Julångesten börjar

Jag har på senare år fått ett mycket konstigt och jobbigt förhållande till julen. Nu när det börjar dra igång, så blir jag på något vis väldigt anti-jul. Fast egentligen älskar jag julen. Jag skulle vilja fira jul som vi gjorde när jag var barn och vi var hos farmor och hela pappas släkt. Det var lekar och ringdans och en jättegran med hur mycket julklappar som helst. Det är klart att jag vet att det är en barndröm, men det hindrar inte att jag längtar tillbaka till känslan.

Så småningom växte man ju upp och fick egna barn. Då började det bli jobbigt med julen. Det var ett krigande mellan släkterna om hos vem vi skulle fira. Vi valde att vara diplomatiska och fira vartannat år hos min mamma och vartannat år hos barnens farmor och farfar. Ofta jobbade jag på julafton. Det är så när man jobbar i livsmedelsbutik. Och det är vansinnigt roligt att jobba i butik på julafton. Alla är glada och allt är så lättsamt.

Jag var en sådan mamma och husmor som gjorde allt till jul. Hela huset städades från golv till tak, sju sorters kakor bakades, flera sorters bullar, vörtlimpor, hemgjord leverpastej, inlagd sill, hemgjord senap. Allt gjorde jag själv. Så skulle en duktig husmor vara i mitt gifta liv. En kopia av min svärmor.

Numera vill jag nästan inte fira jul. Mycket har det att göra med min skilsmässa. Jag har inte firat jul med mina barn sedan -96. Det var vår sista jul tillsammans. Julen -97 firade jag hos min syster, där min svåger fyllnade till mer och mer ju senare det blev på julafton. På juldagen kom mina barn och hälsade på och vi satt uppradade i soffan och kunde knappt prata med varandra. De nästan hatade mig för att jag hade flyttat, samtidigt som de förstod varför.

Julafton -98 satt jag på tåget från Sundsvall till Stockholm. Jag hade firat jul i förväg med mina barn. Jag hade fått låna en lägenhet där jag kunde duka upp ett julbord och ha julklappsutdelning, precis som när de var små. Tack Hemköp för att ni hade så mycket god och färdiglagad julmat. Julen -99 firade jag med några andra singelmammor. Jag åkte upp till Sundsvall i trettonhelgen och firade någon sorts jul med mina barn i efterskott.

Bara någon vecka efter trettonhelgen träffade jag sambon och sedan dess har inget varit sig likt. Men saknaden efter barnen finns där, som en ständig gråtknut i magen. De har hittills valt att fira jul hos sin farmor och farfar. Sonen har ju sin damp och måste ha allt som det alltid varit för att fungera. Dottern har ofta jobbat julafton eller juldag, vilket har ställt till det. Även om hon då och då sagt att hon vill att vi ska fira jul ihop.

Andra julen med sambon höll på att gå alldeles i stöpet. Då hade vi till Lucia fått akut åka ner till södra Danmark för att hämta bonussonen. Han blev plötsligt hemlös, så vi hämtade honom för att han skulle bo hos oss. Vi hade bilen fullpackad med hans grejer. Det var kläder, stereo, cykel och allt annat som en sextonåring värdesätter i livet.

Söder om Köpenhamn började bilen krångla! Sambon förstod inte vad det var för fel. Något med bensin till motorn som krånglade, trodde han. Första funderingen var att vi höll på att få soppatorsk, men så enkelt var det inte. Vi tog oss till Köpenhamn, vilket kändes betryggande. Nu var vi i alla fall i en stad. Men det var en sen fredagkväll i utlandet. Malmö hägrade.

Vi bet ihop och bad en bön till alla gudar som finns, att vi skulle ta oss över Öresundsbron. Var vi bara i Sverige kunde vi begära bärgning och allt kändes lättare. Gud hörde bön och vi hamnade i Malmö. Vi till och med hittade till Bilia. Därifrån ringde vi goda vänner i Blekinge som ställde upp mitt i natten och hämtade oss. Vi fick bärgning in på Bilias område. Vännerna kom och där stuvade vi in allt värdefullt som vi inte vågade lämna kvar i bilen, även om den var inlåst bakom gallergrindar.

Man blir lycklig när man tänker på vänner som ställer upp så. Mitt i sin egen julbrådska så öppnade de upp sitt hem för oss. Vi blev kvar i fem dagar innan Volvo hade fått ordning på vår bil. Då var det ändå provisoriskt lagat. Vilket de snorkigt upplyste oss om, att de inte garanterade att vi skulle ta oss hem. Det fick vi göra på eget ansvar.

Vi tog oss hem, med en mycket ledsen son. Han var hemlös och allt hände på en gång. Den julen lärde jag mig att det blir jul trots att man inte hunnit förbereda ett endaste dugg. Det var ingenting bakat och eller inlagt och ändå blev det jul. Prio ett låg på att försöka hålla humöret uppe på den ledsna bonussonen.

Jag har fortfarande julångest och hoppas att någon gång mer i livet ska jag får fira julen tillsammans med mina barn och kanske även barnbarn.