Min farmor, del 1.

När jag igår skrev ner minnena av min gammelmormor så kom det en massa andra minnen rusande. Det var minnena som rörde min farmor. De är många och ibland motsägelsefulla.

Min uppväxt dominerades mycket av min farmor. Det fanns en farfar också med i bilden, men han var mer en bifigur. Egentligen fanns det två farfäder, en biologisk och en bonusfarfar. När jag pratar om farfar så är det bonusfarfar jag pratar om, farfar Bertil. Den biologiska farfadern hette Gustav och han hade vi aldrig någon kontakt med. Det var vi förbjudna att ha, av farmor. Fast pappa har berättat att vi hade lite kontakt när jag var liten, men det minns jag inget av.

Farmor och Gustav skilde sig när pappa var liten. Varför är det ingen som vet. Varför pappa inte heller fick ha kontakt med sin biologiska pappa är det inte heller någon som vet. Gustav var kanske ingen bra pappa? Eller så var farmor så bitter att hon ville straffa Gustav genom att han inte fick ha kontakt med sin son? Den troligaste anledningen är nog att farmor ville ha pappas och vår kärlek alldeles för sig själv. Jag har förstått i efterhand att farmor hade ett stort behov av bekräftelse. Och pappa var hennes enda barn och vi hennes enda barnbarn.

Mamma och farmor tyckte inte om varandra. Den vetskapen växte jag upp med. Jag fick även ofta höra att farmor ville att mamma skulle göra abort när hon gick med mig. Det var inte speciellt roligt att växa upp med vetskapen av att man var oönskad. Ändå ställde farmor upp för oss ifrån den dagen jag föddes. Det var hos farmor och farfar, pappa och mamma fick bo de första månaderna innan de fick en egen lägenhet. Och jag har aldrig känt mig oönskad av farmor. Så hon ändrade sig tydligen efter att jag föddes.

Farmor var ingen bullbakande och sagoläsande farmor. Hon var en farmor som ständigt var i farten. Hon jobbade jämt. Och när hon inte jobbade så skulle alltid något annat hända. Jag inser att detta är nog ett drag jag ärvt efter henne. Det där att ständigt ha ett behov av vara igång med något. Det är nog även efter farmor jag ärvt mitt bekräftelsebehov. Fast det har jag mer eller mindre arbetat bort. Numera vet jag att jag är älskad för precis den jag är.

Något jag också ärvt efter farmor är mitt namn. Farmor hette Märta Christina. Jag har även ärvt hennes röda hår. När farmor gick bort så var hon alldeles vithårig. Så nu när jag börjar skymta lite vitt i mitt eget hår så vet jag att jag kommer få samma vackra färg som hon hade på slutet. Jag har ett foto av farmor där hon sitter mellan mina barn. Det är en otroligt vacker bild av henne mellan sina barnbarnsbarn.

Jag växte som sagt var upp nära min farmor och farfar. Pappa hade ett väldigt behov av henne. Eller så var det hon som hade ett behov av oss. Vi var alltså väldigt mycket tillsammans. Tyvärr är pappa väldigt bitter på farmor idag. Mycket för att hon förvägrade honom kontakten med sin biologiska pappa. Det känslan hos pappa kan jag förstå. Han blev också väldigt ledsen när han i sin släktforskning upptäckte att det fötts en storasyster före honom. En syster som bara blev några timmar gammal. Det hade farmor aldrig berättat. Varför är det ingen som vet. Kanske hon försökte förtränga sorgen genom att inte dra upp de minnena? Man talade inte heller om sånt på den tiden. Men även detta känner pappa en bitterhet över. Det är väldigt jobbigt när han fortfarande än idag talar illa om henne. Då försöker jag koppla bort och inte lyssna så mycket.

Farmor tog även parti för min mamma när pappa lämnade henne för att leva med mamma E. Det har pappa svårt att förstå. Mamma och farmor som tidigare varit bittra fiender, blev helt plötsligt goda vänner. Det är svårt att förstå människors agerande, speciellt när man inte kan fråga om varför det blev så. Jag är tacksam att jag hann bli en vuxen kvinna innan min farmor gick bort. Det gjorde att jag hann skapa mig en egen bild av min farmor. En bild som skiljer sig mycket ifrån den bilden av farmor som jag fått från mina föräldrar. En bild som är mycket mer positiv och livsbejakande. Det är klart att farmor hade sina fel och brister. Vem har inte det? Men jag försöker se henne i ett brett perspektiv, där den dåliga sidan kan överskuggas av den goda. Så försöker jag se på alla människor som finns i mitt liv. Så varför ska inte farmor få samma chans?