tisdag 8 mars 2011

Lägsta divisionen

Idag har det fått vara en syfri dag. Jag har haft en massa annat pyssel att ta rätt på och ta itu med. Bland annat så har jag ringt angående sambons (förhoppningsvis) sista utredning. Jag ringde och kollade hur långt fram i kön han stod. Enligt henne jag pratade med så skulle han få en kallelse inom en eller två veckor. Det verkar ju lovande. Hoppas vi kan ta itu med Försäkringskassan efter det.

Sedan har jag gjort en annan sak som känns väldigt jobbigt mentalt. Jag har skrivit några fondansökningar. Vi är i stort behov av ny säng och det finns inga pengar till det. Alltså får man söka fondmedel. Vi har fått hjälp av kuratorn på Smärtrehab att söka ifrån landstinget. Men eftersom hon inte trodde att vi skulle få hela beloppet, så rådde hon oss att även söka andra fonder.

Det är det här som blir så jobbigt, att gå med tiggarstaven! Man är fostrad till att man ska klara sig själv och göra rätt för sig. Men när man inte kan det då? Då får man tigga och be. Det är oerhört förnedrande. Imorgon ska jag även bli intervjuad om vår ekonomi från ett av ställen som vi ska söka ifrån. Det känns som om man spelar i en helt annan division än de flesta andra. I lägsta divisionen.

Då kanske ni undrar varför jag skriver om detta, när jag mår så dåligt av det. Här på bloggen, där vem som helst kan läsa om vårt elände! Det frågar jag mig egentligen även själv. Jag tror jag gör det av en sorts trots. För att tala om att vi finns, vi som lever så här. Det är ju inte bara jag och sambon, utan vi är tyvärr rätt många. Jag tror att vi måste börja sticka ut hakan och tala om att vi finns.

Jag blir rätt trött och provocerad av alla dessa TV-program, bloggar och annat som handlar om att shoppa sig trött. Ta Lyxfällan t ex, där folk har shoppat loss för lånade pengar så de sitter fast i detta. De får hjälp att reda ut sin situation och får då dessutom en present för att de blivit så duktiga!! Det är väl bra i och för sig att folk får hjälp att ta sig i kragen. Men vi som harvar på där i bottenskikten och klarar oss själva, vad får vi för belöning, för att vi gör det? Belöningen kan väl i och för sig ligga i att man vet att man fixar detta. Man blir stolt över att man överlever.

Men det svider verkligen ibland, när man ser den där läckra blusen eller vad det nu kan vara som hänger där i skyltfönstret. Nedsatt så man kan få den för bara en hundring. Eller de där läckra örhängena för bara trettio kronor. Men om man bara har trehundra kronor som man vet ska räcka minst en vecka till, tills det blir ny pensionsutbetalning. Då är en hundring mycket pengar. Till och med trettio kronor är mycket vid de tillfällena. Det här har gjort att jag åker sällan ner på stan. Då behöver man inte utsätta sig för några frestelser. När vi unnar oss något litet loppisbesök så är de oftast strikt planerade och budgeterade.

Jag är glad att både jag och sambon är duktiga på det här med mat. Det sparar vi många kronor på. Vi är också överens om att vi satsar hellre på kvalitetsmat än lågprisvarianterna. Det beror lite på vad det är, i och för sig. Ibland duger det även med lågprisvarianterna. Man måste vara medveten om vad man betalar för. Det här gör att vi kan faktiskt unna oss ett glas vin ibland. Det är vår belöning.

Kanske någon säger, att vi har ju bil. Ja, det har vi. Det unnar vi oss efter att testat i ett års tid om vi skulle klara oss utan den. Vi kom fram till att det gör vi inte. Så den kostnaden får vi ta. Den svider, men vi har själva valt det.

Samtidigt kan jag tycka synd om dessa människor som glider runt på en räkmacka. Livet kan faktiskt ändra sig snabbt utan att man själv rår för det.Vad händer om deras livssituation ändras? Faller de hårt?

Nej, nu får det vara slutgnällt. Nu ska jag ta hand om ärtsoppan som puttrar på spisen och se om soppbrödet börjar bli färdiggräddat. Sådan vardagslyx är vår belöning.

8 kommentarer:

Le Loup sa...

Jag kan bara skriva under och säga att jag vet hur det är. Du vet, jag blev ju utförsäkrad eftersom jag inte var livslångt sjuk och hamnade på sos ett tag. Fy fan (rent ut och ursäkta att jag svär) vad jag kände mig mindervärdig, när jag var tvungen att redovisa vart mina pengar skulle gå och mina räkningar.
Som du säger, man har varit van att klara sig själv och helt plötsligt gör man inte det.

Och att hela tiden behöva avvisa nöjen och annat med orden "Jag har inte råd" var inte roligt heller.
Det är ingen dans på rosor, absolut inte.
Och jag håller med dig, det här med Lyxfällan, där är mitt medlidande totalt obefintligt faktiskt. Det är bra att de tar tag i sin ekonomi, men jag kan inte applådera, fast nu tänker jag som så, å andra sidan så kanske de är shoppingmissbrukare, för det finns ju också, faktiskt, så kanske ska jag inte vara så snar att döma. Jag vet inte...
Nu, nu har jag ju sjukpenning igen, men snart tar den slut och jag tänker att det blir en ny trevlig resa till sos... Usch.
Men vi hänger i, ändå, eller hur, Cicki, för ger upp, det gör vi inte i första taget!

Cicki sa...

Shirouz: Tjuriga kärringar är det svårt att ta död på. Dit hör ju du och jag.....:-) Ääää, man får väl ta det med en klackspark.

Mångmamma sa...

Även jag vet vad det heter att behöva gå med tiggarstaven för att förnedra sig hos soc.
Inte ett enda dugg kul men som jag ser det idag - jag har gjort det och överlevt, förhoppningsvis kommer jag överleva om det kommer att behövas igen - något jag hoppas slippa.
För mig var det ett mycket nyttig lärdom att stoppa på mig i bagaget,inget jag önskar någon annan dock.
Och lyxfällan...jag är glad att jag inte har tv, då slipper jag se det, bara läsa om det i media.
Jag blir faktiskt mest arg över ovuxna vuxna, som du vet!
Kram

Cicki sa...

Mångmamma: Ibland önskar jag att alla skulle få uppleva att få ett funktionshindrat barn. Bara för att lära sig hur lycklig man kan vara över det. Numera önskar jag också att alla skulle få uppleva riktig fattigdom, bara för att ha lärt sig den erfarenheten. Det är inte av elakhet jag önskar folk detta utan för att man ska lära sig att vara mer tacksam och uppskatta det lilla i livet.

Christina sa...

Jag tycker det är jättetufft av dig att du skriver om det här. Samhället blir mer och mer segregerat , klyftorna ökar och det är bedrövligt att läsa det du skriver, om hur ni har det.

Camilla sa...

Jag tycker du är supermodig och tuff som skriver om er fattigdom och era svåriheter. Ni är inte ensamma.

Jag tänker ofta på ett citat som jag fick höra av en klok människa "Det är inte inkomsterna man blir rik av, det är utgifterna" Och visst ligger det mycket i det. Bara för att man har stora inkomster så är man inte rik, som i lyxfällan.
Sedan får en del kämpa och snåla mer som ni får göra, men precis som du skriver så kan livet ändra sig fort och vi alla kan hamna i en sån situation.

Trots svårigheterna verkar du och sambon ha ett bra och lyckligt liv!

Cicki sa...

Christina: Du är ju en av de få som vet hur det verkligen är här hos oss.

Camilla: Det där med de stora inkomsterna kontra de små utgifterna pratade mamma jämt om. Det är det som styr vårt liv, kan man säga. Mamma kanske inte lärde mig laga mat men hon lärde mig många spartips.

Vi har ett bra liv, trots allt. Vi har ju varandra och det smäller högre än en tjock plånbok.

Viola sa...

Jag vill svara,berätta och skriva att jag vet hur det är,fast jag skulle väl vilja säga att jag anar med inget vet...
Kramar i massor och hoppas det går vägen i fondsökande. / Viola