Visar inlägg med etikett Depp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Depp. Visa alla inlägg

söndag 31 juli 2011

Drömmar

Jag har så mycket drömmar. Det har säkert de flesta. Jag tycker inte själv att mina drömmar är alltför orealistiska. Jag drömmer inte om flotta bilar och stora villor, utan mer om vanliga saker.

Självklart drömmer jag även som lite lyxigare grejer, som att få resa till exempel. Jag har varit utomlands två gånger, om  man nu inte räknar in våra nordiska länder. Första gånger var -74 när jag och fd maken var en vecka på Mallorca. 2002 var jag och sambon till Sicilien. En vecka som jag gärna skulle göra om flera gånger. Jag är 62 år och har varit utomlands två gånger! Fast jag har sett stora delar av Sverige när jag och fd maken och barnen kuskade land och rike runt i husvagn. Så jag ska nog inte beklaga mig.

Det jag mest drömmer om är att få lugn och ro. Att inte behöva oroa sig för ekonomin hela tiden. Att inte behöva vara rädd att något ska gå sönder som spolierar allt. Det är vad jag önskar mig mest av allt. Skulle den drömmen besannas så tror jag även att orken skulle återvända. Orken att ta itu med en massa saker som ställts åt sidan under en längre tid.

Jag önskar också att få betala tillbaka skulden på bilen och skulden på ICA-kortet. Allt skulle bli så mycket tryggare om man slapp de skulderna.

Sedan kommer mer materiella önskningar. Nya sängar står naturligtvis högst på den önskelistan. Tänk att få sova i en säng där man inte hela tiden åker in mot mitten eller där hela sängen rör sig när man vänder på sig. Även att få köpa nya lakan (utan hål) och att få köpa nya kuddar och fräscha upp allt. Den drömmen var nästan sann, innan bilen pajade!

Tänk att få göra om i hallen. Planeringen är redan gjort och skulle inte bli alltför dyr. En dryg tusenlapp, om jag syr skoförvaring och klär om sitsarna själv. Att få köpa nya fräscha dynor till TV-fåtöljerna, dynor utan en massa fläckar och spår av kattklor. Där kommer vi kanske upp i två tusenlappar. Att få lämna i vardagsrumsmattan på kemtvätt. Den ser hemsk ut. Man ser knappt grundfärgen längre. Där drar en sju-åttahundra iväg. Att köpa en ny TV. Inte bara för att få en plattTV utan för att den här gamla tjocka kanske inte håller så länge till. Den är snart tio år. Att få kasta iväg alla "bra-att-ha"-grejer som man inte vågar kasta ifall något går sönder och man måste göra en provisorisk reparation. Den senast sparade "bra-att-ha"-grejen är den gamla trasiga dammsugaren, för tänk om även den här nya går sönder.

Vad finns det kvar när man känner att man inte längre vågar eller orkar drömma?

Mentalt uttröttad

Ni som läst här ett tag vet, till viss del, hur vi lever. Vi lever en dag i taget. Det kan i och för sig låta väldigt tjusigt. Carpe dium. Det är ju så man ska leva. Det kan även jag skriva under på. Det är orsaken, varför vi lever så som är det jobbiga. Ekonomin! Ur hand i mun, kan man kalla det för.

Det går väl ann att leva så om allt flyter på. Nu gör det ju inte det. Vi har dessutom levt så är alldeles för många år. Och vi verkar inte komma ur det, hur vi än försöker.

Så det vi drabbats av nu är mental trötthet. När man inte längre orkar att ta tag i saker längre. Allt känns jobbigt. Matlagningen går på någon sorts rutin. Vi stoppar i oss vad som känns enklast. Det är inte speciellt kul att laga mat eller att äta den. Även om vi faktiskt i våra ljusare stunder försöker piffa till det. Städningen känns oöverstiglig. Det är att dra runt dammsugaren för att ta det värsta. Vi pratar om att vi borde ta itu med det och det och det. Men det blir inget mer än prat. Vi orkar inte.

Andra somrar så har vi gjort små utflykter. Vi har bland annat åkt och fiskat. Vi har gjort upptäckarpromenader när vi letat upp gamla fornlämningar som finns i naturen. Hela Mälardalen kryllar av sådant. Den här sommaren har vi suttit inne. Visserligen har vi roat oss med varsin grej, jag vid symaskinen och sambon med sin släktforskning. Men det känns inte bra när man egentligen borde ta sig ut. I alla fall på en promenad. Men inte ens det har vi orkat de sista månaderna.

Sambon är mer deprimerad än vad jag är, så det känns som att jag måste hålla mig uppe och orka med att hålla honom ovanför vattenytan. 

Droppen blev nu när först sambon externa hårddisk pajade och så bilen och sedan bordsfläkten. Bordsfläkten har vi lyckats sparka igång så den fungerar, ibland i alla fall. En ny hårddisk är inköpt, tack vare att jag lyckades göra några affärer som drog in pengar. Det var nödvändigt eftersom datorerna börjar bli gamla och man vet inte när de slutar fungera. Därför måste vi ha en extern back-up.

Då har vi bilen. Domen kommer imorgon. Vi vågar knappt tänka på hur det ska gå. Vi har ju testat i ett års tid att leva utan bil och inser att det går inte. Det gick ganska bra när vi kunde låna grannens bil för att handla. Nu kan vi inte det eftersom hon flyttat. Då blir det till att släpa på bussar igen, vilket ingen av oss orkar längre. Vi har kommit fram till att bilen får kosta. Det är bara att hoppas att det inte blir allt för mycket.

För en gångs skull har vi lite pengar. Vi sökte fondmedel i våras för att kunna köpa nya sängar. Där har vi fått in lite grand, men det har inte varit tillräckligt för att köpa de sängar vi vill ha. Så vi kan låna av oss själva till bilreparation och fortsätta att sova i våra risiga sängar. Det känns inte bra. Men vad ska man göra?

Nu får det vara nog! Ska man leva så här resten av livet? Ibland känns det som att jag inte orkar med mer.

På något vis har mitt liv ständigt sett ut så här. Att ständigt behöva ligga steget före, att aldrig kunna koppla av och bara leva, att hela tiden se upp för vad som kan hända. Att ständigt leva med en orosklump i magen. Livet är så när man lever med ett funktionshindrat barn. Jag hade hoppats att livet skulle bli bättre någon gång. Att man skulle få bli äldre i lugn och ro. Men det verkar inte som att den drömmen kan få bli sann.

En sak har jag i alla fall bestämt. Jag ska till Sundsvall om en vecka. Det får bära eller brista. Jag längtar så väldigt mycket efter mina barn. Visst, de är vuxna, men de är ändå mina barn och jag längtar efter dem.

måndag 6 juni 2011

Depp

Jag mår fortfarande inte speciellt bra. Försöker med en massa konstgjord andning som att försöka promenera varje dag. Det känns faktiskt bra. Men så kommer ångesten. Över ekonomin, att jag inte säljer något, att besöksfrekvensen på hemsidan har halverats. Vad gör jag för fel? Hur kan jag göra något åt det?

Jag har hållit på med den där murarblusen. Där har det verkligen märkts hur jag mått. Jag har klippt fel, jag har sytt fel, jag har sprättat, jag har klippt om, jag har klippt nytt. Nu ger jag snart upp. Det är tur att det bara är till mig själv jag syr. Det är kanske bra att jag inte syr något för försäljning just nu.

Det är som att gå i sirap. Jag gör en massa saker, men inget blir bra och det känns bara meningslöst. Varför ska det vara så här?