torsdag 31 mars 2011

Biofarfar

Den här bilden är en av de få bilder där vår biologiska farfar finns med på. Från vänster står min farmors syster och hennes man. I mitten står gammelmorfar och gammelmormor, dvs min pappas mormor och morfar. Till höger står alltså min farmor och min biologiska farfar.

Vi växte upp med vetskapen om att han vi kände som farfar inte var vår biologiska farfar. För mig var han ändå världens bästa farfar, så jag kände aldrig saknad efter den "riktiga" farfar. Det är först på äldre dagar jag kan känna sorg över att vi aldrig fick lära känna honom.

Farmor och biofarfar separerade när pappa var liten. Farmor förbjöd pappa att ha kontakt med sin pappa, något som man idag tycker är horribelt. Men då tror jag att det var fullt rimligt att man ställde sådana krav. Pappa har berättat att biofarfar, trots detta, var och hälsade på oss vid minst ett tillfälle. Vi hade dessutom viss kontakt med en av pappas halvsystrar. Helt enkelt beroende av att hon var med om en olycka och vårdades på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där vi bodde. Biofarfar och hans nya familj levde annars i Västerås.

Nu när jag är äldre så tänker jag så tänker jag rätt mycket på det här. Det finns så många offer i denna historia. De största offren är naturligtvis pappa och hans biologiska pappa, som inte fick ha någon kontakt. Kanske skulle mycket sett annorlunda ut om de hade fått det. Pappa växte upp som ensambarn, fast att det fanns flera halvsyskon. Han kanske hade mått bra av att få lära känna dem ordentligt? Jag kan tycka att även farmor är ett offer. Varför förbjöd hon sin son att ha kontakt med sin pappa? Var hon så bitter att hon ville straffa sitt barns far? Eller var hon rädd att hon skulle mista sin sons kärlek om han fick en chans att lära känna sin pappa? Vilka orsakerna var så måste hon mått dåligt i detta. Jag kan inte tänka mig något annat.

Även vi barnbarn berövades kontakten med vår biologiska farfar, tack vare detta. Och vår mamma berövades kontakten med sin biologiska svärfar.

Sedan farmor gick bort så har pappa släktforskat om sin pappa. På det viset vet vi lite mer idag. Men jag hade gärna velat lära känna honom på riktigt. Nu är det som det är och det går inte att göra något åt. Det är bara att acceptera.

4 kommentarer:

solveig sa...

Det är som om man förstod sina anfäder och mödrar bättre när man blir äldre. Ibland hade det varit bra om de fört dagbok..

Min biologiska mormor känner jag inte alls. Mamma blev adopterad som fyraåring. Hon vet det inte heller, hon har många gånger också undrat vem som är hennes pappa. Det finns inga bevis men hon tror att det är hennes styvmors man. Han arbetade som ångkraftsingenjör i Ryssland före kriget 1918. Mamma är född 1924. Så mycket hysch och tabu det var förr.
Kanske man skulle börja släktforska?

Cicki sa...

Solveig: På något vis så är man mer intresserad av det här med sina rötter när man blir äldre.

Tänk att det skulle vara så mycket hysch-hysch förr. Pappa har börjat forskat på min morfars ena gren nu. För länge sedan när pappa började forska så stod det "fader okänd" på min morfar. Men morfar växte upp med en man som han trodde var hans far. Nu har pappa börjat titta på det där för att se om det går att hitta den riktiga pappan. Han har faktiskt fått upp några spår.

Jag tror att det är jätteintressant att släktforska. Det verkar som att de som börjar bara fortsätter och fortsätter för att det är så spännande. Idag kan du ju sitta hemma vid din egen dator och hitta mycket.

Cissa sa...

Din historia låter nästan på pricken som min. Farmor och farfar skildes när min pappa var 5 år och pappa fick inte träffa honom. Farmor klippte bort honom från kort, slängde kort och presenter som han skickade till sina tre barn. Ett tag därefter träffade hon honom, som kom att bli min "riktiga" farfar.

Jag har också hela tiden vetat om allt detta.

Men vi har en skillnad i historierna. Min biologiska farfar tog upp kontakten med sina barn efter att farmor gick bort. Jag brevväxlade med honom men han tyvärr aldrig träffa honom men pappa och hans syskon gjorde det.

Det tyckte de var skönt för de fick höra hans verision av skillsmässan.

Cicki sa...

Cissa: Tänk hur de gjorde förr. Att det skulle sopas under mattan och glömmas bort.

Jag märker på pappa att han velat veta varför de skilde sig. Det pratar han en del om. Fanns det otrohet med i bilden eller vad var det som gjorde att det blev så där? Vår bonusfarfar var en toppenfarfar men det verkar som att han inte var så bra som bonuspappa. Det märkte vi barn aldrig av men jag har fått veta en del efteråt. Så detta stör pappa än idag trots att han är 80+.