Min "olagoma" son

Nu undrar ni säkert om det finns ett ord som heter "olagoma". Det gör det. I alla fall nu. Jag uppfann det just nu. Ordstammen kommer från "lagom" och den norrländska negationen av lagom är "olagom". Böj det sedan till bestämd form så får du "olagoma". Helt logistk, eller hur?

I alla fall så ringde sonen idag och berättade att han hade kräkts och hade ont i höger sida på magen. "Blindtarmen" var min första tanke. Men efter att ha benat ut det hela så kom vi fram till att det var varken blindtarmen eller magsjuka. Sonen hade lagat mat och ätit lite för mycket av den. Det var troligtvis en känning av gallan eller magkatarr. På två dagar hade han satt i sig ett kilo fläskkarre och pommes stripes. Han gör sådana saker, min son.

Han tycker om att laga mat, men det blir på hans eget lilla vis. Oftast oätligt för alla andra. Det är bland annat det där med olagom kommer in. Han har svårt med kryddningen. Jag har försökt nöta in att han ska mäta sig fram till en lagom kryddning. Men se det går inte. Det sitter något där i vägen som inte tar in sådana idéer ifrån mamma. Så han kryddar på sitt eget lilla vis. En gång gjorde han en köttfärslimpa som var så salt, att inte ens han själv kunde äta den.

Jag har försökt att säga att det är onödigt arbete och kostnader han lägger in i sitt kryddande om han sedan inte kan äta maten han lagat. Dessutom har vi det här med mängderna han sätter i sig. Jag funderade länge på det när han var liten. Om det var någon mat han tyckte om så kunde han gå ifrån bordet, gå in på toan och kräkas och sedan sätta sig att äta ännu mer, bara för att det var gott. Det har att göra med den taktila perceptionen. Han kände inte när han var mätt.

Vi fick ha stränga restriktioner hemma med antalet portioner. Det fick inte förekomma någon form av fikabröd eller godis som sonen kunde ta av. Det var frukt och grönsaker som gällde som mellanmål i alla lägen. Vi fick även ha stränga restriktioner till mattanterna på skolan, att han fick bara ta om en gång. Numera är sonen rejält överviktig, men håller det ändå på en någorlunda lagom nivå genom att han älskar att promenera. Tack och lov för det.

Jag brukar säga att sonen ärvt sin damp efter sin far. Vissa delar i alla fall. Men när vi kommer till det där med lagom och olagom så får jag nog ta åt mig äran av det. Jag har inte heller någon lagom-knapp. Det gäller både humör och aktivitet. Endera deppad eller strålande glad och pladdrig. Endera fullt ös eller ingenting. Fortfarande än idag! Men numera har jag i alla fall lärt mig att tänka efter hur min kropp ska reagera. Det gjorde jag aldrig förr och öste på som bara den.

Livet med sonen har aldrig varit tråkigt eller ospännande (ännu ett nytt ord). Det har varit många skratt och många tårar. Än idag så finns det ingen som kan göra mig så frustrerad som sonen. Han kan skapa en känsla inom mig som jag nästan inte kan kontrollera. Det är väl så att jag vill honom så himla väl och när jag inte når fram så blir jag rent förtvivlad. Men han skapar också mycket kärlek omkring sig. Ofta när man pratar om barn och ungdomar med Damp så är många föräldrar förtvivlade över att deras barn inte har några vänner. Det problemet har inte sonen haft sedan mellanstadiet. Han har fortfarande än idag kvar vänner från den tiden. Vänner som han umgås flitigt med. Hans bästa kompis har han haft sedan han var fem år. Idag är han trettiotre. Det är en tjugoåttaårig vänskap. Det var den vännen som låg på knä och knöt sonens skor när de skulle ut och sonen inte klarade det själv. Det var den vännen som stod kvar och vaktade när sonen låg på backen och krampade. Det är den vännen som än idag kommer hem till sonen och hjälper till att städa. Det är den vännen som ställt upp i alla lägen för han vet att sonen ställer upp för honom när det behövs. Sådan vänskap går inte av för hackor. Den vänskapen värmer ett modershjärta.