Visar inlägg med etikett Pappa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pappa. Visa alla inlägg

torsdag 3 oktober 2013

50-talets kök

För några dagar sedan fick jag den härliga tidningen Retro. Som specialare hade de den här gången kök, köksinredning, glas och porslin och andra redskap från 50-talet. Det är mycket man känner igen och kommer på.

Då tänkte jag på mamma och pappa. Upp till det att jag var tre år så bodde vi i en väldigt gammal och risig lägenhet. Det var ett rum och kök. Dragigt som attan. Det var vedspis och kallvatten. Dass ute på gården där stora råttor sprang mellan soptunnorna.

Tänk då att 1952 få flytta in i en alldeles nybyggd tvårummare, bostadsrätt. Toalett och badrum, kylskåp med ett litet isfack, varmt vatten och elektrisk spis. Det fanns även en modern tvättstuga med torkrum och stenmangel i grannhuset. Sopnedkast i trappuppgången. Allt var rent och fräscht.

Närmare lycka än så kom de nog inte just då, på femtiotalet.


torsdag 4 juli 2013

Morfar som kattvakt

En sten har fallit från mitt hjärta. Vi har haft svårt att få tag på någon kattvakt till Elvis den här gången. Sambons äldsta son brukar vara den som tagit det uppdraget i vanliga fall. Den här gången passade det inte in i hans planer. Så där stod vi inför frågan om vi skulle bli tvungna att stanna hemma i stället. Efter funderande fram och tillbaka så frågade jag pappa om han ville ha hand om Elvis denna vecka. Och det gick bra. Undrar nu om Elvis tycker detsamma. Jag tror det kommer att bli bra. Och att morfar och Elvis ska trivas tillsammans.

tisdag 13 november 2012

Hoppas, hoppas

Min farmor och min biologiska farfar skilde sig när pappa var väldigt liten. Det var ovanligt på trettiotalet, som ni förstår. Varför, kommer vi förmodligen aldrig att få veta. Min farmor var en dominant kvinna, så det är möjligt att det hade en bidragande orsak. Biofarfar flyttade till Västerås där han så småningom bildade en ny familj.

Farmor fostrade pappa ensam i alla år. Som tur var hade hon sina föräldrar som ställde upp mycket. Så länge pappa inte gick i skolan bodde han mycket hos sina morföräldrar. De var fantastiska människor. Jag minns dem själv eftersom de levde när jag föddes. Gammelmormor levde så länge att jag själv hann få barn.

Farmor gifte så småningom om sig när pappa var i de yngre tonåren. Den mannen blev vår farfar. Han var en underbar farfar som älskade oss barnbarn, även om vi inte var hans biologiska barnbarn.

I alla år har pappa ändå burit med sig saknaden av sin far och saknaden efter syskon. Han fick inte ha kontakt med sin pappa för farmor. Hon hade ett starkt bekräftelsebehov, så hon var nog rädd att behöva dela pappas känslor om det fanns en far med i bilden.

Viss kontakt förekom i alla fall. Biofarfar hälsade på oss en gång när jag var liten och pappas ena syster hälsade på oss några gånger när hon besökte Akademiska sjukhuset. Vi bodde ju i Uppsala på den tiden.

Den här längtan hos pappa har blivit starkare de sista åren. Han har ju inte så många kvar nu. Det är bara en kusin till honom som fortfarande lever och så är det vi barn han har kvar. Han fyller 82 år nästa gång så tiden börjar bli knapp.

I söndags när vi var hos honom så letade vi upp adress och telefonnummer till den som vi tror är hans syster. Vi försökte peppa honom att ringa på en gång. Om det var fel person så är ju det ändå ingen skada skedd. Igår hittade jag hans bror. Jag är säker på att det är han eftersom alla uppgifter med mellannamn och annat stämde. Jag skickade över uppgifterna till pappa.

Idag fick jag mail från honom att nu skulle han verkligen ta tag i detta. Jag hoppas han gör det. Han har ett hål av saknad inom sig som han behöver fylla. Han behöver få svar på frågor. Kanske också han kan få en fin kontakt med sina syskon de sista åren av hans liv.

fredag 20 juli 2012

Gårdagens utflykt

Igår hade vi en riktigt trevlig utflyktsdag. Vi hämtade upp pappa i Uppsala och fortsatte till Löfsta Bruk som ligger i norra Uppland. Det är ett så kallat vallonbruk. Sambon har vallonblod i ådrorna, så han ville se vart hans förfäder bott när de kom till Sverige.

Löfsta Bruk startades på 1600-talet av Louise de Geer. Han behövde smeder för att driva bruket. Eftersom vallonerna var mycket skickliga i sitt yrke så inbjöd de Geer dem till att komma till Sverige och arbeta. I just detta område fanns det många järnbruk. De är samlade runt Dannemora järngruva där  malmen bröts. De flesta bruksmiljöer är ganska bra bevarade, men vad jag fattat så är Löfsta Bruk det ställe där det är bäst och mest bevarat. Bruket drivs idag av en stiftelse, där släkten de Geer, svenska staten och några andra intressenter som jag nu inte minns vilka de var.

Det var en far med två söner som kom från staden Chimay i Belgien och hamnade alltså i Löftsta Bruk. Det är på sambons mormors sida som släktskapet finns. Många valloner hade det svårt att komma in i det svenska samhället och de sågs nog med lite misstänksamhet av svenskarna. Lite som det är med våra invandrare idag. Så en del av vallonerna återvände till Belgien, men många stannade också kvar, vilket gör att det är inte alldeles ovanligt att man hittar vallonska släktingar när man släktforskar.

Vi hade i alla fall en underbar dag. Vädret var perfekt. Lagom soligt för att strosa runt och titta. Vi fick en trevlig guidning i herrgården. Många av bruksbyggnaderna är idag fyllda av många olika hantverkare och konstnärer. Det fanns mycket vackert att titta på. Synd bara att man inte är gjord av pengar. Jag knöt även några kontakter som jag kan ha utbyte med. Det är aldrig fel att skapa nätverk.

Vi avslutade utflykten med att pappa bjöd på middag på värdshuset. Det var så skönt att vi kunde sitta ute och äta. Det har ju inte varit alltför mycket av den varan i år. Efter en god middag åkte vi tillbaka mot Uppsala för att lämna av faderskapet. Själva var vi inte hemma förrän klockan var över åtta, så det var verkligen en heldag.

Det är jättemysigt att ha sonen här och vi har det hur trevligt som helst. Idag funderar vi på att åka till Ikea. Vi ska titta lite på möbler till sonens vardagsrum. Så vi ska mest spåna idéer. Kanske det blir så att jag äntligen köper den där helkroppsspegeln som jag längtat efter så länge.

onsdag 13 juni 2012

Tankar när sömnen inte vill infinna sig

Man inser att man växt upp i en mycket dysfunktionell familj när bara några ord kan få sårskorporna att börja klia och blöda igen av. Fast man vill glömma och gå vidare så finns det där. Det värsta är att han som sårade och svek, sitter och tycker synd om sig själv och känner sig förorättad. Ibland tror jag inte han är kapabel att fatta att det var han som svek oss alla, om och om igen.

söndag 10 juni 2012

Vår lördag

Vi hade en helt fantastisk lördag igår. Jag känner mig fortfarande varm inombords av den. Vi skulle åka till pappa, men först hade vi bestämt att träffa min kära gamla bloggvän Trebarnsmamman. Vi har känt varandra via nätet i sisådär fyra-fem år men aldrig träffats. Vi har pratat om det tidigare men det har aldrig blivit av. Nu skulle det bli det. Det som gjorde att det blev av var att jag skulle få en massa utrensade tyger av henne.

Vi kom iväg hemifrån som planerat. Men sedan sket det sig totalt. Det var vägarbeten på gång på Essingeleden så på en sträcka var det bara en av fyra filer öppen. För er som bor i Stockholmstrakterna vet vad det innebär. Bilköer, trängningar och avgaser. Det tog en timme att åka mellan Västberga och Fredhällstunneln. Det är en sträcka på ca tre kilometer, som man in normala fall avverkar på fem till sju minuter. Så där sprack vår tidsplanering alldeles.

Vi kom i alla fall fram så småningom. Jag hade inte varit ett dugg nervös inför träffen. Vi kände ju redan varandra och visste att kemin mellan oss stämde. Det roliga var att kemin även stämde mellan våra män. Sambon är en ganska tyst person, om han inte kommer igång och pratar om sina specialintressen eller också att han känner sig väldigt trygg med sällskapet. Då kan han prata på. För det mesta sitter han som en tyst iakttagare i kontakten med nya bekantskaper. Inte igår. Han och Trebarnspappan fann verkligen varandra.

Det var synd att vi skulle vidare för att träffa pappa. Annars har vi gärna stannat längre. Självklart bestämde vi att det här måste vi göra om snart igen. Så bra kändes det.

Vi åt hos pappa och sedan satt vi och pratade gamla minnen. Pappa tycker om att få berätta om sitt liv. Samtidigt tycker jag det är så härligt för det poppar upp en massa minnen i mitt huvud samtidigt. Minnen som jag inte ens visste att jag hade. Igår fick jag dessutom en förklaring på gamla minnesfragment jag har, hur de hörde ihop och med vilka personer de hörde ihop. Det här är alltså minnen från när jag var riktigt liten, tre-fem års ålder.

Vi kom hem halv ett inatt, rejält trötta efter så mycket social samvaro. Inatt har jag sovit som en stock. Jag har bara varit upp en gång och det är ovanligt lite. Idag ska jag sortera och gå igenom alla fina tyger jag fått. Det jag inte ska behålla får varandra vidare till loppisen. Tänk så roligt jag ska ha idag också.

söndag 29 april 2012

Pappa-dag

Vi var hos pappa igår, mest hela dagen. Vi kom dit till kl två. Då började vi med en fika och lite småprat. Min bonussyster L hade varit och städat åt pappa på förmiddagen. Jag är så glad att hon finns nära och kan se till honom lite oftare än vad jag kan.

Efter fika och småprat åkte vi och köpte ett gäng pelargoner. De skulle vi plantera på gravarna. Till farmor köpte jag chockrosa blommor. De påminde mig om hennes färg på läppstiftet. Min farmor var mycket fåfäng och noga med sitt utseende. Jag tror hon gillade färgen på blommorna också.

Vi har en riktig familjegrav där nästan hela pappas släkt ligger. Det är hans morföräldrar, farmor och farfar och farmors tre systrar med respektive män. Pappa har två kusiner som fortfarande lever, men det är han som tagit på sig ansvaret att sköta om graven.

Vi körde runt en liten sväng i Uppsala och tittade på gamla och nya platser innan vi fortsatte ut till G:la Uppsala kyrka där mamma E ligger. Där ligger även hennes mamma med man. Mamma E fick klarröda vackra pelargoner på sin grav.

Vi tog även en sväng in kyrkan och tittade. Vi hade en diskussion om det här med grav eller inte grav. Själv är jag inte ett dugg sentimental för sånt och har inte besökt mammas grav på många år. Det har visserligen sina rutiga och randiga orsaker. Mammas man gifte om sig några år efter att mamma gått bort. När även den frun dog så la han henne i samma grav som mamma. Det kanske är jag som är fånig, men det känns inte bra för min del.

Själv vill jag bli spridd för vinden för jag vill inte att någon ska behöva känna sig tvingad till att sköta om någon grav efter mig. Dessutom anser jag att sorgen bär jag inom mig. Det känns inte nödvändigt att ha en grav att gå till. Vill jag så kan jag istället ha ett litet minnesaltare hemma för den jag sörjer. Det där med gravar är överreklamerat enligt min åsikt. Varken pappa eller sambon delar min åsikt.

Men det är som sagt min åsikt och sedan får alla andra tycka vad de vill.

När vi kom tillbaka hem till pappa så satt vi bara och slappade och pratade gamla minnen. Tittade på lite kort och sånt. Jag hade haft med mig tre kassar med utrensade böcker som han ska gå igenom och se vad han vill läsa. Han orkar inte så mycket mer nu sedan ballongsprängningen. Vi åt så småningom middag och fortsatte prata gamla minnen. Vid tiotiden på kvällen var vi hemma igen. Det känns väldigt bra att vi nu kan kosta på oss att åka till pappa lite oftare. Det är något jag mått dåligt över tidigare. Så vi planerar att åka dit igen om några veckor.

fredag 13 april 2012

Både lugnt och panik

När jag skrev att vi bara hade 7:- kvar, som skulle räcka en vecka, så var jag inte speciellt orolig för det. Vi hade ju mat hemma så vi skulle klara oss. Dessutom har jag lärt mig under de här åren att det ordnar sig alltid på något vis. När jag träffade sambon så oroade jag mig mycket för det här med pengar. Han sa jämt att det ordnar sig. Till slut har jag med egna ögon lärt mig att det gör det faktiskt.

När det varit kärvt så har han fått ett datorjobb eller jag sålt något så det trillat in en slant som räddat oss. Fast visst tär det att leva ur hand i mun i så många år som vi har gjort.

Även denna gång ordnade det sig genom att en kund blev så nöjd med sina saker att hon beställde mer. Det är roligt när kunderna blir så nöjda. Bättre reklam än så kan jag ju inte få.

Paniken blev idag. Jag sover ju lite längre än de flesta så det ni kallar för förmiddag är sovmorgon för mig. Jag var upp och pinkade och såg då att mobilen blinkade som att någon ringt. Jag kollade i loggen och där stod det okänt nummer. Min tanke var då att jag sluppit ta ett försäljarsamtal. När jag sedan vaknade för att kliva upp så blinkade mobilen igen. Denna gång hade jag även ett meddelande.

Det var pappa som pratat in det och han bad mig ringa ett visst nummer. Jag visste att han skulle på läkarundersökning idag för att kolla om de skulle göra någon ballongsprängning på hans hjärta. Så min första tanke var att han är kanske kvar på sjukhuset i några timmar och passar på att ringa. Jag ringer numret men får inget svar. Efter en stund så ringer jag igen utan svar. Nu börjar jag bli orolig.

Jag ringer min bonussyster som är den som tagit på sig att ha daglig koll på pappa. Hennes mobil är avstängd. Nu blir jag verkligen orolig och tänker att nu är hon med pappa på sjukhuset. Något allvarligt har hänt. Då ringde jag min biologiska syster och tack och lov kunde hon lugna mig. Inget allvarligt hade hänt.

Nu har jag även pratat med pappa. Det som hänt är att när han var på undersökningen så lade de in han på en gång och gjorde ballongsprängningen på direkten. Det var nog bra, för han har oroat sig för det här. Nu hann han inte fundera så mycket. Det som var lite ledsamt var att de även upptäckt att han fått åldersdiabetes. Han är mest arg på sig själv som dragit på sig det. Han har tröstätit mycket sedan mamma E gick bort för tre år sedan. Sötsaker, som godis, kakor och glass. Men eftersom även mamma E hade åldersdiabetes så vet han hur han ska hantera kosten i fortsättningen. Han får komma hem från sjukhuset imorgon.

Det är en sak som ska bli så skönt när och om det blir klart med FK. Då har vi råd att hälsa på pappa oftare. Han är ändå åttioett år och vad som helst kan hända när som helst. Speciellt som att han har ett litet skruttigt hjärta. Ibland får jag panik över att veta att jag kanske inte får behålla honom så länge till.

söndag 5 februari 2012

Tygskatt

Vi var hos pappa i Uppsala igår. Syster Yster hade kommit från Sundsvall, så vi passade på att ha en liten minisläktträff. Det var mycket trevlig. Pappa hade lagat en underbar fläskgryta som vi smorde kråset med. När vi inte åt så pratade vi. Min syster och jag är extremt duktiga på att hålla låda. Pappa är inte så dålig han heller, så det finns alltid gott om samtalsämnen. Sambon är den tysta typen så han brukar inte få en möjlighet att säga något, när vi träffar syrran och pappa.....:-)

Jag fick en riktig tygskatt med mig hem. Pappa hade hittat ytterligare en låda med tyger efter mamma E. Det var så underbara tyger att jag blev nästan salig. Vad jag längtar efter att få börja sy med dem.

Det var rejält kallt igår. När vi åkte hem på natten var det 19 grader ute. Det är kallt i våra trakter. När vi passerade Arlanda låg dimman tät. Mycket märkligt när det är så kallt ute. När vi kom hem till vår lilla stad, så flög det iskristaller i luften och det var ordentligt halt, trots kylan. Förmodligen kom det fukt från havet och Mälaren som gjorde att det blev så. Som tur var hade de sandat ordentligt.

Som ni ser har vi det varmt och gosigt inomhus i alla fall. Fast jag frös faktiskt igårkväll. Så pass att jag fick sätta på mig en kofta. Jag som i vanliga fall går i t-shirt året om.

söndag 5 juni 2011

Skrotsamlarens tjej

Det är jag det. Igår var vi hos pappa hela dagen. Vi skulle få hans gamla video som han inte använder längre. Sambon skulle även hjälpa pappa igång med Photoshop. Det blev en heldag med mat och prat.

När vi är på väg hem och pratar om att nu ska vi kasta vår gamla trasiga video så berättar skrotsamlarsambon att vår ännu äldre trasiga video står nedpackad i en låda på kontoret. Det hade jag inte en aning om. Han sa att vi tänkt att vi skulle försöka laga den. Ett beslut som jag inte känner mig delaktig i.

Nu har han lovat mig att vi ska kasta de båda trasiga videoapparaterna plus att vi ska gå igenom lådor och kasta annat skrot som också finns där. Undrar hur många månader det projektet kommer att ta?

torsdag 31 mars 2011

Biofarfar

Den här bilden är en av de få bilder där vår biologiska farfar finns med på. Från vänster står min farmors syster och hennes man. I mitten står gammelmorfar och gammelmormor, dvs min pappas mormor och morfar. Till höger står alltså min farmor och min biologiska farfar.

Vi växte upp med vetskapen om att han vi kände som farfar inte var vår biologiska farfar. För mig var han ändå världens bästa farfar, så jag kände aldrig saknad efter den "riktiga" farfar. Det är först på äldre dagar jag kan känna sorg över att vi aldrig fick lära känna honom.

Farmor och biofarfar separerade när pappa var liten. Farmor förbjöd pappa att ha kontakt med sin pappa, något som man idag tycker är horribelt. Men då tror jag att det var fullt rimligt att man ställde sådana krav. Pappa har berättat att biofarfar, trots detta, var och hälsade på oss vid minst ett tillfälle. Vi hade dessutom viss kontakt med en av pappas halvsystrar. Helt enkelt beroende av att hon var med om en olycka och vårdades på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där vi bodde. Biofarfar och hans nya familj levde annars i Västerås.

Nu när jag är äldre så tänker jag så tänker jag rätt mycket på det här. Det finns så många offer i denna historia. De största offren är naturligtvis pappa och hans biologiska pappa, som inte fick ha någon kontakt. Kanske skulle mycket sett annorlunda ut om de hade fått det. Pappa växte upp som ensambarn, fast att det fanns flera halvsyskon. Han kanske hade mått bra av att få lära känna dem ordentligt? Jag kan tycka att även farmor är ett offer. Varför förbjöd hon sin son att ha kontakt med sin pappa? Var hon så bitter att hon ville straffa sitt barns far? Eller var hon rädd att hon skulle mista sin sons kärlek om han fick en chans att lära känna sin pappa? Vilka orsakerna var så måste hon mått dåligt i detta. Jag kan inte tänka mig något annat.

Även vi barnbarn berövades kontakten med vår biologiska farfar, tack vare detta. Och vår mamma berövades kontakten med sin biologiska svärfar.

Sedan farmor gick bort så har pappa släktforskat om sin pappa. På det viset vet vi lite mer idag. Men jag hade gärna velat lära känna honom på riktigt. Nu är det som det är och det går inte att göra något åt. Det är bara att acceptera.

lördag 26 mars 2011

Lördagens äventyr

Idag har vi varit hos pappa och jobbat med lite bilder. Det har nog mest varit pappa och sambon som har hållit på.  Själv tog jag med mig en stickning, så nu är jag nästan klar med nästa disktrasa.

Pappa har lärt sig att scanna gamla bilder med sin nya scanner och jag har lärt honom att skicka bilder på mailen. Sambon har mest sysslar med att försöka installera vår gamla version av Photoshop på pappas dator. Men Photoshop ville inte lira riktigt med Windows 7. Så det fick bli Picasa installerat istället. Men då var klockan så mycket att vi fick hoppa över lektionerna med redigering. Det får bli nästa gång. Vi måste ju prata en massa gamla minnen också, så mycket tid går åt till det.

Bilden här ner är på pappa när han var i 13-14 års ålder. Det är i alla fall hans konfirmationskort. Direkt när jag såg det så frågade jag sambon vem han såg på bilden. Peter, svarade han. Peter är min systers son. Han som jag alltid tyckt är så lik sin pappa. Men han är tydligen även väldigt lik sin morfar. Speciellt över ögon och mun. Plus att jag ser även min bror i den här bilden. 

Det är rätt kul det där med släktdrag. Min syster och jag är inte ett dugg lika varandra. I alla fall tycker vi inte det själva. Mina två barn är ruskigt lika sin pappa. Syrrans barn är också lika sin pappa. Ändå är syrrans Peter och min son väldigt lika varandra, i alla fall när de var små. Plus att min syster äldsta dotter och min dotter var kopior när de var i fem års åldern. Vi kan fortfarande ibland fundera vem av dem det är på gamla foton ifrån den tiden. Så släktdragen kan slå igenom väldigt olika och dessutom ändras i olika åldrar. Alltså vara mer framträdande vid olika tillfällen.

Jag är väldigt lika min mamma, min bror är väldigt lika pappa och syrran är en bortbyting. Trollen kom och tog den riktiga systern när hon var nyfödd och lämnade en trollunge istället........:-) I alla fall skojade vi alltid och sa så, eftersom både mamma, pappa, jag och min bror var rödhåriga medan min syster hade väldigt mörkt hår som liten. Numera är det bara jag och brorsan som är rödhåriga. De andra är mer åt det gråa hållet. Och mamma är ju borta sedan 17 år tillbaka.
 

fredag 18 mars 2011

Pappa Nyfiken

Ni som läser regelbundet här vet att jag beundrar och älskar min pappa väldigt mycket. Det jag beundrar mest är hans nyfikenhet på att ständigt vilja lära sig nya saker. Idag mailade han mig och kände att nu är det dags för han att lära sig lite enkel bildredigering. Han vill kunna lägga ut bilder på sin blogg.

Jag är glad att jag ärvt denna nyfikenheten. Jag tror att den dagen man slutar att vara nyfiken så har man på något vis gett upp livet. Den dagen jag slutar vara nyfiken kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.

Eftersom jag vet att pappa läser här, så säger jag bara en sak: "Sträck på dig, pappa. Du är bäst!"

söndag 13 mars 2011

Min pappa och jag

Han är som han är min lilla pappa. Nu har vi pratats vid och gått igenom lite saker angående bloggen. Vi får ju ta det lite pö om pö. Men så är det för en annan också, "learning by doing" om man så säger. Jag tycker det här är jättekul att pappa kommit igång med sin blogg. Det kan nog bli ett litet social forum för honom. Han känner sig ju väldigt ensam sedan mamma E gick bort. Nu får han en sak till att pyssla med för att få dagarna att gå.

Ni som läst länge här vet att jag är en otålig person som har svårt att sitta still och inte ha något att göra. Gissa vem jag fått det ifrån. Jag kan ju säga att även farmor var sådan så jag är väl tredje generationen av otåliga och nyfikna människor......:-)

lördag 12 mars 2011

Nu är han på G

Nu har vi varit hos pappa och hjälpt honom att komma i gång med hans blogg. Den heter Contans blogg. Han har ärvt sin förmåga att skriva från mig. Eller är det tvärtom?.....:-)

Vi har haft en underbar dag. Vi har  fixat med bloggen. Då kom vi  på att han har inget fotoredigeringsprogram. Så nu ska vi dit om några veckor igen och fixa den biten. Det blir för mycket annars, både för pappa och för oss.

Vi åt en underbar burgundergryta och pratade minnen hur mycket som helst. Ju mer minnen vi pratade, ju mer mindes jag. Det blir perfekt nu när jag börjat skriva mina "memoarer". När vi åkte hem, efter nästan sju timmars samvaro, så hade vi med oss två lådor med tyger och gardiner. Det ska jag sortera igenom. Det jag inte ska behålla, har vi bestämt att jag ska lämna till en loppis. Då kommer det till nytta i alla fall. Jag fick även några glöggmuggar som är perfekta till mina samlarobjekt i keramik.