Lite mer empati, tack

Vad är det som gör att vissa människor helt saknar empati, att kunna tänka sig in i hur andra har det i sin tillvaro?

Detta fenomen stötte jag på redan när sonen var liten. Hur ofta fick jag inte höra att han var ouppfostrad, eftersom han var så aktiv och gjorde saker som barn normalt inte gör. Han var absolut inte ouppfostrad. Han var nog mer uppfostrad, än vad många andra barn i vår omgivning var. Det var bara det att det vissa saker inte bet på honom. Men han var det enda barnet i kvarteret som inte kastade sig handlöst över en godisskål som stod framme. Han frågade alltid om han fick ta, innan hans små fingrar var där.

Som föräldrar var vi förtvivlade. Både över att våra ansträngningar inte räckte till, men även över omgivningens kritik. Den gjorde ont, mycket ont. Så småningom fick vi förklaringen att det var Mbd han hade. Det hette så på den tiden. Idag heter det Damp. Han var inte ouppfostrad längre, utan han var bland annat hyperaktiv. Nu kunde jag förklara för dumma människor hur det var, om de kom med en kommentar om hans sätt. Det kändes genast mycket bättre att fått ett besked att det inte var oss, som föräldrar och uppfostrare, som det var fel på.

Eftersom jag jobbat med dessa frågor, så har jag naturligtvis stött på denna brist på empati många gånger. Så många föräldrar som gråtit ut om hur de och deras barn blivit bemötta av lärare, far-och morföräldrar, mammor kontra pappor (ja, det finns föräldrar som inte vill erkänna detta hos sina barn) och andra som möter dessa barn.

Jag borde vara immun mot att en del är oempatiska. Men tack och lov så är jag inte det. Jag reagerar fortfarande med en adrenalinkick som heter duga. När ilskan rasar i min kropp över livets orättvisor. För mig är detta inte politiskt, utan det är på en mycket högre nivå. För mig är det medmänsklighet som det handlar om.

Så jag gick igång även härom dagen, när det var ett blogginlägg om folk som inte kan arbeta på grund av olika svårigheter. Kontentan i det inlägget var att det handlade om arbetsskygga personer som duperade läkarkåren med inbillade åkommor.

Tyvärr tror jag att bloggaren inte är ensam om dessa åsikter. Det är nog rätt grundmurat i samhället att det är så. Många tror att vi är ett gäng fuskare som skor oss på skattebetalarnas bekostnad. Och vad gör man för att ändra på denna inställning hos folk?

Jag gick igång igen i onsdags när vi såg Icas senaste reklamsnutt i TVn. Jag hade sett den tidigare och reagerat, men den här kvällen hade vi en gäst hos oss, som tyckte reklamsnutten var jättekul. Jag frågade naturligtvis vad hon såg för roligt i detta. Hennes svar var att detta måste föräldrarna ha godkänt. Jag svarade då med att detta är en vuxen man och att föräldrarna i det läget inte har någonting att säga till om.

Rent juridiskt upphör föräldraskapet i och med att våra barn fyller arton år. Efter det tar de sina egna beslut. Då tyckte vår gäst att denna man måste ju vara omyndighetsförklarad och ha någon annan som beslutar för honom. Diskussionen fortsatte i denna anda och jag fick till min förtvivlan inte vår gäst att förstå denna man och andra funktionshindrades rätt till sitt eget liv och egna beslut om sitt liv.

Hon ansåg att om man var tvungen att bo på en gruppbostad, så var man inte lämpad att ta egna beslut. Jag försökte ge ett exempel med att om man som äldre inte klarar av att bo själv utan måste bo på ett äldreboende, ska man då omyndighetsförklaras för att man inte klarar att bo själv? Det tyckte hon inte vara samma sak.

Förmodligen har denna unge man, i Icas reklam, en kontaktperson att rådgöra med i olika situationer. För jag tror inte att han är omyndighetsförklarad. Det är tack och lov svårt att bli det i dagens Sverige. Däremot kan du ha en "god man" som hjälper till med ekonomi och andra juridiska frågor. Men det är inte samma sak som att man är omyndig.

Jag måste säga att både jag och sambon blev mycket konfunderade och besvikna på vår gäst. En person som vi känt i många år och som vi tyckt/tycker mycket om. Men mina känslor förändrades något, det ska jag erkänna. Jag kommer nog i fortsättningen inte att klara av att vara lika avslappnad i denna persons närvaro. Jag kommer nog att vara mer avvaktande. Hon får givetvis tycka och tänka vad hon vill, men jag är, som sagt var, väldigt besviken på henne.

Vad är det som gör att en del människor inte kan sätta sig in i andras situation? Är det brist på empati? Eller är det brist på fantasi? Någon brist måste det ju vara ändå? Kanske till och med en brist på många olika saker?

Vad gör vi då för att försöka sudda ut dessa brister? För mig är det självklart att information måste vara en väg att gå. Det var ju därför jag jobbade med dessa frågor i så många år. Att sprida kunskap till så många som möjligt. Dessutom kommer jag förhoppningsvis att gå igång även i fortsättningen när jag möter livets orättvisor.

Jag funderar även fortsättningsvis vad Ica vill säga med sin reklam?