Ikväll var det så mycket skit på TV:n att vi drog igång en gammal rulle istället, en svartvit en. Beatles A hard days night. Det blev en ordentlig nostalgitripp.
När Beatles slog igenom var jag tretton år. Jag var en mycket trotsig tonåring. Jag hade fram tills dess varit en blyg och snäll flicka. Nu tog jag ut allt på en gång. Kanske berodde mycket på att vi just då hade en stor kris i familjen och tonårsuppror var mitt sätt att visa det på.
Musiken var redan då viktig för mig. Jag kommer ju från en musicerande familj. Tio i topp gick på lördagarna. Det lyssnade jag alltid på. P2 kom som en ny radiokanal. Den fick man bara in om man flyttade ut vår stora radiogrammofon mitt på golvet. En kväll i veckan kunde man då höra på Kvällstoppen med Kersi Adams-Ray.
Jag jobbade en sommar hos mamma och pappa och tjänade ihop till min första egna skivspelare. Den var i två gröna nyanser. Det var en sk resegrammofon, som man packade ihop och tog med sig. Högtalaren satt i locket. Om jag säger att ljudet var plastigt, så vet alla som var med då, vad jag pratar om. Men jag älskade den grammofonen. Jag köpte säkert en skiva i veckan på den tiden. Det var naturligtvis singlar det handlade om. Tyvärr har de flesta försvunnit under resan genom livet. Det är synd. Det fanns en hel del godbitar där.
När "A hard days night" släpptes som film bodde vi i Göteborg. Jag såg den på bio första gången. Kanske med min pojkvän Christer. Jag minns inte riktigt. De flesta tjejer gillade John eller Paul. Därför gillade jag Ringo bäst. Jag var redan då en liten rebell. Numera är jag en gammal rebell, som gömmer mitt rebelliska sinne ganska mycket.
Så småningom flyttade vi till Borås. Där hängde vi på en musikklubb var och varannan kväll. Musiken var verkligen en hett inslag i mitt liv. Nu kom det in en massa andra musikgenrer i mitt liv. Bland annat var det då jag började lyssna på blues. Det var Animals, Who, Them och naturligtvis Rolling Stones. Men även den gamla bluesen, sydstatsbluesen fick en del av mitt musikintresse. Beatlarna fick stå åt sidan för allt detta.
När man ser och hör Beatles idag så kan man inte förstå varför det blev sådan uppståndelse i föräldragenerationen. De var ju inte speciellt långhåriga med dagens mått mätt, inte heller speciellt ouppfostrade och vilda. Men man var ju inte vad vid detta tidigare. Ikväll blev jag i alla fall väldigt nostalgisk och tänkte på alla gamla minnen och hur det var att vara tonåring på sextiotalet.
Utmaningar.
14 timmar sedan
3 kommentarer:
Vilken härlig musikkavalkad du presenterar. Musik har aldrig varit helt min grej. Vi var många och trångbodda och när vi syskon köpte en grammofon och började spela skivor fick mamma spader. Hon klarade inte fler ljud sa hon så det blev till att spela när ingen var hemma. Radion fick också avlyssnas på samma sätt. Jag tror att jag blev litet avvand. I min mans hem stod alltid radion på och likadant med skivspelaren. Han kan inte leva utan musik så jag har fått min dos genom honom.
Oj vilken nostalgitripp du bjuder på!! Beatles var mina stora idoler under tonårstiden! Jag har fortfarande kvar mina singlar! Minns väl hur "de äldre" ojade sig över deras frisyrer och musikstilen.
Jag lärde mig att skriva Beatlarnas autografer. Har dem i mitt tidningsurklippsalbum. Många av deras texter sitter fortfarande kvar i minnet :-)
Kvällstoppen - och Tio i Topp - heliga program.
Ingabritt: Jag var nog bortskämd med plats för jag hade eget rum från det jag var tio år. Det innebar att jag kunde lyssna på hur mycket musik som helst. Det gör jag fortfarande. Sambon spelar olika instrument så här är också musiken viktig.
Beppan: Visst är det härligt med nostalgitrippar. De flesta av mina gamla singlar har försvunnit på olika sätt men jag har en del gamla LP:s kvar som känns värdefulla. Dock ej med Beatles. Det blev mer Rolling Stones för mig med tiden.
Skicka en kommentar