Visar inlägg med etikett Hälsa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hälsa. Visa alla inlägg

torsdag 9 januari 2014

Utbrändhet

Det här är ett gammalt blogginlägg, men ack så aktuellt fortfarande. Det är en väldigt bra beskrivning på hur det är att vara utbränd. Själv förstod varken jag eller min läkare att det var utbrändhet som utlöste min fibromyalgi. Den insikten har jag fått på senare år. Jag kan skriva under på allt som står i detta inlägg. En ny sak som jag stötte på är att aggressiviteten ökar. Jag vet att jag är mycket mer aggressiv än jag var tidigare. Jag har bara inte förstått att det kan bero på utbrändhet. Jag är tacksam för att fått den insikten, eftersom jag själv lider av att bli aggressiv. Det är ju inte sådan jag varit tidigare.

Tack Mumriken för detta blogginlägg!

http://mumriken.wordpress.com/2010/02/28/utbrand-hur-kanns-det-egentligen/

tisdag 16 april 2013

Hälsouppdatering

Nu är jag så himla glad att det nästan sväller i bröstet på mig. Dessutom är jag lite stolt. All koll på hjärta och lungor är klara. Jag har KOL i ett tidigt stadie. Det går inte att komma ifrån. Det känns inte längre så jobbigt heller.

Men det har ju även funnits en oro angående hjärtat också. Nu är det färdigkollat. Jag har ett jättebra hjärta och en kondition som både jag och doktorn är väldigt nöjda med. Det är här min stolthet kommer in.

Jag har ingen form av arytmi, vilket känns jättebra. Min hjärtklappning och extraslagen har minskat mycket med medicinering. Mitt hjärta och min kondition är på samma nivå som en fullt frisk, otränad person i min ålder. Det är min fibro och min KOL som drar ner resultatet. Jag har fått en kompletterande medicin till andningen eftersom den inte blivit så mycket bättre.

I morgon ska jag till VC och få akupunktur mot min trokanterit. Den behandlingen kommer att ta några veckor, sedan ska jag få börja träna på deras maskiner. Det kommer att bli jättebra.

onsdag 10 april 2013

Heltidssyssla?

För två veckor sedan var jag till läkaren för att få en utvärdering av spirometrin som jag gjort. Det visar sig att jag har KOL. Den är utvecklad, men i ett väldigt tidigt stadium, så det känns inte så farligt längre. Jag har fått mediciner mot det och andningen har blivit lite bättre. Fortfarande kan det  bli jobbigt på kvällen så jag måste inhalera Bricanyl. Hjärtmedicinen fungerar också bra. Jag får inte så mycket hjärtklappning längre.

När jag var hos läkaren så tog jag även upp att jag domnar i höger sida när jag står för länge. Eller rättare sagt så behöver jag inte stå så länge innan jag domnar. Det är lite olika beroende på hur jag mår för övrigt. Men det kan räcka med fem minuter innan jag domnar och då måste jag sätta mig för att vila en stund. Mycket irriterande och tidsödande när man ska göra något. Det visade sig att jag har en inflammation i höftbenet, sk trokanterit. Så idag har jag varit till sjukgymnasten på vårdcentralen. Det är första gången på många år som jag varit till en sådan. Förr gick jag och fick akupunktur kontinuerligt, men sedan jag fick medicin som fungerat bra på värken, så har jag nöjt mig med det.

I alla fall så har han gått igenom min kropp noga nu. När man lever med fibromyalgi så tror man till slut att all värk beror på fibron. Så är det naturligtvis inte. Sjukgymnasten har nu hittat flera ställen som ska gå att åtgärda enligt honom, framför allt att stärka min muskelsvaghet. Det känns som ett stort plus. Men först ska han fixa inflammationen. Det ska ske med akupunktur. Och sedan ska jag få börja träna med maskinerna på vårdcentralen. Det var evigheter sedan jag gjorde något sådant. 

Han tycker jag ska fortsätta med promenaderna, men bara göra det en gång i veckan till en början, för att sedan trappa upp det successivt. Han skrattade åt mitt ambitiösa mål när jag drog i gång med fyra promenader på en gång och sedan inte orkade mer. Han sa att jag gjorde samma fel som de flesta gör när de vill börja träna, att man går ut för hårt helt enkelt.

Så i nästa vecka ska jag göra ultraljud på hjärtat på måndagen, arbetsEKG på tisdagen och akupunktur på onsdagen. Eventuellt göra akupunktur en gång till den veckan. Det ska vi bestämma på onsdag. Så det är en heltidssysselsättning att pyssla om sin hälsa.

Jag har varit väldigt trött ett tag nu också och funderat om det är de nya medicinerna som gör mig trött. Tills i morse när jag kom på hur dåligt jag sover just nu. Jag är uppe fem-sex gånger per natt. Förr sov jag en längre period på fem-sju timmar innan jag var upp första gången. Nu sover jag högst två timmar i taget. Jag misstänker att det är en form av oro jag har i kroppen med allt som varit nu. Dessutom är jag extremt torr i munnen. Jag trodde det också berodde på nya medicinerna, men när sambon säger att han också är ovanligt torr i mun så beror det förmodligen på inomhusluften. Det är skönt att man kunna börja ha balkongdörren öppen mitt på dagen.

Jag tycker i alla fall att det börjar kännas rätt bra och jag ser fram emot att få börja träna.

fredag 17 februari 2012

Idag är den första tagen på mitt nya liv

Som barn var jag väldigt liten och späd. Jag var alltid minst i klassen. "Liten men naggande god", var något jag alltid fick höra. När jag kom upp i övre tonåren led jag av att vara så späd. Jag hade väldigt liten byst och ingen midja. Då skulle man ha midja. Jag hade en pojkfigur. Så när Twiggy-modet kom älskade jag det. Det passade mig perfekt.

När jag vid tjugofyra års ålder träffade mina barns far var jag också väldigt smal. Jag hade 34 i klädstorlek. Jag fortsatte vara lika smal efter sonens födsel -76. Dottern föddes -79. Då gick jag upp lite grand. Jag ammade henne länge vilket gjorde att jag ofta åt smörgåsar på kvällen. Tyvärr fortsatte jag med den ovanan efter att jag slutat amma. De smörgåsarna satte sig på kroppen.

Men fortfarande var jag väldigt smal. Jag hade avancerat till storlek 36. Så var jag i många år. I slutet av åttiotalet hade jag det väldigt jobbigt. Det var mycket med sonens skola, hans habilitering, jag pluggade och höll på med handikappföreningen. En vän sa till mig att jag brände mitt ljus i bägge ändarna. Det gjorde jag verkligen.

Det var nu jag började gå upp i vikt. Jag kan inte förklara varför. Kanske tröståt jag en del eller inte förbrände tillräckligt. Jag minns inte. Jag har många minnesluckor från de här åren. Jag hade även börjat få värk i kroppen. Ändå tränade jag en hel del. Så när en god vän ville slå vad med mig om en viktnedgång så hakade jag på. Vi utmanade varandra att vi skulle gå ner tre kilo på tre månader.

Jag är en prestationsmänniska. Allt jag gör ska vara perfekt. Jag har ofta lidit av prestationsångest. Det har gjort att när jag går in i något så gör jag det med 200%. Det gällde även detta bantningsvad. Jag började läsa på om kalorier, förbränning, nyttiga fibrer, vitaminer och allt som kunde vara relevant. Jag la upp ett eget bantningsprogram där jag tog hänsyn till allt jag läst. Till exempel så åt jag minst en banan varje dag. Bananer var på den tiden förbjudna i viktväktarprogrammen eftersom varje banan innehöll 90-100 kalorier. Men bananer är väldigt nyttiga på olika sätt. Därför åt jag dem.

Jag kokade en stor kittel med ett recept jag hade på Finsk sjukhussoppa. Det receptet hade jag hittat och det skulle vara bra. Det var rena rama fis-och pruttsoppan, så den kunde jag bara äta på lediga dagar. Men den höll magen igång. Den innehöll flera sorters lök, vitkål, potatis och en massa andra rotfrukter. Enbart nyttigheter.

Min favoritlunch bestod av ett hårdkokt ägg, tre skivor kokt skinka eller rostbiff, en bukett kokt broccoli och en skiva fullkornsbröd med keso och örtkryddor på. Gud så gott det var. Jag lärde mig också att det är bättre att äta hårdkokta ägg än löskokta. Kroppen använder mer energi för att förbränna hårdkokta. Sådana kunskaper la jag på mig.

Gick jag ner i vikt? Ja, det gjorde jag verkligen. Hela tio kilo försvann på de där tre månaderna. Min bantande väninna gick upp ett kilo under samma period. Men jag insåg att jag fick nästan ett anorextiskt tänkande till slut. Det skrämde mig, så jag avslutade min bantningsperiod.

Livet gick vidare i en ännu högre takt än tidigare. Nu jobbade jag. Sonen fick kramper som vi trodde var epilepsi. Vi pendlade mellan Sundsvall och Umeå på grund av dessa kramper. Han krampade alltså upp till tjugo gånger om dagen. Han var tvungen att byta skolform på grund av dessa kramper också. Livet var verkligen ett helvete.

Jag hade haft värk under en längre tid. Nu eskalerade den. Jag gick in i den berömda väggen och värken blev outhärdlig. Jag fick diagnosen fibromyalgi. Min läkare rådde mig att börja ta hand om mig själv. Vem sjutton hade tid med det? Han ville även att jag skulle börja med vattengympa istället för min andra träning. Vattengympa! Det var ju bara gamla tjocka tanter som höll på med sånt. Jag skulle träna bort min fibro. Läkaren bara skakade på huvudet. Han förstod säkert att jag skulle misslyckas. Jag var verkligen i dåligt skick, både fysiskt och mentalt. Idag fattar jag inte hur jag orkade.

Till slut insåg jag att jag kunde inte träna som jag gjorde. Det fick bli vattengympa och jag kom att älska den. Det var nog nu jag började gå upp i vikt. När maken och jag skulle promenera tillsammans så fick vi gå så han kunde fortsätta en längre sträcka, medan jag gick hem. Min kropp orkade inte mer.

-97 skilde jag mig och jag gick ner i vikt igen. Helt utan egen påverkan. Förmodligen av allt jobbigt runt skilsmässa och flytt från mina barn. Jag kunde inte äta utan att må illa. När jag några år senare träffade sambon så var jag återigen en -38. När vi hade bott ihop ett halvår så fick jag psoriasis och fibron gick in i ett jätteskov. Jag var tvungen att sluta arbeta. Nu tränade jag inte heller. På grund av flyttar hade jag inte hittat något bra ställe att träna på. Sambon hade hundar så hundpromenaderna blev min träning. Så småningom började jag även med den vattengympa som jag fortfarande håller på med. Jag hittade även en grupp som höll på med Qi Gong i vatten. Det älskade jag. Tyvärr så varade det bara i några terminer, eftersom uppslutningen var för låg. Jag testade Qi Gong på land, men det klarade inte min kropp.

Livet fortsatte att vara knöligt av olika orsaker. Vem har sagt att det ska vara lätt att leva? Jag började åt en antideppmedicin. Den var i första hand för värken. Den hade visat bra testresultat på just fibropatienter. Nu gick jag upp i vikt ganska ordentligt och jag skyller det på medicinen. Kanske också att för första gången på många år åt jag väldigt ordentligt. Både jag och sambon tycker om att laga mat och det gjorde vi tillsammans på den här tiden. Vilka måltider vi skapade ibland......:-)

För drygt fem år sedan fick sambon sin TIA, en typ av stroke. Han mådde dåligt och jag mådde dåligt. Nu var jag tvungen att öka intaget av antidepp. Annars bara grät jag hela tiden. Jag kom även i kontakt med en, för mig, ny värkmedicin. Jag fortsatte gå upp i vikt. Jag tror att det mycket handlar om medicinerna och ett förhållandevis stillasittande liv. Hade jag en pojkfigur som ung, så har jag en gubbmage nu. Jag har enbart bukfett. Jag är smal över armar och ben. Jag är smal över höfter och ända. Jag har även en tjock hals som jag lider av. Den är förmodligen kopplad till mina sköldkörtelproblem. Men det är varken vackert eller kul att se ut som en hamster i ansiktet.

Nu ska jag verkligen försöka få ändring på det. Men den här gången ska jag inte vara lika fanatiskt. Jag vet att vi äter mycket nyttig mat. Det jag ska göra är att utesluta allt det där onödiga. Och när det blir barmark så ska vi börja promenera. Det finns en till i det här hushållet som behöver gå ner i vikt. Idag blir det en promenad till Hemköp. De säljer billiga gurkor och billig frukt. Jag vet att frukt innehåller socker. Men de innehåller också mycket nyttiga C-vitaminer som man så väl behöver så här års. Så det känns viktigare just nu.

Jag lovar att det ska inte bli någon bantningsblogg här. Jag äger inte ens en våg. Men ett måttband har jag så det kanske blir en liten rapport ibland. Det beror på hur det går. Jag har så jäkla svårt att berätta om mina misslyckanden.....:-)

torsdag 16 februari 2012

Ett steg i taget

Den här dagen började med en dundrande huvudvärk som inte vill släppa. Jag hade svårt att somna inatt, för tankarna malde. Huvudvärken hör nog ihop med för dåligt med sömn. Det innebär att jag kommer inte iväg på vattengympan som jag hoppats.

Men nu har jag bestämt mig. Jag ska bli väldigt restriktiv med kaffebröd. Det blir inga problem. Det blir större problem med att dra ner på glass, som jag älskar. Nyttig mat äter vi redan så det är bara att fortsätta med det. Det är motionen som det måste bli något mer av.

Förra våren började vi promenera varje dag och det märktes resultat så gott som på en gång. Inte viktmässigt, men konditionsmässigt. Det är det jag mest är ute efter, att orka mer. Jag tror vikten minskar automatiskt om man får mer ork att göra saker och ting. Så nu väntar jag på halkfri väderlek.

Eftersom jag inte kommer iväg på gympan idag så får jag väl säga att fredagen blir första dagen på mitt nya liv.

onsdag 15 februari 2012

Tjocka tanten

Ikväll har jag nästan ångest över min vikt. Inte av några kosmetiska orsaker utan mer av hälsoorsaker. Jag har varit på tantlunch idag. Det innebar att jag åkte buss ner på stan och sedan kämpade mig upp för en lång backe till min väninnas hem. Jag var helt slut när jag kom fram.

Efter en god lunch med påföljande kaffe och kaka så åkte sambon och jag och veckohandlade. Bara det där att ta på mig skorna och halkbroddarna gjorde att jag var anfådd innan jag ens kom utanför dörren.

Ikväll har vi ätit soppa och naturligtvis blev det en semla till kaffet. Den semlan skyller jag på sambon för han älskar verkligen semlor. Men det innebär inte att han tvingar mig att äta en.

Nu börjar jag faktiskt bli orolig att jag ska sluta som mamma. I en massiv hjärtinfarkt vid sextiosju års ålder. Det är bara fyra år tills jag är i den åldern. Undrar hur många kilon till jag hinner lägga på mig tills dess?

Hjälp, jag vill bli smal nu. Den förbaskade fibron gör att jag inte klarar att träna hårt längre. Den som ser mig idag skulle aldrig kunna tänka sig att jag simmade, sprang, körde work out flera gånger i veckan förr. Jag har inte råd att gå på gym. Just nu vågar jag inte promenera för risken att halka. Är detta en massa undanflykter jag kör med? Jag hoppas verkligen inte det. Men det känns som om jag sitter fast i något som jag inte orkar ta mig ur. Jag är glad i alla fall att jag vattengympar en gång i veckan. Alltid något!

Skit också!

måndag 30 maj 2011

Stressymtom

Man borde inte bryta ihop över en värmefilt som går sönder. Men det var vad jag gjorde. Jag grät och grät och grät. Trösten var att veta att det fanns en massa vänner i Blogglandia som fanns här för mig. Det här gjorde att jag började fundera lite mer över hur jag egentligen mår. Jag upptäckte att jag har en massa varningsklockor som ringt länge utan att jag lyssnat. Jag var ordentligt utbränd för många år sedan. Min fibromyalgi bottnar i en utbrändhet. Nu insåg jag att jag är på väg dit igen. Och att det gäller att bromsa i tid.

Mina "symptom" är jag blir irriterad över minsta lilla sak, jag är spänd som en fiolsträng, jag har mycket värk, jag kan inte koppla av och jag känner mig ruskigt handlingsförlamad. Jag har massor med saker som borde göras, men kommer inte till skott. Ett ok över mig att jag måste sy till försäljning för att se till att det kommer in pengar. Jag har roliga saker att göra, men får det inte ur händerna. Samtidigt blir jag jättefrustrerad av att inte få något gjort. Det blir någon sorts moment 22 eller onda cirklar av det hela.

När nu väninnan U:s och min dag tog en annan vändning så frågade jag om jag fick prata med henne om det här. Vi åkte upp på vårt fina utflyktsberg och fikade. Och pratade och pratade. Hon har också en utbrändhet i kroppen så tankarna var inte främmande för henne.

Sambon och jag har ju under många år levt i en ekonomisk stressituation, som inte är av denna värld. Det tär att ständigt oroa sig för om pengarna ska räcka till eller att oroa sig för att något ska gå sönder.Vi har haft ett antal andra stressmoment som sambons hälsa, krångel med försäkringskassan, utredningar som drar ut på tiden. Plus en massa annat. En del saker har jag nämnt här, en del saker får stanna på min sida av tangentbordet. Min utredning av hjärtat tog på, min hypotyreos (sköldkörteln) har dränerat kroppen på ork och styrka. Jag har det totala ansvaret för hushållet här hemma. Det måste vara så av vissa anledningar. Det är inget frivilligt självpåtagande utan en nödvändighet. Det ansvaret känns alldeles för tungt ibland.

Allt sådant här har gjort att jag mår som jag gör. Jag har försökt hålla en glad mask utåt, medan jag gråtit inombords. Det var mycket skönt att få prata med U om det här. Vi känner varandra så väl att jag kan vara helt öppen med henne. Hon bekräftade mina tankar och vi bollade funderingar fram och tillbaka. Det gjorde också att jag kunde be sambon om ett samtal när jag kom hem. Det blev också ett bra samtal och han undrade hur han kan stötta mig. Vi kom på en del saker. Hoppas nu att det även kan bli så.

Så får jag några fler utbrott här på bloggen så vet ni lite grand om grundorsaken.

Resten av dagen har jag i alla fall ägnat åt lite skoj. Jag har klippt till en skjorta, modell murarskjorta. Det har varit frihandsklippning med blyertspenna och linjal som gällt. Det ska bli intressant att se hur den blir. Jag är väldigt nyfiken.....:-)

måndag 21 februari 2011

Godkänd och trotsig

Nu har jag varit och gjort arbetsEKG. Det gick bra. Så nervös jag var. Igårkväll trodde jag att jag skulle bli sjuk. Jag kände mig febrig, hade en hemsk huvudvärk och mådde illa. Jag var helt övertygad om att jag skulle få kräksjuka under natten. Jag som inte varit magsjuk på tjugo år! Med en halv Stilnoct till hjälp så somnade jag som en stock. Men jag har nog varit vaken en gång i timmen. Ändå gick det bra att komma upp klockan sex när väckaren ringde.

Det var en underbar sköterska som hjälpte mig med det hela. Man skulle trampa på en testcykel, med ett ganska högt motstånd, så länge man orkade. Flåset var det inget större fel på, men mina ben tvärstumnade efter ett tag så jag kunde inte trampa mer än i ca tio minuter. Det är ju så med fibron att musklerna dräneras på syre vid statiska rörelser.

Efter utfört uppdrag så fick jag träffa läkaren. Det var en snorkig jäkel. Han frågade en del saker, som till exempel min ärftlighet, om jag rökte och om mina blodfetter. Jag har lite förhöjda blodfetter, men min VC-läkare anser att det är inte speciellt alarmerande. Först klagade han på min dåliga kondition. När jag förklarade att jag orkat ett tag till om benen hållit så tittade han bara överlägset på mig. Sedan talade han om att jag hade tre riskfaktorer, nämligen ärftligheten, rökningen och blodfetterna. Och så gläfste han lite extra om rökningen.

För övrigt av EKGet bra. Hjärtat slog några extra slag, men det var inget att oroa sig för. Inte just nu i alla fall. Jag hade lite hög vilopuls. Det visste jag sedan tidigare att jag har. Blodtrycket var bra. Det var jag inte heller orolig för, eftersom jag vet sedan tidigare att jag har ett väldigt bra tryck. Det är skönt.

Det som händer nu är att jag ska göra ett dygnsEKG. Jag ska tydligen ha någon form av bandspelare på mig som registrerar över ett helt dygn. Det ska ske i april. Efter det ska man ta ställning till om jag behöver medicinera. I så fall blir det förmodligen en väldigt låg dos, enligt doktor Snorklund.

Jag vet att det inte är hälsosamt att röka. Det vet väl alla idag. Jag röker tre cigarretter om dagen, det vill säga ett paket i veckan. Jag har inte lyckats hitta den rätta motivationen för att ta bort de tre sista. När sambon fick sin stroke för fem år sedan så slutade han direkt. Jag försökte också, men lyckades inte. Då övergick jag till att minska antalet istället. Det  har gått över förväntan. Jag har minskat från trettio-fyrtio om dagen till de här tre sista. De vill jag unna mig.

Jag har funderat över varför jag tänker så. Jag tror att det ligger i den jobbiga situation som vi haft nu i flera år. Jag känner att jag måste få unna mig någonting. Det är de här tre stackars cigarretterna. Jag njuter verkligen av dem.

Nu kommer säkert flera att säga att när de slutade så var det de bästa de gjort. Det är jag helt övertygad om att det är. Samt att jag är full av beundran för dem som lyckas sluta. På ett vis skulle jag också vilja vara där. Bara inte just nu.


Just nu så funderar jag i alla fall på fullt allvar att det paketet jag har på gång nu ska vara mitt sista. Bara för att knäppa doktor Snorklund på näsan i april. Så slutar jag så är det inte för att jag vill, utan för att jag är trotsig och ska bevisa att jag klarar det. Det är kanske den utmaning jag behöver.