Pappa ringde igår. Han berättade att en av hans kusiner, Irene, gått bort. Pappa och hans kusiner har växt upp som syskon. De var bara fem stycken och vistades mycket hos sin mormor och morfar. Dessutom var de ganska jämngamla. Så Irene kändes som en syster för honom.
Nu är det bara pappa och Gun kvar. Gun är den som jag har mest varit tillsammans med. Vi bodde grannar med henne och hennes man så jag var hos dem nästan dagligen. Det känns väldigt sorgligt att de försvinner en efter en. Samtidigt inser jag att en dag kommer det vara pappas tur. Men jag hoppas det dröjer riktigt länge tills dess.
Nu behöver vi ljus!
11 timmar sedan
4 kommentarer:
Det blir tomt när gamla bekanta försvinner...KRAM
Ja, det är ju så. Snart är jag den äldsta generationen i släkten. Det känns lite skrämmande.
Beklagar.
I fredags var det begravning för en av mina mostrar, den jag haft mest att "göra med". De var 7 från början, nu är de bara 4 kvar i syskonskaran.
Ja så är livets gång... Det enda vi är säkra på numera är att vi en dag ska dö. (Jag skriver/säger alltid "dö/död" istf "gå bort". Jag menar att går man bort kommer man troligen, förhoppningsvis tillbaka. Är man död, är man helt borta. Förstår du hur jag menar?)
Kramar om
Småländskan: Jadå, jag förstår precis vad du menar.
Skicka en kommentar