Som jag skrivit om tidigare så har sonen svår Damp och en lindrig CP-skada. Han har på grund av detta även stora läs-och skrivsvårigheter. I maj fyllde han trettiotre år. Ändå är jag fortfarande en aktiv mamma till honom. Aktiv på ett helt annat sätt än hur det fungerar med dottern. Han är inte så självgående som hon är, om man så säger. Sonen och jag pratas vid nästan varje dag. Han klarar sitt liv väldigt bra, men ibland måste han fråga mamma om råd. För det mesta har han tänkt ut själv hur han ska klara saker och ting, men han vill ha bekräftelse från mig att han tänkt rätt.
Han har ett intellekt som ligger något över normalnivån. Men ibland kan även jag fundera hur det står till där uppe i hjärnkontoret. Då kan han ställa frågor som man tycker det är självklart att han ska veta. I andra fall imponerar han stort, så till och med jag baxnar. Så var det igår.
Sambon är intresserad av släktforskning och håller på då och då. Han sitter hemma och söker sig via datorn med program som han laddat ner. Nu har han börjat titta lite på mina barns bakgrund. På min egen sida har jag rätt bra koll, men inte fullt så bra koll på sidan som berör barnens far.
Igår när sonen ringde så frågade jag om han visste något. Då visar det sig att han hade jättebra koll. Han har genom att googla sig fram hittat till folkbokföringssidor och andra sidor, så han hade hittat jättemånga släktingar i flera generationer på sin fars sida!!!
Snacka om en ojämn nivå. Det är inte konstigt att andra inte alltid förstår denna barngrupp, när man själv står där som ett fån och inte fattar något.
Grönt är skönt
4 timmar sedan
8 kommentarer:
Haha, ja det är härligt med barn (även vuxna sådana)...kul att han klarar livet bra, tänker och agerar självständigt och kan hjälpa mamma ibland ;)
Trebarnsmamman: Du ska se vilket minne han har och alltid har haft. Minsta lilla man funderar över så tänker jag att jag måste ringa H och fråga. Och han minns och kan berätta för mig....:-)
Jag kan tänka ibland att det är vårt eget oförstånd eller bristande inlevelseförmåga som begränsar andra.
Moster Ma: Visst är det så.
Blir så glad över det, så pratade vi också om våra elever igår! Hur de ofta förvånade oss, så insåg vi att det även gällde kidsen som inte hade de diskuterade problemen! Slutsats -människor förvånar!
Spader: Det är väl det som är charmen med de flesta människor, att de överraskar. Förhoppningsvis positivt.
Jag blir glad när jag läser, och det befäster min tro att alla är bra på något :)
Shirouz: Visst är det så. Det gäller bara att hitta det....:-)
Skicka en kommentar