Idag är det tretton dagar kvar tills vi åker till Sundsvall. Jag har börjat nedräkningen. Varje gång vi bestämmer att åka dit så blir jag som ett barn som väntar på julafton. Jag räknar dagarna och det kan inte gå fort nog att komma fram till avresedagen. Det är naturligtvis längtan efter mina barn som orsakar detta fenomen. I vanliga fall förtränger jag den känslan. Vi bor nästan femtio mil ifrån varandra, så det är inte mycket att göra åt. Dessutom har jag själv valt att bo där jag bor, så jag får väl skylla mig själv, kan man tycka.
Men nu längtar och väntar jag. Sorgen just nu är att jag vet inte om jag kommer att träffa sonen. Han tycker det är jobbigt när vi kommer. Eller "yschigt" som han uttrycker det. Jag kan förstå att han förr tyckte det var "yschigt" när vi bodde hos honom och jag städade hans lägenhet i fyra dagar. Men numera kan vi bo hos dottern, så det enda han behöver göra är att träffa oss hemma hos henne några timmar.
Jag vet inte riktigt vad detta motstånd hos honom betyder. Han älskar mig och behöver mig, det vet jag. Vi pratas vid i telefon nästan dagligen. Men han klarar inte av att vi ses. Han har inte varit hit på sin semester på två år. Han brukar ta ut tre veckor på sommaren. Det är för kort tid för att hinna åka hit, tycker han. Förmodligen är det hans funktionshinder som spelar roll. Alla dagar ska vara så lika som möjligt. Men det gör ändå ont i mig att inte veta om vi ses eller inte. Och att inte riktigt förstå vad hans avståndstagande står för.
Men just nu vägrar jag att tänka på det. Jag ägnar mig åt att längta dit upp och hoppas på att detta med sonen löser sig innan dess. Det brukar det göra, för det mesta.
Med uniform i bokhyllan
2 timmar sedan
6 kommentarer:
Jag skriver under på dina ord. Det är jobbigt att ha ungarna långt ifrån sig. Men desto roligare när man ses.
Din sons avståndstagande, kanske beror på att han tycker att det är jobbigt med avskeden som följer? Bättre att inte träffa dig alls då, kanske han tycker.
Jag träffar inte vår son så ofta heller, han bor visserligen bara 1½ mil bort, men kommer bara hit om det är nåt särskilt evenemang. Fast å andra sidan tar jag det positivt, då mår han bra. Likadant med dottern...
Skönt att höra att andra har samma bekymmer! Kanske det är en form av avståndstagande. De har inget behov an mamma mer, de är självgående och så ska det ju vara. Inga nyheter är goda nyheter. Kanske det rör upp mycket känslor. Mot vuxna barn borde man vara som mot andra vuxna, kan vara svårt när man är förälder.
Hoppas du inte har något emot att jag länkat till dej? :-)
Macozaza: Jag har också funderat i de banorna att han tycker det är jobbigt när vi åker igen.
Bloggblad: Avståndet gör att det måste planeras så mycket innan vi ska iväg. Det ska bland annat ordnas med kattvakt och post. Det är inte bara att åka iväg några timmar då och då.
Solveig: Välkommen hit. Länka på du bara. Jo, det är nog så att han egentligen vet att han inte är så självgående pga sitt handikapp. Men ändå vill han vara det, vilket är förstående. Våra små knoddar kommer de ju alltid att vara, hur gamla de än blir....:-)
Vad jobbigt med din son! Och är det inte typiskt att vi som föräldrar genast börjar analysera för att hitta svar på varför! Jag tycker du gör rätt i att släppa det fram till dess att du kommer dit - det går ju åt en faslig massa energi i onödan annars. Det blir som det blir och en god relation har ni ju, annars skulle han ju inte prata så ofta med dig i telefon!
Bina: Det känns jobbigt men jag är egentligen inte speciellt orolig. Det är väl bara så att hans och min relation alltid varit väldigt tajt, nästintill symbiotisk. Det är kanske därför han måste slå ifrån och frigöra sig rejält mellan varven.
Skicka en kommentar