Mentalt uttröttad

Ni som läst här ett tag vet, till viss del, hur vi lever. Vi lever en dag i taget. Det kan i och för sig låta väldigt tjusigt. Carpe dium. Det är ju så man ska leva. Det kan även jag skriva under på. Det är orsaken, varför vi lever så som är det jobbiga. Ekonomin! Ur hand i mun, kan man kalla det för.

Det går väl ann att leva så om allt flyter på. Nu gör det ju inte det. Vi har dessutom levt så är alldeles för många år. Och vi verkar inte komma ur det, hur vi än försöker.

Så det vi drabbats av nu är mental trötthet. När man inte längre orkar att ta tag i saker längre. Allt känns jobbigt. Matlagningen går på någon sorts rutin. Vi stoppar i oss vad som känns enklast. Det är inte speciellt kul att laga mat eller att äta den. Även om vi faktiskt i våra ljusare stunder försöker piffa till det. Städningen känns oöverstiglig. Det är att dra runt dammsugaren för att ta det värsta. Vi pratar om att vi borde ta itu med det och det och det. Men det blir inget mer än prat. Vi orkar inte.

Andra somrar så har vi gjort små utflykter. Vi har bland annat åkt och fiskat. Vi har gjort upptäckarpromenader när vi letat upp gamla fornlämningar som finns i naturen. Hela Mälardalen kryllar av sådant. Den här sommaren har vi suttit inne. Visserligen har vi roat oss med varsin grej, jag vid symaskinen och sambon med sin släktforskning. Men det känns inte bra när man egentligen borde ta sig ut. I alla fall på en promenad. Men inte ens det har vi orkat de sista månaderna.

Sambon är mer deprimerad än vad jag är, så det känns som att jag måste hålla mig uppe och orka med att hålla honom ovanför vattenytan. 

Droppen blev nu när först sambon externa hårddisk pajade och så bilen och sedan bordsfläkten. Bordsfläkten har vi lyckats sparka igång så den fungerar, ibland i alla fall. En ny hårddisk är inköpt, tack vare att jag lyckades göra några affärer som drog in pengar. Det var nödvändigt eftersom datorerna börjar bli gamla och man vet inte när de slutar fungera. Därför måste vi ha en extern back-up.

Då har vi bilen. Domen kommer imorgon. Vi vågar knappt tänka på hur det ska gå. Vi har ju testat i ett års tid att leva utan bil och inser att det går inte. Det gick ganska bra när vi kunde låna grannens bil för att handla. Nu kan vi inte det eftersom hon flyttat. Då blir det till att släpa på bussar igen, vilket ingen av oss orkar längre. Vi har kommit fram till att bilen får kosta. Det är bara att hoppas att det inte blir allt för mycket.

För en gångs skull har vi lite pengar. Vi sökte fondmedel i våras för att kunna köpa nya sängar. Där har vi fått in lite grand, men det har inte varit tillräckligt för att köpa de sängar vi vill ha. Så vi kan låna av oss själva till bilreparation och fortsätta att sova i våra risiga sängar. Det känns inte bra. Men vad ska man göra?

Nu får det vara nog! Ska man leva så här resten av livet? Ibland känns det som att jag inte orkar med mer.

På något vis har mitt liv ständigt sett ut så här. Att ständigt behöva ligga steget före, att aldrig kunna koppla av och bara leva, att hela tiden se upp för vad som kan hända. Att ständigt leva med en orosklump i magen. Livet är så när man lever med ett funktionshindrat barn. Jag hade hoppats att livet skulle bli bättre någon gång. Att man skulle få bli äldre i lugn och ro. Men det verkar inte som att den drömmen kan få bli sann.

En sak har jag i alla fall bestämt. Jag ska till Sundsvall om en vecka. Det får bära eller brista. Jag längtar så väldigt mycket efter mina barn. Visst, de är vuxna, men de är ändå mina barn och jag längtar efter dem.