Vi flyttade från Haraldsgatan 1952. Då var jag tre år. Vi flyttade in i något som måste varit som en dröm för mina föräldrar. Att komma ifrån det helt omoderna boendet till en sprillans nybyggd tvårumslägenhet på 50-talet var förmodligen som natt och dag.
Det här är bilden på min barndoms lekplats. Huset till höger måste vara huset som min bästa kompis Kicki Jansson bodde i. Vi bodde i huset framför, på andra våningen, med ett sånt där tjusigt burspråk som man ser på bilden.
Jag har mycket minnen därifrån. Speciellt från min kompis och hennes hund King. Men även andra minnen som hur lägenheten såg ut, hur det såg ut i tvättstugan. Det var en sån där jättestor stenmangel, som mamman var så rädd för att vi skulle göra oss illa på. Det fanns skräckhistorier om barn som blivit ihjälklämda i sådana manglar. I lägenheten fanns allt som fanns på femtiotalet. Naturligtvis den klassiska stringhyllan. Den delade av vardagsrummet så pappa fick som en liten kontorsdel där. I burspråket stod det en ljusblå blommig fåtölj utan karmar och med en volang som dolde benen. Den kallades för stickfåtöljen. Förmodligen för att den var karmlös så det fanns utrymme för stickande armar.
Jag har ett sånt där udda minne därifrån. Jag minns att jag vaknade en morgon och mamma satt i köket och sydde. Hon hade sytt en hängselkjol med bolero till mig. Den var tegelröd. Jag vet inte varför jag minns det så väl. Förmodligen för att jag kände mig väldigt fin i den. Jag har ett foto där familjen är fotograferade i vardagsrummet. Det är jag, min bror, mamma och pappa. Mamma är gravid med min syster. Jag har min älskade docka i famnen.
Jag började även i skolan medan vi bodde kvar här. Oftast hade jag sällskap hem med en grannpojke från min klass. Han hette Jan-Olov och jag var så kär i honom, så som man bara kan vara när man är 7-8 år. Han bodde i ett av husen som ligger till vänster i bild.
Min bror föddes här i december -52. Jag har för mig att vi flyttade när jag var åtta år. Då flyttade vi till en nybyggd villa i ett helt nytt område i Uppsala. I mitt minne föddes min syster efter att vi flyttat till villan. Pappa säger att hon föddes innan vi flyttade. Jag måste nog ge honom rätt, för hon är född -56. Då var jag bara sju år. Så pappas åttiåriga minne är kanske bättre än mitt sextiåriga. Eller så minns man bättre när ens barn föds än när ens syskon föds.....:-)
5 kommentarer:
Härlig tillbakablick!
Härliga barndomsminnen! Jag har ett liknande minne från när jag var 5-6 år. Mamma och jag bodde i en gammal 1 på söder i sthlm, men under sommaren när jag var hos släkten i norr, så mötte mamma mannen som än idag är min pappa och när jag kom hem hade vi flyttat till en nybyggd lgh i Sköndal. Det måste ha varit 1967 eller 1968? Jag minns att det stod en gammal radiogrammofon i mitt rum och ett orange överkast på min säng. Vilken lycka! Ny pappa, nytt boende och ett helt nytt liv.
Glada barndomsminnen är en riktig skatt. Nu finns det visserligen många mörka och jobbiga minnen också, men därför blir de lyckliga ännu mera värdefulla.
Gillar verkligen dina inlägg som tar oss läsare med ut på en liten resa i tiden.
Önskar dig en riktigt bra dag.
Kramisar!
ser liknande ut som min
Trebarnsmamman: Man kör förbi husen när man kommer från Stockholmshållet på gamla E4:an. Alldeles innan rödljusen vid Vaksalagatan. Vi flyttade inte långt som du förstår.....:-)
AprilSus: Kul att du uppskattar det. Man har ju samlat på sig en hel del gamla minnen, både ljusa och mörka. Jag försöker tränga undan de mörka och lyfta fram de ljusa. Man mår bättre av det.
Hannele: Det är sig ganska likt idag. Fast lekplatsen är borta. Vi passerar förbi där när vi åker och hälsar på hos pappa. Det känns lite nostalgiskt varje gång vi kör förbi.
Cicki; Jo, jag vet, du har berättat om de husen förut. Det är så lustigt att du nästan bott i samma kvarter som jag också bott i. Dessutom har ju Lotta LKP och jag bott i samma hus samtidigt. Tänk att man lär känna varandra på nätet och så har liksom vägarna korsats irl :)
Skicka en kommentar