måndag 25 juni 2012

Bitter gråt

Idag har jag gråtit ett antal tårar över detta fat. Jag har blivit så dålig i händerna att jag lätt tappar saker. Eftersom jag är medveten om det, så har jag fått vissa vanor. Det är tvåhandsfattning när jag ska bära något. Och när jag ska diska mina glas-och keramiksaker så ställer jag ner dem i diskhon och diskar av dem där.

Nu gjorde jag inte så med det här fatet. Jag höll det över diskhon och sköljde av det under kranen. Då gled det ur händerna och gick sönder. Jag skrek rätt ut och började gråta. Det här fatet betyder som mycket för mig. Det är inte bara det att det är vackert. Jag har även fler saker av samma konstnär, en oljelampa och en bordslampa. Dessa saker har jag fått av den bästa chef jag haft under alla mina yrkesverksamma år. Dessutom är det rätt värdefullt. Det är signerat och numrerat. Tyvärr har jag aldrig lyckats urskilja namnteckningen så jag har noll koll på konstnären. Men det saknar betydelse. Jag har bara tyckt så mycket om fatet för att det är så vackert.

Sedan kan jag bli störd över mig själv som gråter över ett glasfat. Jag brukar inte bry mig så mycket om prylar. Men det här brydde jag mig om.

Nu vet jag att det sitter ett antal kreativa människor som läser min blogg. Har ni något förslag på vad jag skulle kunna göra med fatet nu? Jag känner att jag är inte beredd att kasta det. Inte än i alla fall. Det går inte att laga för det är alldeles för mycket små bitar som slagits ur. Så jag mottar gärna andra idéer om hur fatet ska få leva vidare.

10 kommentarer:

anybody sa...

Oj .. vilken utmaning!! :-)

Jag kan bara komma på en enda idé som inte innebär att man måste förstöra fatet ytterligare, tyvärr.

Men om det var mitt fat .. och gissa om jag känner igen sorgen över sprucket glas :-( .. då skulle jag skaffa en frigolitskiva och en snygg ram från närmaste loppis.

Frigoliten skulle anpassas till ramen och en stadigare baksida och så ..

.. skulle jag gröpa ur lite på övre delen av skivan (kanske göra ett hål till baksidan?) så att fatet ligger stadigt och ställa det åt sidan medan jag målade frigoliten svart.

Sedan limmar jag fast det trasiga fatet i urgröpningen och småbitarna i dekorativt fallande under .. och så på med ramen som kanske också fått en ny färg?

Daterar och signerar med ... "SORG i juni 2012" av Cicki

En given plats på vilken konstutställning som helst ;-)

Men det ska bli spännande att se vilka andra förslag som dyker upp. Kanske något är så bra att jag måste "tappa" något från lådorna på vinden?

solveig sa...

Tröstar det dej åtminstone lite att skärvor betydet lycka? Ett förslag, skaffa en upphängningsanordning, så att du kan ha det på väggen. Limma ihop det så gott det går. Innan du hänger upp fatet så kanske det skulle gå att göra en platta av tunn metall eller annat som täcker det söndriga och montera den på något sätt så den hålls fast, limma till ex. Eller, låta göra en ställning så att fatet står i den på bordet med det skadade inne i skåran som håller det upprätt. Med stöd bak.

Cicki sa...

Anybody: Jag gillar din idé. Själv funderade jag på att knacka sönder det ytterligare och göra någon form av gles mosaik. Men din idé är mycket bättre.

Solveig: 2012 har hittills varit ett bra år så skärvorna kanske gör så det fortsätter så....:-) Nu ska jag samla på de idéer som kommer så får vi se vad det blir av det hela.

Camilla sa...

Så sorgligt och man blir så arg på sig själv för sånt där.

Tyvärr har jag inga bra ideer på vad du ska göra med fatet, men det finns det säkert andra som har.

Cicki sa...

Camilla: Gissa om jag förbannade mig själv efteråt.

Bloggblad sa...

Här har en del arvegods gått i kras genom åren. Det är trist, men jag brukar trösta mig med att jag åtminstone har kvar minnet av det (t.ex. den stora kristallskålen som gick i golvet efter att först ha knockat makens huvud på väg från högsta hyllan - parketten höll sämre än hans huvud.) Och - det är världsliga ting, av vilka vi inte får ta med oss nåt...

Cicki sa...

Bloggblad: Visst är det världsliga ting. Det är väl därför jag stör mig på att jag blev så ledsen. Jag är inte van att ha sönder saker. Det händer nästan aldrig mig. Så har det varit hela livet. Och det här fatet är speciellt. Men som sagt var, det är inte lönt att gråta över spilld mjölk. Få se hur och om det får leva vidare.

Anonym sa...

Du kan kasta det med gott samvete för du kan få mitt. Dessutom kan du även krascha vasen, liten skål och en oljelampa innan det är klart. Har alla de grejerna och tycker att de är fina men använder det aldrig så du får det du vill ha. Se där...allt löst =). Sitter nu i denna stund och njuter av det sista vinglaset från hotellets balkong =). /Dottern

Anonym sa...

Visst kan det få göra ont, både för att saker man tycker om och har minnen med men även för trasiga händer som inte lyder.
Bamse råkade tappa min mormors ena kryddburk och då brast mitt hjärta en liten stund.
Det blev nästan helt igen med hjälp av superlim och sen tunn gips i fogarna på framsidan, lie tjockare på insidan och där skärvorfattades.
Kram vännen/Karin

Cicki sa...

Karin: Du har helt rätt att en del av sorgen handlar om en kropp som ständigt är satt i förfall.

Gissar att Bamse blev lika olycklig som du för att han förorsakade dig den sorgen.

Dottern är här nu och hon har erbjudit mig sitt fat, inkl andra saker av samma konstnär. Men för mig är det inte samma sak så det får nog vara som det är. Kanske jag gör som Anybody föreslagit och gör en installation av det. Den tanken tilltalar mig. Kram