hem till sonen och hjälper till att städa. Det är den vännen som ställt upp i alla lägen för han vet att sonen ställer upp för honom när det behövs. Sådan vänskap går inte av för hackor. Den vänskapen värmer ett modershjärta.

fredag 16 oktober 2009

Lite mer empati, tack

Vad är det som gör att vissa människor helt saknar empati, att kunna tänka sig in i hur andra har det i sin tillvaro?

Detta fenomen stötte jag på redan när sonen var liten. Hur ofta fick jag inte höra att han var ouppfostrad, eftersom han var så aktiv och gjorde saker som barn normalt inte gör. Han var absolut inte ouppfostrad. Han var nog mer uppfostrad, än vad många andra barn i vår omgivning var. Det var bara det att det vissa saker inte bet på honom. Men han var det enda barnet i kvarteret som inte kastade sig handlöst över en godisskål som stod framme. Han frågade alltid om han fick ta, innan hans små fingrar var där.

Som föräldrar var vi förtvivlade. Både över att våra ansträngningar inte räckte till, men även över omgivningens kritik. Den gjorde ont, mycket ont. Så småningom fick vi förklaringen att det var Mbd han hade. Det hette så på den tiden. Idag heter det Damp. Han var inte ouppfostrad längre, utan han var bland annat hyperaktiv. Nu kunde jag förklara för dumma människor hur det var, om de kom med en kommentar om hans sätt. Det kändes genast mycket bättre att fått ett besked att det inte var oss, som föräldrar och uppfostrare, som det var fel på.

Eftersom jag jobbat med dessa frågor, så har jag naturligtvis stött på denna brist på empati många gånger. Så många föräldrar som gråtit ut om hur de och deras barn blivit bemötta av lärare, far-och morföräldrar, mammor kontra pappor (ja, det finns föräldrar som inte vill erkänna detta hos sina barn) och andra som möter dessa barn.

Jag borde vara immun mot att en del är oempatiska. Men tack och lov så är jag inte det. Jag reagerar fortfarande med en adrenalinkick som heter duga. När ilskan rasar i min kropp över livets orättvisor. För mig är detta inte politiskt, utan det är på en mycket högre nivå. För mig är det medmänsklighet som det handlar om.

Så jag gick igång även härom dagen, när det var ett blogginlägg om folk som inte kan arbeta på grund av olika svårigheter. Kontentan i det inlägget var att det handlade om arbetsskygga personer som duperade läkarkåren med inbillade åkommor.

Tyvärr tror jag att bloggaren inte är ensam om dessa åsikter. Det är nog rätt grundmurat i samhället att det är så. Många tror att vi är ett gäng fuskare som skor oss på skattebetalarnas bekostnad. Och vad gör man för att ändra på denna inställning hos folk?

Jag gick igång igen i onsdags när vi såg Icas senaste reklamsnutt i TVn. Jag hade sett den tidigare och reagerat, men den här kvällen hade vi en gäst hos oss, som tyckte reklamsnutten var jättekul. Jag frågade naturligtvis vad hon såg för roligt i detta. Hennes svar var att detta måste föräldrarna ha godkänt. Jag svarade då med att detta är en vuxen man och att föräldrarna i det läget inte har någonting att säga till om.

Rent juridiskt upphör föräldraskapet i och med att våra barn fyller arton år. Efter det tar de sina egna beslut. Då tyckte vår gäst att denna man måste ju vara omyndighetsförklarad och ha någon annan som beslutar för honom. Diskussionen fortsatte i denna anda och jag fick till min förtvivlan inte vår gäst att förstå denna man och andra funktionshindrades rätt till sitt eget liv och egna beslut om sitt liv.

Hon ansåg att om man var tvungen att bo på en gruppbostad, så var man inte lämpad att ta egna beslut. Jag försökte ge ett exempel med att om man som äldre inte klarar av att bo själv utan måste bo på ett äldreboende, ska man då omyndighetsförklaras för att man inte klarar att bo själv? Det tyckte hon inte vara samma sak.

Förmodligen har denna unge man, i Icas reklam, en kontaktperson att rådgöra med i olika situationer. För jag tror inte att han är omyndighetsförklarad. Det är tack och lov svårt att bli det i dagens Sverige. Däremot kan du ha en "god man" som hjälper till med ekonomi och andra juridiska frågor. Men det är inte samma sak som att man är omyndig.

Jag måste säga att både jag och sambon blev mycket konfunderade och besvikna på vår gäst. En person som vi känt i många år och som vi tyckt/tycker mycket om. Men mina känslor förändrades något, det ska jag erkänna. Jag kommer nog i fortsättningen inte att klara av att vara lika avslappnad i denna persons närvaro. Jag kommer nog att vara mer avvaktande. Hon får givetvis tycka och tänka vad hon vill, men jag är, som sagt var, väldigt besviken på henne.

Vad är det som gör att en del människor inte kan sätta sig in i andras situation? Är det brist på empati? Eller är det brist på fantasi? Någon brist måste det ju vara ändå? Kanske till och med en brist på många olika saker?

Vad gör vi då för att försöka sudda ut dessa brister? För mig är det självklart att information måste vara en väg att gå. Det var ju därför jag jobbade med dessa frågor i så många år. Att sprida kunskap till så många som möjligt. Dessutom kommer jag förhoppningsvis att gå igång även i fortsättningen när jag möter livets orättvisor.

Jag funderar även fortsättningsvis vad Ica vill säga med sin reklam?

torsdag 24 september 2009

Miljöskadad?

Som många av mina läsare så vet ni att jag har en son med svårt damp. Jag har fått använda en något annorlunda uppfostran på honom än jag behövt göra med dottern. Bland annat så har jag fått lov att upprepa allt sjuttioelva gånger. Jag har lärt mig att ge en instruktion i korta sekvenser och att man verkligen tydliggör det man vill ha sagt.

Så med sonen talar jag fortfarande på ett alldeles speciellt sätt, trots att han numera är trettiotre år. Det här kände jag idag när vi bland annat pratade rondellkörning samt byte av köksfläkt. Man får liksom bena ut saker och ting innan man är riktigt hundra på vad han menar.

Det här har gjort att jag är nog lite miljöskadad. Dottern brukar säga åt mig att det är inte H jag pratar med och sambon brukar poängtera att han förstod redan första gången.

Men jag är inte värst ändå. Det är en kompis som har ett barn som liknar mitt. Hon var på utlandsemester med en väninna. När de hade varit där i nästan en vecka, så säger väninnnan: "Du behöver inte fråga varje dag om jag borstat tänderna och kissat," innan vi ska lämna hotellrummet!

onsdag 10 juni 2009

Min filuriga son

Som jag skrivit om tidigare så har sonen svår Damp och en lindrig CP-skada. Han har på grund av detta även stora läs-och skrivsvårigheter. I maj fyllde han trettiotre år. Ändå är jag fortfarande en aktiv mamma till honom. Aktiv på ett helt annat sätt än hur det fungerar med dottern. Han är inte så självgående som hon är, om man så säger. Sonen och jag pratas vid nästan varje dag. Han klarar sitt liv väldigt bra, men ibland måste han fråga mamma om råd. För det mesta har han tänkt ut själv hur han ska klara saker och ting, men han vill ha bekräftelse från mig att han tänkt rätt.

Han har ett intellekt som ligger något över normalnivån. Men ibland kan även jag fundera hur det står till där uppe i hjärnkontoret. Då kan han ställa frågor som man tycker det är självklart att han ska veta. I andra fall imponerar han stort, så till och med jag baxnar. Så var det igår.

Sambon är intresserad av släktforskning och håller på då och då. Han sitter hemma och söker sig via datorn med program som han laddat ner. Nu har han börjat titta lite på mina barns bakgrund. På min egen sida har jag rätt bra koll, men inte fullt så bra koll på sidan som berör barnens far.

Igår när sonen ringde så frågade jag om han visste något. Då visar det sig att han hade jättebra koll. Han har genom att googla sig fram hittat till folkbokföringssidor och andra sidor, så han hade hittat jättemånga släktingar i flera generationer på sin fars sida!!!

Snacka om en ojämn nivå. Det är inte konstigt att andra inte alltid förstår denna barngrupp, när man själv står där som ett fån och inte fattar något.

tisdag 26 maj 2009

Bakstugeminne

Christina har bloggat om när hon var med och bakade i en bakstuga. Jag har också ett oförglömligt minne om ett sådant bak. Tyvärr finns det inga bilder.

För ett antal år sedan så arbetade jag varje sommar med olika former av lägerverksamhet för barn med Damp och deras familjer. Detta minne härrör sig ifrån ett sådant läger.

Vi var i Ramsele i mitt älskade Västernorrland. Det var ett läger för barn mellan sex och tio år. Det var aktiviteter varje dag. Jag fick hjälp med aktiviteterna av Bosse som jobbade på fritidskontoret i Sollefteå kommun. Bosse var en äkta entuiast så han hittade på många kul grejer för barnen.

Vid ett tillfälle skulle vi få testa att baka i bakstuga. Jag var mycket skeptisk mot detta, men Bosse var helt övertygad om att det skulle funka. Alla som arbetat med barn med Damp, vet att det går rätt livligt till och man måste hela tiden ha beredskapsplaner ifall det händer något.

Vi skulle vara i en bakstuga som tillhörde turistmuseet i Ramsele. Det var två äldre damer i åttio-års åldern som skulle hjälpa oss med att baka tunnbröd i vedeldad ugn. När vi slog upp ögonen den aktuella dagen, så öste regnet ner. Var jag skeptisk inför detta äventyr innan, så är det inget mot vad jag blev när jag såg regnet. Vi hade tolv barn med på lägret och sex ledare plus jag själv. Alltså två barn per ledare.

Bakstugan var liten så vi skulle dela upp det till tre grupper. Fyra barn i taget i bakstugan, inkl ledare. Föräldrarna fick inte delta i denna aktivitet. De fick ledigt och roade sig själva på bästa sätt.

När vi kommer upp till bakstugan så har regnet övergått till ett fruktansvärt åskväder. Vi visste att de barn som inte rymdes i bakstugan, var hänvisade till att leka lekar ute på tunet, med ledarna.

Vi får in den första gruppen i bakstugan och det är lite stökigt så där som det gärna blir när alla tumlar in på en gång. Men där står två myndiga äldre bagerskor och tar hand om gruppen. På det mest vardagspedagogiska sätt jag varit med om, så får dessa damer ungarna till att vara tysta, de lyssnar och de gör precis som de blir tillsagda. De är som ljus!!! Det var en fantastisk upplevelse. Och jag är så glad att jag hade fel som inte trodde på denna aktivitet.

Det var ytterligare en upplevelse att se barnens glittrande ögon när de på kvällen fick bjuda sina föräldrar på eget bakat tunnbröd.

Alla dessa läger som jag haft med små barn, med lite större barn och med tonåringar är för evigt inetsade i mitt minne. De här åren var bland de bästa åren i mitt liv. Att få jobba med dessa barn var helt underbart. Det går inte att med ord beskriva.