onsdag 15 april 2009

En pärs

Nu har vi varit och tagit det sista avskedet av Mamma E. Det var hjärtslitande, men samtidigt väldigt vackert. Det var en underbar kvinnlig präst. Jag led med pappa, för nu såg han så ensam och gammal ut. Jag trodde hjärtat skulle slitas ur kroppen på sonen. Så mycket grät han inte ens på sin mormors begravning.

Det var över sextio personer. Vi blir så många med alla barn med respektive, barnbarn och några barnbarnsbarn träffas. Det var även vänner och några andra släktingar som var där.

Efteråt åt vi alla lunch tillsammans. Vi satt med pappas kusiner. Pappa har växt upp med dem som syskon, för deras mammor hade en mycket nära relation och alla kusinerna är jämngamla. Därför har även jag en väldigt nära relation med pappas kusiner. Det är tragiskt att se hur skaran decimerats. När vi skildes åt så undrade jag i mitt stilla sinne om det var sista gången jag träffade dem. Alla är i åttioårs åldern. Men det är rart att sitta och prata med dem och minnas en massa om hur det var när man var barn.

Jag, sambon, sonen, mina syskon och pappas kusiner avslutade dagen tillsammans genom att gå och hälsa på farmor. Hon ligger begravd nära där vi var, så det passade bra. Där ligger även kusinernas mammor. Alla systrarna plus deras föräldrar ligger i samma grav, så vi sa det att de måste ju undra nu när vi kom en hel drös och hälsade på.

Det blev en fin dag, trots allt. Sonen åkte norrut tillsammans med mina syskon och jag och sambon åkte en alternativ väg hem så att vi fick njuta av den uppländska och sörmländska naturen.

12 kommentarer:

Shirouz sa...

Vad fint att det blev en fin dag trots allt, det är svårt med sista avsked, det är så slutgiltigt. Ta hand om er och ha det bra.

Moster Ma sa...

Det där svåra avskedet är ändå välgörande och nödvändigt. Det lättar på sorgen på nåt sätt.
Ha det fortsatt gott.

trebarnsmamman sa...

Vilken fin men sorglig dag ni haft! Blir ju lite nyfiken på var exakt ni var, men du behöver inte berätta om du inte vill. Sköt om dig!

Visst är det kul med nybörjarbalett...det var faktiskt rätt skonsamt för kroppen. Jag tänkte på de små knepen min sjukgymnast lärt mig och då kunde jag göra alla övningar utom den sista...och det är inte dåligt! Det skulle jag aldrig klarat av på ett gympapass t.ex.

Pärlmudden sa...

Låter som om ni hade en fin dag trots allt. Har tänkt på dig/er idag.

KRAM

Cicki sa...

Shirouz: Det är fint att få dela den där stunden med många nära och kära.

Moster Ma: Det är liksom nödvändigt med det där sista avskedet för att få ett ordentligt avslut.

Trebarnsmamman: Så nära var vi kanske inte. Berthåga.

Hoppas baletten blir bra för din rygg och resten av kroppen.

Pärlmudden: Vad gullig du är som tänkt på oss. Kram

Christina sa...

Jag tycker det låter som ett jättefint avslut, på alla sätt och vis.

Cicki sa...

Christina: Det blev ett fint avslut men nu är jag trött så jag mår illa. Trodde jag skulle kräkas ett tag i eftermiddags. Det är nog en efterreaktion på tiden innan plus att jag vet att jag tagit ut mig nu när sonen varit här.

Junebacken sa...

Det är alltid jobbigt att gå på begravning när det är en kär person som gått bort. Det är ju de som finns kvar som lider mest, hon själv har det nog bra nu. Har du läst Många liv, många mästare av Brian L Weiss? Om inte, försök att göra det, den är riktigt, riktigt bra och välgörande när man saknar någon. Har själv försökt få tag i den till Jespers pappa, för att försöka minska hans lidande. Tyvärr har jag inte hittat den, har sökt på bokreor och kollat på Adlibris men där finns den inte heller. Den finns däremot på vårt bibliotek men jag kan ju inte låna ut den till någon annan då..

Lena sa...

Tänker på dig. Förstår att det är svårt men nödvändigt med avsked.
Nu behöver du vila och att gråta ut en smula.Ta det lungt och andas ut. Kram

Cicki sa...

June: Nej, den har jag inte läst. Får försöka komma ihåg att kolla på biblioteket här om jag hittar den. Sonen ringde igårkväll när han kommit hem. Han kunde inte sluta gråta, sa han. Han är mycket orolig för morfar men jag tröstade honom med att det behöver han inte vara. Pappa kommer att klara det här. Det verkar så i alla fall.

Lena: Ibland tänker jag att jag kanske skulle kunna jobba lite grand. Men så händer det något och så upptäcker jag direkt hur lite krafter man har till det där lilla extra. Antar att du märker det också. Jag ska "terapeuta" mig med symanskinen som vanligt. Ikväll är det också vattengympa som jag verkligen behöver nu...:-)

Bloggblad sa...

Begravningar är viktiga för att få släppa ut sorgen och samtidigt få minnas och skratta lite efteråt.

Hur mycket man gråter och sörjer kan vara väldigt olika. När mina föräldrar dog, sörjde jag djupt (även om jag mest var tacksam över att de fick långa och bra liv) men jag hade så mycket omkring mig då, att jag inte grät nämnvärt.

Men sen, när en gammal faster dog, som jag inte hade mycket kontakt med sen jag var barn, då brast fördämningarna och jag grät hejdlöst och sörjde hela barndomen - hon var den sista länken till pappa och farfar och allt... och då var jag mer avslappnad och orkade tänka på både livet och döden.

Men visst är det tungt när man mest träffas vid begravningar...

Cicki sa...

Bloggblad: Visst är det så att begravningar är ett sätt att få ett avslut tillsammans med de andra närstående.

Det där som du råkade ut för när din faster gick bort tror jag sonen råkade ut för igår. Han har en kusin som gick bort när han var sexton år. Sonen och kusinen stod varandra nära. Men sonen fick ingen reaktion till allas förvåning. När mormor gick bort var sonen hårt medicinerad för sina kramper så då kom inte heller någon reaktion. Men igår kunde han inte sluta gråta. Han till och med ringde igårkväll och funderade över varför han fortfarande grät. Då tog jag upp denna teori med honom. Han trodde inte på det själv men det gör jag. Det är väl bara så att någon gång måste vi släppa ur oss all inneboende sorg.