Ända sedan jag, som barn, lärde mig att läsa och skriva, så har jag tyckt om det. Jag älskade när det var uppsatsskrivning i skolan. Det var roligt både att hitta på en berättelse och att pränta ned den snyggt med en reservoarpenna. (Ja, så gammal är jag) Jag har som de flesta fört dagbok och haft en massa nedskrivna historier liggandes i skrivbordslådan. Jag har haft lätt för att formulera mig och rättstavning har varit mitt mellannamn.
Helt plötsligt så har jag tappat de där kunskaperna. Eller rättare sagt, så har jag dem i behåll ibland, ibland inte. Jag har himla svårt för att stava rätt numera, jag som hade det i fingertopparna förr. Att formulera mig på ett bra sätt kan vissa dagar, ta lång tid i anspråk. Jag får fundera istället för att ha det där flytet som fanns förr.
Jag har svårt att hitta ord när jag pratar. Igår när väninnan U var här så skulle jag säga "petrolium". Ett vanligt ord i min värld, eftersom pappa jobbade i den branschen i många år. Det blev "pretolium" och andra konstiga varianter. Väldigt frustrerande, måste jag säga. Nu var det ju väninnan U som var här, så vi bara skrattade åt det. Men det känns inombords. Nu är det inte bara alzheimer light man drabbas av utan även afasi light har tillkommit.
Jag vet vad det beror på och det är ju en tröst. Det är den där jäkla fibron som spökar. Det följer med, som ett brev på posten, i kombination med minnesproblem och koncentrationssvårigheter. Lik förbaskat så är det svårt att acceptera. Jag som alltid tyckt att jag har haft alla hästar hemma. Helt plötsligt har de en efter en börjat göra utbrytningsförsök och rymma. Så om ni ser några hästar på rymmen, kan ni väl hjälpa dem hem till mig igen. Det börjar eka tomt i stallet.
Rapport om dagsläget
17 timmar sedan
17 kommentarer:
Det du har skrivit kan lika gärna handla om mig. Alltsammans.
Men, som jag nämnt förut är det nog inte så farligt när man själv är medveten om sin glömska. Och fibron spelar större roll än jag har inser, ville inte inse kanske är rätta orden istället. Du har rätat ut många frågetecken åt mig.
Kramar från
KB
KB: Det som kan kännas lite skrämmande är att man skyller så mycket på fibron. Tänk om det är något annat också? Men sådana tankar skjuter jag undan och skyller på att det är fibron. Och det är det förmodligen också eftersom så många har liknande problem. Kram
Vad jag känner igen de, man står där och de bara är tomt............
De är "gott" att veta varför, då man slipper vara orolig att de är nått annant, men likväl så är de jobbigt.
Ha de "va de nu va jag menade " på dej.
Eva.
Eva: Vi är nog många som är där, i det där "glömmaborthälften-landet".....:-)
Men, Cicki, det är ju p.g.a vårt rörliga intellekt det blir som det blir :)
Skämt åsido, jag blandar ganska konstant ihop ord och rör till det, speciellt när jag har mycket i huvudet, ibland blir jag stående och funderar på vad sjutton jag egentligen tänkte säga, eftersom det jag pratar om har blivit till ett helt annat ämne.
Jag är både rörig och rörlig till intellektet misstänker jag...
Shirouz: Det är nog likadant här. Både rörigt och rörligt. Det borgar för kaos....:-)
Ändra på din metafor och sluta sakna hästarna. Var istället glad att du inte har alla pommesfriten på tallriken!
Skämt åsido så tror jag inte du är värre drabbad än någon annan i dagens hysteriska tillvaro. (alla har minst 2 lightvarianter)
Inga hästar här borta, inte ens en galen ko! PUSS till världen bästa Cicki, fortfarande klart läsvärd!
Hihhii..ver du min hästaflock e oxå ständigt på rymmen..o visst e det fibron..vare sig man gillar o skylla på den eller inte..men så e det..o jag tror själv det e mycket det att smärtan tar så fördömt mycket energi av oss att det inte blir nåt kvar till sånt som rättstavning o hitta orden.. Kan du fatta att jag satt här i morse o funderade febrilt på ordet taklök..jag hade plötsligt inte en susning om vad blomman hette..likadant mindes jag inte rosmarin o nåt annat som jag glömt igen*L* kram från en fibrotant till en annan
Moster: Jäklar så mycket det lät med en massa pommisar på tallriken....:-) Det är väl bara så att vi börjar komma i den där åldern när man har lagrat för mycket sedan tidigare....:-)
Spader: Du är ju go, som vanligt....:-)
Engelsson: Visst är det så. Värken tar så mycket energi. Där ser man hur det är. När jag läste om din taklök och rosmarin så kunde jag ju inte ens tänka tanken att du hade jobbigt att hitta de orden.
Kram till dig också, en sån där försiktig som inte gör ont för beröringssmärtan.....:-)
Har inte fibro, men samma lösdrift vad gäller orden. Speciellt om jag inte får leva ett lugnt och avslappnat liv.
Jag ser "tomhålen" som symptom på att det är läge att lugna ner sig.
Cecilia: Det är nog varningstecken man ska lyssna på. Kroppen är bra på att tala om när något är fel. Det gäller bara att vara lyhörd för de signalerna.
Ja, tänk! Ibland blir det alldeles blankt bara! Gäller att hålla sig lugn då, och inte bli ivrig. Vilket jag tycker kan vara svårt i vissa situationer. Men skönt att kunna skratta åt det också!
Varm kram!
VArför orka läsa dina rader...jag blir så smärtsamt påminnd om något jag inte vill kännas av HMMMM
Men jag älskar att läsa det du skriver,det är väl bara att dina rader är som en käftsmäll. Jag hann inte ducka liksom.
Men jag har ju egentligen inte fibro bara lite ont här och där jämt och så där. För fibro är ju en kärringsjuka, och jag är ingen kärring eller?
IRONI, med den överlever man mycket...
Kram på dig och låt hästarna springa....
Cina: Man får numera ta det mesta med humor. Igår upplevde jag något på badet som berörde mig mycket. En av badkompisarna har fått Alzheimer, den äkta alltså. Hon klädde först av sig och duschade. Precis som man ska. Sedan klädde hon på sig och gick hem för då var hon klar med sitt bad, tyckte hon. När vi frågade varför hon klädde på sig så fick vi förklaringen att hon varit där så tidigt att hon hunnit bada för oss. Men några av oss var med henne hela tiden så det vet vi att det inte var så. Sedan berättade vår ledare att denna kvinna har blivit diagnostiserad och äter bromsmedicin. Man blir så ledsen att man bara vill gråta hur en del drabbas. Så vi får nog vara nöjda att vi bara glömmer ett ord här och där. Kram
Viola: Lilla gumman, jag förstår att du åker på den ena käftsmällen efter den andra. Det tog flera år för mig att acceptera min diagnos. Jag var några år äldre än du när jag diagnostiserades. 43 eller 44 tror jag att jag var. Då var fibro en rätt ny diagnos. Vänner ville vara snälla och kom med artiklar och liknande som skrev om fibro. Jag tackade och tog emot och la undan dem för jag ville inte läsa.
Du vet ju vart du har en axel att luta dig emot även om ägarinnan ger en eller annan käftsmäll mellan varven. Kram
Det går väl an om man glömmer orden eller vänder om dem till en röra när man är bland nära och kära. Men när det händer ute bland okända eller hos läkare man inte varitr hos förut. Hur bedömmer de oss när vi börjar att svälja luft istället för det där ordet eller meningen som bara försvann. Numera har man varit med några år så man kan få till det med att Nej glöm det, det var inget viktigt eller förlåt jag missuppfattade saken.
Biggan: Det är då det blir pinsamt när man är hos någon som inte känner en. Annars får man ta det med en klackspark och skratta åt eländet.
Skicka en kommentar