Räkmackeår?

Jag vet inte om jag utmanar ödet genom att lite försiktigt säga att 2013 hittills varit lite av ett räkmackeår. Ni som följt mig länge vet hur illa det varit med vår ekonomi. Fram tills i februari förra året, då sambon fick klart med sin förtidspension. Det innebar ju inte att vi blev rika, men vi klarar oss i alla fall.

Det som känns så bra det här året är att vi kunnat unna oss en hel del. Även om det mesta vi köpt är begagnat. Men har man en sambo som är en fena på att hitta bra, begagnade prylar så får man vara nöjd. I år har vi kunnat köpa en nygammal soffa istället för den illaluktande trasiga gamla, en nygammal plattTV istället för den tjocka överåriga. Vi har köpt nygamla vinterdäck i god tid och även varsina nya vinterjackor, plus en massa annat smått och gott.

Dessutom har det mesta rullat på utan att något gått sönder, vilket hände stup i kvarten tidigare. Till och med gamla fröken Mercedes fick godkänt på sin besiktning.

Vi har betalat av alla skulder utom Ica-krediten. Den hade vi också kunnat ta snabbare om vi inte valt att köpa dessa prylar. Men det var ett val vi gjorde, att unna oss lite nytt efter alla dessa jobbiga år.

Det senaste inköpet gick också det vår väg. När vi bytte mobiler för snart två år sedan så gjorde vi en bra deal med vår Telenor som varit vår mobilleverantör i många år. Sambon fick en iPhone 4 och jag fick en Xperia Ray. Jag har tyvärr aldrig blivit riktig vän med min, så för ett tag sedan kläckte jag idén om att jag skulle överta sambons iPhone och han skulle köpa en iPhone 4S. Han sa att han nöjde sig med en begagnad sådan. Vi bestämde även att vi skulle vänta med detta inköp till efter jul. Men så ramlade det in ett erbjudande vi inte kunde motstå. Sambons äldsta son skulle byta sin telefon och erbjöd sin pappa att köpa hans gamla 4S. Det kunde vi ju inte tacka nej till. Kostnaden är densamma, fördelen är att vi vet vem som använt den och varit rädd om den.

 Så numera är jag ägare till en Ajfån. Nu är det mest akuta på önskelistan åtgärdat. Och Icabanken är numera högst prioriterat. Det är bara att hoppas resten av året och kommande år fortsätter på samma sätt. Jag fortsätter gärna att glida omkring på en klick majonnäs.

Dagens aktiviteter

Nu har jag och sambon varit ute på en riktig shoppingrunda. Vi kände att vi måste dela upp handlingen på två dagar eftersom det var en massa extra vi behövde fixa inför loppisen. Till loppisen har vi köpte ett tapetbord på Rusta. Det är tre meter långt, så tanken är att jag även ska kunna ha det som tillklippningsbord vid behov. Det är hopfällbart så det blir bara som en större portfölj när man packar ihop det. Lagom att ställa in i klädkammaren eller någon annanstans.

Elvis har också fått en ny kattlåda. Vi har kommit på honom med att kissa och bajsa i soffan på sista tiden. Så vi har funderat över hur det kan komma sig. Tills vi kom på att kattlådan i sig är väldigt gammal och det varit svårt att göra ren den ordentligt eftersom plasten varit sliten. Dessutom läste jag någonstans att katterna är inte så förtjusta i lådorna med "hus" eftersom lukten stannar kvar där inne. Vi har haft en "huslåda" och det är så länge sedan att vi hade hundarna också. Vi skaffade den eftersom hundarna var galna i att ta kattbajsarna och släpa ut på hallmattan och ligga och gnaga på dem. Inte speciellt kul. Nu ska vi se om det Elvis gillar den här lådan bättre. Det är en gammal hederlig öppen kattlådemodell.

Vi har också varit och fixat växel tills på söndag. Då hamnade vi i dessa funderingar om man kan gå in på banken och växla till sig mynt, nu för tiden. Det kan man, i alla fall på Handelsbanken och det kostade inte ett öre. Det kostar heller inget att sätta in pengarna igen, om man har konto. Jag har alltid haft Handelsbanken som min huvudsakliga bank, ända sedan jag blev vuxen. De har aldrig gjort mig besviken. Jag har även ihop det med Ica-banken som jag också är nöjd med. Men det är lite svårt att växla kronor och tior hos dem.

Nu ska jag snart gå och träna för första gången på Korpens Gym. Få se hur det blir. Jag har i alla fall ambitionen att sköta det ordentligt. Eftersom jag är en snål jäkel  försiktigt i ekonomiska frågor så kommer jag självklart att utnyttja gymkortet till max. Mitt motto är att man ska ha valuta för pengarna.

Murphys lag som vanligt

Det är lite som vanligt här, att en massa saker pajar, när vi känner att vi börjar komma ifatt ekonomiskt. Är det inte bilen som går sönder så är det något annat.

Igår sprack skinnet i soffan! Typiskt! Men inte förvånande. När vi köpte den begagnat för ett antal år sedan hade den redan då tio år på nacken. Och det är som sagt var en fyra-fem år sedan. Lite synd ändå för vi trivdes med den och den är fortfarande snygg. Förutom nu den nya sprickan.

Men det får vara som det är. Vi kan dölja det med en pläd. Nu måste vi bara först komma ifatt ekonomiskt. Lånet till dottern har vi bara två gånger kvar på, Mekonomen tre gånger. Sedan är det "bara" krediten på Ica-kortet som ska betalas av. Det kan vi göra i vår egen takt. Naturligtvis vill vi få undan det så fort som möjligt för att slippa räntor och avgifter. Men det finns inga panikavbetalningsplan på det.

Positiva tankar

Ibland får man riktigt skärpa till sig för att tänka positivt.

Vi är ju fortfarande inne i en återbetalningstid, där vi själva valt rätt tuffa direktiv för att vi ska bli av med våra skulder så fort som möjligt. Men det är precis som livet inte riktigt själv vill att vi ska komma till scratsch någon gång.

För en månad sedan fick vi be dottern om en månads uppskov på återbetalningen till dem. Vi behövde köpa nya vinterdäck, min dator pajade, bilen gick inte igenom besiktningen och vi måste betala bilskatten.

Tanken var att sambon själv skulle fixa att byta bromsbackarna vi fick anmärkning på. Men kroppen och vädret har gjort att det inte blivit av. Idag lämnade vi in den på verkstaden. Det visade sig vara värre än bara bromsbackar. Även bromsskivorna var rostiga och behövs bytas. Plus att ev handbromsbackarna behövs bytas. En reparation som max slutar på 2 600:-. Helt OK egentligen, men eftersom vi ännu inte fått igång något sparande så blir även en sådan summa tuff.

Som om det inte skulle räcka med det så håller nu sambons dator att lägga av. Han måste försöka hitta ett liknande fynd som vi gjorde till mig.

Så nu står vi här igen! Planen nu är att slänga på de gamla vinterdäcken som är lagliga en säsong till, men med väldigt lite dubb i. Vi får köra så lite som möjligt och helst inte när det är skitväder.

Ta däckpengarna till att köpa datorprylar för och ta bilreparationen på Mekonomenkortet. Betalar vi av det på fyra gånger så blir det inga extra kostnader. Det blir tufft. men vi kommer att klara det. Vi får dra in på annat.

Det är nu det gäller att tänka positivt. Hade det här hänt för ett halvår sedan, innan sambon fick sin pension, då hade vi aldrig klarat det. Nu tar det längre tid att komma ifatt med annat, men vi fixar det. Fast skrattet fastnar lätt i halsen, om man så säger!

Positiv överraskning

När sambon och jag träffades för drygt tolv år sedan var han en ekonomisk katastrof. Det var rena rama Lyxfälle-stuket över hans liv. Pengar rann genom fingrarna och räkningar lämnades obetalda. Det var raka motsatsen mot hur jag ville leva mitt liv.

Till slut var jag tvungen att sätta ner foten och ställa krav. Det sågs inte med blida ögon. Mitt krav var att jag tog över den ekonomiska hanteringen om vi skulle fortsätta tillsammans. Jag utsåg mig själv till familjens finansminister.

Det har inte varit kul att behöva säga ifrån hela tiden och att vara ensam ansvarig för pengahanteringen. Så småningom har vi ändå hamnat i en gemensam strävan att få ett bra ekonomisk liv. Ju längre tid det har gått, så har sambon anammat mitt tankesätt.

Igårkväll satt vi och pratade om vilka strategier vi ska ha för att bli skuldfria så fort som möjligt. Döm om min förvåning när det visar sig att sambon har de klokaste och mest restriktiva idéerna. Det går tydligen att lära gamla hundar att sitta. Det både värmer och glädjer mig oerhört mycket.

Så gör vi

Nu har jag kommit på hur vi ska göra för att fixa vår ekonomi. Vi börjar som kommunalpolitiker. Partitillhörighet verkar oviktigt. Sedan tar vi lite mutor och roffar åt oss här och där. Om någon kommer på oss gör inget, för vi får ändå ett högt avgångsvederlag. Har vi dessutom haft riksdagsuppdrag så blir vi försörjda i ett antal år efteråt.

Om det nu ändå skulle gå åt pipsvängen och vi drar på oss skulder så kan Lyxfällan komma och hjälpa oss. Kanske man får en semester eller något annat mys för att man varit duktig och sparat.

Så gör vi!

Lägsta divisionen

Idag har det fått vara en syfri dag. Jag har haft en massa annat pyssel att ta rätt på och ta itu med. Bland annat så har jag ringt angående sambons (förhoppningsvis) sista utredning. Jag ringde och kollade hur långt fram i kön han stod. Enligt henne jag pratade med så skulle han få en kallelse inom en eller två veckor. Det verkar ju lovande. Hoppas vi kan ta itu med Försäkringskassan efter det.

Sedan har jag gjort en annan sak som känns väldigt jobbigt mentalt. Jag har skrivit några fondansökningar. Vi är i stort behov av ny säng och det finns inga pengar till det. Alltså får man söka fondmedel. Vi har fått hjälp av kuratorn på Smärtrehab att söka ifrån landstinget. Men eftersom hon inte trodde att vi skulle få hela beloppet, så rådde hon oss att även söka andra fonder.

Det är det här som blir så jobbigt, att gå med tiggarstaven! Man är fostrad till att man ska klara sig själv och göra rätt för sig. Men när man inte kan det då? Då får man tigga och be. Det är oerhört förnedrande. Imorgon ska jag även bli intervjuad om vår ekonomi från ett av ställen som vi ska söka ifrån. Det känns som om man spelar i en helt annan division än de flesta andra. I lägsta divisionen.

Då kanske ni undrar varför jag skriver om detta, när jag mår så dåligt av det. Här på bloggen, där vem som helst kan läsa om vårt elände! Det frågar jag mig egentligen även själv. Jag tror jag gör det av en sorts trots. För att tala om att vi finns, vi som lever så här. Det är ju inte bara jag och sambon, utan vi är tyvärr rätt många. Jag tror att vi måste börja sticka ut hakan och tala om att vi finns.

Jag blir rätt trött och provocerad av alla dessa TV-program, bloggar och annat som handlar om att shoppa sig trött. Ta Lyxfällan t ex, där folk har shoppat loss för lånade pengar så de sitter fast i detta. De får hjälp att reda ut sin situation och får då dessutom en present för att de blivit så duktiga!! Det är väl bra i och för sig att folk får hjälp att ta sig i kragen. Men vi som harvar på där i bottenskikten och klarar oss själva, vad får vi för belöning, för att vi gör det? Belöningen kan väl i och för sig ligga i att man vet att man fixar detta. Man blir stolt över att man överlever.

Men det svider verkligen ibland, när man ser den där läckra blusen eller vad det nu kan vara som hänger där i skyltfönstret. Nedsatt så man kan få den för bara en hundring. Eller de där läckra örhängena för bara trettio kronor. Men om man bara har trehundra kronor som man vet ska räcka minst en vecka till, tills det blir ny pensionsutbetalning. Då är en hundring mycket pengar. Till och med trettio kronor är mycket vid de tillfällena. Det här har gjort att jag åker sällan ner på stan. Då behöver man inte utsätta sig för några frestelser. När vi unnar oss något litet loppisbesök så är de oftast strikt planerade och budgeterade.

Jag är glad att både jag och sambon är duktiga på det här med mat. Det sparar vi många kronor på. Vi är också överens om att vi satsar hellre på kvalitetsmat än lågprisvarianterna. Det beror lite på vad det är, i och för sig. Ibland duger det även med lågprisvarianterna. Man måste vara medveten om vad man betalar för. Det här gör att vi kan faktiskt unna oss ett glas vin ibland. Det är vår belöning.

Kanske någon säger, att vi har ju bil. Ja, det har vi. Det unnar vi oss efter att testat i ett års tid om vi skulle klara oss utan den. Vi kom fram till att det gör vi inte. Så den kostnaden får vi ta. Den svider, men vi har själva valt det.

Samtidigt kan jag tycka synd om dessa människor som glider runt på en räkmacka. Livet kan faktiskt ändra sig snabbt utan att man själv rår för det.Vad händer om deras livssituation ändras? Faller de hårt?

Nej, nu får det vara slutgnällt. Nu ska jag ta hand om ärtsoppan som puttrar på spisen och se om soppbrödet börjar bli färdiggräddat. Sådan vardagslyx är vår belöning.